Skrivet av: Pär Eriksson | december 6, 2018

Veckan som gått – w 49

På jobbet
Sedan några veckor tillbaka har den nya cykelbanan till Sundbyholm tagits i bruk.

Äntligen…skriver jag som satt på pappas pakethållare som liten då vi cyklade på den redan då trafikerade vägen till badet. Som barn åkte jag till Sundbyholm med kommunens badbuss och som tonåring blev det moped på vägrenen och nu senaste åren en kombination av bil och cykel.

Att bygga cykelbanor är både en trafiksäkerhetsfråga och en miljöfråga. Min erfarenhet av stora Europeiska städer är att antalet cykelbanor är ett mått på hur långt staden kommit i sin utveckling.


Anna Lindén och jag gör reklam för cyklandet när det gäller kommunens resor

På fredag är det en liten ”happening” där kommunen, Trafikverket och Eskilstuna Kuriren gemensamt cyklar till Sundbyholm. Som en slags markering. Ett tecken i tiden att vi är på väg inte bara till Sundbyholm utan på väg mot något nytt som stavas modernitet.

I veckan uppmärksammades Eskilstuna för sitt arbete med Språkvän/flyktingguide. Det är en enkel men genial metodik där någon med svenska språket länkas ihop med en nyanländ. Vårt arbetssätt har fått spridning till mer än hundra kommuner i landet.

Tack till vår integrations- och flyktingsamordnare Rabie Aldeeb och teamet som drivit på. Och alla dessa hundratals…ja tusentals språkvänner.

Den här veckan är det dags för den årliga Medaljfesten i kommunens regi. Vi träffas i stadshuset för att celebrera Eskilstunabor som genomfört ”en gagnerik gärning” för sin stad. I vardaglig tal så har de bidragit till något positivt för Eskilstuna.

Det här året är det fyra personer som föräras med medaljen – Jan Kruhsberg, bygg och näringsliv, Christina Winblad, lantbruk och näringsliv samt Inger Eriksson och Torbjörn Olsson inom politik och samhälle.

Och årets Musikpris går välförtjänst till Scenknuten. Ett fenomen och en kulturgärning som är viktig för Eskilstuna och som jag faktiskt har haft en 60-årig relation med tack vare min föräldrar som tog mig med på alla operetter.

Grattis säger jag.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Det byggs alltjämt så det ryker i Eskilstuna.

Jag försöker överblicka 40-50 år av utveckling och jag kan inte minnas att det byggdes så intensivt som just nu.


Familjen Erikssons första boende som småbarnfamilj – Råbergstorp

Detta skrivet med all respekt för 1970- och 1980-talens stora byggprojekt i Skiftinge, Slagsta, Råbergstorp och Lagersberg. Det producerades många lägenheter även då men frågan är om de här åren kommer att beskrivas som en tid då det byggdes bredare med olika bostads- och ägandeformer över hela kommunen.

Bostadsforskarna får ge oss svaret i framtiden.

Min erfarenhet är att när man bygger städer så måste det finnas ett helhetstänkande. Det behövs både villor till småbarnsfamiljer som vill flytta från sin första lägenhet som de flyttade in i som unga och nyförlovade.

Det behövs bostadsrätter för de som tycker att det passar deras boende och liv just nu. Det behövs hyresrätter som svarar upp mot behoven för såväl den ensamstående, studenten, pensionären, barnfamiljen som ungdomen som söker sitt första boende.

Vi behöver bygga såväl i centrum som i våra större orter och på landsbygden.

Ni som känner vår historia vet att fabrikerna ofta låg i centrum. Vi familjer bodde en bit utanför och våra föräldrar cyklade in till stan för att jobba.


Tunaforsfabriken – från produktion av bestick till moderna lägenheter

Det betyder också att det alltjämt är relativt få som bor i centrum. Förvisso har våra klassiska fabriker förvandlats till hotell, skolor, administration, kultur- och idrottsanläggningar men med färre möjligheter till boende.

Men förändringen är påtaglig. Från att det för 10-15 år sedan bodde ca 1 500 – 2 000 – beroende på hur man räknar – i själva centrum finns nu planer på boende för minst det dubbla…ja kanske 5-6000 boende.

Det förändrar en stad, dess uttryck och gestaltning. Vi Eskilstunabor behöver öka vår förståelse för den här förändringen. Ett nytt torg, en ny gågata, en ny högskola, arena och bad, bostäder och ett nytt å-rum är en del av den förändringen.

På hemmaplan
Julbelysning, adventsljusstakar och lite julpynt har redan kommit upp hemma. Och det lyser så fint från grannarnas fönster och trädgårdar.

Jag noterar redan nu en lien uppskruvad stämning hos barnbarnen…julen är magisk.

Annars lyssnar jag på en musikalisk märklig duo. 80-årige jazzsaxofonisten Charles Lloyd och Lucinda Willams med rötterna i countryn. Båda tillhör mina favoriter men inte visste jag att de kände varandra. Spännande.

Ha en bra helg!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: