Om tre utvecklingsinriktade städer och den obändeliga tron på förändring

Jag har i mitt yrkesliv verkat i tre stora och utvecklingsinriktade kommuner.

Jag har haft ynnesten att få verka i faser då dessa kommuner tagit stora kliv.

Ett Örebro som på 1970- och 1980-talen tog de avgörande stegen bort från epitetet sko- och kexstaden till ett regionalt nav och ett betydande handelscentrum fram till dagens universitetsstad som sjuder av liv.

Ett Västerås som inte bara symboliskt firade 1000 år 1990 utan som också tog de där stegen till att bli en modern internationell exportstad där klassiska ASEA blev high-Tech och ABB.

Ett Eskilstuna som alltjämt är havande med det nya men vars 2010-tal indikerar att en ny stad växer fram.

Mönster i utvecklingen
Frågan är enkel men svårare att svara på – vad ser jag för likheter, vilka mönster är det som driver förändringen?

En gemensam nämnare är politikernas förmåga att formulera det nya. Att lämna det kortsiktiga – vilket också är viktigt – och se sin stad i ett 20-, 30- ja hundraårsperspektiv.

Att förmå att lämna det som möjligtvis skulle gynna det egna partiets kortsiktiga popularitet till förmån för de stora utvecklingsfrågorna. Det inger också respekt i de breda folklagren.

Min erfarenhet är att det kräver en stor portion politiskt mod och mognad.

Och det är precis det jag sett i dessa tre kommuner. Politiker – oaktat partitillhörighet – som brunnit för sin kommun, för sin stad.

Jag kan namnge dom om ni vill och jag har också arbetat nära dom. För det är också en av lärdomarna när man ska bygga städer – vi behöver lära känna våra politiker. Deras förnamn måste bli ett med sina städer.

Men städer byggs och utvecklas inte utan sitt näringsliv. Såväl Örebro, Västerås och Eskilstuna är starkt sammanbundna med sina företag. Och då tänker inte jag bara på de viktiga Atlas Copco, ABB och Volvo utan på alla dessa tusentals medelstora och mindre företag.

Min lärdom är att företagens driv och engagemang är avgörande faktorer för ett samhälles utveckling. Det förutsätter också företagsledare och styrelser som förmår se helheten och hur saker och ting hänger ihop och som pratar väl om sin kommun och som blir verkliga föredömen för andra.

Jag tror att den regelbundne läsaren av mina krönikor känner mitt vurm för idrotten och kulturen. Mitt intresse bottnar inte i första hand för serietabeller och matchresultat eller enskilda teaterpjäser och konserter. Utan mer för den kraft, det kitt som kulturen och idrotten utgör för att bygga gemenskap.

Just därför är våra föreningar – oaktat om de bildades för hundra år sedan eller igår – så viktiga.

Men en stad utvecklas inte utan att den kommunala organisationen förmår gå i bräschen. Moderniserar sitt arbete och erbjuder en grundkvalitet i skolor, äldreboenden, på socialkontor, fritidsgårdar, kulturinstitutioner, räddningstjänst, stadsbyggnad, administration och i stadshus.

Jag ser tre kommuner som tydligt haft en agenda om att förflytta den klassiska förvaltningsorganisationen till mer av själen i en modern kommunal kunskapsorganisation.

Men det förutsätter också att såväl medarbetarna som medborgarna ser sin kommun som ett ”vi”. Varje gång vi förmedlar ”dom i kommunen” så skapas det en liten spricka som tenderar att vidgas i en tid då vi snarare behöver gå än mer tillsammans.

Förändringens logik
Lärdomen från de tre städerna är också att vi behöver förstå förändringens logik.

Såväl samhällen som vi människor söker balans och jämvikt. Det kan lätt uppfattas som att allt ska vara som det är. Det vi känner igen blir det trygga.

Vi ska ha stor respekt för de krafterna och också noga lyssna på de största kritikerna mot förändring. Inte i första hand för att vara artig utan för att de ofta har något viktigt att berätta.

Men kritikerna får heller inte dominera. Om vi tar för stor hänsyn till varje röst så sker ingen utveckling därför att i varje fråga, i minsta förslag till förändring finns ett motstånd, en vindpust som blåser mot.

Det är bl a därför vi har politiker och tror på den representativa demokratin. Politikens roll är just att se helheten, väga olika intressen mot varandra, söka kompromisser. Fatta beslut även om de kan uppfattas som obekväma.

Vi behöver öka vår förståelse för förändringens logik och rytmik.

Min syn på livet är att vi behöver förändra inte bara för att omvärlden och livet förändras över tid utan vi behöver paradoxalt nog förändra för att behålla.

I den meningen är förändringens logik inte bara en framåtsyftande kraft utan också en nödvändig konservativ återhållande kraft som gör att vi kan behålla det som är värt att försvara genom att förändra.

Vår egen förmåga till förändring
Tron på förändring handlar också om vår personliga förmåga att visa mod och mognad.

Förmågan och insikten att vi är människor med fel och brister men vi har också begåvats med en kraft som skiljer oss från andra levande arter – vi kan förändras. Ytterst är det kännetecknet på att vara människa.

Och kanske vi också där har svaret på den eviga frågan om vad som är meningen med livet. Livets mening är att förändras så att vi kan överleva och vara de människor vi är destinerade att vara.

Min erfarenhet från de tre städerna är just att invånarna förmått förändra inte bara sin kommun, sitt näringsliv, sina föreningar och organisationer utan också sig själva.

Precis där har vi erfarenheterna.

Jag har också mött motsatsen. Städer och kommuner som inte förmått leva med förändringens logik. Jag tror inte att jag behöver trötta läsaren med vad som kännetecknar dom idag och hur deras framtid ser ut.

Och tro mig – veckans krönika har handlat om tre framgångsrika städer som har allt framför sig.

Att ha fått verka i dessa i mer än 40 år – …eller 67 år blir det väl – har varit en förmån.

Den obändeliga tron på förändring.

Ha en bra vecka!

Annons