Skrivet av: Pär Eriksson | december 27, 2018

Tio…eller tusen år som gått – w 52 2018

Det är en mäktig känsla att det bott människor på den här platsen vi kallar Eskilstuna i tusen år.

Vi har producerat i fyrahundra år och varit världsledande i tvåhundra år.

När den unga tjejen som skulle bli min mamma flyttade hit som 17-åring i slutet av 1930-talet så anade hon nog inte vilken utveckling hon skulle få vara med om.

Inte bara en stad som då bestod av ca 30 000 invånare och som skulle bli 100 000 utan också en stad där gamla dragiga träkåkar med utedass ersattes av moderna lägenheter och bostadsområden.

Vi barn fick möjlighet till utbildning och högre studier. Nya företag och jobb skapades. Kommunikationerna förbättrades med ökade möjligheter till pendling. En högskola etablerades i slutet av 1970-talet. En ny stad växte fram.

Men hon och hennes generation fick också vara med om allvarliga strukturkriser med förlorade jobb och en förlorad framtidstro som följd. Den senaste skriver vi 2009.

Trots att vi celebrerade 350 år som stad det året så är det snarare minnet av branden på vårt Stadshotell som etsat sig fast. Det hade kunnat sluta med att många fått sätta livet till. I stället blev branden snarare en startpunkt för något annat trots att arbetslösheten fördubblas det året som en följd av den internationella bank- och fordonskrisen.

Återvunna framtidsdrömmar
Och nu står vi där snart i porten till 2020-talet och kan blicka tillbaka. Skolbetygen och utbildningsnivån har höjts, arbetslösheten har minskat om än från en hög nivå, nya företag och branscher har etablerats, det är ordning på den kommunala ekonomin och två gånger har vi varit kandidat till Årets Kvalitetskommun.

Vi får nationellt erkännande vad gäller miljö- och jämställdhetsarbetet. Det gamla torget och å-rummet har moderniserats, det byggs nya bostäder som aldrig förr, vi har en ny arena, ett nytt bad och mängder av idrotts- och kulturevenemang.

Det byggs en ny högskola i Sverige de närmaste 25 åren och det är hos oss.

Men jag ser också problemen. Vi möter en kriminalitet som inte drar sig för att använda dödligt våld. Jag ser ojämställhet där flickor och pojkar inte ges samma möjligheter. Jag möter hopplöshet och frustration över känslan av att stå utanför.

Svaret är vår förmåga att gå tillsammans. Näringsliv, föreningar, kommunen, offentliga myndigheter och ytterst var och en av oss. Att prata väl om varandra, att se den andres goda intention. Precis som Eskilstunaborna gjorde i slutet på 1800-talet när vi hade stora problem med alkoholmissbruk. Precis som vi gjorde efter andra världskriget när min mamma och alla nyinflyttade blev en del av den här staden. Precis som vi gjorde på 1980-talet när vi tappade tiotusen arbetstillfällen.

Det är kanske ingen tillfällighet att det är nu vi kommer att ha 45-60 minuters tågtrafik till Stockholm med halvtimmesavgångar, att högskolan kan bli universitet, att Smederna vinner SM-guld och att vi har ett såväl dam- som herrlag i fotbollsallsvenskan. Eskilstunas tid är nu.

Jag vet att min mamma var stolt över den stad som blev hennes och som hon lärde mig att älska.

En stad är dess människor. Vi har våra styrkor och fördelar samtidigt som vi också är bräckliga och svaga. Som livet.

Ha en  bra nyårshelg!

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: