Om människoharar, serendipity och vikten av mod

Jag lovade mig själv att nyårsbloggen var den sista efter symboliska 1 234 texter.

Och så låg av en slump(?) Werner Aspenströms dikt ”Hypnos för människoharar” framför mig. Som en slags påminnelse om vikten av mod.

Eller var det en slump? Det engelska ordet ”serendipity” beskriver hur ödet eller slumpen har en djupare mening. Att Aspenströms dikt bara råkade ligga där markerade kanske ett sista budskap om vikten av mod.

Om jag minns rätt så har jag genom åren publicerat den dikten ett antal gånger så någonstrans har den satt avtryck.

Aspenström var ledamot i Svenska Akademien men kände sig aldrig riktigt hemma där. 1989 lämnade han också Akademien i samband med den sk Rushdie-affären.

Läs och begrunda.

Hypnos för människoharar

Var inte rädd för de tongivande.
Följ tonen som tonar för dig.
Var inte rädd.

Låt dig inte skrämmas av tornspirornas
tuppar och kors.
Sitter högt men flyger inte.

Grip halmstrået som finns inom räckhåll,
det räcker för dig.
Var inte rädd.

Vänta dig ingenting bättre
av de bättre vetande.

Livbojar av sand flyter inte.
Rätta dig inte efter de felfritt skrivande.

Punktera dig själv.

Var inte rädd.
Var inte rädd för stillheten.
Var inte rädd för suset i skogen,
för halvtonerna, kvartstonerna, bortdöendet,
som kan var en begynnelse…

Den inre skenbilden är inte lögnaktigare än den yttre vrångbilden.
Inblick hjälper inte mot allt.

Grisen blir inte renare,
gåsen inte klokare,
åsnan inte fogligare,
men haren blir lite mindre harig
när den korsar det öppna fältet.

Försök!
Var inte rädd.

Werner Aspenström 1969 från diktsamlingen ”Inre”