Det var inte många böcker i mina föräldrars bokhylla. Det var nog så det såg ut i ett vanligt svenskt hem på 1950- och 1960-talet.

Det betydde inte att uppmuntran till läsande inte fanns där. Tvärtom.

Från ”Min skattkammare” med alla de kända folksagorna till Enid Blytons ”Fem-böcker” så hade mina föräldrar på något märkligt sätt snitslat vägen in till våra bibliotek.

För Djurgårdens skolbibliotek, Carlavägens folkbibliotek i kvarteret och senare vårt fina Stadsbibliotek blev en oas för bildning och utbildning för mig.

Jag tror att allt jag läste fram till vuxen ålder var låneböcker. Biblioteken gjorde mig till den jag blev. Och jag är djupt tacksam.

Bibliotekens betydelse
Jag har genom åren haft ynnesten att få vara ansvarig för kvarters- och områdesbibliotek. Jag hade under några år förmånen att på nära håll följa det fina stadsbiblioteket i Västerås och nu som kommundirektör vårt stadsbibliotek i Eskilstuna.

Och mina ord räcker inte till – det är så viktiga platser inte bara för att locka till läsning utan just för att vara demokratins och bildningens både verkliga och symboliska tempel.

Jag förstår att tiden utvecklats. De få böckerna i mina föräldrars bokhylla har ersatts i dagens vardagsrum av modern teknik, digitalisering, billiga pocketböcker och ökade möjligheter till läsande.

Jag förstår att det inte är möjligt att ha ett kvartersbibliotek på Carlavägen.

Och ändock vill jag att vi vuxna ökar vår förståelse för läsandets magi och för bibliotekens betydelse.

Nya möjligheter
Vi har hundratusentals besök på våra bibliotek varje år och kanske de flesta inte kommer som jag gjorde för att låna en bok utan för att läsa tidningar och tidskrifter, för att ta del av en sagostund, söka efter fakta, lyssna på en föreläsare…att bara får en stunds lugn och ro.

 

För där har vi också en av bibliotekens arenor – att få en stunds lugn och ro. Att sitta ner i sina egna tankar, i sin egen värld. Ett slags modernt tempel.

Jag tar del av berättelser där medarbetare blir illa behandlade. Jag hör till och från om bråk och bibliotek som förvandlas till allmänna samlingsplatser.

Jag tror att alla förstår vikten av bibliotekens värde. Det är ingen allmän torghandel eller köpcenter. Det är heller inte en fritidsgård eller ett uppehållsrum – som också är viktiga – där det måste få finnas en annan typ av energi.

Biblioteken är ett magiskt rum där jag möter mig själv. Där jag ges tid till eftertanke, tid till reflektion, tid för bildning, tid till kunskap.

Från boken till bildning
Otaliga är de timmar jag tillbringade på våra bibliotek. Och då har jag nästan glömt alla timmar som student på Carolina Rediviva i Uppsala och högskolebiblioteket i Örebro.

Från barnböckerna om familjen Hedenhös till  Mark Twains romanfigurer Tom Sawyer och Huckleberry Finn, till tonårstidens Jack London och de första staplande försöken att utrycka och förstå kärlekens värld eller Folke Fridell som jag fick av min pappa till allt som betytt så mycket för mig idag – en PO Enqvist, en Bodil Malmsten, en Lena Andersson eller en ung Arkan Assad från vår egen stad.

…och så viktig för Eskilstuna
Förståelsen för boken och bildningens betydelse är så viktig för var och en av oss. Men också för en stad som vill bli något annat.

Jag är så stolt över att få bo och arbeta i en kommun som vill något. Mycket är ogjort. Inte tu tal om annat.

Om vårt fina stadsbibliotek är kärnan så är också våra – om än små – filialer, boklådor och bokbuss viktiga.

Och glöm inte att vår sk lässatsning är alltjämt unik i Sverige.

Skolbiblioteken har haft tuffa år. En eloge till alla som stått upp för deras betydelse. Inte bara för den där lilla ljushåriga 10-åringens skull på Djurgårdsskolan som bara hade idrott på hjärnan men som via biblioteken breddade sina tankar och syn på världen.

Man framförallt för alla de barn och ungdomar som idag växer upp och mer än någonsin behöver bildning, utbildning och en bok i handen för att värna demokrati och humanism i sina hjärtan.

Och vi föräldrar och far- och morföräldrar…behöver jag ens betona vår viktiga roll. Att prata väl om läsandet, att prata väl om skolan, att prata väl om våra bibliotek.

Ha en bra vecka!

 

Annonser
Skrivet av: Pär Eriksson | oktober 12, 2017

Veckan som gått – w 41

På jobbet
Vad gör en kommundirektör på dagarna?


En kommundirektörs vardag – en mosaik av frågor och händelser. Men det finns ett mönster och det stavas Eskilstuna…

Till och från får jag den frågan av ungdomar, medarbetare och Eskilstunabor.

Ett enkelt och förhoppningsvis ett pedagogiskt svar är att en kommundirektör har tre uppdrag. Att ansvara för och bereda ärenden och beslut som skall fattas av kommunstyrelse och kommunfullmäktige. I det ingår att vara ett stöd till politikerna.

Det andra uppdraget handlar om att utöva ledarskap – att vara chef för cheferna. Att få den kommunala organisationen att dra åt samma håll oaktat vilken förvaltning eller bolag som är ansvarig.

Det tredje uppdraget handlar om att representera Eskilstuna externt ute i landet och i olika sammanslutningar.

Den här veckan var det verkligen en vecka på resande fot. Må vara Västerås, Stockholm och Gnesta men det är viktiga möten som handlar om Mälardalens högskolas framtid och om regionens utveckling.

Förra veckans 350-grupp sitter fortfarande kvar i mitt medvetande. Det var nionde året och nionde gången som alla våra chefer träffades för en gemensam träff. Temat kretsade kring ledarskapet.

Det slår mig att vi har en väldigt bra chefskader. Om en stad skall utvecklas behövs en modern kommunal organisation. Nu kliver 1980-talisterna in och snart knackar 1990-talisterna på chefsdörren.

Den här veckan färdigställde vi rapporten för vårt ekonomiska läge jan-aug. Det här är en av de viktigaste frågorna för en ledning och en kommundirektör. Att säkra att vi har en välskött organisation. Rapporten indikerar att Eskilstuna kommun håller de ekonomiska ramarna och målen som politiken beslutat om.

Den här veckan är vi inbjudna för att delta i invigning av Energimyndighetens nya lokaler. Energimyndigheten etablerades 1998 i Eskilstuna. Energimyndigheten har ansvaret att ställa om Sveriges energisystem till att bli ekonomiskt och miljömässigt hållbart.

Det här är en mycket viktig statlig myndighet för vår stad. Att de nu flyttar in i moderna lokaler vittnar om att de tänker ha en långsiktig relation med Eskilstuna.

Parallellt så planeras ett sk Energicentrum granngårds där kommunen, högskolan och just Energimyndigheten har för avsikt att samarbeta och utveckla moderna energilösningar tillsammans.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Det handlar om våra bibliotek. Det handlar om bildning.

För mig så var biblioteken en oas i verklig betydelse. Skolbiblioteket på Djurgårdsskolan blev min första riktiga kontakt med läsandet.

Med all respekt för mina föräldrar men bokhyllan var inte särskilt välfylld. Samtidigt ger jag mina föräldrar en eloge för att de var noga med att läsa sagor och jag fortfarande ser bokserien ”Barnens skattkammare” framför mig.

Men det var skolbiblioteket och sedemera vårt huvudbibliotek som blev min tillflyktsort.

Den där minnena har följt mig och jag tror att hela min bokläsning fram till vuxen ålder var låneböcker.

Eskilstuna har en fin bildningstradition. Eskilstuna folkbibliotek grundas 1925 genom en sammanslagning av ABF:s studiebibliotek och arbetarbiblioteket. Året efter inrangerades IOGTs bibliotek i det som skulle bli Eskilstuna stadsbibliotek 1930 i kommunens regi.

1949 öppnas den första filialen i Fröslunda och följs av Årby, Skogsängen, Skiftinge, Lagersberg och Skogstorp.

1959 körs den första bokbussen och 1965 invigs det som idag är vårt fina Stadsbibliotek.

Jag berättar den här historien därför att det är en berättelse om vår stad. Om boken och bildningens betydelse.

Kanske vi är i ett läge då läsningen aldrig varit viktigare. I ett mediasamhälle som hyllar snabbhet och 120 tecken, en kultur med ”fake news” och en logik som präglas av oförsonlighet och hat är det viktigt att det finns motkrafter.

Förmågan till reflektion och eftertanke är så viktiga för både oss vuxna och våra barn. Våra bibliotek är humanismens och demokratins tempel.

Det är extra stort för mig att nu på lördag få prata just i Stadsbiblioteket kring bokens betydelse. Kom gärna och lyssna 13.30.

På hemmaplan
Jag blir stolt över att Eskilstuna återigen tar första platsen som bästa storstadskommun när det gäller Världens Barninsamlingen. Eskilstuna- och Torshällaborna är ett givmilt folk.

Annars lyssnar jag på Tom Petty and the Heartbreakers. En av de stora folkrock-sångarna. Tack för det du givet oss Tom (1950- oktober 2017).

Ha en bra helg!

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | oktober 8, 2017

Om ett ruskigt regn och att lära av en stad som varit med om allt

Regnet formligen öser ner.

Det regnar uppifrån, från sidan och det känns som regnet kommer nerifrån. Jag går på gatorna i Manchesters centrum och jag är genomblöt.

Dagen efter när mina kläder torkat är allt glömt. Jag möts av blå himmel och en sol.

Och kanske det är så att besöka en av Europas mest spännande städer. Staden som bombades under andra världskriget, stadens centrum som blåstes ut efter en IRA-bomb 1996 och staden som i somras miste 22 av sina ungdomar efter en terrorattack under en konsert med Ariana Grande.

Om det är några som vet vad det innebär att utsättas för politisk och religiös extremism och att bära stora sociala umbäranden så är det Manchesterborna.

Under några decennier i mitten av 1900-talet minskar stadens befolkning med ofattbara 300 000 invånare. Läs gärna det en gång till.

En stolt stad
Å andra sidan så har Manchester en oerhört fin och stolt historia. Här låg industrialismens vagga under 1800-talet. Manchester var världens centrum för textilindustrin långt in på 1900-talet.

Här har 25 (!) Nobelpristagare fostrats. Här ligger två stora universitet och prestigefyllda Premier League toppas av två lag från staden.

Och så detta ständiga musik och kulturarv. Tillsammans med Liverpool är det här Europas – ja kanske världens popstad.

Jag ”namedroppar” gärna eftersom den regelbundne läsaren känner mitt stora musikintresse; Hollies, Hermans Hermits, Mindbenders, Dakotas, Georgie Fame, Freddie and the Dreamers, John Mayall, Simply Red, Stone Roses, Smiths, Happy Mondays, Oasis, New Order, Chemical Brothers och de största av alla om ni frågar mig – Joy Division. Manchesters Kent.

Idag växer näringslivet och de stora high-tech och finansbolagen finns etablerade i staden.

Det är någonting som fångar mig med Manchester. Det är ingen vacker stad. Den känns skitig och lite opolerad och oplanerad och ändå så lyser den av självförtroende.

Jag ser hemlösa längs stadens avenyer men också en stolthet och energi. Människor på väg till jobb och skola.

Where do we go from here…avslutar en av våra gästföreläsare som vi träffar. Han sätter fingret precis på vad allt handlar om – vart ska vi nu då…?

Viktiga lärdomar
Och jag tror läsaren genomskådar min kärlek till den här staden. Inte bara för dess popmusik och dess fotboll.

Jag ser likheter, jag känner vinden från vår egen stad. Om än med andra utgångspunkter och händelser.

En stolt industristad som producerat i 400 år. En stad som levererat världsledande produkter under stora delar av 1800- och 1900-talet.

En stad som genomgått allvarliga kriser. Vi tappar 10 000 jobb under några korta år på 1970- och 1980-talen. Vi tappar i befolkning och framtidsoptimism.

Vi repar oss och får en allt starkare högskola. Kommunikationerna förbättras. Vi blir en del av Stockholm och Mälardalen. Staden blir estetiskt och arkitektoniskt vackrare. Vår fina å med sin vattenspegel får tona fram tydligare i det nya Eskilstuna.

Och så åker vi på nya smällar samtidigt som vi firar vårt 350-årsjubiléum. Regnet öser ner på vår födelsedag i oktober.

2009 brinner vårt Stadshotell. Enligt polis och media så är det den grovt organiserade brottsligheten som sätter eld på en av våra markörer och viktigaste samlingsplatser. Flera hundra barn och vuxna hade kunnat bli innebrända men en rådig och modig personal på Statt tillsammans med en kompetent räddningstjänst räddade både liv och vår stad. Tack – ni vet inte vad ni betytt.

Samma år fördubblas vår arbetslöshet som en följd av den internationella finans- och fordonskrisen.

Till och från brinner bilar och vi har också skjutningar och kriminalitet i vår stad. Vi har att möta politisk och religiös extremism.

Och samtidigt så är det så mycket positivt som gror i Eskilstuna. Befolkningen ökar, bostadsbyggandet har tagit fart, fler företag etablerar sig här, skolresultaten går sakta men säkert åt rätt håll, invånarna uttrycker ett ökat förtroenden för sin kommun, ny arena, bad och det byggs en ny högskola i Sverige de närmaste 25 åren…och det är hos oss.

Och så denna idrott – när vi skriver hösten 2017 har vi fyra elitlag i de stora publiksporterna. Lägg då till våra gymnaster, handikappidrottare och Anna Nordqvist så tornar en ny stad fram.

Med all respekt för Kent – och mina egna favoriter Curt-Görans – men nu är det en ny ljudkuliss som läggs. Modernare och ljusare. I mina låtlistor snurrar nu Feast of Fools, Dusky Fields, Monarken, Angelina Pavanelli och Luna Joyce.

Vi har allt framför oss…

Jag hann också med ett besök på Man Uniteds Old Trafford. Jo då, jag hann prata om Zlatan och Victor Lindelöf. Men jag hann också förstå den kraft som finns i både den här klubben och den här staden.

1958 är laget på väg hem från en match mot Röda Stjärnan från Belgrad. I Munchen sker en flygolycka som innebär att 23 personer – varav 8 spelare – dör. Jag finner inga ord och det är svårt att förstå vad det betyder för en stad och för ett fotbollslag.

Och kanske det var just Manchester som skulle klara av det och inte gå ner sig. För svaret efter händelsen 1958 blev och häng med nu…15 ligatitlar, 15 cuptitlar, 3 Champions League, 1 Europa League, 1  Cupvinnarcupen och 2 Världsmästerskapet för klubblag.

Att gå in i Old Trafford är som att gå in i det moderna samhällets katedraler. Det är bara det att helgonen är utbytta och ikonbilderna numer säljs som tröjor…

Jag tittar ut genom fönstret och noterar att det slutat regna i såväl Manchester som Eskilstuna.

Where do we go from here…

Ha en bra vecka!

Skrivet av: Pär Eriksson | oktober 5, 2017

Veckan som gått – w 40

På jobbet
En lärdom genom yrkeslivet är att höstmånaderna är genomförandemånader.

Ambitioner, initiativ, åtgärder och planer skall bli till verklighet.

Det är en skön känsla om än något intensiv och almanackan fylls snabbt.

Om vi blickar lite utanför vår egen kommungräns så är Eskilstuna väldigt aktiva just nu. Vår kommunstyrelseordförande Jimmy Jansson finns med i ett antal seminarier som handlar om bostadsbyggande, företagande och näringsliv.

Förra veckan syntes vi tillsammans med 4-Mälardalskommunerna på en träff inom ramen för Stockholm Business Arena. Vi försöker också vara aktiva och stödja Västerås i etableringen av Northvolts batterifabrik.

Det är nu klart att vår nye näringslivsdirektör heter Niklas Edmark. Niklas har jobbat hos oss några år och hunnit bygga upp värdefulla kontakter med regionen och näringslivet. Nu kliver han fram och tar det yttersta ansvaret för de här frågorna. Stort lycka till Niklas!

Landstinget har nu lämnat in en formell ansökan för att bilda Region Sörmland. Det innebär att landstinget, Regionförbundet och Kollektivtrafikmyndigheten – tre viktiga regionala organ – blir ett.

Här är Eskilstunas roll som största länskommun viktig.

Det blev naturligtvis en magisk vecka när Smedernas speedwaylag bärgade SM-guldet. Det var 40 år sedan sist – 1977 då Smederna och Snälltorpet var ett.

Det här är stort för idrotten i Eskilstuna och det ger också energi till hela staden. Om vi kan vinna SM-guld så kan vi också bli bästa skol- och miljökommun.

Förutom firandet på Fristadstorget så fick vi i kommunledningen förmånen att träffa förarna och Smedernas ledning under en fint arrangerad lunch i Stadshusets Drottningsal.

Och vilka förare. Det är så bra killar med rätt attityd och inställning. Grattis än en gång Smederna och Eskilstuna.

Den här veckan är jag tillsammans med kommunstyrelsens presidium på resa med länets övriga kommuner, Regionförbundet och landstingets ledning.

Det är en årlig resa som genom åren haft fokus på någon fråga där vi behöver lära oss mer och söka erfarenheter.

Förra året besökte vi Estland och temat kretsade kring IT och digitalisering. I år besöker vi Manchester. Bl a på initiativ av oss i Eskilstuna.

 

Manchester är en större stad än Eskilstuna men bär på samma behov av omvandling och förnyelse. Från klassisk fin industristad till en modern storstad.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Om en stad skall utvecklas måste den kommunala organisationen hänga med. Vi är den största arbetsgivaren i Eskilstuna med nästan 9000 medarbetare.

Det vi gör på dagarna har påverkan för tusentals invånare.

Därför är orten Eskilstuna starkt sammanlänkad med sin kommun, sin organisation.

Nu på fredag träffas alla chefer i kommunen. Vi är ca 350 st och representerar alla de verksamheter som en kommun ansvarar för.

Det är en härlig känsla och i någon mening manifesterar vi behovet av att kroka arm, lära oss att samarbeta än mer, förmågan att stå skuldra vid skuldra.

För det är också det som Eskilstuna- och Torshällaborna kräver av oss. De är ointresserade av hur vi är organiserade eller vem som gör vad. De förväntar sig stöd, hjälp, service, få ett ärende handlagt, kultur, fritid, utbildning eller vård och omsorg.

Det är därför att det är så viktigt att vi träffas – om än bara en gång om året.

Det är nionde gången som det sker. Vi startade upp den här årliga träffen 2009.

Statt hade precis brunnit, arbetslösheten hade på grund av fordonskrisen fördubblats. Sporthallen, badet och Fristadstorget kändes nedslitna.

Bostadsbyggandet var avvaktande och United hade ännu inte tagit steget upp i allsvenskan och Guif förlorade i SM-finalen mot Alingsås – oförtjänt om ni frågar mig.

Idag har vi ett annat läge. Många frågor och problem återstår. Inte tu talt om annat.

Politiker, näringsliv, föreningar och organistioner, invånare har alla bidragit till att ta vår stad framåt.

Och så denna kommunala organisation. Men så många bra medarbetare och chefer.

Kodordet är tillsammans.

På hemmaplan
Hösten är så vacker så här års. Ljuset, färgerna, ljuden. Jag är en höstmänniska.

Den här helgen har vi besök av Stockholms-barnbarnet. Alltid lika roligt.

Annars lyssnar jag på Eskilstunatjejen Luna Joyce. Kom ihåg var ni hörde det namnet först. För det här kommer att bli bra.

Ha en bra helg!

 

 

 

Jag är ett ganska typiskt efterkrigsbarn.


Min kusin Håkan och jag i mitten av 1950-talet – framför morfar och mormors nya bil. Framtiden låg framför oss. Allt var möjligt. Det mörka var över.

Född några år efter 2:a världskrigets slut. Hettan från de makabra gasugnarna hade knappt hunnit svalna och ändå kändes vår generations uppväxt så optimistisk och hoppingivande. Och kanske det inte var trots 2:a världskriget utan tack vare.

Mitt minne – må vara konstruerad eller förstärkt i efterhand – är att vi barn möttes av ett starkt positivt budskap från våra föräldrar, från skolan, från samhället;

ALDRIG MER!

Underförstått ni barn ska inte behöva vara med om det som era föräldrar, far- och morföräldrar varit med om – världskrig, atombomber och stora sociala umbäranden.

Och vår uppväxt är verkligen en samhällelig framgångssaga. Korea- och Vietnamkriget tar slut. Kolonialismen faller sönder i tredje världen och diktaturer i Latinamerika bryts ner. Apartheidsystemet i Sydafrika ersätts av fria demokratiska val, tre diktaturer i vårt eget Europa går under – Spanien, Portugal och Grekland.

Ett helt politiskt system i Östeuropa med murar, fängelser och gulag formligen rasar samman inifrån.

De stora folksjukdomarna trängs tillbaka, den rena fattigdomen minskar och allt fler barn ges möjlighet att gå i skolan.

I vårt eget land ersätts dragiga träkåkar med utedass av moderna bostäder och miljonprogramsområden. Allt fler barn och unga ges möjlighet till gymnasie- och högskoleutbildning.Våra pappor har jobb och våra mammor är på väg ut i arbetslivet.

Jag förstår om läsaren kan tycka att jag tar i. Och bakom den här summeringen döljer sig naturligvis också nya problem, nya motsättningar, orättvisor, krig och svåra sociala umbäranden. Så är livet.

Men huvudströmmningen i efterkrigstidens värld, Europa och Sverige stavas framtidsoptimism.

Budskapet till våra barn och unga
Jag tänker på den här utvecklingen efter en sådan här helg när vi skriver hösten 2017.

ALDRIG MER var budskapet från de vuxna till oss efterkrigsbarn.

Nu marscherar nazister och fascister öppet på våra gator igen. Jag ryser.

Jag tänker på 2000-talets barn och ungdomar. Jag tänker på mina egna barnbarn och deras generation.

Vad är budskapet till dom? Vad är det dagens föräldrar, far- och morföräldrar förmedlar till dom? Vad säger skolan? Vad förmedlar media?

Uppgivenhet…alla måste få tycka vad dom vill…så farligt är det väl inte…

Eller möts de av ett klart och tydligt budskap – vi vuxna lovar er att göra allt för att demokrati och humanism ska prägla era liv och det samhälle vi lämnar över till er.

Var och en av oss behöver ge svar på den frågan. Inte flamsa bort den.

Var och en av oss har ett personligt ansvar.

En komplexare värld
Världen är också mer komplex och svårtolkad när vi skriver 2017 än vad den kanske var i efterkrigstidens 1950- eller 1960-tal.

Nazismen och fascismen är inte ensam på arenan. Islamistisk terror är ett relativt nytt fenomen i det demokratiska samhället.

Lägg då till grov organiserad brottslighet, narkotikaförsäljning, skjutningar och bilbränder så tornar en problematisk bild upp.

Det är precis i den miljön mina barnbarn och deras generation skall växa upp.

Vårt bidrag kan bara vara ett – att agera som mogna och ansvarstagande vuxna.

Att stå upp för grundläggande demokratiska och humanistiska värden. Att peka på att det finns en annan väg än hat, hot, politisk och religiös extremism, våld och terror.

Inte blåögt och naivt utan starkt, övertygande och tydligt.

Det finns en hoppfullhet
Samtidigt ser jag så mycket positivt. Det demokratiska politiska systemet är robust. Den demokratiska infrastrukturen med stat, rättsväsende, myndigheter, landsting och kommun är starka byggstenar i samhällsbygget.

Vårt näringsliv, föreningar och organisationer är starka motkrafter till extremismen och det odemokratiska.

Och kanske det mest hoppfulla – människan är i grunden sökande efter lugn och ro. Den överväldigande majoriteten av oss vill vare sig utrota andra, döda motståndaren eller leva i kriminalitet.

I den meningen är jag hoppfull. Det goda vinner i längden därför att det ligger i linje med människans inre väsen – godheten och viljan att göra gott för sig själv, sina närmaste och samhället.

Därför är också nazismens, extremismens, islamismens och kriminalitetens väg alltid undergång. Det är lagbundet och det är så hoppingivande.

Men det förutsätter människors starka tro på det demokratiska samhället. Det är där vi har ett stort ansvar. Var och en av oss.

Allt gott till er den här veckan!

 

Older Posts »

Kategorier