Skrivet av: Pär Eriksson | november 16, 2017

Veckan som gått – w 46

På jobbet
Vi som bott länge i Eskilstuna kan med blotta ögat se förändringen.

Nytt centrum, ny Munktellstad, nya bostäder och ny gestaltning utan att tappa vår historia, vår stadsbild från 1700-talet och vårt vatten.

Jag noterar att antalet besökare och gästnätter ökat det senaste året. Så bygger man också moderna städer. Öppnar upp och förändrar men behåller rötterna. Bra jobb av teamet på Destination Eskilstuna, hotell och restauranger, näringsliv, arrangörer och kommun. Kodordet är tillsammans.

Noterar också att Stiga Sports Arena får beröm. Den här gången i samband med landskampen i Futsal mellan Sverige och Ungern. Det är som att det behöver komma någon utifrån och se med andra ögon, ett annat perspektiv. Bra jobb av kultur och fritid, Destination Eskilstuna, stadsbyggnad och Kommunfastigheter. Kodordet är tillsammans.

Den här veckan träffas mer än 200 representanter från arbetsförmedling, näringsliv och kommun. Fokus är hur vi skapar fler jobb. Det är ingen hemlighet att Eskilstuna sliter med sin arbetslöshet. När genomsnittet i Sverige ligger på dryga 6% arbetslöshet så redovisar vi det dubbla.

Samtidigt minskar ungdomsarbetslösheten vilket är så glädjande.

Jag vill vara tydlig – ibland hör jag resonemanget att det är fel på oss Eskilstunabor – det är en strukturkris vi går igenom. Den stolta industristadens produkter efterfrågas inte i lika stor omfattning som under 1800- och stora delar av 1900-talets goda år. Vi behöver ställa om till ny teknik, nya produktionssätt, nya branscher och företag. Ny kompetens hos oss Eskilstunabor.

Det tar tid och låt oss ha tålamod. Det kommer nya tider då Eskilstuna återigen är ledande. Tro mig. Jag har varit med tillräckligt länge och också sett andra industristäder gjort den här resan.

Vi skriver Mälardalens högskola. Den här veckan träffades högskolans närmaste allierade och samarbetspartners för att fira 40-åringen. Jag kan inte nog poängtera den betydelse högskolan spelar för Eskilstuna, Västerås och regionens utveckling. Det här är ett av svaren på hur vi utvecklar vår stad.

Om vi ska utveckla Eskilstuna behövs en bra och attraktiv kommunal organisation som förmår gå i takt med invånarna och som också förmår utveckla sig och gå i bräschen för förnyelse. Även om det ibland blåser motvind och alla inte applåderar.

Vi är i ett läge då vi söker många medarbetare inom skola, vård och omsorg men också specialister. Samtidigt varslar vi ett antal medarbetare som de senaste åren arbetat med och tagit stort ansvar för flyktingmottagandet. Nu minskar mottagandet och behoven är inte lika stora. Då behöver vi ställa om. Det är också en del av en kommunal vardag.

Jag vet att det kan uppfattas fel när vi samtidigt varslar – stort tack för det fina jobb som gjorts i en mycket svår tid då mottagandet var stort och krävde så mycket. Alla är värda en stor eloge.

Under två veckor nu i november arrangerar vi sk Hälsoveckor för medarbetarna i kommunen. Det är en aktivitet som återkommit de senaste åren. Föreläsningar, prova på och olika träningspass och aktiviteter erbjuds. Så bra tycker jag och stort tack till teamet som planerat allt.

Vi hälsar också vår nye HR-direktör Mats Beskow välkommen till Eskilstuna. Mats efterträder Annika Tjernström fr om november. Mats har en gedigen erfarenhet från privata näringslivet, statliga myndigheter och landstinget. Jag är extra glad att Mats så tydligt markerar att han sökt sig till Eskilstuna kommun därför att han ser en organisation som vill något och som bärs av tydliga ambitioner och värderingar.

Lycka till Mats.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Det går inte att inte bli berörd av svenska herrlandslagets bedrift att kvalificera sig till VM via matcher mot tre VM-guldvinnare – Frankrike, Holland och Italien.

En av analyserna är att förbundskapten Jan Andersson på kort tid lyckats bygga upp en anda och en kultur som bygger på kodordet tillsammans. Individuella prestationer och stjärnor är viktiga men i slutändan avgörs framgången i ett fotbollslag av kollektivets förmåga.

Jag noterar också att vår egen Sebastian Larsson – Seb kallad men vi Eskilstunabor vet att han heter Bissen – spelat en avgörande roll. Det är som att hans engelska kämpastil, aldrig ge upp och spela för laget vinner respekt i nuvarande laguppställning.

Med all respekt för Arsenal, Birmingham, Sunderland och Hull men Bissens rotsystem är i IFK och City…Ekängen, Årby och Tunavallen.

Och apropå att Eskilstuna ibland är litet. Bissens farfar var min lärare…

Sebastian är den fjärde Eskilstunaspelaren som spelar ett VM i fotboll. Jag utgår ifrån att han blir uttagen till sommarens turnering.

Och lite idrottslig folkbildning är aldrig fel. Vi har Kent Karlsson som deltog 1974 och 1978. En stark försvarsspelare som sedan blev en av våra allra bästa elittränare.

Kenneth Andersson minns vi från USA-VM 1994. Kenneth med rötterna i Tunafors SK och IFK är med sina fem mål den svenska spelare som gjort flest mål i VM.

Så Bissen blir vår tredje Eskilstunakille…nä hä. Det är tur att jag känner Christer Johansson. Mr Statistik och oerhört påläst om vår idrottshistoria.

Christer skriver till mig och berättar att Rune Carlsson (1909-1943) högerhalv från IFK Eskilstuna deltog i VM 1934 i Italien. Rune spelade Sveriges båda matcher. Åttondelsfinalen mot Argentina seger 3-2, och kvartsfinalen mot Tyskland, förlust 1-2.

Vanlig folkbildning…tack Christer.

Det finns också en femte IFK spelare som spelat VM. Det är en underbar historia om Julis Hjulin som utvandrade till USA från Eskilstuna och spelade för amerikanska landslaget i VM 1934. Jag får låta den berättelsen anstå till ett annat tillfälle.

Det här är också en del av vår stad. Vår idrottshistoria.

På hemmaplan
Nu börjar diskussionerna om var familjen ska fira jul. Hm…bara fem veckor kvar.

Förra veckan berättade jag att det var frack-dags. En inte allt för vanlig händelse i mitt liv. Men nu är den prövad och in- eller var det utsydd?

Men vad ska jag ha den till? Hustrun skrattar men tur att barnbarnen imponeras. Vad häftig far/-morfar…får vi följa med?

Annars lyssnar jag på Luke Tuchscherer. En engelsk folk-popare från Bedford men som lever i New York. Så det kan bli.

Ha en bra helg!

 

 

 

Annonser

Går det att leva godhet?

Det kan tyckas som en märklig fråga men jag ställer den till mig själv allt oftare. Kanske är frågan ett desperat uttryck för att skapa någon slags mental överlevnad i en värld och i ett samhälle som känns i obalans med sig själv.

Och i obalans med tidigare givna humanistiska och demokratiska grundvärderingar.

Vi tar dagligen del av övergrepp både mellan stater och stridande parter men också mellanmänskliga där våld, sexuella övergrepp, hederskulturer och mer subtila härskartekniker blir en del av vår vardag. Nästan utan att vi till slut reagerar.

Sociala medier i sin sämsta form underhåller och vattnar ibland en sådan kultur med sitt hotande och hatande budskap.

Vardagssamtalet förråas och det oförsonliga smyger sig sakta men säkert in i våra hjärtan. Utan att vi vare sig vill eller ser det.

Den öppna blicken när jag möter en okänd, en liten nick på bussen till en medpassagerare ersätts av en blick i backen.

Så kanske min fråga inte är så dumt ställd – går det att leva godhet?

Vikten av att öva godhet
Sicket prat, invänder den kritiske läsaren. Godhet går snabbt över i snällhet som lätt blir till dumhet.

Och kanske det ligger något i det. Men frågan är vad vi har för alternativ?

En insikt som vuxit hos mig i takt med livets gång och erfarenhet är att godhet går att öva. Det är det våra lärare, fritidsledare, föreningsledare, social- och omsorgspersonal ägnar sig åt varje dag i sina relationer med barn, ungdomar och vuxna.

Och visst är det godhet vi övar dagligen i våra roller som föräldrar, far- och morföräldrar.

Någonstans så tror jag att vi i den insikten hittar människans inre väsen, dess längtan efter livet, att göra gott.

Att hålla ondskan i schack
Men det finns ondska hör jag min inre röst tala till mig. Och visst är det så. Den finns nog inbyggd i oss själva. Tyvärr bekräftar historien det.

Men kanske livets mening är att tygla och hålla den där kraften i schack. Att aldrig låta den få ta plats eller dominera vårt tänkande och agerande. Det är kanske det som är att vara människa. Att dagligen övervinna sig själv och låta godheten få spelutrymmet.

Jag har mött hundratals individer vars liv präglats av våld, droger och kriminalitet. Människor som sårat och skadat andra.

Nästan utan undantag har jag också sett längtan efter att leva ett värdigt liv. Längtan efter att återupprätta människovärdet. Längtan efter godhet.

Godheten personifierad
Under mina år i yrkeslivet har jag också mött godheten personifierad. Med all respekt för oss som i våra yrken förväntas agera och göra vårt bästa. Vi får ju till och med lön för det.

Med all respekt för oss i våra roller som föräldrar och familjer. Vårt engagemang är för evigt inskrivet i vårt själsliga och sociala arv.

Men min ljuskägla och djupa respekt faller åt ett annat håll och kanske blir ni förvånade.

Jag pratar om våra dryga 30 000 familjehem runt om i Sverige. Kanske är de fler och de senaste årens flyktingmottagande har säker inneburit att antalet ökat.

Men låt oss tänka så här – runt om i vårt land finns det ett antal familjer som valt att inte bara öppna sina mentala hjärtan utan krasst öppnat upp sina hem.

De har valt att dela köksbord, vardagsrum – ja hela familjens liv med någon annan. En främling.

Jag blir berörd när jag tänker på det. De tar ett steg många av oss kanske känner sig obekväma med.

Varför jag väljer att lyfta fram alla våra familjehem är att de lever godheten, de blir ett föredöme för oss andra.

Någon läsare invänder säkert att de gör det bara för att tjäna pengar. Släpp det säger jag.

Jag har mött hundratals familjehem – både föräldrar och deras barn och tonåringar – jag kan inte påminna mig om någon som öppnat upp sitt liv för att tjäna pengar.

Min erfarenhet är snarare att de känner att deras liv, deras familjs rytm har ytterligare plats för att ge någon, några ett annat liv.

Inte i första hand för att tjäna pengar eller ens för att rädda världen utan mer som ett inre kall att bidra till detta enda liv vi med säkerhet vet att vi har att leva.


Bilden har inget med texten i sig att göra

Det här är viktigt. Familjehemmen blir en motkraft till känslan av hopplöshet. En motkraft till hatandet och hotandet, det oförsonliga som sällan eller aldrig ger någon kraft eller sprider något framtidshopp.

Någon tänker kanske att detta är en krönika för att värva nya familjehem. Inte alls. Vi har medarbetare som är bättre skickade än mig till det uppdraget.

Mitt syfte är att i vardagen hitta föredömen, modeller för att öva godhet. Eller för att uttrycka det enkelt – att få oss alla att tänka på hur vi kan bidra. Det behöver inte vara så dramatiskt eller så krävande eller livsavgörande som att besluta sig för att öppna upp dörren till sitt hem.

Det är enklare än så – att lära oss prata väl om varandra, vattna det som växer och gå än mer tillsammans i en turbulent och svårtolkad värld.

Tack till alla våra ca 500 familjehem som finns i Eskilstuna eller som tar hand om en Eskilstunatjej eller kille. Lägger vi till kontaktfamiljer och kontaktpersoner så skriver vi 1400.

Ni är värda stor respekt.

Ha en bra vecka!

 

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | november 9, 2017

Veckan som gått – w 45

På jobbet
För sex år sedan fattade vi beslutet att ”go all the way” med det vi kallar Modigt-konceptet.

Det är en metodik som handlar om hur vi pratar med varandra och hur vi förmår agera än mer tillsammans i en kommunal organisation – oaktat förvaltnings- och bolagstillhörighet.

Det låter enkelt och samtidigt så svårt eftersom vi är fostrade och programmerade att vi är uppdelade organisatoriskt. Den nya moderna organisationen bygger på en annan logik. Eskilstuna- och Torshällaborna är inte intresserade av vår organisation, dess delar och arbetsplatser. De vill ha stöd, råd eller en tjänst genomförd.

I den meningen är satsningen på Modigt genial eftersom den sätter ljuskäglan på att förändra och utveckla våra verksamheter. Den är genial därför att Modigt bygger på att det är mötet mellan medarbetaren och brukaren, eleven, den äldre, kunden som är värdeskapande.

Modigt bygger på att prata väl om andra och vattna det som växer samtidigt som vi lär oss att vara raka och ärliga i kommunikationen både med varandra och de vi är till för.

Modigt ställer krav. Vi har höga förväntningar på både oss själva och de vi möter. Modigt bygger på idén att det inte finns några ”vi-och dom” utan att vi är ett gemensamt arbetslag som heter Eskilstuna kommun.

Flummigt, invänder någon. Ja kanske men det är att föredra jämfört med organisationer där var och en drar åt sitt håll och maximerar sin nytta.

Den här veckan träffar vi dryga 200 nyanställda medarbetare och tränar medarbetarskapet.

En medarbetare som betyder oerhört mycket för Modigt är Ingrid Sköldmo. Hon har ansvarat för otaliga utbildningsdagar i Modigts tecken genom åren. I förra veckan blev det klart att hon blir vår nya förvaltningschef för Barn och utbildning. Ingrids långa erfarenhet i Eskilstuna kommun och fina ledarskap blir värdefullt.

Samtidigt kliver Jörgen Axelsson in som ordinarie förvaltningschef för Konsult och uppdrag. Jörgen är erfaren och klok och har gjort ett bra jobb som tf under den tid Ingrid arbetat i Torshälla.

Vi säger – lycka till Ingrid och Jörgen.

Jämställdhetsberedningen är en politisk sammansatt grupp vars syfte är att driva på jämställdhetsfrågorna och också samla ihop erfarenheter och säkra att vi går framåt.

Det är naturligtvis en förmån att få arbeta i en kommun som rankas högt i jämställdhetsarbetet i Sverige. Till exempel tog Eskilstuna emot Årets Jämställdhetspris i början av året.

Men – och det är viktigt – vi behöver bli än bättre. Inte för att vinna priser eller få uppmärksamhet – vilket också är roligt – utan för att det skapar en bättre kommun, bättre arbetsplatser och bättre verksamheter. Att vi förmår ge rätt stöd.

Den här veckan träffade den politiska och tjänstemannaledningen just Jämställdhetsberedningen för att summera arbetet och vad vi har att göra 2018.

Det kan låta kommunalt och byråkratiskt  – vilket det kanske också är – men jag är mån om det som kallas kommunrevisorerna. Det är en politiskt sammansatt grupp vars syfte är att granska vårt arbete och våra förehavanden.

I min värld är det här en del av demokratin.

I veckan träffade vi representanter från kommunrevisionen för att följa upp några stora och viktiga frågor som bl a handlade om ekonomi, medarbetares hälsa och rekrytering.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Förra veckan lyfte jag att vi celebrerade ett antal organisationer i Eskilstuna. Fabriksföreningens 170 åriga historia, Mälardalens högskolas 40-år och naturligtvis Torshällas 700 år.

Ibland ser man inte träden för skogen. Vårt eget stadshus – min egen dagliga arbetsplats – fyller 120 år i år. Närmare bestämt nästa vecka den 18 november.

Stadshuset ritades av den erkände arkitekten Emil Befwe och invigdes 1897. Vi pratar renässans och intryck från Fredriksborgs slott i Danmark.

Det här var i en tid då Eskilstuna växte, industrin expanderade och befolkningen ökade. Vi var förvisso inte mer än ca 12-15 000 invånare men vår stad var en framtidsmetropol i södra delen av Bergslagen.

Det var så Eskilstuna definierades och det skulle dröja ytterligare några decennier innan vi såg oss själva som en del av Mälardalen och Stockholm.

I Stadshuset har det funnits rådssal, post- och telegrafstation, banker, polisstation med arrestlokaler, brandstation, spritbolag men också restaurang och hotell. Fram till dagens administrativa och politiska kommuncentrum.

För mig är Stadshuset en demokratins fyrbåk. Kanske än viktigare i dagens värld än för 120 år sedan.

Jag som är ute och reser i landet och besöker många kommun- och stadshus – det här är en av Sveriges vackraste om ni frågar mig. Jag är så stolt över att få ha det här som min arbetsplats.

Och visst är det en idé som ser ut som en tanke – Fabriksföreningen 170 år, Stadshuset 120 år och Mälardalens högskola 40 år. Och Torshälla 700 år. Fyra institutioner som betyder så mycket.

Grattis fina Stadshus på din 120-årsdag.

På hemmaplan
Jag kan inte påstå att jag är en van frackbärare. Jag har bara burit en sådan vid ett tillfälle. Och nu blir det ett andra tillfälle. Men jag håller er på halster och släpper inte sammanhanget…en klassisk ”cliffhanger” – men säg så här – det blir middag med xx och yy. Eskilstuna detta Eskilstuna. Alltid i front.

Fotbollssäsongen går mot slut och det har varit ett fantastiskt år på Tunavallen. Jag har hängt där i snart 60 år och fick i år uppleva två allsvenska lag. AFC försökte gott men räckte inte riktigt till men vilken bra fotboll vi fått sett och vilka fina lag.

Och stor eloge till United som återigen placerar sig i topp. Respekt!

Lycka till alla våra fina fotbollslag 2018. Idrotten och fotbollen är viktiga för Eskilstuna.

Annars lyssnar jag på Sordal. Ett fint norskt band i folkrockens anda. Som det ska låta under november.

Ha en bra helg!

 

 

 

 

 

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | november 5, 2017

Om den viktiga skillnaden mellan skuldbeläggning och att ta ansvar

Det är inte mitt fel men det är mitt ansvar.


Jag skulle vilja att du läste den inledande raden en gång till eftersom den fångar budskapet i veckans krönika.

Jag lämnade Socialhögskolan i slutet av 1970-talet och började arbeta med socialt vingklippta ungdomar. Tiden var en annan men även då brottades samhället med arbetslöshet, bostadsbrist, droger och kriminalitet.

Det tidens förklaringsmodeller byggde på att det var föräldrarnas fel. Det var den tidens sanning och påverkade naturligtvis vilka åtgärder som bedömdes som viktiga.

Några av mina generationskamrater kan säkert invända och med rätta mena att så enkelt var det inte och så enkelspårigt betedde vi oss inte.

Och det ligger nog en sanning i det. Samtidigt vill jag förenkla för att beskriva skeenden och skapa förståelse för den tid vi lever i nu.

Skuldbeläggningens logik
Skuldbeläggning är ett klassiskt både politiskt och psykologiskt fenomen. Alla samhällen har ett behov av en enkel berättelse om varför saker och ting är som de är. Det är fullt begripligt.

Samtidigt är det ett vådligt förfarande eftersom det i sämsta fall träffar fel, resulterar i fel åtgärder och skapar nya problem.

Skuldbeläggningen är i sin bästa tolkade form ett sätt att uttrycka att något gått fel. Något vi satte vårt hopp till eller något som varit en positiv kraft har tappat sin styrka.

Det skulle kunna vara så med föräldrarollen. De vuxna – ytterst föräldraskapet – upprätthåll fostran och socialiseringen av de unga in i vuxenlivet, skapade framtidsdrömmar, slet hårt för sina barn och deras generation under stora delar av 1900-talet. Och så plötsligt så upplevde vi att de inte fanns där när de behövdes som mest när vi skriver ett 1970- eller 1980-tal.

Kanske det låg något i det och den samhälleliga skuldbeläggningen gavs näring.

Jag försöker förstå. Inte försvara.

Min lärdom är att skuldbeläggningen – om den har till syfte att förändra – sällan leder till det vi önskar. Skulden blir inte till insikt utan snarare till försvar och grävande av skyddsvallar.

Så var det också i mitt 1970-tal. Föräldrarollen stärktes inte för att de samhälleliga bristerna skylldes på föräldrarna.

Nya förklaringar – nya skuldbeläggningar
Idag när vi skriver 2017 så är det inte föräldrarnas fel som lyfts fram utan snarare samhällets. Ofta definierad som våra politiker, det offentliga samhället, skola, polis eller kommunen.

Det är samhällets fel att vi har en bristande integration, brinnande bilar, gängkriminalitet, arbetslöshet etc.

Och återigen – det finns säkert starka samband och svikna förväntningar på samhället. Men denna skuldbeläggning är sällan konstruktiv eller leder till förändring.

Idag är heller inte bilden lika entydig i vad som ligger på skuldbeläggningens 10-i-topp-lista. Ska vi tro stämningen på de mest rabiata sociala medierna så konkurrerar samhället med kvinnor – särskilt kulturtanter – män, muslimer, svarta, vit underklass eller polisen.

Eller varför inte låta Henrik Dorsins ironiska kuplett ”Det är bögarnas fel” bära 2010-talets signum för skuldbeläggningens logik.

Ansvarslogiken
Jag tror att det demokratiska och humanistiska samhället istället för att fråga sig vems fel det är istället borde ställa frågan – vems ansvar är det?

Det är två olika sätt att se på världen och samhället och det är två olika sätt att se på sig själv som ansvarig för det här enda livet vi med säkerhet vet att vi lever.

Skuldbeläggningens logik behöver ersättas med en ansvarslogik.

Det betyder inte att vi inte kan peka ut skyldiga eller peka på både individer och gruppers beteende och agerande. Tvärtom.

Som individer har vi givits en gåva att kunna göra val. Ibland är de svåra och begränsade. Men vi bär alla i egenskap av människa ett val och med det bär vi också fullt ansvar för alla våra handlingar.

Det är svårt att vara människa. Jag vet. Det är därför vi behöver hjälpa och stötta varandra.

Just därför skuldbelägger vi inte etniska, religiösa och sociala grupper, kön, ålder eller sexuell identitet. Det finns inget konstruktivt i det. Däremot avkräver vi ansvar.

Jag som person än inte skyldig till sexuella trakasserier eller övergrepp som begås mot kvinnor i egenskap av man. Men – och det är viktigt – jag är ansvarig som man för att det sker en förändring i det manliga kollektivet och bland våra pojkar. Jag har ett direkt ansvar därför att jag fötts till man och har möjlighet att påverka värderingar och kulturer. Jag kan leva budskapet.

I linje med det menar jag att föräldrar har ett stort ansvar för sina barn. Det är inte alltid skolans fel, fritidsgårdens fel eller föreningens fel…

Precis som demokratiska politiska och religiösa rörelser har ett ansvar för de som använder politikens och religionens budskap för att sprida extremism och hat.

Jag inser att det är svårt och att jag går på en smal spång. Det enda jag ber läsaren om är att ödmjukt närma sig skillnaden mellan att vara skyldig och att vara ansvarig.

En viktig tid framför oss
Demokrati och humanism – som varit 1900-talets segermelodi – håller på att bli en bristvara. I mina mörkaste stunder ser jag en tragisk utveckling i såväl Mellanöstern som USA och vårt eget liberala Europa.

Krafter som bygger just på skuldbeläggning tenderar att vinna mark och folkets gillande. Och ändå var det bara sjuttio år sedan de makabra gasugnarna kallnade i ett krigstrött Europa.

Men bortom det måste de demokratiska och humanistiska krafterna också fråga sig hur man löser de frågor som vi som människor har tagit för givna under flera decennier.

Att vi har ett jobb, en bostad, inte är rädda för att bli nedslagna eller våldtagna, har en välfungerande välfärd och offentlig sektor, ärliga och skötsamma företag, att vi möter okorrupta politiker och tjänstemän och att vi får uttrycka vad vi tycker och att vi har en vallokal att gå till.

Det är också i det sammanhanget vi ska se vår kommunala organisation. Inte bara som en producent av skola, vård och omsorg – något man ensidigt ska ställa krav på.

Utan lika mycket en grundpelare för den demokrati våra föräldrar, far- och morföräldar var så noga med. Och som vi har ett ansvar – där kom det igen – att inte bara försvara utan också att utveckla.

Det är dags att börja prata än väl om den här staden, dess människor, organisationer, företag och kommun.

Så håller man skuldbeläggningen borta och sätter ansvaret i centrum. En ny tid kan skönjas.

Det är så hoppfullt.

Ha en riktigt bra vecka!

 

 

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | november 2, 2017

Veckan som gått – w 44

På jobbet
Oktober skiftar till november och vi pratar höstens själva epicentrum.

Jag gillar hösten – inte bara för att det är vackert i naturen eller att klarblå himmel växlas med regn och rusk – utan också för att det är ”görandemånader”.

Det ska hända mycket på kort tid under hösten. Mål och uppdrag skall förverkligas, ambitioner och löften skall bli till verklighet.

Regionfrågan, kompletterande årsplan med budget, visionsarbetet, plan för digitalisering, analys av medarbetarundersökningen, minskade ohälsotal, rekryteringar, byggandet av bostäder, äldreboenden och förskolor…är sådana övergripande frågor.

Den här veckan träffade vi Studentkårsstyrelsen för Mälardalens högskola. Det här är viktiga möten. Det är ett sätt för studenterna att uttrycka sina förväntningar på Eskilstuna och också ett sätt för oss att skapa goda relationer med studenterna. I många fall blivande medarbetare eller anställda i Eskilstunas näringsliv.

Jag var  inbjuden till att informera om vårt samarbete 4-Mälarstäder i Strängnäs kommunfullmäktige. Det är viktigt och stort. Strängnäs har ett bra driv i det här arbetet och jag tror att min insats vsr mer att förstärka och ge röst och en bild i egenskap av att ha varit med från starten.

Strängnäs och Eskilstuna är historiskt förbundna med varandra och min bild är att vi alltid gillat varandra men kanske existerat var och en för sig. Industristaden granne med regements- och stiftstaden.

När vi nu skriver 2017 behöver vi varandra än mer.

Den här veckan var det dags för kommunstyrelsens arbetsutskott. Och dagordningen fylldes av viktiga och spännande frågor. Kompletterande årsplan 2018, upplåning, internkontroll, policy för jämlik hälsa och social hållbarhet, samlad måltidsorganisation, utveckling av Sundbyholm, fastighetsförsäljningar, nya kriterier för tilläggsbelopp inom skolan, ett antal motioner och medborgarförslag, vision 2030 samt företagsbesök.

Som om vi hade att göra…och bakom det här finns åtskilliga timmar av kloka och resonerande tjänstemän som skriver och tänker, lyssnar och föreslår inför att politiken ger sin syn, lägger sin bild och också beslutar.

Demokrati när den är som bäst.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
2017 verkar vara ett högtidsår.

Inte bara att vi celebrerar Torshällas 700 år utan också att Sörmlands Fotbollsförbund fyller 100 år. Det är mäktigt att det spelats fotboll i vårt län och vår kommun så länge. Minns jag rätt så bildades IFK Eskilstuna 1897 och City 1907. Det imponerar.

Som om inte det räcker så firar Eskilstuna Fabriksföreningen 170 år. Nu pratar vi allvar…170 år. Det bekräftar Eskilstuna som en producerande och tillverkande stad. Och viktigt – Fabriksföreningen har inte en museal agenda utan står mitt i utvecklingen vad gäller automatisering, digitalisering, innovation, smart specialisering, 3-D och affärsutveckling.


Interiör från den tänkta nya högskolan – precis här har vi Eskilstunabor badat

Vi får inte glömma Mälardalens högskola som fyller 40 år just i år. Kanske den viktigaste aktören i att skapa energi och utveckling i Eskilstuna. Deras betydelse går inte att underskatta. Mdh är liktydigt med Eskilstunas framtid.

Och till det har vi ett antal organisationer och föreningar – politiska och religiösa – som celebererar sitt bildande just i år.

Jag skriver de här raderna med stor respekt. Det här är också en del av berättelsen om vår stad, dess historia och dess framtid.

Alla dessa – och ursäkta de jag glömt – är värda stor respekt. Ni är viktiga.

Så bygger man moderna städer. Genom att blicka både framåt och bakåt.

På hemmaplan
Om allt funkar så blir det fjällbesök med yngsta barnbarnet. Stockholmsbarnbarnet berättar att hon spelar teater. Blir glad och konstaterar att hon tar vid från min tonårstid.

Det verkar som att hustrun får som hon vill. Ett litet ute-spa-badkar verkar vara på gång i det Erikssonska hemmet.

Annars lyssnar jag på amerikanskan Kim Register och hennes band Loamlands. Hade jag ett liv till skulle jag vilja spela bas i hennes band.

Ha en bra helg!

Older Posts »

Kategorier