Skrivet av: Pär Eriksson | juli 17, 2018

Sommarpärspektiv III 2018

Jag har själv varit med om det men den här gången var det min arbetskamrat Charlotte.

Hon rev en vägg här under våren och hittade en tidning från 1957. Vi pratar över sextio år sedan och jag själv hade fyllt 5 år.

Det Charlotte hittade där i väggen var en tidning som gavs ut av Eskilstuna Kuriren och Fabriksföreningen. En information om Eskilstuna och vad staden stod för. Inte alls olikt de informationstidningar och material som tas fram idag.

Och det som slår mig är att det är en fantastisk berättelse om en stad som lyste med ett sådant självföretroende.

Inledningsvis så lyfts vår nya Sporthall fram som ett exempel på hur viktig idrotten är och att Eskilstuna nu 1957 kan stoltsera med Sveriges modernaste anläggning.

Tidningen låter oss förstå att bostadsbyggandet når nya rekordnivåer där gamla dragiga och utslitna träkåkar med utedass ersätts av moderna lägenheter. Fröslunda får stå som exempel för denna nya modernitet.

Och så skolan. Nya Tekniska – dagens Rinman – få exemplifiera vikten av utbildning och det nya Eskilstuna.

Arbetets ära och glädje på Fristadstorget kommenteras med orden ”här mitt i fristadens centrum där arbetets ära och glädje under generationer varit ledmotivet för stadens yrkesskickliga män och dess näringar. Den nationella berömmelse och internationella ryktbarhet, som staden vunnit, vilar därför på solid grund”.

Ännu syntes inte kvinnorna i berättelserna eller bilderna. Men deras tid skulle komma. Jag minns det väl då min egen mamma klev ut i arbetslivet.

I tidningen presenteras mer än 160 tillverkande Eskilstunaföretag med texten ”detta hårda och målmedvetna arbetet har i stort sett skett utan tillskott utifrån. Stadens industrier har aldrig stått i guldregnet”.

Jag tror att läsaren anar vart den här texten är på väg.

Om vi förstår den här stolta berättelsen förstår vi också oss själva och den här stadens själ lite bättre. Oaktat om vi är födda här eller inflyttade.

Vi behöver förstå ur var vi kommer. Då klarnar också en del av de bilder vi alltjämt bär på. Den stolta staden som har ett tusenårigt rotsystem och som har producerat i fyrahundra år.

Och som – likt andra industristäder – genomgått både kriser och förnyelse.

Samtidigt slår det mig att det som skrevs för sextio år sedan påminner också om dagens berättelse.

Sporthallen har ersatts av berättelsen om en ny toppmodern arena. Fröslunda och bostadsbyggandet benämns idag Munktellområdet och Nätet.

Nya Tekniska stavas Mälardalens högskola. Och de 160 företagen heter idag inte bara BM och Assa-Stenman utan också Volvo CE, Amason och Hexagon.

Det jag möjligtvis saknar är berättelsen om IFK Eskilstuna 1957. Precis den säsongen spelades det allsvensk fotboll på Tunavallen. Idag skriver vi inte bara IFK och City utan också United, AFC och Syrianska.

…vi har byggt på egen kraft…Eskilstuna har aldrig sått i guldregnet…

Eller också är det vi gör nu när vi skriver 2018.

Arbetslösheten minskar- om än från en hög nivå – bostadsbyggandet är igång, Gredbydepån invigs snart, Logistikparken i Kjula fylls med nya företag, vi har en tydlig plan för kommunens utbyggnad av skola, vård och omsorg. Smederna kör för guldet. EGF, GUIF, United och AFC vill framåt.

Vår stad.

Hoppas att det går bra med ombyggnationen Charlotte och tack för tidningen…

Ha en fortsatt bra sommar!

 

 

 

Annonser
Skrivet av: Pär Eriksson | juli 13, 2018

Sommarpärspektiv II 2018

Jag har förståelse för att idrottare, skådespelare och kändisar gör reklam.

Det är en del av deras yrke och ytterst försörjning.

Det som dock slår mig är att de alltid kan välja vad de vill göra reklam för. Att stå för något mer än att bara saluföra en produkt eller en tjänst.

Jag noterar att några till exempel väljer att stå över reklam för spel och dobbel. Charlotte Kalla är en av dom.

– De (spelbolagen) tar inget ansvar för de som har problem. Det finns ett så himla stort mörkertal med spelmissbruk och är man stor måste man ta ansvar, säger Kalla till Aftonbladet.

Jag ser att Peter Forsberg gör reklam för Barncancerfonden och i ett känslomässigt prat lyfter han upp den unga killen som genomgår den tuffaste matchen. Den mot sjukdomen. Forsberg rankar den matchen högre än sina guld och fina prestationer i NHL.

Ishockeyspelaren Mats Sundin går in med pengar för att stärka forskningen av barnsjukdomar. Pengarna går till Solna och Toronto.

– Jag vill betala tillbaka till samhället, säger Mats.

– Har man träffat sjuka barn glömmer man det aldrig. Men jag har också sett att forskningen kan leda vården framåt, fortsätter han.

Återigen – jag vill inte ställa det här emot de som väljer att synas med andra budskap, varor eller tjänster. Kanske kan man i de bästa av världar göra både och.

Men jag ser ett samhälle som törstar efter föredömen. Jag ser ungdomar som behöver ideal att se upp till. Verkliga idoler som man kan ta efter. Föredömen som man kan efterlikna, att vara en bra kompis och lagkamrat, att stå för något värdefullt.

En Kalla, en Forsberg, en Sundin.

Och lärdomen är lika enkel som genial. Vi – var och en av oss – kan välja vem vi vill vara i våra barn och ungdomars ögon.

Ha en fortsatt fin sommar!

 

Skrivet av: Pär Eriksson | juli 9, 2018

Sommarpärspektiv I 2018

Sommaren ger möjlighet att läsa lite mer än vanligt.

Kanske inte bara en stunds avkoppling – vilket också är viktigt – utan det ger också tillfälle till lärande.

Min egen sommarläsning toppas av – kanske ett lite ovanligt ämne för mig och jag noterar att hustrun blir förbryllad – en bok om naturen.

Jag vet inte om det är ett uttryck för åldern men det är som att sinnet söker sig mer och mer åt det vackra, det sköna. Bortom problem och svårigheter som lätt kan fylla en kommundirektörs vardag.

Kerstin Ekman har skrivit en alldeles utmärkt bok om just naturens liv och skiftningar. I ”Gubbas hage” får vi följa både blommor och minsta småkryp. Fokus för mig är inte bara själva berättelsen i sig utan det blir också en symfoni där varje ord och mening blir vacker. I min värld blir det mer filosofi än en naturbok.

I högen av sommarböcker ligger också Dick Harrisons ”Jag har ingen vilja till makt”. En biografi om fd statsministern Tage Erlander. Det är fascinerande läsning. Särskilt för en tidig 1950-talist. Berättelsen om Erlander blir också en berättelse om den värld, det Sverige och det samhälle jag växte upp i.

Jag blir imponerad över Dick Harrisons både sakkunskap och förmåga att berätta så att det blir både lärande och intressant.

Bitvis blir Harrisons berättelse lika spännande som en deckare. De dryga 800 (!) sidorna känns som en ”baggis”.

Apropå många sidor. Jag är uppvuxen med Ulf Lundell. Någonstans har han med sina musik, sina konserter och sina böcker satt sin prägel på mig och en hel generation.

Och samtidigt har jag tillhört dom som på senare år tröttnat på Lundell. Och kanske han tröttnat på oss ”gubb-rockare”. Jag har uppfattat honom – kanske oförtjänt – som lite sur, uppgiven och att han beklagar sig över saker som känns småaktiga.

Men så är det som att han vaknar till liv och skriver ”Vardagar” – en läsvärd bok om livet och sakernas tillstånd. Och så helt plötsligt är han hemma igen. Som en bror eller bäste vän som återvänder och försonas med både sig själv och omgivningen.

De som läser mig mer regelbundet vet att folkhälsoprofessorn Hans Rosling satt avtryck i mig. Boken ”Factfulness” gör mig inte besviken utan han trummar på med siffror och tabeller som synliggör både världen men också mänsklighetens framgångar. Än viktigare i dessa tider.

Yuval Noah Harari följer nu upp succén Homo Sapiens som kom ut för några år sedan med en spännande berättelse om framtiden. Ibland häpnar jag och tänker – vilka spännande tankar – och ibland tappar jag intresset och vill bara komma till nästa kapitel.

Lena Andersson tillhör mina favoriter. Eftertänksam, nästan lågmäld – vilket är en talang jag saknar i dessa högljudda tider. Lenas böcker och filsofiska resonemang i DN skänker mig läsglädje.

Hennes roman ”Sveas son” – vilket är en berättelse om 1900-talets folkhem – har mötts lite svalt och avvaktande i recensionerna. Jag ger tummen upp. Jag ser och hör inte bara en rak berättelse utan också reflektioner om livet och samhället. När Lena är som bäst.

Men sommarens höjdpunkt blir ändock boken ”Jag stannar till slutet” som berättar om Fatemeh Khavaris unga liv och modiga agerande när det gäller de ensamkommandes situation i Sverige.

Vi får följa med på en resa som tar sin utgångspunkt i Iran, via Afghanistan till Sverige. Fatemeh bär drag av den unga pakistanskan Malala Yusafzai och det ska bli intressant att följa hennes liv som vuxen in i det svenska samhället. En ung tjej som utmanar och samtidigt inger hopp.

Författaren Annie Hellquist är min svärdotter och ändock så vågar jag skriva – det här är en mycket välskriven bok. Lätt i språket, tydlig utan att bli argumenterande, finstämd utan att bli sentimental.

Och kanske viktigast – det är Fatemeh som får komma till tals. Det är hennes berättelse, hennes ord.

Fint hantverk Annie. Du har allt att lära mig.

Tipsa gärna om egna läsupplevelser i sommar.

Ha en fortsatt fin boksommar!

Skrivet av: Pär Eriksson | juli 5, 2018

Veckan som gått – w 27

På jobbet
Sakta men säkert skruvas tempot ner även i en kommunal organisation.

Semester präglar påtagligt både morgontrafiken, våra lunchrestauranger och naturligtvis våra verksamheter.

Men ändå inte. En kommun är alltid igång. Året runt och i många verksamheter också dygnet runt. Vård och omsorg, socialjour, räddningstjänst och energibolaget för att nämna några.

Och alla dessa semestervikarier, sommarjobbare och feriepraktikanter som är så viktiga.

Även om jag har några sommarveckor framför mig så blickar jag mer och mer på höstens agenda.

Valet i början av september är naturligtvis intressant och så också för en kommun. Kommunens liv och själ är präglad av politiska beslut. Därför är såväl riksdags- som landstings- och kommunvalet oerhört viktigt.

Det nya kommunfullmäktige kliver in i oktober men det är först i januari 2019 som de nya nämnderna är på plats med det fulla ansvaret.

Höstens frågor tror jag är välkända för de flesta.

Vi behöver fortsätta att arbeta för att få ner arbetslösheten och hålla högt tempo i bostadsbyggandet.

I början av hösten invigs den nya Gredbydepån som skall serva de nya Mälartågen. Det här kommer att bli ett genombrott för Eskilstuna. Tätare och snabbare trafik framförallt till Stockholm ritar om vår karta.

Bygget av den nya högskolan fortsätter men det dröjer ytterligare ca 1,5 år innan det är dags för invigning.

Regeringens miljardsatsning på 32 kommuner kommer att ge oss nya möjligheter att motverka segregation och ytterligare minska arbetslösheten.

Hösten blir också uppstarten för att klara den stora investeringsplanen fram till 2030 vad gäller förskolor, skolor, gruppboenden och äldreboenden.

Digitaliseringen av våra verksamheter är en annan fråga som kommer att kräva engagemang.

Utöver att dagligen leverera bra kvalitet i allt vi gör.

Jag är glad att få verka i en stad som är på väg framåt. Att få arbeta i en kommunal organisation som har ambitioner.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Jag noterar att vi passerat 105 000-strecket vad gäller befolkning. I april skriver vi 105 122 Eskilstuna- och Torshällabor. Så många har vi aldrig någonsin varit.

Jag minns när vi passerade 100 000 invånare 2014. Kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson och jag fick tillfälle att hälsa vår 100 000-invånare välkommen till oss. Hon hade flyttat från Katrineholm till Eskilstuna för att utbilda sig till sjuksköterska.

Men det fanns också kritiska röster som menade att det var dåligt att Eskilstuna växte.

Insändare var en sak men när skyltar och annat som uppmärksammade att vi var på väg att bli en storstad vandaliserades understött av ironiska inlägg på sociala medier blev jag betänksam för Eskilstunas skull.

Min bild är att det borde varit fler som stod upp för vår stad i det läget.

Det betyder inte att jag inte ser problemen när en stad växer snabbt. Jag har varit med om det i såväl Örebro som Västerås. Men färdriktningen måste vara framåt oaktat om vi pratar om trafik, bostadsbyggande, att skapa fler jobb, utbildning eller integration.

Alla städer mår bra av en portion eftertänksamhet och kritiska röster är viktiga.

Samtidigt mår alla städer också bra av sina tillskyndare, sina trädgårdsmästare som är redo att vattna det som växer. Det behövs fler företagare som tror på Eskilstuna, fler föreningar och organisationer som aktivt engagerar sig för helheten. Vi behöver bli än fler invånare som är redo att bidra till sin stad och dess människor.

Jag har genom åren samarbetat nära kommuner som minskat i befolkning, som diskuterat avveckling av förskolor, skolor och äldreboenden.

Jag har fört samtal med kommunledningar som tvingats avveckla delar av sitt bostadsbestånd. Jag har sett unga människor flytta och lämna sina barndomsstäder.

Eskilstuna var en av dom städerna på 1980- och 1990-talen. Vi tappade 10 000 arbetstillfällen, vår befolkning minskade med ca 6-7 000 invånare.

Jag var också en av dom som flyttade till en ny stad där det gavs möjlighet till utbildning och som fick mig att känna framtidsoptimism. Att jag sedan kom hem var en självklarhet. Det är här jag trivs med människorna, miljöerna och livet.

Nu bygger vi ett nytt Eskilstuna som måste karaktäriseras av ansvarsfullhet och en vilja till att bidra. Och nu är vi 105…

Om inte annat ska den här platsen leva i tusen år till…

På hemmaplan
Det är så kul att det går bra för Sverige i fotbolls-VM. Nu hejar vi extra på Seb på lördag…eller Bissen som vi säger i Eskilstuna.

Det närmar sig lite ledighet även i den Erikssonska familjen. Vi börjar med den klassiska ”kusinveckan” med de yngsta barnbarnen…utan några föräldrar.

Nästa bloggtext och ”Veckan som gått” kommer i mitten av augusti. Men du som inte kan stilla dig kan trösta dig med några Sommarpärspektiv. Som vanligt några betraktelser över oss människor och Sommarsverige.

Min arbetskamrat Martina Manneh och jag agerar DJ på Fristadstorget nu på fredag 6 juli 12.00. Temat är från Beatles, via Bruce till Beyoncé. Men det går inte riktigt som vi tänkt oss.

Våran spelista finns att tillgå på Spotify under rubriken ”Pär och Martinas lista”

Ha en bra helg!

Jag vet inte om ni har samma erfarenheter som jag.

Var helst vi befinner oss i världen – oaktat om det är mitt uppe i ett krig, ett vulkanutbrott, en jordbävning eller en storm – så är det två fenomen som väcks till liv när det värsta är över.

För det första så studsar någon in en boll mitt bland förstörelsen. Som en slags markering och längtan efter vardagen.

Det andra är att någon vuxen försöker arrangera någon form av skolundervisning för barnen.

Jag vill att vi stannar upp och tänker efter. Vad är det som gör att bollen och boken är så starka markörer för livets vardaglighet?

Det är kanske en slump invänder någon. Men jag tror inte det. Bollen och boken sammanfattar livets väsentligheter.

Vikten av att se framgången
Alla föräldrar, varje samhälle bär en dröm om att det ska gå bra för deras barn. Jag tror att det är djupt nedärvt i våra gener och våra hjärtan. Och det är precis det som upprättandet av klassrummet står för. Bildning och utbildning som en väg till ett bra liv.

Det har aldrig någonsin i världshistorien varit så många barn och ungdomar som går i skolan som just nu. Extremister och terrorister må ha en agenda att förbjuda eller försvåra för flickor och kvinnor att utbilda sig men deras vision är dömd att misslyckas.

Kortsiktigt kan sådana tankar nå framgång men historien är obönhörlig på den här punkten. Det livsbejakande, det optimistiska vinner alltid i längden eftersom det harmonierar med människans inre natur att söka förändring, att göra något bättre, att veta lite mer. Att vilja varandra väl.

Ett föredöme för världens barn och unga
Jag har skrivit och pratat om henne hundratals gånger – Malala Yousafzai. Hon är ett föredöme för världens barn och unga eftersom hon också vågat utmana patriarkala och föråldrade värderingar där unga tjejer och kvinnor inte ges samma rättigheter och förutsättningar som pojkar och män.

Och kanske ni känner historien – Malalas by i Swatdalen i nordvästra Pakistan tas över av talibanerna. Vare sig de vuxna eller de pakistanska myndigheterna förmår hålla dem stången. Bland de första besluten talibanerna fattar är att flickor inte skall få gå i skolan.

Då startar Malala – 14 år gammal – en blogg där hon utmanar talibanerna och skriver om vikten av att flickor får utbilda sig. Hon är inte ohövlig men hon är kompromisslös på en punkt – vikten av utbildning.

14 år…och utmanar den religiösa extremismen.


Jag bryr mig inte om jag behöver sitta på golvet i skolan. Allt jag vill är att få utbilda mig. Och jag är inte rädd för någon.

Om vi någon gång känner oss utan kraft och energi, om vi är oroliga för att säga vad vi tycker och tänker. Om vi tvivlar på vår egen förmåga till förändring så kan vi alltid titta oss själva i spegeln och fråga oss vad mod är för något. I´m afraid of no one…

Malalas agerande och engagemang höll också på att bli hennes död.

På nära håll skjuts hon i huvudet. Buskapet går inte att ta miste på – Malalas budskap är så utmanande och hotfullt att hon måste dö.

Mirakulöst nog så överlever hon. Världens gudar och profeter hade en annan plan för den unga 14-åringen.

Några år senare tar hon emot – som den yngste någonsin – Nobels fredspris.

Jag har berättat den här berättelsen för hundratals elever, ungdomar, lärare, skolpersonal och föräldrar. Inte i första hand för att den är finstämd – vilket den också är – utan av ett enda skäl. Den berättar om människans inre längtan efter kunskap, efter bildning. All I want is education…

Den slår an en ton av framtidshopp och optimism. Något som vi behöver än mer av i dagens turbulenta värld där vi människor i brist på hopp och visioner börjar skuldbelägga varandra. Dela upp oss beroende på vår bakgrund, vad vi heter, hur vi ser ut eller vilken gud vi tillber.

Därför är det än viktigare att vi tar skolan och lärandet på allvar. Även i vår egen stad, i vårt eget kvarter. Att vi pratar väl om vår skolpersonal. Pratar väl om boken.

Och så var det den där bollen…

Den där lilla runda saken som skänker sådan glädje. Studs…studs…spring.

Bollen och skrattet är intimt förbundna med varandra. Jag tror att vi alla upplevt det. Om boken står för en portion allvar så står bollen för det glädjefyllda, det lekande. Samhörighet.

Det är få – om ens något – internationellt arrangemang som väcker sådana känslor som ett fotbolls-VM. En del märklig nationalism men det överskuggande karaktäriseras av glädje.

Världen över. Vi har något att samlas kring.

Och svaret är inte i första hand vinst eller förlust, pengar eller ens ära utan svaret är den där bollen. Långt från hat, rasism och korruption.

Studs…studs…

Det är så hoppfullt!

Skogstorpstjejerna som är så duktiga på att spela fotboll och vet precis hur man skrattar samtidigt…

Ha en bra vecka!

 

Older Posts »

Kategorier