Skrivet av: Pär Eriksson | januari 8, 2019

Om människoharar, serendipity och vikten av mod

Jag lovade mig själv att nyårsbloggen var den sista efter symboliska 1 234 texter.

Och så låg av en slump(?) Werner Aspenströms dikt ”Hypnos för människoharar” framför mig. Som en slags påminnelse om vikten av mod.

Eller var det en slump? Det engelska ordet ”serendipity” beskriver hur ödet eller slumpen har en djupare mening. Att Aspenströms dikt bara råkade ligga där markerade kanske ett sista budskap om vikten av mod.

Om jag minns rätt så har jag genom åren publicerat den dikten ett antal gånger så någonstrans har den satt avtryck.

Aspenström var ledamot i Svenska Akademien men kände sig aldrig riktigt hemma där. 1989 lämnade han också Akademien i samband med den sk Rushdie-affären.

Läs och begrunda.

Hypnos för människoharar

Var inte rädd för de tongivande.
Följ tonen som tonar för dig.
Var inte rädd.

Låt dig inte skrämmas av tornspirornas
tuppar och kors.
Sitter högt men flyger inte.

Grip halmstrået som finns inom räckhåll,
det räcker för dig.
Var inte rädd.

Vänta dig ingenting bättre
av de bättre vetande.

Livbojar av sand flyter inte.
Rätta dig inte efter de felfritt skrivande.

Punktera dig själv.

Var inte rädd.
Var inte rädd för stillheten.
Var inte rädd för suset i skogen,
för halvtonerna, kvartstonerna, bortdöendet,
som kan var en begynnelse…

Den inre skenbilden är inte lögnaktigare än den yttre vrångbilden.
Inblick hjälper inte mot allt.

Grisen blir inte renare,
gåsen inte klokare,
åsnan inte fogligare,
men haren blir lite mindre harig
när den korsar det öppna fältet.

Försök!
Var inte rädd.

Werner Aspenström 1969 från diktsamlingen ”Inre”

Annonser
Skrivet av: Pär Eriksson | december 30, 2018

Om den stad jag älskar så, en nyårsdikt och en slutpunkt…

Efter mer än tvåtusen krönikor och texter – varav mer än tusen i min roll som kommundirektör i den stad jag älskar så – överraskar jag läsaren med att avsluta det här mer än 10-åriga bloggskrivandet med en dikt.

Diktens form är förvisso både lite skrämmande och främmande för mig. De som följt mig genom åren vet att det är samtalet och reflektionen i krönikeform som är det jag känner mig mest hemma med. Men vad vet man… här i dikten kanske jag har en framtida karriär.

Och vad passar bättre en nyårshelg och som ett sista ord efter 40 år i yrkeslivet om inte just en dikt.

Orden är mina egna, känslorna mina egna men inspirationen har jag hämtat från den fina irländska sången ”The Town I Loved So Well”. Text och musik av Phil Coulter.

Men det var en av mina musikaliska följeslagare genom åren som inspirerade mig – Kevin Rowland och hans finstämda version från albumet ”Let The Record Show; Dexys Do Irish and Country Soul”

Och vad blir en bättre slutpunkt på skrivandet – där jag varje vecka genom åren också tipsat om bra musik – än att skriva de klassiska orden den regelbundne läsaren känner vid det här laget; den här veckan lyssnar jag på…Kevin Rowland.

————————-

Den stad jag älskar så

Jag minns skolgården där vi spelade boll
vi skrattade i kör med fabriksvisslorna och smedernas slag
vi kunde förnimma röken och svetten

Jag gick hem över Djurgården när det började skymma
Det var lyckliga dagar på så många sätt
i den stad jag älskade så

Men det kom en annan tid
när våra pappor förlorade sin stolthet på fabrikernas golv

De kämpade utan att klaga
för inombords brann en låga
i den stad jag älskade så

Musiken var en del av stadens luft,
ett språk vi alla förstod
Jag minns hur jag till toner träffades av kärlek,
tillbringade min ungdom med att berätta sanningar om världen
i den stad jag älskade så

Jag minns hur jag tjänade min första lön i den traktorfabrik som präglat vår stad,
hur ung och oskyldig kärlek blev en familj
i den stad jag älskade så

När jag reste så var det med sorg,
men också med insikt att om jag ville förändra så krävdes mer
Jag lärde om livet och människors drömmar

När jag återvände öppnades mina ögon,
ett nedbrunnet hotell och förlorade jobb,
våra barn växer upp med svikna förhoppningar och förlorade framtidsdrömmar
i den stad jag älskade så

Men musiken spelar något nytt
stadens själ är inte förlorad
Våra hjärtan är oförstörda
i den stad jag älskar så

Drömmar förvandlas till liv
Hopplöshet förvandlas till bildning, nya torg och modernitet
Industrins vissla skiftar till ettor och nollor i digitaliseringens värld
Ett vi och dom blir till ett tillsammans
i den stad jag älskar så

Jag går sakta hem genom staden
Det skymmer men månen och gatljusens sken lyser upp
som en slags förnimmelse,
en föraning om att något annat är möjligt
i den stad jag älskar så

Den lille killen har en boll under armen
där han går på den skolgård som är hans
i den stad som kommer att bli en del av honom
och som han kommer att älska så

Musiken slår an ett nytt ackord
vi har hittat hem
i den stad vi älskar så

Pär Eriksson nyårshelgen 2018


Ta hand om den här staden.

Här kommer slutpunkten…eller också finns det inget slut…bara en fortsättning.

Allt gott till er i era liv. Vi möts säkert i andra sammanhang.

Gott nytt år till Er alla!

Skrivet av: Pär Eriksson | december 27, 2018

Tio…eller tusen år som gått – w 52 2018

Det är en mäktig känsla att det bott människor på den här platsen vi kallar Eskilstuna i tusen år.

Vi har producerat i fyrahundra år och varit världsledande i tvåhundra år.

När den unga tjejen som skulle bli min mamma flyttade hit som 17-åring i slutet av 1930-talet så anade hon nog inte vilken utveckling hon skulle få vara med om.

Inte bara en stad som då bestod av ca 30 000 invånare och som skulle bli 100 000 utan också en stad där gamla dragiga träkåkar med utedass ersattes av moderna lägenheter och bostadsområden.

Vi barn fick möjlighet till utbildning och högre studier. Nya företag och jobb skapades. Kommunikationerna förbättrades med ökade möjligheter till pendling. En högskola etablerades i slutet av 1970-talet. En ny stad växte fram.

Men hon och hennes generation fick också vara med om allvarliga strukturkriser med förlorade jobb och en förlorad framtidstro som följd. Den senaste skriver vi 2009.

Trots att vi celebrerade 350 år som stad det året så är det snarare minnet av branden på vårt Stadshotell som etsat sig fast. Det hade kunnat sluta med att många fått sätta livet till. I stället blev branden snarare en startpunkt för något annat trots att arbetslösheten fördubblas det året som en följd av den internationella bank- och fordonskrisen.

Återvunna framtidsdrömmar
Och nu står vi där snart i porten till 2020-talet och kan blicka tillbaka. Skolbetygen och utbildningsnivån har höjts, arbetslösheten har minskat om än från en hög nivå, nya företag och branscher har etablerats, det är ordning på den kommunala ekonomin och två gånger har vi varit kandidat till Årets Kvalitetskommun.

Vi får nationellt erkännande vad gäller miljö- och jämställdhetsarbetet. Det gamla torget och å-rummet har moderniserats, det byggs nya bostäder som aldrig förr, vi har en ny arena, ett nytt bad och mängder av idrotts- och kulturevenemang.

Det byggs en ny högskola i Sverige de närmaste 25 åren och det är hos oss.

Men jag ser också problemen. Vi möter en kriminalitet som inte drar sig för att använda dödligt våld. Jag ser ojämställhet där flickor och pojkar inte ges samma möjligheter. Jag möter hopplöshet och frustration över känslan av att stå utanför.

Svaret är vår förmåga att gå tillsammans. Näringsliv, föreningar, kommunen, offentliga myndigheter och ytterst var och en av oss. Att prata väl om varandra, att se den andres goda intention. Precis som Eskilstunaborna gjorde i slutet på 1800-talet när vi hade stora problem med alkoholmissbruk. Precis som vi gjorde efter andra världskriget när min mamma och alla nyinflyttade blev en del av den här staden. Precis som vi gjorde på 1980-talet när vi tappade tiotusen arbetstillfällen.

Det är kanske ingen tillfällighet att det är nu vi kommer att ha 45-60 minuters tågtrafik till Stockholm med halvtimmesavgångar, att högskolan kan bli universitet, att Smederna vinner SM-guld och att vi har ett såväl dam- som herrlag i fotbollsallsvenskan. Eskilstunas tid är nu.

Jag vet att min mamma var stolt över den stad som blev hennes och som hon lärde mig att älska.

En stad är dess människor. Vi har våra styrkor och fördelar samtidigt som vi också är bräckliga och svaga. Som livet.

Ha en  bra nyårshelg!

 

Skrivet av: Pär Eriksson | december 23, 2018

Julpärspektiv – om livets gåva och vikten av att vara människa

Det här är första julen min mamma inte är med oss på julafton.

Det är inget konstigt i det. Hon skulle fyllt 97 år innan krafterna tog slut i våras.

Det var en ynnest att vi under många år fick vara fyra generationer vid julbordet. Min mamma – som var född i början av 1920-talet – kunde via sina föräldrars berättelser och erfarenheter förnimma slutet av 1800-talet.

Våra yngsta barnbarn – som är födda 2009 – kommer om allt går dom väl att kunna vara med vid sekelskiftet in mot 2100-talet.

Den här historiska tidslinjen är i sin enkelhet en berättelse om livet och hur generation efter generation tar vid.

Livets mening
Och kanske vi här närmar oss svaret på vad som är livets mening – att föra livet vidare, att säkra att framtida generationer får leva ett värdigt och bra liv.

Min erfarenhet – när jag nu kan överblicka dryga 60 år – är att livets mening är att bli sin fulla potential. Att bli den man är destinerad av vara.

Min erfarenhet är också att vi människor inte alltid tar vara på det där enda liv vi känner. Som socialarbetare mötte jag många som gav bort sin tid på jorden i droger och kriminalitet, i meningslösheter som inte är värt någonting när det är dags att summera sitt liv och sitt bidrag.

Vi alla har ett uppdrag och en skyldighet att göra våra liv så bra och meningsfulla som möjligt utifrån våra förutsättningar.

I dessa tider av spänningar och motsättningar – i en värld som tycks vara i obalans med sig själv – hemfaller människan lätt till missmod, hat och bitterhet.

Det är som att vi inte riktigt vet hur vi ska möta vår frustration eller ångest. Det är som att vi prövas av världens gudar och profeter.

Svaret många gånger – i brist på insikt – blir att vi fokuserar mer på andra än oss själva. Politiker, myndigheter, polisen, kommunen, skolan, äldreomsorgen, socialtjänsten, näringslivet, media eller olika organisationer får ikläda sig rollen av syndabock och ansvariga.

I våra privata liv så kanske ljuskäglan riktas mot vår partner, föräldrar, kompisar, arbetskamrater eller grannar istället för att våga rikta blicken in mot oss själva. Det är alltid någon annans ansvar.

Handen riktas mer sällan mot våra egna hjärtan.

Livets gåva
En gåva vi fått i egenskap av att vara människa är att vi är fullt ansvariga för våra egna liv.

Jag äger mitt eget liv, min egen kropp, mina egna tankar och mitt eget hjärta.

Samtidigt är solidaritet och empati andra egenskaper vi försetts med i vår roll att vara människa. Djupt i oss förstår vi att om vi ska överleva och utvecklas i den här världen och lämna över ett fungerande samhälle till våra barn och nästa generation så behöver vi varandra.

I den meningen har vi försetts med förmågan att känna för andra. I egenskap av att vara människa så kan vi sätta oss in i andra människors känslor, liv och drömmar. Kanske det är en av de avgörande faktorerna som skiljer oss från djuren.

Så paradoxalt, så svårt och så underbart är det att vara människa. Vi är både fullt ansvariga för oss själva och för andra.

Det är möjligt att den här insikten är trivial och några rycker kanske på axlarna och avfärdar resonemanget med motiveringen att vi lever i en värld och ett samhälle som är så konfliktfyllt och som till och från karaktäriseras av kamp, misstänkliggörande, hat, hot och våld och då krävs utpekande av skuld och betoningen på skillnader.

Men jag menar tvärtom. Det har aldrig varit viktigare än just nu när vi snart skriver 2020-talet att vara människa fullt ut. Ordet humanism betyder just att vara mänsklig.

Humanism och demokrati
Vi människor behöver återerövra humanismen som ett grundbegrepp i samhällsbygget. Det betyder inte att vi nödvändigtvis behöver vara snälla eller artiga mot varandra – vilket i och för sig också är viktigt – eller att vi accepterar samhälleliga orättvisor, övergrepp eller ser mellan fingrarna på omoral och dåligt beteende. Inte alls.

Humanism innebär att vi ställer krav på varandra och oss själva. Men vi försöker förstå skeenden och händelser. Vi försöker sätta oss in i andra människors livssituation. Vi lär oss och övar empati även när vi möter det allra svåraste.

Men humanismen klarar inte sig själv om den inte underbyggs av ett demokratiskt samhälle och en kultur där människor känner sig fria att uttrycka sig, leva sina liv. I det demokratiska samhället ges jämställdhet och människovärde en stark röst.

I den meningen är humanismen och demokratin starkt sammanvävda i ett modernt samhällsbygge.

Att föra över värderingar och erfarenheter
Och det var precis det som min mamma och pappa förde över till mig utifrån sina livserfarenheter i ett vackert men krävande norrländskt landskap i början av 1900-talet.

I ett Eskilstuna som senare blev deras nya hem kunde de förverkliga sina framtidsdrömmar om arbete, boende och barnens utbildning.

Deras budskap gick inte att ta miste på – det krävs ett hårt och tufft arbete. Det kommer till och från att ta emot och till och med göra ont. Alltid med ett budskap om att alla var lika värda oaktat om du var man eller kvinna, svensk eller inflyttad, industriarbetare eller direktör.

Det kan tyckas som en märklig erfarenhet som mina föräldrar delgav en liten knatte – men livet är till och från svårt.

Jag förstår om det är ett budskap vi kanske inte alltid vill höra. Som om det utmanar vår bild av livet och samhället som det alltid välfungerande och att det alltid är någon som bär ett ansvar för orättvisor eller för våra egna tillkortakommanden. Som om livet var lätt.

Livet är en kamp. Det är därför historien är så intressant och har så mycket att lära oss. Människans obändiga tro på förändring för att överleva. Det finns något vackert och nästan poetiskt i det.

 

Och nu har mamma överlämnat ansvaret och livets budkavle till mig. Nu står jag där främst i ledet och ska förmedla budskapet till mina vuxna barn, halvvuxna och små barnbarn. Det är en del av uppdraget att vara förälder, far- och morförälder – att vara människa.

Jag kan predika, jag kan förklara, jag kan vädja. Jag kan formulera de klokaste av ord. Jag kan vara den bäste av livsmentor och ”gate-keeper” som står där vi grinden och pekar ut riktningen och förklarar livets snåriga stigar men de måste gå själva.

De äger sina egna liv, sin egen utveckling. Det personliga ansvaret är deras oaktat om de är födda i Skogstorp, Stockholm eller i Afghanistan.

Ingen kan ta deras steg. Det måste de göra själva. Det är att vara människa. Att ta ansvar för sig själv och andra.

Budskapet sprids vidare.

Var en människa.
Vårda humanismen och demokratin.
Ta dig själv på stort allvar.
Du är ansvarig för ditt enda liv.
Öva på att visa empati – världen behöver det.

I år får vi klara oss med tre generationer vid julbordet. Eller också är du med kära mamma utan att vi riktigt tänker på det eller ser det – i våra värderingar och i våra hjärtan.

Värderingar sprids vidare. Nya generationer tar vid. Som det ska vara.

God Jul till er alla!

Skrivet av: Pär Eriksson | december 20, 2018

Veckan som gått – w 51

På jobbet
Jag blir så glad när jag hör ordet bokregn mitt i jultider då vi kanske längtar efter snö. För bakom det mystiska ordet döljer sig både glädje och en tanke.

Vi vet att vi alla behöver bildning och utbildning för att möta framtiden.

Stadsbibliotekets initiativ att låta det regna böcker över Fristadstorget till våra barn och ungdomar gör mig berörd. Det vittnar om en djup insikt och förståelse för vad vår stad behöver.

Tack alla våra duktiga bibliotekarier och medarbetare med Hedvig Andersson som regnmakerska.

Den här veckan träffade vi polisledningen i Sörmland och Eskilstuna. Det är viktigt att kommunledningen har en bra relation och ett gott samtalsklimat med polismyndigheten. Deras arbete påverkar vår stad och tillsammans har vi ett stort ansvar.

Samtalet kretsade kring läget i Eskilstuna – både vad som görs bra just nu men också det som är problemen. Det tilltagande våldet, drogförsäljningen och kriminaliteten oroar.

Här kanske det demokratiska och humanistiska samhället har sin största utmaning de närmaste åren. I kölvattnet av den både verkliga och upplevda känslan av ökad otrygghet växer också populistiska och odemokratiska krafter.

Jag har haft en 40-årig relation med polisen i tre stora städer. Från samarbetet med kvarterspoliserna och narkotikapoliserna i Örebro, via områdespoliser och polisledning i Västerås till dagens kommunpolis och polisledning i Eskilstuna.

Min bild är entydig – det har varit ett både nödvändigt och fruktbart samarbete på alla nivåer. Mitt medskick framöver är att vi…eller heter det ni…stärker relationerna mellan kommun, polis och medborgare än mer. Det är bara så vi kan bekämpa kriminaliteten och bygga ett bra samhälle.

Aldrig att vi accepterar att kriminaliteten och drogerna blir en del av samhället och våra liv.

När Eskilstuna kommun beslutade om att satsa på Logistikparken för ett antal år sedan var min bedömning att det skulle ta 10-12 år att etablera den på allvar.

Svaret vet vi nu. Det börjar redan – bara efter några år – bli trångt om utrymme. Det har gått fortare än vi anade. Det i sig är ett bevis på att satsningen var klok även om det återstår en hel del hårt och målmedvetet arbete.


Bild från det första avtalstecknandet

Den här veckan undertecknade jag och kommunstyrelsens ordförande Jimmy Janson ytterligare ett avtal med e-företaget Amazon. Det första avtalet tecknades 2017. Det är en signal om att de tror på Sverige och på Eskilstuna.

Den här veckan var det också dags för mitt sista möte med det vi kallar Fler Jobb. Det är ett arbete där vi tillsammans med Arbetsförmedlingen har hittat nya vägar till att skapa fler jobb och också kunnat satsa på grupper som inte alltid har så enkelt att hitta in på arbetsmarknaden.

Jag är stolt över vår egen kommunala organisation som inte bara erbjuder stöd och utbildning utan också öppnar upp för praktik och trainee i våra verksamheter. Tack till alla våra engagerade handledare och ansvarstagande medarbetare.

Jag lyfter gärna fram det goda samarbetet vi har med Arbetsförmedlingen. Där öppnade fd AF-chefen Patrik Vikström upp för en annan ton och attityd i samarbetet som nu utvecklas och följs upp av nuvarande AF-chefen Kristina Bengtsson. AFs alla medarbetare är så viktiga för Eskilstuna.

Nu ligger det 47:e och sista pod-avsnittet ute för lyssning. Eva Norberg och jag startade poden i oktober 2014 och celebrerar nu fyra år. Sök på PinPoint Eskilstuna på Podcaster, Itunes eller Soundcloud eller…

Det har varit ett sätt att prata om Eskilstuna och om vad en kommun gör på dagarna. Jag kan förstå att man inte alltid har tid att lyssna eller avsätta tid men om jag ska råda er så lyssna gärna på detta sista avsnitt så får ni en bra bild av vad vi sysslat med i den här poden. Lite musik, lite folkbildning, många gäster och mycket prat.

Tack Eva för att du drev på och höll ihop budskapet.

Det känns extra kul – och det finns en stark symbolik i det – att träffa studenter från Mälardalens högskola. De är mitt uppe i en uppsats om ledarskap och intervjuade mig inför sitt arbete. Vi pratade förståelsebaserat ledar- och medarbetarskap, systemteori, tillitsbaserad styrning och motivation.

Vi behöver inte vara oroliga för framtiden.

På samma tema träffar jag i veckan en av våra unga medarbetare i Framtidens Ledare. Vi kommer att prata om framtidens ledar- och medarbetarskap och vad som är mina erfarenheter under yrkeslivet.

Det är som att mina besökare vill tanka ur en dator. Så kul och så klokt.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Jag vet att den regelbundne lyssnaren här vid lag känner mitt rotsytem i idrotten och ibland kanske också tröttats av mitt eviga vurm för dess betydelse.

Men låt mig då vara tydlig. Det är inte kampen eller serietabellerna i sig jag fascineras av – även om det också har sin tjusning – utan det är idrottens förmåga att skapa glädje och sammanhållning som driver mig.

Det är en del i att bygga en stad.

Men jag är också mån om att i samma andetag betona vikten av Eskilstuna som kulturstad. Och vi har så mycket gott att bygga på.


Towa Carson – en av Schlagersveriges bästa om ni frågar mig

Musiken och Eskilstuna är starkt sammanvävda från 1930-talets Ernellis Jazzband och operettsångaren Folke Andersson, via 1960-talets Towa Carson till ABBAs Anni-Frid Lyngstad och Christer Lindarw till 1990-talets Kent och Yvonne, Pain of Salvation och dagens moderna 2010-tal med Tikkle Me, Luna Joyce och Angelina Pavanelli.


Utöver klassiska Yvonne skapade Henric de la Cour också Strip Music

Lägg då till alla körer, orkestrar och instrumentalister så tornar en verklig musikstad upp.

Där bakom finns också både blivande och redan erkända författare, konstnärer, dansare och skådespelare.

Därför är det så kul att såväl vår revykung och drottning – Andreas Zetterberg och Mathilde Stavehaug – uppmärksammats genom åren . Precis som årets musikpristagare är Scenknuten som glatt och underhållit Eskilstuna i mer än sjuttio år.

Min erfarenhet av att bygga städer är just att ge idrotten och kulturen en stor plats. Jag har sett det i ”mina” städer Örebro och Västerås men också i större metropoler som genomgått stora förändringar – ett Manchester och Liverpool eller varför inte Göteborg och Malmö.

På hemmaplan
Hustrun har nu börjat med sitt nya liv som pensionär. Jag noterar att hon verkar glad och nöjd. Samtidigt uttrycker hon en oro för hur det ska gå när jag ansluter…

Familjen står mitt uppe i julförberedelserna. Traditionsenligt inleds numer julafton med rörelse. I år blir det padel-spel. Som en slags markering.

Annars lyssnar jag på Kent och ”Ingenting”. Det vore märkligt att inte göra det i mitt sista musiktips. Eller borde det vara Curt-Görans…och deras ”Cara mia”.

Vad säger hustrun…får jag lov?

Ha en bra julhelg!

Older Posts »

Kategorier