Jag tror att många är skeptiska till budskapen från sk livsstilsgurun. Många gånger snyggt förpackade men mer sällan vetenskapligt grundade.

Det är bland annat därför jag blir nyfiken på Matthew Killingsworth. Förvisso är hans budskap tämligen enkelt ”Stay in the moment” men det som ger honom legitimitet är att han är professor i psykologi vid Harvard University och forskar i lycka.

Utan att vi fördjupar oss i hans teorier så sammanfattas hans slutsatser i den enkla tesen – vi människor är som mest lyckliga och mest effektiva när vi är helt närvarande i det vi gör.

Låt oss lämna Matthew Killingsworth och ställa oss frågan hur vi blir allt mer närvarande i ett samhälle som samtidigt gör oss allt mer frånvarande.

Paradoxalt nog i ett socialt mediaklimat som ger oss möjlighet att öppna upp alla dörrar och skrymslen men som också gör oss allt mer frånvarande i nuet.

Digitaliseringens möjligheter
Låt mig tydliggöra min syn på teknikens och digitaliseringens möjligheter för att undvika missförstånd och att läsaren drar fel slutsatser av mitt resonemang.

Jag är stark anhängare av teknikens och e-samhällets möjligheter. Jag ser hur den förenklat och fördjupat våra liv. Tekniken har gett människan möjligheter att överleva svåra sjukdomar som tidigare lett till dödliga skeenden.

Tekniken har inte bara skapat möjligheter att utforska svarta hål, rymden och tidigare okända fenomen på himlakroppen utan också kartlagt människans inre, varje DNA-spiral och minsta cell.

80% av all världens samlade data är producerad de senaste två åren. I framtiden kommer 85-90% av all världens datalagring att finnas i ”molnet”.

80% av alla 2-åringar använder Internet och kan hantera en läsplatta.

Jag tror inte att jag behöver övertyga vare sig mig själv eller läsaren vart vi är på väg.

Detta samtidigt som vi blir allt mer frånvarande. Killingsworths forskning indikerar att vi är 50% mentalt frånkopplade på jobbet och även i våra familjeliv. Vi är inte helt fokuserade på det vi håller på med.

Jag noterar det också med mina egna ögon. Det är möjligt att det är en äldre mans hopplösa längtan tillbaka – men jag bevistar allt fler möten och sammanhang där de jag möter ägnar mer tid och uppmärksamhet kring vad som händer på mobilen och PC:n, att bevaka sms och mail och senaste nytt än att lyssna på vad som sägs och avhandlas på mötet.

Jag är nog till och från en av dom också kanske jag bör tillägga.

Men jag för bara minnesanteckningar och jag kan göra två saker samtidigt, hör jag mig själv invända.

Men jag hör också att det ekar tomt.

Vikten av autenticitet
En av mina erfarenheter – efter mer än fyrtio år i yrkeslivet där jag jobbat nära ungdomar, elever, äldre och medarbetare är att förmågan till autenticitet och äkthet är en viktig framgångsfaktor för att skapa resultat. Jag behöver inte upprepa mötets betydelse som det värdeskapande i en kommunal organisation.

Om jag inte förmått samtala och tittat ungdomarna och deras familjer i ögonen så förstår alla att det inte skapats någon vare sig närhet eller förändring.

Och våra medarbetare vet precis vad jag pratar om. Eleven och den äldre kräver engagemang, att någon tittar oss i ögonen. Ser våra levande ansikten.

Samma sak råder i ett sammanträdesrum.

När vi splittar oss med att kombinera två viktiga källor samtidigt blir vi i sämsta fall inte fullt engagerade i någon av de två världarna. Det blir snarare en slags distraktion – en bristande koncentration, en meningslöshet uppstår menar Killingsworth.

Det är möjligt att jag är för sent ute, att den här utvecklingen inte går att stoppa. Kanske det är en snart pensionärs sista desperata rop i yrkeslivet.

Om jag hade arbetat ytterligare några år hade jag utmanat den utveckling som nu sker. Inte genom att förbjuda eller skapa dåligt samvete. Inte genom att stanna upp tekniken och digitaliseringens möjligheter. Inte alls.

Men jag hade varit mer krävande mot både mig själv, mina kollegor och medarbetarna i våra verksamheter. Jag hade avkrävt full mental närvaro, full autenticitet mot de vi är till för, de vi samtalar med, de möten vi deltar på.

Det är ingen tillfällighet att våra lärare samlar in mobilerna inför lektionerna.

Nä nu lämnar jag mötet…
I veckan pratade jag med en av våra medarbetare som deltagit på en dragning inför en grupp som han inte kände eller var helt van med.

Inte vid ett enda tillfälle fick han ögonkontakt med den grupp han föredrog ärendet inför. Han var ledsen och undrade om han gjort dåligt ifrån sig.

Samma vecka lyssnar jag på en ung kvinna som pratar om det framtida ledarskapet och vad hon vill stå för under 2020-talet.

– Numer lämnar jag möten och sammankomster om jag får känslan av att gruppen inte är närvarande utan ägnar sig åt annat än det som är syftet…

Jag känner mig hoppfull.

Med hopp om att ingen läsare känner sig kritiserad eller ifrågasatt efter veckans lite kärva budskap. Låt oss då påminna oss om vår forskares slutsatser – vi är som mest lyckliga och mest effektiva när vi är fullt närvarande.

Vilken betalning. Det är väl det vi vill. Leva.

Stay in the moment!

Ha en bra vecka!

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser
Skrivet av: Pär Eriksson | oktober 18, 2018

Veckan som gått – w 42

På jobbet
Många såväl riksdags- som regeringsbeslut påverkar den kommunala vardagen.

Av det skälet följer jag med extra intresse arbetet med regeringsbildningen.

Däremot delar jag inte alltid inställningen som många förfäktar just nu att det är ett bråk i en sandlåda. Jag förstår andemenigen att politiska ledare ska ta ansvar men det som vi ibland kallar sandlåda kan också kallas demokrati. Det vi kallar käbbel är ofta uttryck för synliga motsättningar i avgörande frågor.

Våra politiska partier finns inte för sin egen skull. De är markörer och röster för oss väljare och hur vi ser på livet och samhället.

Nå, med denna till synes seriösa inledning så kastar vi oss över veckan som gått.

Under några år så har vi som många andra stora organsationer frågat alla medarbetare om hur de har det på jobbet, hur de mår och hur de uppfattar sin arbetsgrupp och sina chefer och sin kommun.

Låt mig först skriva – de här medarbetarundersökningarna har under åren i huvudsak gett positiva återkopplingar vad gäller arbetstrivsel och motivation.

Jag varit fundersam inför årets undersökning. Det har varit tuffa år. Inget snack om saken.

Vi har tagit emot ca 2000 fler barn och elever i våra förskolor och skolor. SFI och vuxenutbildningen, socialtjänsten, överförmyndarverksamheten, Kommunfastigheter, kultur och fritid, vård och omsorg och andra har gjort ett fantastiskt jobb för att klara det mottagandet.

Samtidigt har våra socialkontor arbetat med flera barn, ungdomar, familjer och vuxna som inte alltid mått bra. Våra socialsekreterare har mött tuffa och svåra både livsöden och situationer.

Som kommun har vi att tillsammans med polisen möta nya situationer med våld och kriminalitet som också flyttar in i våra verksamheter och vår vardag.

Vård och omsorg har att hantera att allt fler önskar att bo kvar hemma även när krafterna tryter.

Vi har haft ett exceptionellt högt tempo i bostadsbyggandet som också krävt sitt av mark- och fastighet, miljötillsyn, stadsbyggnad, Kommunfastigheter, Energi och miljö och andra.

Läsaren tycker kanske att jag målar upp ett samhälle med stora problem. Då läser ni mig fel men jag vill peka på att våra medarbetare mött stora utmaningar och stora svårigheter de senaste åren.

Och mitt i den uppoffrande arbetet ska vi värdera hur vi mår och har det med oss själva, med varandra och med vårt arbete.

Och lyssna nu – när nästan 7000 svarande fått ge sin bild så är det något annat än det som ofta speglas upp i sociala media och på insändarsidornas ofta oförsonliga ton.

Vi har till och med förbättrat ett antal faktorer som delaktighet, ledarskap och effektivitet. Mitt i utmaningarna. Jag blir både glad och berörd.

Samtidigt ser vi en alltjämt hög belastning vad gäller stress och utmattning, känslan av otillräcklighet.

Livet och världen har flyttat in på våra arbetsplatser. I våra hjärtan. Och ändå så gör vi det så bra.

Någon läsare kanske provoceras över mitt resonemang. Men jag står för det – Eskilstuna kommun, dess politiker, chefer och medarbetare har gjort ett riktigt bra jobb under de här åren. Lägg då till enskilda, familjer, företag, organisationer och föreningar.


Två enheter som särskilt uppmärksammades för riktigt bra resultat i 2018-års medarbetarundersökning – Chatarina Jackobsens HR-grupp på Vård och omsorg samt Tiina Ellfolks Fröslundaskolans måltidsteam.

Den här veckan är jag inbjuden till att hälsa välkommen och inleda två olika tillställningar. Dels träffas ett 150-tal företagare inom logistik och fastighetsbranschen till en konferens här i Eskilstuna. Dels träffas Länsstyrelsens ledning i mitt eget Sundbyholm.

På båda ställena kommer jag att berätta om en stad som är mitt i steget…ja ni vet…om en stads förflyttning och dess människor.

Jag har också träffat representanter från regionen i frågor som kretsar kring högskolans utveckling.

Den här veckan samlas kommundirektörerna från Sveriges kommuner. På dagordningen står såväl digitalisering som sk eftervalsanalys.

Det här har varit ett viktigt forum för mig under de här snart tio åren i Eskilstuna. Men nu var det sista gången…tror jag.

Den här veckan står vi också mitt i det som kallas budgetberedning inför 2019 där verksamheterna presenterar sin analys av läget.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Det är något visst med vår teater. Eller Teatern som vi skriver.

På 1950- och tidigt 1960-tal var jag flitig besökare tillsammans med mina föräldrar. Otaliga är de operetter som jag njutit av. Det är i vart fall så jag minns det innan popintresset och tonårstiden tog överhanden i klassiska Sporthallen ett stenkast därifrån.

Vår Teater byggdes 1925 och var en stolthet för vår stad. 1945 bildades Scenknuten som var en samling teaterentusiaster som ville värna teatern i Eskilstuna. På den tiden fanns det tre lokalrevyer utöver de kringresande teatersällskapen som besökte Eskilstuna regelbundet.

Teatern har också härbärgerat musikkonserter. Det var inte så länge sedan jag var där och lyssnade på Sveriges bästa grupp – om ni frågar mig – norrländska Deportees.

I modern tid så är det Eskilstuna Teaterförening som håller igång verksamheten. Det finns ett nära samarbete med Riksteatern och varje år är det ett antal riktigt sevärda uppsättningar.

Men Teatern är också Eskilstunarevyn som betyder så mycket och just nu kör vår fina Scenknut den numer klassiska musikalen Fame.

Den regelbunden läsaren vet att jag värnar idrotten och ser det som en viktig faktor för vår stads utveckling. Den svetsar oss samman.

Men minst lika viktig – kanske viktigare – är kulturen. Jag skulle vilja se en ännu rikare kulturstad. Mer böcker, mer skrivande, mer bildning, mer sång, dans och musik, mer konst och just det…mer teater.

På hemmaplan
Efter en helg i södra Dalarna är det dags att ägna sig åt lite höststädning. Jag älskar höstens färger när grönt skiftar till vackert brunt och rött.

Men varför ska det ligga på min gräsmatta?

Annars lyssnar jag på mycket jazz just nu och vad kan vara bättre höstmusik än pianisten Bill Ewans. Till och med hustrun tycker att det är bra…och det är stort.

Ha en bra helg! 


Ibland säger mina vänner och arbetskamrater att jag lätt blir åldersfixerad.

Naturligtvis vill jag inte kännas vid det och brukar vara snabb på att avfärda deras påpekande.

Å andra sidan har de nog en poäng och kanske det också tillhör min egen generations rättighet att vara lite fixerad vid årtalen. Så låt mig fortsätta så får ni höra vad jag har att berätta.

Nu i veckan blev jag så glad eftersom jag fick välkomna de första 1990-talisterna in i chefskapet. För mig var det stort och en slags markör. Som om jag hade gått och väntat men inte trott att jag skulle hinna vara med om det innan jag själv rundade av mitt yrkesliv.

Naturligtvis har 1990-talisterna redan klivit in i våra verksamheter men det brukar dröja innan de ikläder sig rollen av chef.

En attraktiv arbetsgemenskap
Varför är det här så viktigt frågar sig läsaren?

Att vi drar till oss unga människor som vill ta klivet in i den kommunala sfären visar att vi är på rätt väg. Länge förknippades offentlig sektor – och kanske särskilt en kommun – som något byråkratiskt och i sämsta fall grått och förstelnat.

Jag har under mina fyrtio år i offentlig sektor aldrig upplevt det så även om jag kan förstå de bilder som skapas och återberättas utan reflektion och eftertanke.

När vi nu skriver 2018 och på väg mot det nya 2020-talet så är det ett annat samhälle vi möter. De yrken vi representerar väcker allt större respekt och nyfikenhet.

Lärare, socialsekreterare, fritidsledare, kulturarbetare, sköterska, boendestödjare är alla exempel på yrken som betyder något för människor. Skapar förändring i dess genuina mening. Gör skillnad.

Lägg då till rökdykare, stadsplanerare, IT-arkitekt, fastighetsingenjör, kvalitetsutvecklare, jämställdhetsstrateg och miljöinspektör så framskymtar den moderna organisationen och det moderna yrkeslivet allt tydligare.

En snabb utveckling
När jag blickar tillbaka till mina egna fyrtio år i tre stora kommuner så ser jag en fantastisk utveckling.

Med respekt för det privata näringslivet – ni är så viktiga och också inspirerat – men i många stycken är det de offentliga organisationerna som gått i bräschen i frågor som rör delaktighet, medarbetaransvar, kvalitets- och processtyrning, ledar- och chefsutveckling.

Det finns säkert mer att göra men jag ser också en positiv löneutveckling och när vi påstår att offentlig sektor ligger efter det privata näringslivet är vi inte tillräckligt uppdaterade.

Jag ser också en offentlig sektor som arbetar målmedvetet med värderingsfrågor och jag är övertygad om att det också attraherar den unga generationen. Att vi står för något. Att vi bygger en stad, ett samhälle tillsammans.

Det är därför jag blir så glad när vi nu hösten 2018 välkomnar de första 1990-talisterna in i inte bara medarbetarskapet utan också i chefskapet.

Och fler blir de. Det är lagbundet.

Om de förmår lyssna på oss äldre, ta in det klokskap och de erfarenheterna vi bär på så kommer de att bli en stark generation.

Om vi står för eftertänksamhet och mogenhet så kan de komplettera det med sin generations mer explosiva och rättframma attityd.

Oräddheten att säga vad man tycker utan att det känns konstlat. Och samtidig konstruktivt istället för nedlåtande eller allmänt tyckande.

23- och 63-åringen är en oslagbar kombination
Samtidigt behöver de lära sig hur man skapar resultat, hur man lyssnar och förmår ett helt arbetslag att gå åt samma håll. De har så mycket att lära mitt i sin iver.

Det har aldrig varit viktigare för oss som en modern kunskapsorganisation att dra till oss både 23- och 63-åringar. Min lärdom är att det är en oslagbar kombination.

Moderna organisationer bär på insikten att det är i det heterogena framgången ligger.

Den gamla traditionella organisationen hade inga problem med att högsta ledningen i kommun- och stadshus var företrädesvis män i +55-årsåldern.

Den traditionella organisationen hade inga problem med att alla i förskolan var kvinnor eller att alla var män i de tekniska verksamheterna.

Den moderna kunskapsorganisationen går under om vi behåller de homogena strukturerna.

Den moderna organisationen eftersträvar mångfald på våra arbetsplatser – jag använder gärna engelskans ”diversity” – vad gäller kön, ålder, social- eller etnisk bakgrund.

Inte i första hand för att vara korrekt – vilket också är viktigt – utan av den enkla anledningen att det är bara så vi kan lösa de stora utmaningarna som samhället och en kommun står inför.

00-talisterna är redan inne och prövar på att jobba hos oss. Det står snart inte på förens den första 00:an kliver in som chef.

Jag är så hoppfull.

Ha en bra vecka!

Skrivet av: Pär Eriksson | oktober 11, 2018

Veckan som gått – w 41

På jobbet
Stockholm Business Alliance gör regelbundet sammanställningar av hur det går för medlemskommunerna i Stockholms- och Mälardalsregionen.

 

Den här gången läser vi att det är fortsatt god konjunktur i Sörmland.

Antalet sysselsatta ökade i länet och så också i Eskilstuna. Den största ökningen har föga överraskande skett inom byggbranschen.

Antalet nystartade företag i Eskilstuna var 144 under kvartal 2 – flertalet aktiebolag – samtidigt som antal konkurser var 19 st under samma tidsperiod. Arbetslösheten är alltjämt hög samtidigt som antalet anmälda lediga jobb var ca 3 700.

Antalet sk kommersiella övernattningar minskar under kvartalet men har ökat kraftigt under den senaste 5-årsperioden.

De senaste fyra kvartalen har befolkningen ökat med 1 100 i Eskilstuna till 105 394. Som en följd av det har också bostadsbyggandet ökat.

Mycket siffror och statistik blir det men det är viktigt att vi som Eskilstuna- och Torshällabor har kunskap om vårt läge. I de torra siffrorna ligger nämligen både möjligheterna och problemen begravda. Det gäller att synliggöra det.

Vi skriver hösten 2018 och jag inleder Modigt Ledarskap för ännu en grupp nya chefer.


När vi sjösatte metodiken med Modigt – någon gång 2010 – så förmedlade ledningen att det här inte var något projekt eller tillfälliga ambitioner. Vi pratade om att det kommer att ta 3-4 år att etablera tankesättet.

Idag säger jag att det tar 7-8 år…ja kanske 10 år. Eller också finns det inget slut, bara ett kontinuum.

Modigt-konceptet är ingen vare sig religion eller trollformel. Det är en kommunikationsmodell som svetsar ihop en organisation med mer än 9 000 medarbetare.

Den sätter fokus på förmågan att samarbeta med vem som helst när som helst. Den bygger på att se det som fungerar, det som är i växande – därav kodorden vattna det som växer. Den sätter ett gemensamt språk. Den blir motsvarande ett idrottslags spelmodell.

Modigt-konceptet bygger på systemteorin som lär oss att komplexa skeenden och händelser påverkar varandra inbördes i kedjor som inte alltid går att överblicka. För att använda organisationsprosa – komplexitet kräver cirkulärt tänkande snarare än linjärt. Det vill säga a leder inte rätlinjigt alltid till b utan påverkar också x, y och z.

Det är bland annat därför vi lätt hamnar fel när vi predikar ”det är väl bara att…” eller ”förstår dom inte…” eller pekar finger åt någon annan. Vi behöver träna på att se helheten. Inte bara vår egen vardag.

Att vi nu välkomnar en ny grupp chefer för att träna dom i Eskilstunas spelmodell är stort. Det vittnar om långsiktighet och en organisation som inte hoppat från tuva till tuva.

Det är också ledarskap.

Jag noterar också att nu kliver de första 90-talisterna in som chefer i vår organisation. Jag är så hoppfull.

Vi är mitt uppe i sk ägarsamtal med våra kommunala bolag.

Med hopp om att jag inte tröttar er med lite folkbildning.

Eskilstuna kommun äger fem bolag –  Eskilstuna Energi- och miljö, Kommunfastigheter, Destination Eskilstuna, Munktell Science Park och Eskilstuna Logistik och Etablering. De drivs av en VD med ledning och en styrelse vald av kommunfullmäktige. Utöver det finns ett moderbolag – Kommunföretag.

Många gånger består styrelsen av personer från andra sektorer och delar av samhället än den politiska sfären.

Bolagen agerar på en marknad där de förväntas skapa såväl kvalitativa som ekonomiska värden för kommunen och medborgarna. Det kan handla om energiförsörjning eller bostäder, fler jobb och företagsetableringar eller turism.

När vi träffas för sk ägarsamtal så är det representanter från såväl den politiska som tjänstemannaledningen som stämmer av om bolagen når målen och ambitionerna i det som kallas ägardirektiv.

Så fungerar också en kommun.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Jag har berättat det i andra sammanhang. Det har bott människor här i mer än tusen år. Det inger respekt och vördnad för den här platsen.

Vi har producerat i 400 år och varit världsledande i 200 år. Under stora delar av 1900-talet rök det symboliskt ur våra skorstenar. Våra pappor hade jobb och våra mammor var på väg ut i arbetslivet.

Det är en stolt historia som tål att återberättas. Om inte annat för att skapa förståelse.

Men vi kan också fortsättningen på Eskilstunas utveckling. De som är tillräckligt gamla och bodde och verkade här vet att gruvindustrins kris, stål-, teko och varskrisen på 1970-talet följdes av metallindustrins kris på 1980- och 1990-talet. Och metallstad är precis vad vi är.

Under de tuffaste åren tappade Eskilstuna nästan 10 000 arbetstillfällen, minskade i befolkning och tappade delar av det uppbyggda självförtroendet.

Jag återberättar inte det här för att göra läsaren nedstämd. Men det må berättas för att skapa förståelse för vår stad och vårt läge 2018.

Ibland förleds vi tro att det är fel på vårt näringsliv, fel på kommunen eller på oss själva. Det är då vi lätt hamnar fel.

Vår kris är strukturell och delas av städer som Manchester och Liverpool eller Gävle, Borlänge, Norrköping, Göteborg och Malmö. I den meningen är inte Eskilstunas erfarenheter unika.

Men i bästa fall skapar den insikten energi och ídéer om hur man återhämtar sig och blir något nytt.

Och det är precis där vi befinner oss. Eskilstuna är i slutet av en 30-årig omställning skulle industriforskarna och samhällsvetarna säga.

Vad som nu krävs är tålamod och långsiktighet. Lyssna noga på kritikerna och de som är negativa till Eskilstuna utveckling – de har något viktigt att förmedla – men låt de inte ta över eller tillåtas dominera samtalet och budskapet.

Med hopp om att läsaren förstår och inte ser mina ord som enbart försvar för en stad. När företagarna värderar Eskilstuna så bedömer nästan hälften av de tillfrågade att näringslivsklimatet förbättrats de senaste fem åren. Motsvarande siffra i hela Sverige är ca 25%.

Om detta må också berättas. Mitt bland rubriker om arbetslöshet och social oro. Så paradoxal är världen och livet.

På hemmaplan
Mitt Skogstorp avslutade seriespelet med en seger i div VI och ståtar i tabellen med något så unikt i fotbollssverige som bara segrar under hela säsongen. Starkt mina barnbarn och deras kompisar.

Den här helgen är det dags för det sk KEB-gänget – läses som Kebnekaisegänget – att träffas. Vi drar upp riktlinjerna för 2019 som stavas Lofoten. Jag tar gärna emot erfarenheter och tips.

Annars lyssnar jag på folkpopduon Freddy och Francine – Lee Ferris och Bianca Caruso. Jag garanterar er en fin musikstund. Oj vilka bra tips ni får.

Jag brukar säga till hustrun – ”det är möjligt att jag inte alltid är lätt att leva med…men vilken bra musik du fått lyssna på i decennier…”

Hon tittar lite mystiskt på mig…

Ha en bra helg!

När dåvarande SAS-chefen skrev boken ”Riv pyramiderna” 1985 så var det en markör för att en ny tid var i antågande i organisationer och företag.

Budskapet om att medarbetarna var de som skulle driva på utvecklingen och också ges mandat kan kanske idag upplevas som självklara sanningar.

Då var det ett omskakande budskap som utmanade den tidens organisationsteorier och kulturer.

När vi nu skriver 2018 så är mycket av budskapet i ”Riv pyramiderna” ännu giltigt även om den hunnit rinna mycket vatten under broarna där både världen, regionerna, kommunerna och organisationerna radikalt förändrats.

För vår egen del är förflyttningen från en klassisk kommunal förvaltningsorganisation – med alla dess fördelar – till en modern kommunal kunskapsorganisation alltjämt giltig.

Mötet som det värdeskapande
Min erfarenhet och växande insikt handlar om synen på mötet.

Det kan tyckas något trivialt men allt handlar om vår förmåga att förstå att det värdeskapande i en kommunal organisation är mötet mellan brukaren och medarbetaren. Mellan lärare och elev, undersköterskan och den äldre, socialsekreteraren och familjen eller mellan den som söker bygglov och handläggaren.

Med all respekt för stads- och kommunhus, för förvaltnings- och bolagsledningar – de är viktiga – men värdet skapas i mötet i våra verksamheter.

Janne Carlssons viktiga bidrag var att han såg flygresenären som en kund – inte någon som skulle transporteras – och just därför betonade han vikten av ett gott bemötande och servicetänkande.

Vi har säkert en hel del att lära men våra möten är inte i första hand en kundrelation. En person som betalar något och som får något. Den villfarelsen stärker tyvärr bilden att kommunen är något man ska ha något av. Relationen blir lätt kravställarens. Ensidighet istället för ömsesidighet.

Vår logik bygger på förståelsen att det är eleven som lär sig läsa, den äldre rehabiliteras eller att familjen tar sig ur ett destruktivt beteende. Brukaren är medaktör och medproducent i värdeskapandet tillsammans med läraren, sköterskan eller socialsekreteraren.

Min erfarenhet är att organisationer som bygger sitt arbete på den här insikten utvecklas språngartat. Det ökar motivationen och trivseln hos oss som medarbetare. Och framförallt – det skapar värde och resultat för de vi är till för.

Om mötet är det centrala så behöver vi också skapa strukturer som underlättar för medarbetarna att vara fullt fokuserade i den situationen. Som en hockeyspelare som är inne i sitt byte, som en ryttare som har all kraft koncentrerad på nästa hinder.

Det ansvaret är gemensamt – chef och medarbetare tillsammans med brukaren.

Medarbetaren bär på kunskapen – råvaran
Den moderna kunskapsorganisationen – som en kommun är – förstår att det är medarbetaren som har kunskapen. Pyramiden är riven.

Detta skrivet med stor respekt för chefer, ekonomer, HR-stöd, kvalitetsansvariga, administratörer och sådana som jag. Vi är viktiga för att styrning, ledning och att processer ska fungera men vi är stödpersoner för att använda organisationsteorins prosa.

Dåtidens organisation var med nödvändighet en pyramid. Kunskapen och insikterna fanns ofta i ledningen. Det var till exempel kommunchefen och skolchefen som hade direktkontakten med Skolöverstyrelsen och kunde tolka och omsätta lagar och förordningar.

Idag är den enskilde läraren en knapptryckning från världens alla universitet och bibliotek. Kunskapen är i cyberrymden och fångas av den vetgirige.

Kommunchefen och skolchefen har ett annat uppdrag idag än att vara de pålästa experterna. Pyramiderna rivs.

Den moderna kunskapsorganisationen förmår göra skillnad på var beslut fattas och var kunskap finns. Dåtidens organisation behövde inte göra den åtskillnaden. De roller som var högst upp i pyramiden var också de som visste mest och hade rätt att fatta de övergripande besluten.

I den nya typen av organisation har vi fortfarande en pyramid vad gäller delegationen att fatta övergripande beslut. Alla förstår att en sjuksköterska ska ha stort handlingsmandat över det som sker på äldreboendet men hen kan inte ges mandatet att fatta beslut om större investeringar eller att det ska byggas ett nytt äldreboende.

En modern kunskapsorganisation har en tydlig delegationsordning om hur beslut fattas och vem som avkrävs ansvar.

Men den inser att det är medarbetarna som bär ”råvaran” i sina huvuden och hjärtan – kunskap.

Om vi förmår ta till oss de här erfarenheterna – och det finns forskning på hur moderna kunskapsorganisationer fungerar- så kommer vi att ta ett språng i vår utveckling. Minst lika viktigt som att vi blir fler i verksamheten.

Mötet – alltid goda och hållbara möten. Den dag vi lyckas omsätta det i vår vardag, varje arbetspass, varje timme och minut…då…då börjar det hända något.

Och vi bär arvet vidare från ett flygföretag. Om än i vår egen tappning.

Törs man skriv att den här krönikan går ner för landning för den här veckan. Eller tycker ni att jag svävat upp i det blå?

Ha en bra vecka!

Older Posts »

Kategorier