Skrivet av: Pär Eriksson | januari 18, 2018

Veckan som gått – w 3

På jobbet
Snön yr, det blåser och känns lite ruggigt

Kanske som livet ibland kan kännas. Samtidigt vet vi att vi har det bästa framför oss. Vackra och soliga vinterveckor. Och våren.

Den här veckan är kvalitetsinstitutet SIQ, Skolverket och Skolinspektionen på besök. Tillsammans arrangerar vi en 2-dagarskonferens kring temat ”Bättre skola”.

Jag är glad över att det är i Eskilstuna trehundra skolpolitiker, rektorer och lärare samlas för att utbyta erfarenheter.

Eskilstuna är en stad som vet vad bildning och utbildning betyder. Den stolta industristaden som är på väg att bli något annat. I det sammanhanget så är skolan kanske den enskilt viktigaste framgångsfaktorn. Att bli en skolstad.

Vi var ett antal medarbetare som också stod på scenen. Och mitt i vimlet uppmärksammades också en av våra riktigt bra förskolor. Det handlar om Berga förskola som fick ett särskilt omnämnande av SIQ för sitt kvalitetsarbete. Vi lyfter på hatten.

Barnen står i centrum och ledorden Våga, Vilja, Veta och Växa genomsyrar hela verksamheten. Genom kreativitet och pragmatiskt förhållningssätt reagerar verksamheten snabbt på kundernas behov och synpunkter som naturligt integreras i verksamheten. Förbättringsområden för förskolan är att synliggöra processorienteringen och förbättra sitt arbete med att sätta mätbara mål för verksamheten så att adekvata resultat kan härledas till målen.

Och som om det inte var nog. Tunavallens förskola utsågs nyligen till årets bästa förskolekök av prestigefyllda White guide junior. På konferensen berättade de om sitt arbete.

Jag tänker också på hur våra verksamheter, barn och elever blir synliga på ett sådant här evenemang. En Rekarneelev bjöd på trolleri och barnen i El Sistema kom på besök med musik och glädje. Lägg då till att våra turistelever från St Eskil höll i värdskapet.

Å så detta Kent. Kommer inte dom till oss så sätter vi upp ett eget Kent. St Eskil-tjejerna i Decorous – Elin, Fredrika och Jasmine – körde några finstämda Kent-covers. Jag hänfördes. Konferensdeltagarna undrade nog varför det där var så stort och märkvärdigt.

Då känner dom inte vår stad. Eskilstuna när vi är som bäst.

Den här veckan var kommunledningen på besök i Kungsör. Vi må tillhöra två olika län och vi skiljer oss också åt vad gäller storlek. Men vi är grannkommuner. Både pendlingen och in- och utflyttningen mellan våra kommuner har ökat de senaste åren.

Många Kungörselever går också i våra gymnasieskolor. Och så har vi ansvaret för Mälaren tillsammans.

Internt är det som jag skrev förra veckan ett starkt fokus på bokslut och summering av 2017. Kanske få höjer på ögonbrynen men min erfarenhet i livet är att vi alla vill bo och arbeta i kommun som är välskött. När det är på plats – vilket det är i Eskilstuna – kan vi ägna tid och kraft åt det som behöver förbättras.

Mitt i Eskilstuna – mitt Eskilstuna
Eskilstuna är en speedwaystad. Inget snack om saken. Sedan tidigt 1950-tal har det körts speedway i stan.

Och namnet är så fint och slår verkligen an till vår historia i en sport där man heter så kultiverat som Dackarna, Masarna, Valsarna, Filbyterna, Indianerna, Rospiggarna och Lejonen.

För mig som är uppvuxen i Eskilstuna är speedway och Snälltorpet ett. Det var dit man cyklade som ung grabb och upplevde den underbara känslan av grus, gummidäck och metanol.

Men allt har sin tid och att köra speedway mitt inne i stan är inte särskilt klokt. Bygget av nya Motorstadion 2002 ute i Gröndal – som också hade sina kritiker – blev en succé och idag tycker jag att vi kan stoltsera med en av Sveriges finaste arenor med plats också för annan motorsport.

Det är en ärorik historia Smederna levererar. Från 1950-talets Joel Jansson, Olle Segerström och Berndt Lindarw, via 1970-talets Bernt Persson och min generationskamrat Tommy Jansson som tyvärr förolyckades 1976 – endast 24 år gammal, via 1990-talets Billy Hamill till dagens guldlag 2017.

Det är som att familjen Janssons ande alltid svävat över speedwayen i Eskilstuna. Från Joel, via Tommy och hans äldre bror Bosse och hans son Jimmy.

Jimmy har också viskat om att nästa generation är på gång.

När vi i höstas firade Smedernas överraskande SM-guld – det senaste daterades för 40 år sedan 1977 – så var det också en triumf för Eskilstuna som stad. Vi behövde det så väl.

Och nu i helgen flyttar firandet in från Fristadstorget till Statt och en SM-guldgala. Något som jag tror kommer att bli vanligare i Eskilstuna de närmaste åren än vad vi hitintills varit bortskämda med.

Jag säger det igen – tack styrelsen, sponsorer, lagledarna Jerker Eriksson och Stefan Jarl, supportrarna och alla duktiga förare. Tack för det ni gjort för Eskilstuna och vår kommun.

Frågan är vilken klubb som celebreras nästa gång – Smederna…igen. Eskilstuna United eller GUIF. Eller är det handbollens förbundskapten Kristjan Andresson?

Och se upp för AFC. Kan Östersund så kan också Eskilstuna.

Denna underbara idrottsstad.

På hemmaplan
Äldsta barnbarnet tror jag slog rekord. I vart fall i familjen. Fyllde år vid trettondagshelgen och kom hem till mormor och morfar och visade upp körkortet nu i veckan.

Annars lyssnar jag på irländska Cranberries. Nås av budskapet att finstämda sångerskan Dolores O´Riordan hittats död. Lyssna gärna på känslosamma ”Ode To A Family” eller mer klassiska ”Zombie” som är en uppgörelse med kriget på Nordirland.

Another mother’s breaking
Heart is taking over
When the violence causes silence
We must be mistaken

Ha en bra helg!

Annonser
Skrivet av: Pär Eriksson | januari 14, 2018

Om förändring, att lyssna och förmågan att härbärgera ångest

Ledar- och medarbetarskapet innehåller så många möjligheter men också många fällor.

Vi vill förändring. Oaktat var vi arbetar vill vi skapa något bra. Göra något gott.

I den kommunala verksamheten är det så tydligt. Lära ett barn läsa, hjälpa en familj att komma ur en destruktiv livssituation, stötta en äldre att klara av att bo hemma, erbjuda en bra fritid, en levande kulturupplevelse eller att bygga staden.

I den meningen är vi som arbetar med människor priviligerade. Vi får vara med om förändringen, utvecklingen. Vi är förändringen.

Att lära oss härbärgera ångest
Men det förpliktigar också. Vi bär ett stort ansvar och det innebär att vi måste lära oss ett antal färdigheter, ett antal kompetenser.

Min lärdom i yrkeslivet efter att ha arbetat med uppdrag som har direkt relation med människor är att förmågan att ”härbärgera ångest” är en nyckelkompetens.

Det kan kanske låta väl filosofiskt och psykologiskt – vilket skulle kunna skrämma läsaren – men ha tålamod med mitt resonemang.

Ångest är ett starkt ord och också ett tillstånd där symptom som känslan av  panik och skräck blandas med hjärtklappning och t ex svårt att andas.

Det är inte riktigt det jag menar. Jag pratar mer om den vardagliga känslan av oro, att känna olust, bävan eller kval. Något vi alla upplever till och från. Vilket också markerar att vi är människor och med det mänskliga.

Min erfarenhet är att förmågan att hantera den här vardagliga och mänskliga känslan avgör vår förmåga att göra ett bra jobb i skolan, på äldreboendet, på socialkontoret, i kommunledningen.

Med hopp om att läsaren inte tycker att jag blir för teoretisk eller svårtolkad.

Om vi accepterar att vi alla till och från upplever den här känslan av oro och olust så är den skarpa frågan hur vi hanterar den – hur vi härbärgerar den i vårt psyke, i vårt sätt att agera.

En vanlig väg är att bli frustrerad, arg eller förbannad på den eller det som man tolkar utsätter oss för den här oron. Det är därför vi har lätt till skuldbeläggning. Det är som att det befriar oss från oron, från ångesten – om än bara för stunden.

Det är samhällets fel, politiker, chefer, arbetskamrater, min partner eller – vilket är vanligt – jag själv. Eller – vilket blir allt vanligare i dagens samhällsklimat – att vi lägger skulden på olika problem på kön, etnicitet eller religion.

Hänger ni med i mitt resonemang? Oro och ångest skapar behov av befrielse och där fungerar skuldbeläggningen som en tillfällig lindrare.

Se upp för skuldbeläggningens logik
Dagligen möter vi skuldbeläggningens logik utan att vi riktigt uppmärksammar det. Det är så integrerat i vårt sätt att leva och tänka att det till slut blir en del av vardagen.

Om du är uppmärksam på samtalet runt mötesbordet, i kafferummet eller vid ditt eget köksbord så kommer du att upptäcka små vardagliga skuldbeläggningar – oftast riktat mot andra som inte är närvarande. Kodordet är ”dom” som inte förstår.

Vi ser det än tydligare i sociala medier och ibland på insändarsidornas oförsonliga budskap. Det är någon som inte agerat, gjort, tyckt eller tänkt rätt. Och nu ska den minsann få veta att…

Jag tror ni känner igen logiken.

En del av det här är inte bara förståeligt utan också klokt. Politik, åsikter och meningsutbyte är också en kamp om värderingar. En kamp om orden. Ibland måste stämningen få vara elektriskt och explosiv. Det behöver inte vara farligt.

Mer problematiskt blir det om det vägleder oss eller blir till en kultur på en arbetsplats, i en organisation eller i en hel stad.

Särskilt om uppdraget är att utveckla, att förändra.

Och var uppmärksam på mina ord. I en miljö där du ska vinna något, där idéer och värderingar står i stark konflikt med varandra är tuffa tag, förenklingar och till och med skuldbeläggning förståeligt. Även om det bär på sina begränsningar.

Men i en miljö där människor ska utvecklas, situationer och livsvillkor ska förändras på djupet – det vill säga det vi håller på med på dagarna – då är det ett annat förhållningssätt som krävs.

Då behöver vi lära oss att ”härbärgera ångest” genom att bli lite mer eftertänksamma än explosiva och kategoriska.

Då behöver vi bli lite mer nyfikna och frågvisa för att förstå istället för att bli arga och frustrerade.

Då behöver vi se den andres goda intention snarare än att skapa egna tolkade bilder av onda avsikter.

Då behöver vi ha en än mer hjälpande och stöttande attityd. Bli en del av förbättringen och lösningen.

Vi behöver lära oss att visa uppskattning utan att uppfattas som menlösa eller inställsamma.

Vi behöver lära oss att vara raka och ärliga utan att såra eller misstänkliggöra någon.

Var nyfiken och frågvis
Min enkla livsvisdom är inte svårare än så här. Vi behöver öva varje dag på att inte skuldbelägga. Att hålla den där dömande attityden stången.

Att vattna det som växer, att lyfta fram det som fungerar snarare än att reflexmässigt peka på bristerna.

Detta utan att för en sekund trycka bort eller osynliggöra konstruktiv och rimlig kritik. Men att ge kritik bär också sin logik. Antingen vill vi trycka till någon…för att lindra vår smärta, vår oro eller också vill vi nå verklig förändring och min erfarenhet är att det sker genom samtal, dialog, genom förståelse.

Jag får frågor från chefer som vill ”tanka” över mina erfarenheter. En återkommande fråga handlar precis om det här;

Hur skapar jag verklig förändring…?

Och svaret till dom är lika enkel som svår – att bli arg, skälla ut, gå i försvar, ironisera, generalisera, kategorisera eller skuldbelägga ger sällan bestående resultat.

Om du vill skapa verklig förändring måste du inte bara bli mer nyfiken och frågvis utan också lära dig hur man härbärgerar ångest.

En viktig pusselbit i det är paradoxalt nog – mitt i förändringens magi – att också lära sig att acceptera livet och våra egna och andra människors tillkortakommanden.

Jag hoppas att jag får tillfälle att återkomma till det temat i en annan krönika längre fram. Konsten och förmågan att acceptera sig själv, omgivningen och livet.

Och kodordet är som alltid – tillsammans. Det är så samhällen, hela städer, organisationer och arbetsplatser utvecklas. Och vi själva…

Ha en bra vecka!

Skrivet av: Pär Eriksson | januari 11, 2018

Veckan som gått – w 2

På jobbet
Sakta men säkert återgår livet till det normala.

Förskolor och skolor är igång för fullt. Arbetstidsscheman på äldreboenden och i räddningstjänsten är tillbaka i rytm.

Vi känner igen muséernas, stadsbibliotekets och fritidsgårdarnas öppettider.

Socialsekreterarna, bygglovshandläggarna, parkarbetarna och administratörerna är tillbaka.

Kort sagt den där märkliga kommunen är igång för full maskin. Det finns något fint i det. Nästan 9 000 medarbetare.

Någon säger alltjämt 2018 ”dom i kommunen” men förstår inte att det inte finns några ”dom”. Det finns bara ett ”vi”.

Och dessa jul-, nyårs- och trettondagshelger har en del av verksamheterna också varit igång som vanligt. Det är det som är en kommun. Att göra gott för sina invånare.

En sådan här vecka är det starkt fokus på ekonomi. I vart fall för en kommundirektör.

Vi ”stänger böckerna” och påbörjar summeringen av året som gått. Jag är fascinerad över alla våra chefer och ekonomer som har en sådan koll.

Eskilstuna kommun omsätter 6 miljarder och det är en konst i sig att hålla ordning på alla dessa tusentals budgetposter och konton ner på minsta detalj och skrymsle på alla våra hundratals enheter och arbetsplatser.

Det är sällan som det här arbetet lyfts upp i ljuset. Oftast är pratet om pengar och ekonomi något som ytligt nämns i samtalet och debatten, i insändare och på sociala medier. Som om det var ett osinnlig källa att ösa ur. Något som bara finns där.

Tack alla våra chefer, medarbetare, administratörer och ekonomer som tar ett stort ansvar för att Eskilstuna kommun är ett välskött fögderi.

Ni är värda all respekt!

Kommunledningen hade ett bra möte i veckan tillsammans med den nya ledningen för Parken Zoo. De är som privat bolag snart inne på sin tredje säsong. Jag tycker att de tagit sig an Parkens utveckling på ett bra sätt. Mycket känner vi igen – och så skall det väl vara – samtidigt som de tar nya steg för att utveckla Parken. Jag hör att det satsas på Barnens Zoo, moderna åkattraktioner och mer aktiviteter året-runt.

Parken har inte bara en stolt historia utan är också oerhört betydelsefull för vår stad. När jag är ute i landet och träffar andra kommuner så är Parken fortfarande det som är mest känt när vi pratar om Eskilstuna. Idrott, musik och våra industrier till trots.

Jag blir glad att det satsas mycket på att skapa fler jobb kombinerat med utbildningssatsningar. Nu startas en sk Kompetensgalleria där vi tillsammans med arbetsförmedlingen, folkhögskolan och Mälardalens högskola finns ”symboliskt” samlade i samma lokal. Där finns också tillgång till våra sk utbildningsmäklare som vet allt om yrkeshögskoleutbildningar.

Tanken på ”en väg in” för de som vill ha vägledning och information om olika utbildningar är klok och modern.

Det här är så bra och värt en stor applåd och lycka till. Eskilstuna när vi är som bäst.

Året börjar annars med några kommunbesök. Det blir både Enköping, Västerås och Uppsala den här veckan. Vi finns i ett sammanhang. Alltid.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Varje större stad med självaktning bör ha en egen lokal revy.

Därför lyfter jag på hatten för vår egen Eskilstunarevyn som nu är inne på 29:e året.

Ni som kan er revyhistoria vet att det började i Hållsta i föreningen IK Standards klubbstuga. En stor eloge till Sonny och Kristina Nilsson och Andreas Zetterberg som hållit revyn levande under alla år.

Och visst var det lite osäkert om hur framtiden skulle bli när trion flaggade för att 2016/2017 var sista föreställningen.

Ni som varit och sett årets upplaga av Eskilstunarevyn vet att vi inte behövde vara oroliga. Mathilde Stavehaug klev in och tog stafettpinnen. Du är så modig och ensemblen är så bra Mathilde. Vi är stolta över dig.

Kulturen är viktig för en stad. Eskilstuna är en musikstad men också mycket bredare än vad vi brukar tänka oss. För bakom popen och rocken döljer sig också den klassiska musiken, körerna, folkmusiken, jazzen och dansen.

Och så detta revyande med mycket musik som blandas med sketcher och stand-ups.

Jag är själv uppvuxen med 1950- och 1960-talens Scenknuten och tycker mig kunna de flesta kända operetter. Tack till mamma och pappa för det.

Scenknuten bildades 1945 och är alltjämt aktiv. Om inte annat får vi bevis för det i vår när de sätter upp klassiska Hotelliggaren.

Så bygger man också en stad. Tar arvet vidare men förnyar och moderniserar.

På hemmaplan
Ett årsskifte innebär också försök till nya vanor eller kanske att behålla de man lever med. Jag har ett mål om att genomföra fem Cykelvasor. 2018 skriver vi förhoppningsvis det tredje.

Jag ska också försöka att komma hem lite tidigare…har jag sagt till hustrun. Eller var det hon som lovade mig det?

Annars lyssnar jag på Holly Macve. En ung amerikansk tjej med cowboyboots. Lovar gott så här i början av det nya året.

Ha en bra helg!

 

Jag vet inte varför jag blir så inspirerad när jag möter nya unga medarbetare.

Jag blev känslomässigt fångad här i höstas när jag hälsade ett hundratal nya medarbetare välkomna till vår kommun. Många unga.

Och i slutet av året fick jag förmånen att tacka 25 unga medarbetare som precis avslutat utbildningssatsningen Framtidens Ledare.

Kanske har det med åldern att göra. Känslan av att de har lika många år kvar i jobbet som jag har månader eller är det veckor…

Kanske kommer det upp känslor som påminner mig om min egen utveckling och hur det kändes att kliva in i Örebro på mitt första jobb i slutet av 1970-talet efter utbildningen på Socialhögskolan. Eller mitt första jobb som chef och ledare i Västerås i början av 1990-talet.

Och känslan är så mäktig och positiv.

Jag har funderat på det och undrat om jag haft en sjusärdeles tur. Jag har nästan alltid arbetat med bra, kompetenta och engagerade människor. Oaktat om det varit jobbarkompisar, kollegor, chefer eller mina uppdragsgivare politikerna.

Jag har också funderat så här i backspegeln vad alla dessa personer burit för kvaliteter. För just i det svaret döljer sig en av de magiska hemligheterna för att skapa högpresterande team kombinerat med trivsel och arbetsglädje.

Tio viktiga faktorer
Utan att jag tröttar er – eller också vill jag utmana ert tålamod – men min yrkeslivserfarenhet ligger nära psykologiprofessorn Göran Ekvalls studier.

Utmaning och engagemang. Om vi som medarbetare förstår vårt uppdrag i ett större sammanhang så blir vi också mer motiverade. Vi inte bara murar en tegelvägg utan vi bygger en katedral – tillsammans.

Frihet och självständighet. Jag har omgett mig med chefer och arbetat i tre stora kommuner som gett mig frihet. Egna initiativ har uppmuntras även när jag gjort fel. Motsatsen som Göran Ekvall beskriver det är rigida organisationer där ingen går utanför ramarna för rädsla att slippa råka illa ut.

Idéstöd. Nya idéer möts med nyfikenhet och frågor istället för att ”det går inte”.

Tillit och trygghet. Vikten av att få uttrycka sina idéer utan att straffas. Det viktiga var kanske inte att jag fick som jag ville utan att mina arbetskamrater och chefer var villiga att lyssna även när det var lite yvigt och inte alltid genomtänkt.

Livfullhet och dynamik. Jag har haft förmånen att arbeta i tre stora kommuner som vill något. Det har alltid varit något på gång. Inget har stått still.

Lekfullhet och humor. Vi måste få skratta även när vi sysslar med allvarliga frågor. Det måste bubbla och sorla i verksamhetens lokaler, mötes- och kafferummen.

Debatt och dialog. Jag brukar i alla sammanhang betona samtalet. Nyfikenheten och det frågvisa är så viktigt. Att intressera sig för andra och för verksamheten.

Konflikthantering. Konflikter är både lagbundna och livsviktiga för en arbetsplats. Rätt hanterat blir de till en kraft. Att tycka olika är ingen katastrof. Min erfarenhet är att vi behöver lära oss att vara raka och tydliga utan att såra eller att själva bli prinsessor eller prinsar på ärten.

Risktagande och handlingsberedskap. Att våga pröva. Att ta en risk även om allt inte är utrett. Att agera snabbt och konsekvent när det behövs.

Tid för reflektion. Det måste alltid finnas tid för eftertanke. Att få reflektera över vad som hände och varför. En självkritisk ansats. Inte alltid ställa sig själv och sina egna behov i centrum.

Det finns säkert andra punkter som borde lyftas fram men jag gillar och känner igen mig i Ekvalls erfarenheter.

En oerhört viktig tid
Kanske det är den känslan som kommer över mig när jag möter dessa unga medarbetare och blivande chefer. De är så mycket mer förberedda än vad min generation gavs möjlighet att vara.

Det fanns en tjusning i det också. Att utan introduktion eller så mycket på fötterna kasta sig in i något. Jag tackar än idag mina arbetskamraters tålamod med en oprövad medarbetare och chef.

Men kanske jag också är lite avundsjuk på nästa generation av 1980- och 1990-talister och snart välkomnar vi de första 2000-talisterna.

Att de får vara med när världen och samhället ropar på mogenhet, ansvarfullhet och ledarskap i klassrum och på äldreboenden, på socialkontor och på fritidsgårdar, på stadsbyggnadsavdelningar, i kommunala bolag, i stads- och kommunhus.

Allt gott till er unga medarbetare, unga chefer från Framtidens Ledare.

Ni har allt framför er. Er tid är nu!

Men glöm inte all den kunskap och kompetens som döljer sig bland tusentals medarbetare runt omkring er…de mer erfarna och kloka. Era jobbarkompis.

Det har aldrig varit så viktigt att vara både 23 och 63 år.

Ha en bra vecka!

Skrivet av: Pär Eriksson | januari 4, 2018

Veckan som gått – w 1

På jobbet
Det är så magiskt att skriva vecka 1.

En början på något nytt. Nya möjligheter, nya ambitioner.

Förr – jag menar den gamla goda tiden (!) då ett anteckningsblock var ett anteckningsblock och en telefon var en telefon – så minns jag att jag gick till jobbet inför det nya året med en ren almanacka.

Dagens uppskruvade tempo medger inte den logiken. Den e-baserade och helt igenom digitaliserade tidsboken pockar på vårt engagemang. Året är både uppkopplat och fyllt på förhand.

Det låter skruvat men så ser det ut för många av oss. Också en kommundirektör. Jag gråter inte över det utan ser det mer ett tecken i tiden.

Vad står det då i Eskilstuna kommuns almanacka för 2018?

Många av frågorna känner den regelbundne läsaren igen. Bostadsbyggande, planering av förskolor och äldreboenden, fokus på kunskapsresultaten i skolan, klara av att stödja alla som söker asyl – både familjer och ensamkommande.

Men där står det också att utveckla regionsamarbetet med våra grannar Enköping, Strängnäs och Västerås inom ramen för 4-Mälarstäder.

Där står det regionbildning i Sörmland tillsammans med länskommunerna och landstinget.

Och där står det fortsatt goda relationer med Mälardalens högskola, att följa nybyggnationen och en viktig framtidsvision – Mälardalens Universitet. Jag tror att vi kommer att höra talas mer och mer om det.

I min almanacka står det också planering och samarbeten men också frågor om ledar- och medarbetarskap, hälsa och sjuktal, trivsel och känslan av otillräcklighet, avslut och nyrekryteringar.

Och naturligtvis alla möten och samtal med våra politiker. 2018 är också ett valår. Något som alltid är spännande och kanske mer ovisst än vanligt.

För en tjänstemannaledning är det alltid intressant. Både vilka som utgör regeringspartierna och hur riksdagen formerar sig där många initiativ och beslut tas som påverkar en kommuns vardag. Och naturligtvis vilka partier som styr Eskilstuna.


Samtal med Janne på Skogtorpsskolan – uppenbarligen om något viktigt

Mitt bland allt detta så sker också de små vardagliga samtalen och besluten. Besöken i verksamheten, träffen med den där arbetsgruppen, det där enskilda samtalet med en medarbetare. Inbjudan från den där lokala föreningen och organisationen. Det är kanske där jag trivs som allra bäst – i dialogen.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Vi som lever och arbetar här varje dag kanske inte alltid ser förändringarna. Ungefär som när det gäller ens egna barn eller barnbarn. Man förstår att de växer och blir äldre men man noterar inte förändringen varje dag.

Helt plötsligt ska de sluta gymnasiet…men det var ju i går jag lämnade dig på förskolan.

Jag blir påmind om det här nu i veckan. En person kommer fram till mig under lunchen och berättar att han flyttade härifrån för ca 15 år sedan. Nu var han tillbaka och hälsade på sina föräldrar.

Han berättade entusiastiskt om hur fint Eskilstuna hade blivit de senaste åren. Han såg att det hänt så mycket och att han kände sig stolt över sin barndomsstad.

Jag blev berörd och ibland behöver vi Eskilstunabor höra det där erkännandet, det där berömmet och stoltheten över vår stad. Men det är som att någon annan behöver berätta det för oss. Någon som ser förändringen.

Jag vet att många av de besökare jag tagit emot från andra kommuner och andra länder under åren imponerats över Eskilstunas förmåga att bevara sin industritradition i gestaltning och arkitektur men ändå lyckats förnya.

Det är ett fint betyg. Där någon ser en gammal tegelbyggnad där ser en besökare modernitet och historia – på samma gång.

Många andra kommuner har ibland valt att riva sina gamla industri- eller bruksbyggnader. Vi får tacka tidigare generationers både politiker, stadsplanerare, arkitekter och invånare för framsynthet.

Köpmangatan hade kunnat få ge plats för betydligt modernare hus från 1970-talet. Gamla Stålpressen kallar vi idag Värjan där många av kommunens förvaltningar huserar.

Bok-Öbergs blev bostäder. Tång-Lindströms blev högskola och om något år är det plats för företag och utbildning.

Hela BM-området hade kunnat vara jämnat med marken men istället är det plats för hotell, folkhögskola, företag, Munktell Science Park, idrott och konstmuséum.

Ett annat exempel är Gevärsfaktoriets lokaler vid Strömsholmen som idag fylls av grundskola, en bank och muséer.

Gamla Tunafors fabriker har stått som en spökbyggnad i många decennier. På den här platsen har det bedrivits smidesverkstad sedan 1500-talet. 1876 stod Tunafors fabriken som vi känner den idag klar och var sedan ett nav i vår smidestradition långt in på 1960-talet.

Idag är Tunafors fabriken en del av byggföretagets PEABs historia och består av moderna och attraktiva bostäder. I den meningen är Tunafors fabriker en fin berättelse om vår både stolta historia men också om en stad i omvandling.

I dagarna kommer en läsvärd bok fylld med fotografier och berättelser om denna magiska byggnad med den beskrivande titeln ”Tunafors Fabriker – En bok om forna glansdagar, förfallet och återkomsten” 

Stor tack till flera lokala entusiaster av att skildra vår historia. Till våra medarbetare på stadsarkivet, stadsmuséet och Eskilskällan.

Och till PEAB och deras samarbetspartners som varit uppdragsgivare.

Det här är ett riktigt bra exempel där näringslivet, historiskt kunniga och drivna personer och en kommun går samman för sin stad.

På hemmaplan
Sakta men säkert återgår familjens rytm till vardagen. Det finns något läkande i det också.

Men redan har ett junidatum säkrats för ”storfamiljens” sommarträff. Det finns något ännu mer läkande i det.

Och äldsta  barnbarnet fyller 18 år och tar snart körkort.

Nu är han för tung för att lyftas i luften 18 gånger som familjetraditionen kräver…eller är det jag som är för svag?

Annars lyssnar jag på the Infamous Stringdusters. Nu pratar vi amerikansk bluegrass. Visst är det märkvärdigt? Men en bra start på musikåret.

Ni hänger väl med?

Ha en bra helg!

Older Posts »

Kategorier