– Dom har beslutat att…

Jag minns det än idag trots att det gått många år. Det var fullsatt i personalrummet och jag minns att vi hade en svår fråga att diskutera.

Jag kände mig som ett litet lamm som mötte ett antal arga vargar som var redo att äta upp mig.

– Dom har beslutat…

Det var som att jag betonade ”dom” lite extra. Som en slags besvärjelse. En markering att jag inte var en del av det här svåra beslutet. Det var någon annan. Alla visste väl vem ”dom” var.

Jag blev en del av vargflocken…trodde jag.

Viktiga lärdomar
Jag minns att jag några dagar senare resonerade med min betydligt äldre och erfarnare chef. Jag minns också att han skrattade utan att ironisera.

– Jag tror att vi alla känner igen oss i den där situationen, menade han och fortsatte.

– Oaktat om vi är chefer eller medarbetare så agerar vi i en miljö där det uppfattas som att det alltid saknas något. Resurser, tid, kompetens, engagemang, beslut, visioner…ibland saknas till och med ord och vad är väl enklast då om inte att lägga ansvaret på någon annan, på ”dom”.

Först hängde jag inte riktigt med i hans resonemang men ju längre vår diskussion fortled ju mer kände jag igen mig i mitt eget agerande. I mitt eget tillkortakommande.

– Ibland ska vi naturligtvis hänvisa till policys och inriktningar som är beslutade av andra än oss själva. Det skulle kunna vara EU, regering och riksdag, kommunfullmäktige eller den politiska nämnden, fortsatte min chef…men vi alla skulle behöva kliva fram tydligare och gestalta vårt eget ansvar oftare.

– Pröva med att använda jag eller vi så får du se vad som händer, avslutade han. Fortfarande med ett litet leende på läpparna. Som om han ville markera att han kände igen sig i mitt lite mer osäkra agerande.

Genom åren har jag påmint mig om det här samtalet. Under alla mina yrkesår så har jag både i rollen som medarbetare och chef stått inför hundratals grupper av elever, ungdomar, föräldrar, äldre, anhöriga, föreningsaktiva, näringslivsrepresentanter och medarbetare och snubblat på orden.

Ett jobbigt budskap som kanske går emot vad gruppen önskar och förväntar sig skall förmedlas och nästan lagbundet slår flyktmekanismen på och jag hör mig uttala de klassiska ”dom har beslutat”.

Men i takt med tiden och erfarenhet så noterar jag att jag allt oftare kliver fram och säger ”jag har beslutat” eller ”vi ansvariga i ledningen har beslutat att..”.

För den oinvigde är det kanske en lek med ord – en onödig reflektion som en chef och ledare ägnar sig åt – men jag menar att valet av orden fångar en organisations kultur och själ.

När du kliver fram och pratar i jag- och vi-form så slår du an en ton av allvar och ansvar. Du hänskjuter inte frågan, du gömmer dig inte bakom någon annan utan istället markerar du att du är redo att ta det fulla ansvaret för din profession, ditt yrke, din arbetsgrupp.

Skillnaden på dom- och jagbudskap
I samtalet med min chef minns jag också att han beskrev sina erfarenheter om vad som händer när vi pratar om ”dom”.

– Det är som att vi tror att vi då är en del av gruppen. Att vi blir mer omtyckta, mer populära. Och så kan det nog vara kortsiktigt men vad som sker är att din auktoritet märkligt nog försvagas i medarbetarnas eller brukarnas ögon och öron i takt med att du uppfattas som att inte vara redo att ta ansvar, menade han.

Är du chef så förväntas du agera som en sådan. Och är du medarbetare förväntas du att ta det ansvaret och agera som en sådan. Även när det tar emot. Det är en del av demokratin.

Jag har funderat mycket på det där genom åren. Och som läsaren märker så har de här erfarenheterna satt sina spår i mitt eget sätt att tänka och förhålla mig.

Jag begär inte stordåd av vare sig mig själv, mina arbetskamrater, medarbetare, chefer eller politiker. Vi är människor och med det också osäkra och bräckliga.

Men jag kräver en ärlig vilja till att försöka ta ansvar. Att se den andres goda intention. Att förstå att en organisation och dess uppdrag är komplext och ibland svårhanterat.

I ett myller av tusentals dagliga beslut i en kommun – både mer övergripande och mer vardagliga i stunden – krävs ett medarbetar- och ledarskap som kombinerar ett resonerande och reflekterande, att vi säger vad vi tycker och tänker utan att såra eller trycka till varandra – med tydlighet och ansvartagande.

Ett ledar- och medarbetarskap som pratar i jag- och vi-form.

En annan miljö skapas
För vad som då händer – om vi nu ska tro min äldre och mer erfarne chef – är att det då skapas en miljö av trygghet och tydlighet. Lammet och vargarna förvandlas till en grupp som har en fråga de ska lösa tillsammans. Dom blir till ett vi.

-Pröva med att kliva fram och säg så här, föreslog han i vårt samtal;

– Det är svårt just nu. Samhället och omvärlden trycker på att skapar nya situationer som vi inte varit med om tidigare. Det går fort och vi avkrävs resultat. Jag blir osäker på vad som är rätt men vi tillsammans behöver formulera en idé om hur vi ska agera här och nu.

– Jag har beslutat att vi gör så här, att vi tar den här vägen. Det är mitt beslut utifrån förutsättningarna och vad som är min roll och mitt ansvar. Jag tror att ni respekterar det. Jag vill skapa förståelse för hur jag tänkt samtidigt vill jag lyssna på era kloka erfarenheter. Kan vi hjälpas åt?

Jag vet inte om jag till fullo lyckades omvandla hans kloka råd till verklighet men jag minns att på nästa möte i det där personalrummet infann sig en annan anda, en annan atmosfär som andades ansvar och inlyssnande.

Ett ärligt och uppriktigt samtal utan att någon gjorde våld på sina erfarenheter eller synpunkter.

Det lilla omtåliga lammet som längtade efter bekräftelse och att han dög blev till ett vuxet och klokt lejon – nåja… och de hungriga vargarna förvandlades till en konstruktiv gemenskap utan att ge upp sina värderingar.

I fablernas värld…invänder den kritiske läsaren. Ja, kanske. Men jag tar mina erfarenheter på allvar och jag har möjligheten och ges tillfälle att öva på min chefs insikt varje dag.

Antingen prata om ”dom” – vilket också kan vara berättigat ibland – eller oftare kliva fram och vara den ledare, den medarbetare, den människa jag är destinerad och förväntas att vara.

Vi har aldrig någonsin i historien varit så beroende av vuxna som agerar i en ansvarsfylld anda. I förskolor och i klassrum, på äldre- och gruppboenden, på fritidsgårdar, på socialkontor och i bostadsområden, i ledningsgrupper och i stadshus.

I en värld som är så turbulent och svårtolkad krävs både mod och ansvar. Tycker och anser j-a-g.

Och kodordet känner vi – tillsammans.

Ha en bra vecka!

Annonser
Skrivet av: Pär Eriksson | februari 15, 2018

Veckan som gått – w 7

På jobbet
Jag är stolt över den här kommunen och dess organisation.

Mycket av det vi tar del av i media men också det vi upplever och ser med egna ögon tangerar att se bristerna, det som inte tycks fungera. Det är djupt mänskligt.

Men det finns också motbilder och berättelser som talar ett annat språk. En kommun som omsätter dryga 6 miljarder årligen – lär barn läsa, tar hand om äldre, släcker bränder och bygger hus.

Vi är några få tjänstemän och ett antal politiker som har ynnesten att få hela bilden av Eskilstuna kommun. Oftast blir var och en av oss annars engagerade i det som berör oss som medarbetare eller invånare. Och så kanske det ska vara.

Jag sitter med otaliga rapporter, summeringar av samtal, siffror och jämförelser framför mig och ser att vår stad gör bra ifrån sig. Jag vill att alla ska känna sig delaktiga i det.

Det betyder inte att vi inte har problem. Vi ser dom och vi möter dom. Men vi måste göra det tillsammans. Inte söka syndabockar, peka finger åt den andre, kräva att andra ska ordna utan ärligt och genuint engagera oss i den här stadens bästa.

Söka lösningar tillsammans i goda samtal i en ärlig och uppriktig ton. Jag tycker också att det är den kulturen och det förhållningssättet som dominerar.

Så bygger man städer och verksamheter.

Med hopp om att läsaren inte tycker att jag tjatar. Men jag blir så glad när jag nås av siffrorna att arbetslösheten fortsätter att minska i Eskilstuna. Från en förvisso hög nivå men en minskning är en minskning.

Vi skriver 12.6% jämfört med 13.9 för ett år sedan. Ungdomsarbetslösheten minskar från 18.2 till 14.6 under samma period.

Det här är viktigt för Eskilstunas utveckling och naturligtvis för enskilda människor och  deras familjer. Minskad arbetslöshet innebär att fler barn och ungdomar lever i en familj där mamma och pappa går till ett arbete.

Den här veckan arrangeras Rekryteringsmässan. Det är en samlingsplats där Eskilstunabor kan möta arbetsgivare – både privata och offentliga – för att diskutera och anmäla sig som sökande till lediga jobb.

Mässan arrangeras tillsammans med Västerås och markerar att vi är en sammanhållen arbetsmarknadsregion.

Den här veckan är det dags för årets Näringslivsdag. Det är en arrangemang där Eskilstunas näringsliv manifesterar sitt samarbete och passar på att lyssna till inbjudna föreläsare och nog så viktigt – celebrera ett antal framgångsrika företag.

Det känns naturligt att kommunen finns med i en sådan här tillställning. Vi är nära allierade och i någon mening varandras framgång med ett gemensamt mål att göra gott för den staden.

Det är inte alltid jag ger mig tid att skriva om Konsult och uppdrag. En kommundirektörs vardag fylls av förståeliga skäl av region- och arbetsmarknadsfrågor, infrastruktur, utbildning, skola, vård och omsorg, sociala frågor, ekonomi och HR-frågor.

Allt detta skulle dock inte fungera om det inte fanns ett väloljat stöd runt alla våra verksamheter och det som sker i ett stadshus. IT, löner, ekonomi, utredningar, analyser, rekryteringar, arbetsmiljö och hälsa, transporter av post, mat och material, ärendehantering, svara på tusentals frågor, hänvisa och vara stöttande.

Jag är så glad över alla våra medarbetare i vår stödorganisation som lite i skuggan av våra kärnverksamheter gör ett sådant viktigt jobb. Inte alltid synliga i media eller får det där berömmet de är så förtjänta av.

Så därför kommer det här – tack alla våra medarbetare i Konsult och uppdrag, administratörer och stödpersoner i förvaltningar och bolag. Ni är viktiga för att våra lärare, vård- och omsorgspersonal, socialsekreterare, räddningstjänstpersonal och kulturarbetare, tekniker och gatu- och parkarbetare…ja att alla vi övriga 8 500 medarbetare kan göra vårt viktiga jobb.

Den här veckan träffas det sk Utvecklingsrådet för Konsult och uppdrag. En grupp som har till uppgift att följa och förbättra stödet i organisationen.

Jag var inbjuden till att träffa våra enhetschefer i vård- och omsorgsförvaltningen. Mitt bidrag var att summera mina intryck av deras läge och hur 2017 fungerat.

Jag har en del av mitt rotsystem under åren inom vård- och omsorgen och blir alltid imponerad av logiken i dygnet-runt-verksamheter, året om. Det kräver en viss typ av ledarskap. Att dagligen möta människor där det kanske också finns en inbyggd sorg och en av äldreomsorgens mer etiska och filosofiska frågor – varsamheten och ödmjukheten inför åldrandet och döendet.

Det var det jag förmedlade. Hoppfullhet och ett tack för en bra verksamhet. Ytterst riktat till våra medarbetare.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Antalet besökare i våra kulturverksamheter är höga.

Antalet besök på stadsbiblioteket ökade under 2017 från ca 470 000 till nästan 590 000. Likaså ligger antalet besökare på stadsmuséet och våra konstmuséer på en fortsatt hög nivå.

Samtidigt ger besökarna ett högt betyg – det vi kallar Nöjd kundindex – till verksamheterna.

Det är så roligt att få förmedla det.

Den regelbundne läsaren vet att jag brukar lyfta fram idrotten som särskilt viktig för Eskilstuna. Det finns en sådan fin och ärorik historia att bygga på. Idrotten betyder mycket för tusentals barn, ungdomar och vuxna.

Under de senaste åren har det också gjorts stora satsningar på olika arenor, hallar och planer. Jag dristar mig att påstå att vi just nu har en av de mest välutbyggda idrottsmiljöerna i Sverige.

Jag skriver det med stolthet.

Men…och här är min poäng en stad som utvecklas måste också ha ett brett kulturutbud av musik, teater, dans, konst, muséer, skrivande, folkbildning och litteratur.

Det är just därför jag blir så glad att se att kulturen stärker sin roll och sin plats i vår stad. Jag vill se mer av kreativitet, experimenterande, glädje och allvar. Fler aktiva, fler besökare.

Jag vill se mer av en levande kultur som fångar våra barn och ungdomar. Mer av musik och dans, mer teater…mer ord…mer shuffle.

På hemmaplan
Lagom till att sevärda serien Bron är på väg i mål toppar SVT med sjunde säsongen av Homeland. Aldrig fel att följa Carrie Mathison och hennes ansträngningar för att försvara demokratin…den här gången i USA.

Helgen går i yngsta barnbarnets tecken. Förbereder mig på mycket kortspel och ritande…och att dansa shuffle.

Annars lyssnar jag på amerikanska the Avett Brothers. Finstämda bröderna Seth och Scott är värda att lyssna på så här i början av året när det ibland kan kännas lite kulet.

Ha en bra helg! 

 

I en värld där ”fake news”, halvsanningar och allmänt tyckande stärker sin plats i mediaflödet är dokumentären en sund motkraft.

Jag noterar allt fler riktigt bra dokumentärer i såväl TV som i radio. Avskalade berättelser där kameran och mikrofonen får spela huvudrollen.

Ibland kommenterat som i Tom Alandhs alltid sevärda filmer – med hopp om att ni sett de finstämda filmerna om Martina – eller helt okommenterat som i Jairus McLearys ”The Work – gruppterapi med mördare”.

The Work är kanske inte den bästa dokumentären jag sett men den fascinerar mig. Den sätter nämligen ljuskäglan på en av mänsklighetens viktigaste frågor – tron på förändring.

Bakgrunden är följande; i klassiska Folsom Prison i Kalifornien får vi följa ett 50-tal fångar – flertalet dömda till livstid eller långa straff i en 4-dagars lång terapisession. Med i arbetet är också fyra ostraffade män som anmält sig att delta frivilligt för att lära sig något om sig själva.

Att söka förändring
Låt mig vara tydlig – de vi möter har mördat, våldtagit, misshandlat och skadat människor. Dokumentärens ingång är inte att ”tycka synd om” eller ens försöka förstå eller begripliggöra. Fokuset är snarare – går det att förändra sig själv?

Det är också det som tar tag i mig och gör mig hoppfull.

Hur eländigt, hur svårt det än är, hur stor skada vi än åsamkat någon annan så kan vi söka förändring. De stora världsreligionerna skulle beskriva det som en inre förlåtelse.

Det här är viktigt – och nu pratar inte jag om kriminalpolitik eller ens om brott och straff – utan om att vara människa. Tron på det egna ansvaret och den djupa tron på förändringens möjligheter.

Gruppen vi möter är kanske inga vi skulle vilja möta en mörk kväll. Fulltatuterade, uppumpade muskler och de klassiska gängemblemen.

Men det vi får vara med om via McLearys kamera är inte bara den upplevda hotfulla ytan utan en grupp män som söker att bli bättre människor mitt i eländet.

Det vi får vara med om är tårar, livsberättelser om svek och våld i tidig ålder, oförlösta känslor och lågt självförtroende. Trasiga själar och oläkta sår.

Vi möter också unga killar och män som nästan undantagslöst saknat en pappa, en förebild av hur det är att vara man.

Föräldrar som inte funnits där, kanske en lärare, en socialarbetare, en idrottsledare som inte orkat med en jobbig och krävande 10-åring som ropat efter bekräftelse och kärlek.

Det är som att dokumentären blir folkbildande. I avsaknaden av den här pappan att se upp till, avsaknaden av manliga förebilder som kan vägleda en genom livets svårigheter fyller gänget tomrummet.

Gänget i dess bästa form är kanske idrottslaget som skapar kamratskap, lärande och känslan av att betyda något. Drömmen om ett gemensamt mål.

I dess sämsta form så betyder gänget kriminalitet, droger och våld i en slags konstlad gemenskap som kortsiktigt skapar upprättelse och känslan av kamratskap.

Våra fångars berättelser ger en annan bild av gängen. Svek, utstötning, mobbing och våld är vardag när man inte är tillräckligt lojal eller börjar tänka själv. Först sviks man som liten och sedan av gänget.

Det är snart dags för avhopparnas tid – tro mig. Kraft föder motkraft.

Vem vill vi själva vara
Jag är tillräckligt gammal för att inte vara naiv. Jag tror inte att terapi löser samhällsproblemen eller är svaret på våld och kriminalitet.

Men jag är också tillräckligt gammal för att ha fått vara med när unga människor väljer en annan väg i livet. Människor som tagit sig ur en destruktiv livssituation och valt något annat.

Och det är precis där vi ska dra lärdomarna från fångarna i Folsom Prison. Tron på förändringens möjligheter är en av livets allra innersta sanningar och för mig en del av meningen med livet.

Det behöver inte vara så dramatiskt som att det bara berör livstidsdömda. Insikten om förändringens möjligheter handlar lika mycket om dig och mig. Vår förmåga att bidra, att prata väl om varandra, att söka den andres goda intention.

Inte klandra, inte söka syndabockar, peka finger åt någon annan utan istället söka blicken in mot oss själva. Vilken människa vill jag vara, hur vill jag leva mitt liv, vilket ansvar är jag redo att ta för mig själv, min familj, mitt arbete eller min arbetsgrupp? Eller varför inte min kommun.

Att söka förändringens själ.

Jag skriver inte det här för att i första hand recensera en TV-dokumentär utan för att stimulera läsaren i ledar- och medarbetarskapet. Jag tror nämligen att vi har något att lära i vårt arbetsliv.

”The Work – gruppterapi med mördare” finns att hämta på SVT Play ytterligare några veckor.

Konst och glädje
Om den här typen av budskap upplevs som provocerande och utmanande rekommenderar jag istället att se på ”Lerins lärljungar”. Det är en grupp personer med funktionsnedsättning från Karlstad som deltar tillsammans med konstnären Lars Lerin i en konstskola.

Det finns så mycket värme, så mycket glädje, skratt och allvar i deras berättelser. Och på ett märkligt sätt så tror jag faktiskt att fångarna i Folsom och Lars och hans lärljungar skulle trivas att träffa varandra.

De skulle ha helt skilda liv och erfarenheter att berätta om. Men ytterst skulle de ha väldigt mycket gemensamt.

Längtan efter att få vara sig själv. Att få bekräftelse och bli sedda.

Att få vara människa i en värld och ett samhälle som ibland blir både ytlig och förråad.

Och om jag lärt känna Lars Lerin rätt så skulle han utbrista i ett glatt – ”vad fina ni är…”

Tack SVT för två riktigt bra dokumentärer.

Ha en bra vecka!

Skrivet av: Pär Eriksson | februari 8, 2018

Veckan som gått – w 6

På jobbet
Kulturen är ett omistligt kitt mellan oss människor.

Orden, berättandet, musiken, konsten, dansen…gör oss till människor. I de bästa av världar gör det oss också till bättre människor.

Just därför är jag extra stolt över att Folk och Kultur – en ny företeelse i Kultursverige – har hittat sitt hem i just Eskilstuna. Från onsdag till lördag fylls Munktellområdet och nya arenan med seminarier, föreläsningar, debatter, samtal och kultur. Ett kulturkonvent i dess egentliga mening.

En stor eloge till hela teamet som arbetat med arrangemanget men en extra tanke till Eskilstunas egen Åsa Kratz, länsteatrarna i Sverige, hennes samarbetspartners och initiativtagare Yvonne Hagberg, länsmuséernas samarbetsråd och Nina Björby, Regional Musik i Sverige.

Jag är också glad och stolt över att många av våra medarbetare deltar och visar upp sig i konventet.

Det är extra roligt att vi de här dagarna i kulturens tecken får visa upp Munktellområdet. Här längs ån har det producerats i hundratals år och vår fina och stolta industrihistoria har förvandlats till konstmuséum, hotell, folkhögskola, bad, näringslivslokaler, kulturscen och arenor. Och snart också av bostäder.

Så bygger man också städer. I tron på förändring. Respekt Eskilstuna och 400 år av tillverkning och industri.

Den här veckan träffade jag mina kommunchefskollegor, landstingsdirektören och regiondirektören från Sörmland. På dagordningen stod som vanligt viktiga framtidsfrågor. Läget i länet, regionbildning, gemensamma frågor med Länsstyrelsen, framtidens besöksnäring och återkoppling av träff med Migrationsverket.

Jag har tidigare skrivit om vikten av yrkesutbildning i Eskilstuna. Den här veckan bjöd vårt sk YH-center till öppet hus. De är numer samlokaliserade på Alva Myrdals gata tillsammans med det vi kallar Kompetensgallerian där besökaren erbjuds information och vägledning om utbildningar och yrkesval.

Ett fint initiativ och bra samarbete mellan Eskilstuna kommun, folkhögskolan, Mälardalens högskola och arbetsförmedlingen.

Internt så är det dags för en av årets viktigaste samtal – i vart fall om ni frågar en kommundirektör – bokslut 2017.

Vi träffar respektive förvaltningsledning och under några timmar går vi igenom året som gått. Resultat, kvalitet, uppnådda mål, problem, ekonomi och 2018 års arbete.

Jag tror att jag skrivit det tidigare. Jag önskade att alla medborgare fick vara med och lyssna på allt gott som görs i den kommunala verksamheten och med vilken öppenhet och ödmjukhet ledningarna närmar sig verksamheten och 2018.

Det inger respekt och jag blir glad över det engagemang som våra chefer och ansvariga visar – ytterst våra medarbetare.

Än viktigare när vi skriver 2018 att vi förmår hålla ihop. Samarbeta och se varandras goda intentioner i en värld och samhälle som tenderar att dra oss isär.

Vi välkomnar Fredrik Elf som ny VD för vårt kommunala fastighetsbolag. Fredrik känner Eskilstuna och bolaget väl och är en starkt resultat- och samarbetsinriktad chef. Något som är extra viktigt i denna tid av förändring.

Kfast är oerhört viktig för Eskilstuna utveckling både vad gäller byggandet av nya bostäder, förvaltning och bärande av ett stort socialt ansvar i våra bostadsområden. Lycka till Fredrik!

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Jag vet inte om läsaren med automatik kan räkna upp de fem nationella minoriteterna i Sverige. Men lite samhällskunskap och folkbildning skadar inte – sverigefinnar, tornedalingar, samer, judar och romer.

Det var 1999 som Sveriges beslutade att erkänna dessa som nationella minoriteter i form av en konvention. Det betyder också att deras språk har ett starkt skydd.

Konventionen markerar också att myndigheter – bl a en kommun – ska kunna erbjuda språkstöd, skolundervisning och äldreomsorg i de geografiska områden där minoritetsspråken talas.

Eskilstuna är också sedan 2010 ett sk finskt förvaltningsområde vilket betyder just att vi ska kunna erbjuda kommunal service och information på finska.

Och läsaren känner vår stolta historia. Ca 17-18% a  vår befolkning är född i Finland eller har sitt rotsystem via föräldrar eller far- och morföräldrar.

Finländarna har spelat en mycket viktig roll för Eskilstuna och Torshällas utveckling. Många var unga och flyttade hit för att arbeta på 1950- och 1960-talen.

Kanske vi idag har att lära hur integration och vikten av att bli en del av samhället gick till under dessa årtionden.

I tisdags den här veckan var det samernas nationaldag. Vill vi lära oss mer och förstå hur det är och varit så är förra årets uppmärksammade film Sameblod värd att se. En film om Sveriges kolonisering och 1930-talets rasbiologi.

Så bygger man också samhällen. Starkt framtidsinriktad men ständigt med en blick bakåt för att förstå. Än viktigare i en värld där grundläggande begrepp som humanism och demokrati ifrågasätts.

På hemmaplan
Och så enades vi då om 2017 års bästa artist, låt och album. För 38:e året i rad. Ett gäng äldre herrar som lever för och i musiken.

Föga överraskande för oss involverade blev Sam Outlaw vinnare. En ung amerikansk alt countrykille som jag också hade tillfälle att se live för snart två år sedan. Han följdes på vår lista av The National, Peter Parrett, Deep Dark Woods och Gospelbeach. Sök på din Spotify.

Annars lyssnar jag på nya amerikanska Artisinals. Samma janger, samma gitarrer, samma alt countryindie. Kom igen nu Eriksson…

Ha en bra helg!

 

 

I takt med tiden och att jag själv än tydligare blir en del av gruppen ”äldre” så ägnar jag allt mer tankar åt vad som är just vår roll.

Kalla det gärna ”konsten att åldras”.

Låt mig vara tydlig – alla åldrar har sin tjusning, Det är helheten som skapar ett samhälle. Det nyfödda, det unga, det engagerade, det eftertänksamma, det erfarna och det döende.

Min lärdom genom åren – föga uppseendeväckande – är att var och en av oss utvecklas olika och hittar sin plats i livet. Den unge kan bära mycket av klokhet och visdom trots sin ålder och den äldre kan visst vara en spontan och nyfiken människa långt upp i livet sin ålder till trots.

Samtidigt har varje tidsålder sin logik och i någon mening kollektivt ansvar, en roll att fylla i samhällsutvecklingen.

De äldres roll
Jag tänker på det här när jag nu i veckan mötte hundratalet äldre Eskilstunabor i en träff i Stadshuset. Vi pratade Eskilstunas utveckling, samhällets viktigaste frågor men också vad vi kan bidra med.

Och det är här jag vill stanna upp.

I den turbulenta och osäkra värld vi lever i just nu med krig, terror och flyktingströmmar, gängskjutningar, kriminalitet, oro och tendens till ökade spänningar mellan oss människor så behövs det några som kan berätta en annan historia.

Några som kan lugna och ge perspektiv på livet.

Några som kan hålla sina barn och barnbarn hårt i handen och säga;

– Var inte rädd, kära barn. Jag har varit med om det här tidigare. Det kommer att bli bättre.

Konsten att ingjuta mod.

Jag förstår att det inte är enkelt att bli gammal. Känslan av att inte vara behövd i arbetslivet. Kanske tappa kontakten med vänner.

En sinande kraft kombineras med en oro för framtiden där berättelser av vårdköer och en hårt arbetande personal skapar både insikt men också spökbilder.

Vi sällar oss till kören av kravställare och blir ytterligare en grupp som kräver sitt.

Att ingjuta mod
Samtidigt är mitt budskap krävande – allt detta är ok om vi också förmår ta vår roll som erfarna och kloka äldre samhällsmedborgare.

Vår roll är just att vara bärare av klokskap i denna oroliga värld. Att förmedla lugn och hoppfullhet.

Om vi äldre förmår ta på oss den rollen och ni yngre lovar att ge ert bidrag i form av engagemang, viljan till förändring, viljan att göra gott mitt i livet så ökar våra möjligheter att forma ett bra samhälle, en bra värld att leva i.

Och om 30-40 år tar ni som står mitt i livet nu över uppdraget och era barn och mina barnbarn tar över ert nuvarande uppdrag att driva samhället framåt.

Ett slags livets kretslopp där kodordet stavas – just det – tillsammans.

Jag avslutar min träff med de hundra äldre Eskilstunaborna med en värme i mitt hjärta. Och då har vi också hunnit prata om allt som borde förbättras.

Det har aldrig varit så viktigt att vara vuxen som just nu. Konsten att åldras värdigt.

Jag vill säga;

Älskade barn – följ med mig nu.
Uppför detta väldiga berg men först genom
alla dessa snår av klapperstensfält.
Rasbranterna kommer snart – se upp och håll i dig.

Var inte rädd – där kan finnas ormar – jag vet.
Men du har bra stövlar högt upp på benen och blir du
osäker så säg till.
Upp ska vi tillsammans – det slipper du inte ifrån.

Håll i mig om du blir rädd. Det går över.
Stå på dig.

Vi kommer högre upp för varje timme nu.
Snart är vi där.
Det går – jag vet – jag har varit där förr
och alla andra som varit i följe har orkat.

Det här är ett hållbart berg, en riktig bjässe.
och det är högt, högre än du anar.
Detta berg är ingen inbillning och ingen dröm –
nu slog du ditt knä
och det är ett av bevisen.

Kom nu – det gick ju inte hål på byxorna ens.
Snart är vi uppe.
Jag vet att du är trött – hur fan tror du jag
känner mig som är tre gånger så gammal?

Men nu är vi framme snart – här!
Se dig omkring.
Det här är världen. Stor, vacker och väldig.
Man blir rädd av den, jag vet att den är skrämmande –
mycket för dig,
en aning för mig.

Det gör inget att vi gråter.
Det går över.
Du kommer att leva för alltid.

Peter Paul Heinemann ”Skolka från livet” 1984

Ha en bra vecka!

Older Posts »

Kategorier