Skrivet av: Pär Eriksson | april 23, 2017

Om en skola, en flicka och vikten av att formulera något större

”Vi vill skapa en skola där våra elever lär sig att förändra världen.”

Av en slump sprang jag på de där raderna. Jag kom på mig med att bli varm i hjärtat.

Jag kan minnas orden eller nyanserna något fel men andemeningen är solklar. Vi vill vara en skola där vårt uppdrag är att lära eleverna att förändra och utveckla världen.

Där vill jag jobba. I den skolan vill jag ha mina egna barnbarn.

En ung flickas mod
Jag ser en dokumentär på SVT om den unga pakistanska flickan Malala Yousafzai.

Hennes livsberättelse tar tag i mig. Hur kan en ung tjej vara så modig?

Idag är Malala snart 20 år men 2012 när hon skulle fylla 15 år tog talibanerna över den vackra Swatdalen i nordvästra Pakistan.

Deras hårdföra regim kunde inte mötas av vare sig myndigheterna eller de demokratiskt sinnade krafterna i städerna och byarna. Böcker och CD-skivor brändes. Allt som påminde om det västerländska samhället eller kom från de otrogna skulle suddas ut.

Ett beslut av talibanerna var att flickor inte skulle få gå i skolan. Det är också det som gör Malala mest upprörd. Bl a startar hon en blogg där hon utmanar talibanerna…14 år gammal.

Läs gärna om det där. Om ni någon gång känner er missmodiga eller upplever att ni inte är tillräckligt modiga så kan ni hämta kraft från den här unga tjejen.

Men det höll också på att kosta henne livet. En grupp talibaner kliver in på bussen och frågar vem som är Malala.

– Det är jag. Jag är Malala, svarar den unga flickan inte ont ananade om vad som kommer att ske.

Hon skjuts på nära håll i huvudet och syftet är tydligt. Den här unga tjejens budskap är farligare än tusen missiler. Budskapet om utbildning och flickors rättigheter. Hon måste dö.

Men det verkar som att världens gudar och profeter hade en annan plan för den här tjejen. Mirakulöst nog så överlever hon och resten av historien tror jag är känd av många.

Malala blir en symbol för ungdomarna, för de unga flickorna som inte alltid varit synliga. Hon blir en symbol för att ett annat liv, att ett annat samhälle är möjligt bortom krig, terror, hat och extremism.

2014 tar hon som den yngste någonsin emot Nobels fredspris. Idag lever hon skyddad i England men hennes stora mål är att återvända till sitt hemland Pakistan. Men då som premiärminister.

Jag ryser eftersom vi också vet vad som lätt händer kvinnliga premiärministrar i Pakistan.

Berättelsen om Malala är också berättelsen om en mamma och pappas kärlek till sin dotter. Och någonstans låter TV-dokumentären oss förstå att det mod som Malala utrustats med också kommer från två föräldrar som så konsekvent stått upp för demokrati och förändring.

Lite mer modig, lite mer civilkurage
Vi behöver inte bli så modiga och rättrådiga som den här unga flickan. Ingen av oss avkrävs det eller av andra.

Men lite modigare, lite mer civilkurage kan vi alla kämpa oss till. Vi kan bli lite mer demokratiska, lite mer humanistiska. Vända hat och hot till något annat. Detta utan att bli mjukryggade eller överdrivet förstående för olika samhälleliga skeenden.

Mod handlar också om att stå upp för grundläggande begrepp. Mot våld, extremism och kriminalitet. Tuff och kompromisslös mot beteenden och inhumana värderingar men en öppen hand mot de som vill förändra sig.

Det är också därför jag lyfter upp den här skolan som så tydligt formulerat en idé om vad de vill och vad de ägnar sig åt på dagarna.

En klok organisation, en klok skola sätter starkt fokus på studiero, ordning och reda. Den agerar mot mobbing och dåliga beteenden. Den sätter starkt ljussken på betygsresultat och också på att ha ordning på ekonomi, rutiner och arbetsprocesser.

Men utan känslan, utan värmen och visionen om att vilja skapa en skola där elever lär sig att förändra världen så kommer något att saknas. Det blir ihåligt och tomt.

Jag har genom åren mött skolor som haft som vision att ”Förverkliga livsdrömmar”. Det är så vackert. Nästan poetiskt.

Min erfarenhet är att skolor som brinner för något också är skolor där eleverna trivs bättre och där föräldrarna oftast är mer nöjda. Det brukar också vara lättare att rekrytera medarbetare till sådana skolor.

Det är också här vi har lärdomen. Verksamheter och arbetsplatser som förmår sätta in sitt vardagliga arbete i ett sammanhang tenderar också att bli framgångsrika.

Vi bygger livet och samhället tillsammans
Alla sliter på i vardagen. Medarbetare, chefer och politiker. Fackliga organisationer, föräldrar och anhöriga. Ibland ger vi varandra dåligt samvete, söker syndabockar. Vi blir oförsonliga och mår kanske bättre under några minuter om vi trycker till någon. Istället för att uppmuntra och se den andres goda intention.

Det är också där lärdomen är tydlig. Om vi rätar på ryggarna, ser något utöver vår egen vardag så öppnas också våra ögon för att se helheter och på djupet förstå att samhällen byggs tillsammans.

Och vi gör det av en enkel anledning. Vi vill våra barn och ungdomar väl.

Det är dom som är förlorarna när vi vuxna inte hittar dialogen eller mogenheten.

Tänk att en 14-årig flicka måste agera i ett främmande land långt från tryggheten i min egen stad för att jag ska förstå det.

Och tack den där skolan som jag sprang på av en slump – eller var det en slump – för att ni satte ljuskäglan på vad allt handlar om…

Vi vill skapa en skola där våra elever lär sig att förändra världen.

Kan det uttryckas bättre?

Och det behöver sägas igen till våra barn, barnbarn och deras generation;

Vi tycker om er. Och förlåt oss för att vi just nu inte kan ge er en bättre värld än den här. Det kommer att bli bättre. Kram.

Ha en bra vecka!

 

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | april 20, 2017

Veckan som gått – w 16

På jobbet
Under några månader under 2009 fördubblades arbetslösheten i Eskilstuna.

Läs gärna om det därför att i den korta meningen ligger en del av den utmaning vi har att jobba med fortfarande.

De som tror att det är fel på Eskilstuna, fel på oss som bor här eller fel på vårt näringsliv förstår inte på djupet att det är en strukturell kris. När finanskrisen slog till i USA 2009 påverkade det världsekonomin och fordonsindustrin i synnerhet.

Det påverkade även en mellanstor svensk stad som i mycket lever på att vara underleverantörer till många av de världsledande fordons- och bilmärkena.

Arbetslösheten är alltjämt hög i Eskilstuna men när vi nu tar del av att ungdomsarbetslösheten (18-24 år) minskar och aldrig varit lägre sedan 2008 så är det en positiv nyhet som betyder mycket för oss.

Den här veckan träffar jag och vår näringslivsdirektör Mattias Rossköld Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg och vår lokale chef för AF Kristina Bengtsson. Det blir ett tillfälle att diskutera om läget i Sverige, i Eskilstuna och vad vi kan göra än mer tillsammans för att minska arbetslösheten.

Varje stad som vill utvecklas måste ha en riktning. Ibland uttrycks det i form av en vision, en målbild. En slags väg som kan förena oss i vad vi vill med den plats vi lever och verkar i.

Under snart tio år så har Eskilstuna använt sin fina historia som en metafor för sin framtid. Den stolta Fristaden tar som berättelse utgångspunkt i 1700-talet. En tid då Eskilstuna var ett föredöme i landet och fick med kungligt beslut pröva att utvecklas där skattenivåer och systemet med gesäll och mästare utmanades.

Den stolta Fristaden är också ett framtidsprojekt där begreppet mod blivit ett honnörsbegrepp. Mod att pröva nytt, mod att bygga staden, mod att förändra arbetssätt och synsätt, mod att inkludera alla nya Eskilstunabor.

Nu står vi i ett läge då det är dags att summera och värdera. Vi har nu ett uppdrag från politiken att blicka framåt och påbörja arbetet med att beskriva Eskilstuna 2030.

Den här veckan samlade vi en sk rådgivande grupp – eller Advisory Board på engelska. Den består av ett antal Eskilstunabor med skilda erfarenheter, ålder och rötter. De ska fungera just som rådgivare i det här arbetet under året.

Vi kommer att lägga oss vinn om att få ett brett deltagande med många synpunkter och åsikter om hur Eskilstuna skall se ut 2030. Våra ungdomar blir extra viktiga att lyssna på. Det är dom som är vuxna och har egna barn om 15 år.

När man som invånare skall nå en stor kommun som Eskilstuna är så finns en fara att det är svårt att hitta in. Vi driver både skolor, muséer, socialkontor och äldreboenden. Här söker man t ex bygglov och vi ansvarar för snöröjning, gator och parker.

För att förbättra ingången till kommunen så startade vi våren 2016 det vi idag kallar Eskilstuna Direkt och Torshälla Direkt. Deras uppgift är att vara tillgänglig, kunna svara på de vanligaste frågorna, lösa invånarnas ärende eller snabbt kunna hänvisa till rätt avdelning eller person.

Idag fyller vårt kontaktcenter Eskilstuna och Torshälla Direkt 1 år. Här passerar tusentals e-mail, telefonsamtal och personliga besök under ett år. Aldrig sura, aldrig dömande, aldrig försvarsinställda. Men alltid respektfulla, korrekta och informativa. Jag är så stolt över alla våra medarbetare. Ni är viktiga för den här staden och organisationen. Grattiskram på 1-årsdagen.

Internt är vi mitt uppe i det vi kallar dialogsamtal. Jag och mina närmaste medarbetare träffar respektive förvaltningsledning och går igenom hur året startat upp. Jag uppskattar den här formen av samtal. Det finns en öppenhet och rakhet. Jag möter också en ledning som både ser framgångarna men som också pratar om det svåra.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Till och från blir jag kontaktad av föreningar – oftast pensionärs och hembygdsföreningar – för att agera ciceron i en busstur runt Eskilstuna och Torshälla.

Först tyckte jag att det bara var ett roligt initiativ men jag har genom åren förstått att det är allvarliga än så. Som äldre är det kanske svårare att hänga med i allt det nya som sker. Man har ingen naturlig kontakt med arbetslivet och har kanske inte länge insyn i stadens alla delar och dess utvecklingspuls.

Därför blir också en sådan här busstur under några timmar inte bara en resa i Eskilstunas historia utan också en blick in i framtiden.

Det är så stimulerande att få vara en del av det här och jag möter så många kloka synpunkter. Jag tänker att det är lätt att se de äldre som just äldre. Som om de bara är intresserade av hemtjänst, äldreboenden och hälso- och sjukvård.

Det är också viktigt men en lärdom jag tillskansat mig genom åren är att när vi möter de äldre – jag är ju snart en i gänget – så möter vi människor med stor livserfarenhet. Bakom fårorna i ansiktet och den lite krummare kroppen döljer sig lärare, sjuksköterskor, svarvare, ingenjörer, handelsanställda…ordet är respekt och det är också det som kommer att prägla söndagens busstur genom det nya Eskilstuna.

Så bygger man också en stad. Tillsammans.

På hemmaplan
Jag har nu hunnit besöka vår nya arena vid tre tillfällen. Och det känns som en succé. De flesta röster jag hör andas optimism och noterar att arenan med sin storlek ändock känns gästvänlig och hemtam. Värdig en stad med idrottsliga ambitioner och viljan att göra något gott för barn och ungdomar.

Naturligtvis möts jag också av kritiska röster som tycker att vi skulle behållit Sporthallen och att det var fel satsning med en ny arena. I en öppen stad och i en öppen miljö måste vi ha olika synpunkter på vad som är bra och dåligt. Men vi får aldrig stå still. Aldrig stå still…

Våren knackar på dörren och vis av erfarenheten vet vi att den i slutändan vinner. Snart.

Annars lyssnar jag på Susan Tedeschi och Derek Trucks. De ledde var sitt band men blev ett par och slog ihop sina påsar till Tedeschi Trucks Band. Bra amerikansk bluesrock.

Ha en bra helg!

 

 

Under andra världskriget anländer en tysk trupp till en by i Jugoslavien. Syftet var att bränna byn och straffa befolkningen i jakt på motståndsmän.

Ett femtontal unga män ställs upp för att arkebuseras. En ung soldat i exekutionsplutonen, Joseph Schultz, vägrar skjuta. Istället går han fram och ställer sig i raden av dödsdömda. Vi skriver 20 juli 1941.

Den här händelsen är unik i och med att den också finns dokumenterad på bild. Berättelsen lever än i dag. Bland annat har den filmatiserats och skrivits om. Så sent som i höstas tilldelades poeten Olivia Bergdahl Sveriges Radios Novellpris för en text om just den här händelsen.

Och nu återberättar jag den här berättelsen för er därför att jag vill att den ska föras vidare och inte glömmas bort.

I dessa svåra tider behöver vi motberättelser till det som vill kuva oss, göra oss rädda eller att bli hatiska.

Jag tror inte att någon av oss avkräver någon annan att visa det mod som den här unge soldaten visade. Men det finns lärdomar att ta med sig så här mer än 75 år senare.

Det handlar om att leva budskapet.

Att leva budskapet
Ni som följer mig mer regelbundet vet att jag ofta lyfter upp Mahatma Gandhi (1869-1948). Han personifierar för mig budskapet om att du måste leva som du lär. Hans tes är väldigt enkel – ingen lyssnar på dig om du säger en sak men agerar på ett annat.

Gandhi växte upp i en välmående och rik familj. Han utbildade sig till jurist och arbetade också i många år i Sydafrika innan han återvände hem till Indien.

Ni som kan er historia vet att han var en medborgarrättskämpe och ledare för Kongresspartiet och kan tillskrivas att ha varit en avgörande faktor för att få den engelska kolonialismen på fall. Detta utan allt för stor blodspillan. Att han sedan mördas av en av sina egna är en tragedi.

Sin bakgrund och sin akademiska utbildning till trots så väljer han ett liv i enkelhet. Kostymen byts mot den mer folkliga dhotin. Läderskorna mot sandalerna.

En av de stora och principiella frågorna – som vi nutida människor kanske har svårt att förstå – handlade om vikten av att Indien klarade av att producera sitt eget tyg, sina egna kläder. Det var ett sätt att visa självständighet. Långt från hatets, våldets och terrorns väg.

Jag tänker inte trötta er med en lektion om Indien och Gandhi. Lika lite som jag tror att vi behöver bli eller leva som den unge tyske soldaten Joseph Schultz eller Gandhi.

Men kanske vi kan dra lärdomar och finna inspiration i våra liv – att leva budskapet.

Budskapet levs i vardagen
Det behöver inte vara ärofyllt eller beskrivas som stordåd eller ens uppmärksammas av omgivningen. Det handlar om var och en av oss och vår förmåga till inre dialog.

Är jag sann mot mig själv i mitt sätt att vara? Bär jag på ett inre mod? Står jag upp för min familj, mitt yrke, mitt uppdrag eller varför inte den stad man lever och verkar i.

Eller förfaller jag till missmod och bitterhet? Säger jag en sak men agerar på ett annat? Ser jag den goda intentionen hos den andre även om jag inte delar synpunkten?

Förmår jag vattna det som växer? Uppmuntrar jag samtidigt som jag är ärlig och öppen när det är något jag inte gillar eller kan acceptera?

Vill jag ha rätt – för att tillfälligt stärka mitt ego – eller söker jag förändring?

Allt verkligt ledar- och medarbetarskap bygger på Schultz och Gandhis enkla erfarenheter.

Ibland får jag frågan från yngre medarbetare – ”du ställer så stora krav…hur ska vi orka?

Jag är inte så säker på att det är vare sig svårt eller ställer så stora krav. Att agera i andan av att vara sann mot sig själv och sin omgivning – att leva budskapet – är snarare att gå med den inneboende kraft som var och en av oss bär som människa.

Vi vill tycka om oss själva, vi vill bli bekräftade av våra vänner, våra arbetskamrater, våra familj…och vad är enklare än att vara en god människa och försöka göra gott.

Det betyder inte att vi inte gör fel, hånar någon för dess åsikt, trycker till, söker upprättelse eller har svårt att förlåta. Det är också att vara människa. Men genom att synliggöra och lyfta fram våra tillkortakommanden så lever vi också budskapet.

Modigt ledar- och medarbetarskap
Läsaren tycker kanske att jag blir väl filosofisk. Och så är det nog.

Samtidigt så försöker vi i det vardagliga att leva buskapet i vår kommunala organisation. Om vi ska kunna arbeta i Eskilstuna kommun så måste vi anstränga oss varje dag för att göra något gott för Eskilstunaborna. Drivs vi av annat eller inte delar grundvärderingarna så kanske vi passar att arbeta i en annan organisation.

Vi gör alltid så gott vi kan. Vi ser mötet mellan medarbetaren och brukaren, invånaren eller kunden som det avgörande.

Vi ställer krav på oss själva, varandra men också på brukaren. Det är barnet som lär sig läsa, den gamle som rehabiliteras, den kriminelle som återerövrar sitt liv, kulturbesökaren som tar till sig litteraturen och konsten, den nye Eskilstunabon som lär sig språket.

Förståelsen för mötets magi och att det är det som är värdeskapande är på ett sätt också att leva budskapet.

Kodordet är tillsammans i dessa svåra och tuffa tider. Det är också att leva budskapet. Vi krokar arm.

Huvudfrågan handlar inte om religion, hudfärg eller bakgrund. Huvudfrågan handlar om demokrati eller anti-demokrati. Om humanism eller ohumanism. Så måste frågan ställas.

Långt från missmod, hat, hot, våld, extremism, kriminalitet och rasism. Jag är säker på att såväl Joseph Schultz som Mahatma Gandhi skulle hålla med mig.

Jag ser hur de tittar förnöjt på oss. Att deras modiga handlingar inspirerar till en text i en svensk mellanstor stad 2017.

Och ni väljer att läsa den. Som ett slags avtryck av samtiden men där vi hämtar lärdom av historien.

Ha en bra vecka!

 

 

 

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | april 12, 2017

Veckan som gått – w 15

På jobbet
Himlen gråter…så inledde kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson den minnescermoni som arrangerades i Eskilstuna i måndags.

Det är en fin metafor och det var nog så vi hundratalet Eskilstunabor kände när vi stod där i regnet på Fristadstorget och visade respekt för de som fick sätta livet till i terrorhandlingen i Stockholm.

Men dagen efter är det blå himmel och solen gör entré. Det är som att himlen vill göra oss påminda om vikten av att dra lärdomar och gå vidare.

I bästa fall stärks humanism och demokrati. Precis det som terroristerna och extremisterna inte vill. De vill skapa kaos och aggressivitet, hämndbegär och hat mot samhällets institutioner.

Jag var inbjuden för att träffa våra medarbetare på Beroendecentrum-Ung. Det var en speciell känsla för mig personligen eftersom jag själv arbetat på en liknande enhet i Örebro på 1980-talet.

Jag blir så glad att träffa engagerade och hängivna medarbetare. De arbetar med det allra svåraste. Unga människor som håller på att gå vilse och i sämsta fall mot ett liv i social misär.

Att då stå där med tålamod, ge stöd och peka på möjligheter kräver mycket av våra medarbetare. Tack Tuula, Richard, Anders och Emma för kaffet och för att ni delgav mig era erfarenheter.

Som den regelbundne läsaren noterar blir jag ofta inbjuden för att prata om ledarskap och delge mina erfarenheter av hur man utvecklar en kommun.

Den här veckan var inbjudan lite speciell. Domkyrkan i Strängnäs har initierat ett utvecklingsarbete som gjorde mig nyfiken. De har ställt en skarp fråga om hur de möter den nya tiden och blir en positiv kraft i samhället.

Vi var ett antal gäster med skiftande bakgrund som var inbjudna för att delge våra erfarenheter. Gillar sådan här initiativ och stort lycka till Strängnäs.

Den här veckan var det dags för kommunstyrelsens aprilmöte. På dagordningen stod bl a verksamhetsberättelse 2016, Torshällas förändring, ordningsföreskrifter runt Tunavallen, vänortsarbetet, bredbandsutbyggnad, vindkraft, Västerås översiktsplan samt ett antal motioner och medborgarförslag. Om ni undrar om vi har något att göra.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Läsaren tycker kanske att jag blir tjatig. Men det var verkligen en magisk vecka i Eskilstuna förra veckan.

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om denna arena…och jag har nästan glömt hur många år jag och mina kollegor arbetat med projektet ”bad, arena och högskola”.

Att orka med, att stå fast även när det blåst motvind och kritiska synpunkter. Att blicka framåt även när överklagandena haglat och försenat byggprocessen.

Det är en fantastisk resa Eskilstuna genomgått på några få år. Jag har svårt att hitta en kommun som så snabbt genomfört så stora förändringar på så kort tid. Lägg då till bostadsbyggande, nya förskolor och vård och omsorgsboenden, ett nytt torg och hög medvetenheten vad gäller miljöarbete och jämställdhet. Däremellan har vår stad vuxit med mer än 10 000 invånare det senaste tio åren.

Jag vet att jag ger mig ut på djupt vatten (!) när jag väljer att namnge de som hållit i ”arena, bad och högskolan” under alla år. Men det är inte alltid att berömmet och ljuskäglan riktas mot de verkliga arbetsmyrorna.

Eva Lehto, Peter Fröjdfeldt och Gunnar Persson som inledningsvis stod för grundarbetet och analyserna. Anna Wilhelmsson, stadsbyggnad, Eva Königsson, kultur och fritid, Kristina Birath och Tommy Malm på kommunledningskontoret, Jojje Wahlberg och Monica Hed Johansson, Kommunfastigheter har alla arbetat med frågan under lång tid. Torbjörn Bergvall, Gerhard Neij och medarbetarna på vårt bad har betytt oerhört mycket i planeringen.

Och alla kloka och engagerade medarbetare som bidragit på vägen i olika delprojekt.

Men jag tror att alla som följt vårt arbete med badet, arenan och högskolan vet att det är två medarbetare som ägnat år, dagar, kvällar och helger åt den här frågan – Roland Larsson, Kommunfastigheter och Benny Larsson, stadsbyggnad. Utan dom hade vi inte klarat det här. Och viktigt – inte överskridit budgeten med en krona.  Jag brukar tänka att utan dom hade jag nog inte haft jobbet kvar…

Jag tänker också på våra idrottsföreningar och deras ordföranden som betytt så mycket för badet och arenan. En Rolf Brunell och en Sten Ekman vars klokhet och fina inställning hjälpt oss när vi behövt stödet som mest. Sällan beklagat sig, sällan varit konfrontativa utan istället valt att kroka arm. Det är också stort ledarskap.

Och ni kan själva räkna ut vad högskolans ledning och styrelse med rektorerna Karin Röding och Paul Pettersson i spetsen betytt.

Till det finns ytterligare tjänstemän, arkitekter, planerare, konsulter och ingenjörer som bidragit. För att inte prata om alla byggjobbare, PEAB, NCC och nu Serneke som bygger högskolan.


Det är demokratin som bygger staden

Och i slutändan så är det en politik som stått för de övergripande besluten. Vågat fatta viktiga beslut i en svår tid då man med rätta vill ha resurser till skola, vård och omsorg.

Men en stad byggs av helheter. Tack kommunfullmäktige för att ni stått upp. Och i en sådan här hyllningstext så förstår nog alla som följer Eskilstuna att kommunstyrelsens ordförande under två mandatperioder med två olika politiska majoriteter – Jimmy Jansson – betytt oerhört mycket både för mig och hela projektets genomförande.

Jag hoppas att ni ursäktar mig för att jag väljer att lyfta upp det här så starkt och också synliggör de som ska ha berömmet. Att tacka kommunen blir lite anonymt…men jag ser att de här etableringarna förändrar vår stad över tid. Vi kommer att leva med det här badet, den här nya arenan och en ny högskola 50-70 år framöver. Kanske ännu längre…hundra år.

Lycka till våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det är er stad.

Så byggs moderna samhällen. Tillsammans.

På jobbet
Plats för några dagars ledighet. Det blir en blandning av skidåkning och vårkänslor. Tid för hustrun och mig men också tid till min mamma, barn och barnbarn. Det är väl så livet skall vara.

Jag hade fotbollsbesök av mina bästa kompisar från Örebro. Att vi sedan delade på poängen Eskilstuna och Örebro kändes ganska bra. Fotboll förenar. Blev också glad att det redan finns värme och känslor för vårt nya lag AFC.

Nu i helgen så är det säsongsdebut för United. Jag tror att det kan bli en bra säsong. Varför inte ett SM-guld och firande i fontänen…come on you girls. Eskilstuna Kurirens sportchef Per Gillberg och jag är överens i det tipset…för inte hinner väl Guif före?

Annars lyssnar jag på Molly Parden. En ung amerikansk countrysångerska som jag hade tillfälle att se live förra året.

En glad påsk på er alla!

Skrivet av: Pär Eriksson | april 8, 2017

Om sorg, våra barn och barnbarn, kramar och hoppfullhet

Förlåt oss kära barn att vi inte kan ge er en bättre värld.

Vissa datum är för evigt inskrivna i historieböckerna men också som sår i våra hjärtan.

28 februari 1986, 11 september 2001 0ch 2003 och numer fredag 7 april.

Det är dramatiska händelser som påverkar den samhälleliga agendan och den politiska kartan.

Men det påverkar också våra känslor och vårt inre.

Terrorns syfte är att skapa splittring, oro och kaos. Den vill göra oss rädda och misstänksamma. Terrorn vill locka fram det sämsta i oss människor.

Terrorns yttersta syfte är att förändra samhället och vägen dit går över att splittra oss, göra oss hatiska.

Syftet är att sprida missmod och uppbringa hat mot samhället, polisen, politiker och ytterst demokratin. Och mot varandra.

Rädsla vänds till hoppfullhet
Men det som skett i Stockholm nu i helgen kan också vändas till hoppfullhet.

Bilden jag får är att det offentliga samhället – polis, räddningstjänst, hälso- och sjukvård, kommuner och organisationer – agerat professionellt och snabbt.

Jag får också bilden att de politiska partierna visat enighet och kraftfullhet. Nog så viktigt i ett allvarligt läge.

Jag blir också varm i hjärtat när jag tar del av den solidaritet enskilda medborgare visat varandra.

Så i den meningen så verkar terrorn ha förlorat. Det har snarare lett till att vi kommer närmre varandra.

Och det är nog så det är. Terrorn, extremismen, rasismen, stenkastning mot polis och bilbränder vinner inga anhängare.

Den överväldigande majoriteten av oss människor är fridfulla. Vi vill leva i lugn och ro.

Därför kommer den här typen av rörelser eller ismer – oaktat i vilken form den ikläder sig – aldrig att vinna folkets hjärtan.

Det är också det som är så hoppfullt.

En värdekompass att hålla sig i
När världen är i obalans med sig själv och vi känner oss otrygga och kanske missmodiga så måste vi ha något att hålla oss i.

Var och en får hitta sin melodi, sitt språk som talar till hjärtat.

Själv bärs jag i mitt liv av två grundbegrepp som jag försöker leva efter och i. Demokrati och humanism.

Jag hör att det kan låta både storvulet och lite otydligt.

Men jag tänker tvärtom – för mig är det att vara människa. Om jag förmår leva varje dag i min familj, i mina relationer med vänner och kompisar, i min vardag på jobbet utifrån kärnan och själen i begreppen demokrati och humanism så kan jag bidra till något gott. Jag kan upprätthålla människovärdet i mig själv och min syn på andra.

Jag får en inre kompass att hålla mig till. Något som kan vägleda mig i hur jag är, vad jag tycker och vad jag förmedlar.

Vem jag vill vara?

Jag vill inte vara en del av hatet och extremismen. Jag vill inte vara en del av kriminaliteten och meningslösheten.

Jag har ett liv och jag vill leva det. Jag vill att mina barn och barnbarn ska vara stolt över mig.

Bjud motstånd mot hatets kultur
Terrorn och våldet bär på sin logik och är på alla sätt förskräcklig. Men i den här miljön frodas också hatet och hoten. Missunnsamheten och det oförsonliga. Inte som attacker och död utan som ett sätt att splittra oss i det lilla. Prata illa om varandra, sprida missmod och verbala angrepp.

Hatet mot unga kvinnor, begränsningar av kvinnors liv och rättigheter, hatet mot de som inte tycker eller ser ut som vi själva, hatet mot politiker, polis eller en kommun dödar inte men det är en undervegetation som underlättar och skapar förutsättningar för extremismen.

Det är dags att vi stärker motståndet. Demokrati och humanism kan vara de ledord som karaktäriserar ett modernt samhälle, en modern stad och moderna människor.

Förlåt oss kära barn att vi just nu inte kan ge er en bättre värld än den här.

I veckan dog också några av dina jämnåriga i en gasattack i Syrien. Livet är så orättvist.

Samtidigt lovar vi er att göra allt vi kan för att det ska bli bättre.

Och tro mig – jag som är lite mer erfaren och äldre än er – det kommer att bli bättre.

Jag vet det. Men då måste vi gå tillsammans. Det demokratiska och humanistiska samhället.


Vi måste agera föredömen till våra barn och barnbarn. Berätta de nya berättelserna.

De här dagarna kramar jag mina barn och barnbarn, familj och vänner lite extra. Jag håller den vardagliga kramen några sekunder extra och tillsammans i tystnaden förstår vi vad det betyder.

Vi tänker på familjerna till de som nu är döda och skadade. Vi är ni.

Vi bara har varandra. Och det är en bra början.

Ha en bra vecka!

 

Older Posts »

Kategorier