Skrivet av: Pär Eriksson | april 26, 2018

Veckan som gått – w 17

På jobbet
Samtalen och diskussionen om läget i våra förskolor och skolor är viktiga.

Min erfarenhet under alla år – både som medarbetare, ansvarig för den kommunala skolan och nu som kommundirektör – är att alla drivs av att göra något bra för våra barn och ungdomar.

Jag har stor respekt för medarbetarnas erfarenhet och hur de uppfattar sin vardag med ökade krav, tuffare miljöer och nya problem som vi kanske inte mött tidigare. Det är medarbetarna som förväntas lösa svåra vardagliga konflikter och arbetsmoment. Ibland med upplevda små och bristfälliga resurser. Det är medarbetarna som står i daglig kontakt med barn och föräldrar.

Jag förstår också de fackliga organisationernas uppgift att förbättra genom att påtala bristande arbetsmiljöer och arbetet för högre löner.

Precis som jag förstår våra chefers vardag. Att säkra kvaliteten, att se till att vi har medarbetare på plats, att både uppmuntra och ställa krav. Att ha en bra dialog med föräldrarna och samarbetspartners. Att inspirera, att säkra att lagar, policys och riktlinjer efterlevs. Och nog så viktigt – att ta ansvar för de ekonomiska förutsättningarna.

Jag förstår också politikens villkor. Deras roll är att se till helheten. Att vi har både rent vatten, bra gatunät, välskötta parker, bostadsbyggande och stadsplanering, att kommunikationerna fungerar i staden, att vi har resurser till att släcka bränder, att IT fungerar, att vi har en bra äldreomsorg, bibliotek och fritidsgårdar. Att idrottsföreningarna är nöjda med hallar och planer, att näringslivet känner stöd…och att skolan fungerar.

I det här scenariot uppstår det nästan lagbundet spänningar och motsättningar. Jag har haft förmånen att genom åren deltaga i tusentals samtal i våra verksamheter och i stads- och kommunhus. Så när som på politikerrollen så har jag som medarbetare arbetat på alla tänkbara nivåer i en kommunal organisation.

Ibland har jag slagits av att vi borde ha större förståelse för och nyfikenhet på varandras uppdrag. Det är som att vi tenderar att se vår egen vardag, vårt eget ansvar – samtidigt som vi inte på allvar förmår fördjupa förståelsen för helheten och vad som driver andra. Ett samhälle byggs tillsammans.

Vi står nu inför en av de senaste decenniernas största utmaningar. Att klara välfärden när antalet under 20 år och de över 80 år ökar. Detta samtidigt som det kommer att vara hård konkurrens om arbetskraften.

Bara i Eskilstuna behöver vi bygga ett nytt äldreboende årligen de närmaste 5-6 åren. Till det behöver vi etablera 5-6 nya grundskolor, en ny gymnasieskola och ca 70 förskoleavdelningar fram till 2030. Utöver alla andra investeringar och behov som behöver tillgodoses.

Det här är ett utmaning utöver det vanliga men också en möjlighet. Vår stad växer. Vi har många unga i befolkningen och vi har relativt många arbetslösa idag.

Vi kan klara det här om vi förmår gå än mer tillsammans. Uppmuntra och stödja. Detta samtidigt som vi är öppna och raka i vår kommunikation. Vi säger vad vi tycker, pekar på brister och tillkortakommanden.

Men vi tillåter oss också att ställa krav på varandra. Vi är redo att hjälpa varandra och vara konstruktiva i våra olika roller och uppdrag.

Så bygger man en stad och ett samhälle. I dialog.

Min bedömning är att Eskilstuna har en fin grundton i sin kommunala verksamhet. Engagerade medarbetare, chefer och politiker. Det är det vi ska ta tillvara när det känns motigt.

Ytterst för att göra något gott för invånarna.

Den här veckan miljöcertifierade vi vår verksamhet i Stadshuset. Det är viktigt att ledningen går i bräschen och visar engagemang om hur vi transporterar oss, hur vi är energismarta och hur vi använder material, resurser och hur vi upphandlar. Budskapet till alla våra verksamheter är tydligt – vi vill även fortsättningsvis vara en av Sveriges ledande miljöstäder.

Den här veckan träffades den så kallade Näringslivskommittén. Mycket spännande är på gång i Eskilstuna…ytterligare etableringar.


Erik Brandsma i en av Sveriges modernaste och finaste lokaler – det gamla gjuteriet vid Gredbyområdet 

Energimyndigheten är en statlig myndighet som bildades 1998 och har sitt huvudkontor i Eskilstuna. Den här veckan tackar vi generaldirektören Erik Brandsma för ett mycket bra samarbete. Han gå nu vidare till nya uppdrag. Samtidigt är det viktigt att det vi byggt upp tillsammans kan fortsätta. Jag skriver framtid…jag skriver Energicentrum. Det kan bli hur bra som helst och stärker vår stad ytterligare.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Den här veckan levandegjordes verkligen Eskilstunas själ.

Vi har besök av Kinas VM-trupp i bordtennis. De har valt Eskilstuna som uppladdning inför VM som i år spelas i Halmstad. Jag tror att läsaren själv kan räkna ut varför vi blir deras training-camp.

Vi har för första gången på många decennier en arena som klarar kvalitetskraven och inbjuder till internationella besök.

Vi har ett näringsliv som är starkt förknippat med bordtennis. Jag tänker på Stiga Sport AB som tillverkar världsledande produkter  – bl a racket.

Vi har också ett Kultur och fritid och en idrottsrörelse som tillsammans med hotellbranschen snabbt kan förbereda ett sådant här besök.

I onsdagskväll hade jag och representanter från kommunledningen förmånen att äta middag tillsammans med Kinas landslag och deras tränare.

Det är naturligtvis stort och jag tänkte på att vi är och har varit en fin bordtennisstad. Jag tänker bl a på ”the Hammer” – som jag uttryckte det till kineserna.

Under 1960- och 1970-talen var Verdandi- och Fröslundakillen Kjell Johansson en av världens ledande bordtennisspelare. Trefaldig VM-mästare i dubbel, VM-guld i lag och 29 EM och VM-medaljer.

Det är också kul att få berätta att vår klubb EBTK nu satsar på bordtennis i våra bostadsområden, skolor, fritidshem och fritidsgårdar.

Så nog är vi en bordtennisstad allt. Och jag tror läsaren förstår min röda tråd. Det här handlar också om våra barn och ungdomar. Att göra något gott.

På hemmaplan
Det är inte en alltför vågad gissning att våren går segrare ur det här. Vintern och den kalla våren har gett med sig. Vi har en sådan fin tid framför oss även om själva Valborgsmässoafton flaggar för gråmulet.

Själv har jag fått förmånen att hålla vårtal i Sundbyholm. Det kommer att handla om vår stolta historia och också förmedla hoppfullhet. Till exempel att det aldrig någonsin i världshistorien varit så många barn som gick till skolan i morse.

Jag noterar att förra säsongens skrällag Smederna nu är favoriter till speedway-guldet. Så det kan gå.

Annars lyssnar jag på Avici. Större internationellt är hemma i Sverige. Hans död väcker många känslor bland alla musikälskare.

Ha en bra helg!

Annonser
Skrivet av: Pär Eriksson | april 22, 2018

Om delad ekonomi, bilar, boende och en digital revolution

– Jag tror att vi kommer att sälja bilen och bli del av en bilpool istället…

Det är en i bekantskapskretsen som i förbifarten berättar ett till synes odramatiskt beslut i familjen.

Vad kanske vare sig han eller jag på djupet förstår är att vi står mitt i en förändring som omformar samhället och produktionsförhållandena.

Jag har en annan kompis som är del av det nya sättet att driva taxi. Han kör med egen bil när det passar men organiserat och välordnat.

Jag hör arbetskamrater prata om sommaren och att de bokat boende via den kraftig växande Airbnb där du ges möjlighet att bo hemma hos någon. De stora hotellkedjornas erbjudanden utmanas.

Digitalt finns idag också möjlighet att boka särskilda boendealternativ för personer med en funktionsnedsättning.

Jag hör om studenter och ungdomar som via mobilen erbjuder att hjälpa till med ärenden, hundvakt och småjobb.

Jag noterar att nya appar och system för uthyrning av cyklar, redskap och maskiner växer. Dela lokaler, arbetsplatser, bilar…påhittigheten har inga gränser.

Vi kallar det den nya delningsekonomin – sharing economy på engelska.

Det är dags att lära sig nya företagsnamn och idéer i den digitala världen. Taskrunner, Instawork, Yepstr, Selfiejobs, Bonsai, Dog Buddy, Wunderchef, Sunfleet, Handiscover och Hygglo.

Individ till individ – utan mellanhänder
En fluga som snart går över…någon?

I någon mening så utmanar det här sättet att göra affärer, erbjuda tjänster och varor det gamla sättet. Ska jag vara lite filosofisk så utmanas de stora politiska -ismerna och ideologierna som av naturliga skäl har sina rotsystem i bonde- och industrisamhällets förhållanden och logik.

Det finns naturligtvis risker med det här digitala sättet att göra affärer och avtal men innan jag ger ord på det vill jag att läsaren öppet prövar tänkbara fördelar.

Lyssna – grovt räknat så kastas 30% av all mat, mer än 90% av alla bilar står still och många – oftast 50% – svarar i olika undersökningar att de bor för stort i förhållande till hur ofta de är hemma.

Låt tanken glida iväg i våra verksamheter. Hur många kontorsrum, verksamhetslokaler eller idrottsytor står tomma under dygnet? I väntan på vad…

Hur många gånger under en livstid använder jag det där verktyget? Större delen av tiden ligger de overksamma i våra garage eller redskapsbodar.

Cyklar och bilar står parkerade i väntan på att användas…snart.

Sharing economy – delningsekonomin-  handlar om ett annat sätt att se på samhället. Att våra resurser är ändliga och lägg då till att FN spår att vi redan 2100 är ytterligare 4 miljarder människor på jorden.

Så det finns inte bara ett ekonomiskt perspektiv på den här frågan utan lika mycket handlar det om miljö och hållbarhet. Om livsstil.

De ivrigaste anhängarna av delningsekonomin pekar också på att det skapar ett samhälle som bygger på tillit. Hela delningsekonomins grundidé är att människor är ärliga. Annars faller hela idén.

Jag måste lita på att den där familjen som hyrt mitt hus inte slår sönder det. Jag måste lita på att när jag sätter mig i Ubers taxi så blir jag inte rånad.

När någon går ut med min hund så kommer den tillbaka.

I de bästa av världar så bidrar delningsekonomin till att människor närmar sig varandra. I ett första läge i kvarteret, i området jag bor i. I föreningen jag är aktiv i. I den klass mitt barn går i. I nästa läge i den stad jag bor i och på sikt i den värld jag lever i.

Delningsekonomin smälter samman individen, det offentliga samhället med näringslivet och det ideella engagemanget på ett sätt vi inte sett tidigare.

Kanske var det precis det här som de stora politiska ideologierna skapade på 1800-talet drömde om. Ett ”sharing.samhälle” med drag av både kollektivism och individuell frihet och ansvar.

Men ingen kunde drömma om att det var så här det skulle ske.

Vikten av att se riskerna
Låt oss ändå resonera med de kritiska glasögonen på.

Det finns risk för lågavlönade jobb som skapar en arbetsmarknad vi inte vill ha. Vi skapar en grupp nomader som ska hoppa från uppdrag till uppdrag utan trygghet och normala trygghetssystem.

Frågor om skattelagstiftning, arbetsmiljölagar och konsumenträtt ställs i ny dager och utmanas.

I diskussionen kring delningsekonomin så har också frågan om vilka företag som ligger bakom de stora tjänsterna ställts. I det som kan tyckas vara en hemmaskapad kultur med starka mikroekonomiska och entreprenöriella inslag visar sig ibland vara stora amerikanska monopoljättar som agerar i bakgrunden. I Finland har det bl a diskuterats att finskt kapital förflyttas utomlands i delningsekonomins kölvatten.

Detta till trots så har vi att förhålla oss till den här digitala revolutionen. 10% av befolkningen använder fördelarna av delningsekonomin redan idag. Huvuddelen unga. Om 20-30 år är de medelålders och står mitt i samhället.

Som offentlig organisation behöver vi analysera och tänka efter. Vi behöver vara sig hissa eller dissa. Vare sig vara överdrivna tillskyndare eller ryggmärgskritiska.

Däremot behöver vi med öppna ögon fråga oss vad det här får för konsekvenser för samhällsutvecklingen och hur det påverkar en kommun.

Samtidigt som vi lite mer skarpt utmanar oss själva och frågar oss vad delningsekonomin skulle kunna ge oss. Än mer samarbete, än mer delade lokaler, varor, tjänster och resurser.

Vår egen Kultur och fritid har redan fattat galoppen när de startar en sk Fritidsbank där idrottsprylar kan lånas ut. Så vi är redan där.

Den positiva sidan av delningsekonomin ligger i processutvecklingens tangentriktning. Saker och ting hänger ihop.Den som förstår delningsekonomins logik förstår också att det är en form av medskapande. Jag är processen, jag är produkten och tjänsten.

Den som förstår det förstår också själen och skälen i det goda mötet som ett medskapande. Det är medarbetaren och eleven, medarbetaren och den äldre som skapar värdet tillsammans. En kommun ger inget till någon.

I den meningen är det goda hållbara mötet inget annat än en del av tankarna i sharing economy eller heter det då sharing values? Förståelsen för det gemensamma värdeskapandet.

Ha en bra vecka!

 

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | april 19, 2018

Veckan som gått – w 16

På jobbet
Under veckan träffade jag en grupp som aktivt söker jobb och verkligen driver på för att ta sig in på arbetsmarknaden.

Vi pratade om läget i världen, arbete och utbildning, bostäder och våra barn.

Jag uppskattar sådan här möten. Det finns ett allvar och en oro för framtiden. Samtidigt hoppfullhet. Jag betonade vikten av att ha fokus på vart vi ska och inte så mycket på vart vi kommer ifrån. Att vi alla har ett ansvar för Eskilstuna. Att vi har den här staden till låns. Den kommer att leva för evigt. Vi är bara ödmjuka gäster.

Det undgår inte någon läsare som följer mig mer regelbundet att arbetet för att skapa fler jobb är en prioriterad fråga för kommunen.

Men att skapa fler jobb är en sak – och nog så viktig- men lika mycket handlar det om att förbereda oss Eskilstunabor på att matcha de jobb som finns. Just därför är skolan så viktig. Både förskolan, grund- och gymnasieutbildningen men också vår vuxen- och yrkesutbildning. Lägg då till högskolans betydelse.

Eskilstuna håller på att profilera sig som en mötes- och konferensstad.

Ännu kanske i skuggan av våra grannar Stockholm, Västerås, Uppsala, Örebro och Norrköping. Men färdriktningen är tydlig. Vi vill ha fler besökare, fler som har anledning att resa hit.

Just nu pågår en analys för att undersöka förutsättningarna för en kongresshall kombinerat med ett kulturhus. Primärt är en kongresshall inte en kommunal angelägenhet utan här måste näringslivet kliva fram än tydligare.

I det vardagliga ökar antalet besökare och möten som förläggs till Eskilstuna.

Den här veckan välkomnade jag lärare från Örnsköldsvik i norr till Lund i söder som ansvarar för hotell- och restauranglinjen på gymnasiet. Vårt eget St Eskil var väl representerade och värdskapet stod våra elever för.

Jag betonade inte bara att besöksnäringen är viktig för ekonomin och att den skapar jobb utan också att branschen förmedlar stolthet och identitet för en ort.

Den här veckan var det dags för kommunstyrelsens arbetsutskott.

På dagordningen stod bl a hur året startat upp ekonomiskt, utvärdering av organisationsförändring, mark- och fastighetsaffärer, motioner om trygghetsvakter, el-laddstolpar och att förbättra synligheten vad gäller promenadstråk, lokala ordningsföreskrifterna som bl a handlar om ett förslag att det ska krävas tillstånd för att tigga, hur kan Mälardalens högskola utvecklas till universitet, utvecklingsplan för Torshälla, Agenda 2030, förslag till ny nämndorganisation, samlad måltidsorganisation, plan för digitalisering, plan för trygghet och inkludering…aldrig fel att veta och ha lite kunskap om vad som rör sig i Stadshuset en vanlig vecka.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
När jag skriver om det här så känns det så länge sedan och ändå var jag med.

Men jag minns när den stora huvudvägen från Stockholm gick där det vi idag kallar Strängnäsvägen. In över Sveaplan och rakt in mot centrum.

Den stora huvudvägen tog in på det som är början av gågatan. Över Fristadstorget och fortsättningen på andra sidan gågatan. Det är kanske inte för inte den namngavs som Kungsvägen som sedan byter namn till Kungsgatan.

Jag berättar det här för att synliggöra att en stad ständigt förändras. Varje generation sätter sina spår, sina årsringar på en stad.

Mina föräldrars Kungsväg blev till min generations gågata. Och dagens unga generation har förvandlat mitt torg till sitt.

Och då vill jag att ni ska veta att precis det vi kallar Fristadstorget idag var platsen för de första bosättningarna för mer än tusen år sedan. En sådan plats är värd mer än en korvkiosk och en urinoar. Detta skrivet med all respekt för att allt har sin tid. Det som var okej då motsvarar kanske inte den moderna staden när vi snart skriver 2020-talet.

Eskilstunas nuvarande stadsbild med sina fascinerade rutnätsgator har sitt rotsystem från mitten av 1600-talet då arkitekten Jean de la Vallé också ritade det som blev Fristadstorget.

Från 1700-talets fristadstid fram till 1867 var också namnet just Fristadstorget. Därefter kallades det Rinmanstorget men namnet Fristadstorget återtogs 1907.

Jag menar att vårt torg idag är ett av de finaste i landet. Fråga mig som är ute och reser mycket i Kommunsverige.

Inte bara att det är stort – mer än 12 000 kvadratmeter – och inbäddat av ett vackert stadshus och tre höga väggar i form av bostäder, affärs- och kontorslokaler utan också att det innehåller Arbetets Ära och glädje av Ivar Johnsson från 1942, Allan Ebelings Smederna i ena kanten av Nygatan och det nytillkomna konstverket Pin Point av Olov Tällström.

Vi hittar också betongplattor och naturhällar, 7 km elkablar, 50 belysningsstolpar, 356 cykelparkeringar, 16 fasta bänkar utöver de lösa stolarna och borden, två vattenspeglar och 30 japanska magnolior. Lägg då till restauranger och kaféer.

Varje generation måste få sätta sin prägel på staden. Vi äldre måste förstå det. Precis som dagens unga kommer att bli utmanade av nästa generation om några decennier. Det är en del av livet och vi måste klara av att förhålla oss till det samtidigt som vi äldre förmedlar vår erfarenhet och kunskap.

Själv längtar jag tillbaka när Stockholmsvägen gick genom centrum. Då ni…det var tider det.

På hemmaplan
Sommarmöblerna åker fram i helgen och det är väl som det ska vara.

Hustrun gläds åt alla vårfåglar. Det är som att hon blir extra glad i sitt hjärta. Själv oroar jag mig mest för kanadagässen. De vill nog väl men har en tendens att skita ner och blockera badplatser.

Annars lyssnar jag på Birds of Chicago. Vilket fint namn på ett band.

Ha en bra helg!

Jag slår upp tidningen vid frukostbordet och slås av en annons som förkunnar ”Vi bygger staden vi älskar att bo i”.

Jag blir både glad och överraskad. Det här är ett uttryck och ett manér som inte alltid är så vanligt. Ett slags uttryck för att företagets verksamhet är något större än att gräva och bygga. De markerar att de bygger den stad de själva älskar och vill bo i.

Jag har det senaste året läst flera lokala annonser med det här anslaget. Jag noterar också att två företagare kallar sin pod för ”Älsklingstuna”

Jag dristar mig att skriva att den här typen av text, det här sättet att uttrycka sig nästan var omöjlig för bara några år sedan. Ett sådant här budskap skulle lätt kunna bli både hånat och hotat i sociala medier. Kanske det till och med skulle föranleda en kritisk insändare.

Idag är det mer tillåtet att uttrycka någon form av värme – till och med kärlek – för sin stad. Jag ser och hör det mer och mer. Från företag, organisationer och invånare. Respekten för vår stad växer. Förståelsen växer i takt med att det finns något att vara stolt över.

Språket skapar verkligheten
Orden och språket beskriver inte bara ett skeende eller en tanke utan orden skapar också vår världsbild, vår verklighet.

Att samtala, att skriva är således inte bara ett sätt att begripliggöra utan i högsta grad ett visionsarbete där våra ord  – det uttalade – säger något både om det vi bär inom oss och om hur vi skulle vilja att livet och vi själva var.

Använder vi ord som har till syfte att ironisera, att håna eller att trycka till så skapar vi också en atmosfär som blir hånfull. Och ska jag vara drastisk så blir vi också hånfulla. Orden och språket skapar vår identitet och hur vi uppfattas. Vi blir våra ord. Vi blir ett med vårt språk.

Och vice versa – förmår vi se den andres goda intention, förmår vara fördragsamma och förlåtande så växer också inom oss en människa som lätt själv blir förlåten och som andra har fördragsamhet med.

Det är därför det är så viktigt att språket i vår stad, i vår organisation och på våra arbetsplatser innehåller uppmuntran, uttrycker en hjälpande attityd.

Det är särskilt viktigt i verksamheter som möter tusentals människor dagligen. Att vi förmår vårda vårt språk och orden i relation till barn, elever, familjer, äldre och personer med en funktionsnedsättning.

Alltid det goda mötet i fokus.

Vi ska inte förväxla det här med att vara artig – vilket också är viktigt. Eller att vi tror att det här sättet att se på varandra innebär att vi inte ska vara kritiska eller vassa i våra analyser och beskrivningar. Tvärtom.

Ett eftertänksamt och reflekterande språk skapar förutsättningar för att vi klarar av att vara öppna och raka mot varandra utan att såra.

Att vattna det som växer
Min lärdom i livet är att genom att synliggöra framgångarna, att förstärka det goda så skapas både motivation och engagemang. Och nog så viktigt – då skapas resultat och förändring.

Jag brukar säga att om du tycker eller har erfarenhet av att kritisera, påtala det som inte fungerar eller skälla på andra och det ger effekt – så fortsätt med det.

De flesta jag resonerat med om det här under åren brukar ha samma erfarenhet som jag själv – genom att vattna det som växer så utvecklas vi.

Det betyder att när vi ägnar oss åt att misskreditera någon, prata illa om, ironisera, skälla eller än värre hata eller hota så är det i bästa fall ett sätt att bli av med sin egen frustration. Men förändring och resultat…knappast.

Det betyder att de flesta av alla arga kommentarer, insändare och Fb-inlägg vi ibland ägnar oss åt aldrig får någon effekt. Kanske gör jag oss besvikna om vi nu trodde något annat.

Det betyder inte att vi inte ska vara kritiska. Det är en annan fråga. Jag pratar om attityd, inställning och förhållningssätt. Jag pratar om språket.

Min erfarenhet i yrkeslivet – och i privatlivet också – är att om någon vattnar mig så växer jag. Jag förstår mina brister och tillkortakommanden men jag känner på djupet att jag möts av respekt. Kanske jag behöver det än mer när jag vet om att jag inte gjort en bra prestation.

Att vi till och från presterar dåligt och har brister vet vi redan. Precis som fotbollspelaren vet när hon eller han gjort en dålig passning.

Däremot vet vi inte alltid när vi gjort något bra. Vi har en tendens att vara kritiska mot oss själva och de vi har nära oss.

Just därför är förmågan att vattna det som växer en talang och en kunskap som är värdefull. Jag skulle till och med värdera den som en av de viktigaste när vi har yrken som bygger på mänskliga relationer.

Vattna utan att bli inställsam eller att smeka någon medhårs. Att kunna vattna innebär att också vara öppen och autentisk inför både sig själv och andra.

Och så mycket roligare det blir att gå till jobbet.

Precis som vårt entreprenörföretag uppenbarligen tycker att det är roligare att gräva och bygga när de gör det för en stad de trivs i. En stad de bygger för att de själva älskar att bo i den.

De vattnar en hel stad. Och någonstans har de med orden påverkat mig. Jag har fått mer energi, mer beslutsamhet.

Språket och orden betyder något. Det blir på allvar. Det blir autentiskt.

Ha en bra vecka!

Skrivet av: Pär Eriksson | april 12, 2018

Veckan som gått – w 15

På jobbet
När jag var ute och träffade andra kommuner för några år sedan så var det ofta som Eskilstuna kommenterades med orden – hög arbetslöshet, gammal sliten industristad och på pluskontot Kent och Parken Zoo.

Idag är orden lite annorlunda. Vi nämns i sammanhang som förändring, nytt centrum, ny arena, logistikpark, Amazon, ny högskola, Smedernas SM-guld och Uniteds framgångar.

Jag blir naturligtvis glad över att de som betraktar oss lite utifrån ser och hör nya berättelser.

Stolthet kommer inifrån men behöver bekräftas utifrån.

Och vi har verkligen etablerat oss som en stad med högt miljömedvetande. Jag var i Stockholm för någon vecka sedan och deltog på ett möte där en SCB-mätning redovisades och där Eskilstuna stod som 1:a när miljöarbetet i kommunerna rankades av sina medborgare.

Jag hade tillfälle av träffa vår Återvinningschef – observera att det inte heter Avfallschef i Eskilstuna – Vesa Hiltula från Energi och miljö. Jag tror att läsaren förstår vad det betyder att ha ett framåtsyftande energibolag som tar miljö- och framtidsfrågorna på allvar.

Vesa pratar om färgsortering, ReTuna, återvinning av plats och de fantastiska larverna som äter upp våra sopor. Och drivet att bygga ett modernt samhälle.

Den här veckan är jag inbjuden för att träffa deltagarna i det vi kallar Högre Chefsutbildning. Det är ett samarbete mellan Eskilstuna, Västerås, Landstinget Sörmland och Region Västmanland.


Jens Axdorph, Lina Simola, Fridha Söderqvist, Karin Björkryd och Fredrik Krait – Eskilstunas deltagare

Ett 20-tal chefer från våra organisationer ges möjlighet att utveckla och träna sig för att i framtiden vara tänkbara sk högre chefer.

Jag kommer att samtala om vad som krävs för att ta det där steget till en miljö och ett sammanhang där politiken är nära, där det krävs stor förmåga att väga samman olika intressen, att lyssna samtidigt som du är bestämd.

Jag kommer att prata om vikten av att leva budskapet, att ha fokus på förändring snarare än att ha rätt och vikten av att tycka om sina medarbetare.

Jag tror att de som följer mig mer regelbundet känner budskapet.

Den här veckan startar de sk dialogsamtalen med förvaltningsledningarna. Vi fångar upp hur det första månaderna startat upp i verksamheten.

Alltid lika lärorikt.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Jag noterar att arbetslösheten sjunker ytterligare när vi nu summerar de aktuella siffrorna.

Jag har skrivit det tidigare – vi har en hög arbetslöshet i Eskilstuna.

Ibland tror vi att det beror på att det är fel på oss, vårt näringsliv och vår kommun. Vad vi då inte förstår är att vi likt många andra klassiska industristäder alltjämt genomgår en strukturomvandling som har sina rötter i 1800- och 1900-talets industriella era.

Glöm inte att Eskilstuna varit världsledande under århundraden och långt in på 1980-talet. Det var bl a därför vi växte befolkningsmässigt under hela 1900-talet. Från 10 000 till 100 000 invånare. Vår metall- och tillverkningsindustri stod på toppen.

Entreprenörer, uppfinnare och företagare drogs tillsammans med duktiga yrkesarbetare och hantverkare till Eskilstuna. Min pappa var en av dom.

Det formligen rök ur skorstenarna. Våra pappor hade jobb och våra mammor klev ut på arbetsmarknaden. Det är det som är vår stolta historia och om den må det berättas.

Samtidigt började konkurrensen hårdna. Våra produkter tillverkades både billigare och med bättre kvalitet av andra länder. Det var bara början på den asiatiska vågen och kanske blev vi tagna på sängen och trodde att allt skulle ordna sig.

Det gjorde det inte. Vi förlorade nästan 10 000 arbetstillfällen. Vår befolkning minskade med 6-7000. Vi skriver ett tufft 1970- och 1980-tal. Vi pratar nutid.

Jag begär inte av läsarna att ni ska hålla med mig på varje stavelse och kommatecken men vi som nu lever och verkar nu behöver förstå på djupet vad Eskilstuna gått igenom.

Samtidigt spirar alltid något gott även ur kriser. Etablering av statliga myndigheter, kommunikationerna till Stockholm och högskolans framväxt blev de direkt avgörande markörerna för den nya staden.

Och nu står vi inför flera nya etableringar, nya branscher och näringsgrenar utvecklas. Mitt i iden stolta industristaden. Ett Rockwell, ett Amazon – ett av världens ledande e-företag blir en del av vår stad. Samtidigt som Volvo CE, Alfa Laval, Assa, alla småföretag och hantverksföretag…you name it.. fortsätter att utvecklas. De kvinnliga företagarna kliver fram.

Ett nytt Fristadstorg, en ny arena, nya bostäder, ny högskola, nya fotbollslag och ett nytt SM-guld i speedway. En ny stad som präglas av nya svårigheter men också en stad som håller miljöarbetet och jämställdhetsarbetet högt.

Jag skriver det igen – arbetslösheten sjunker just nu. Det är så hoppfullt. En ny stad formas.

Eskilstuna kommun är på fredag inbjudna av landshövding Liselott Hagberg för att tillsammans med Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg diskutera vad vi kan göra än mer tillsammans i länet. Bra initiativ.

På hemmaplan
Det märks att våren är i antågande. Ett av barnbarnen skickar en bild på att hon håller på och sätter frön i den ännu frusna marken. Som en motståndshandling.

Hustrun pratar om att hon hör sädesärlan och bofinken. Som en slags markering.

De äldsta barnbarnen spelar de första utematcherna på de ännu gula och frusna fotbollsplanerna. Och det yngsta barnbarnet och hennes lag agerar Boll-Lisor i Uniteds match mot Göteborg där hennes stora idol Olivia Schough spelar numer.

Olivia – nyss hemkommen från en landskamp mot Ungern – bjuder på sin landslagströja. Precis i det ögonblicket är fotbollen större än sig själv. Vikten av föredömen…denna Olivia. Jag blir glad att unga tjejer numer har egna tjejidoler att se upp till.

Jag vet att barnbarnet både sov och hade på sig tröjan i skolan. Nu är det vår. Nu är livet.

Annars lyssnar jag på min kollega Martin Roos musikprojekt Byråkrat. Med låttitlar som Kompetensutveckling, Styrkort och Initiativ kan det inte gå fel. Respekt Martin.

Ha en bra vecka!

 

 

 

 

Older Posts »

Kategorier