Skrivet av: Pär Eriksson | december 17, 2017

Om människans gemensamma längtan och vikten av att forma en ny samtid

Den här veckan kräver jag lite extra av läsaren eftersom jag är lite mer filosofisk än vanligt. Häng med!

Det är möjligt att jag gör en efterhandskonstruktion men mina intryck är att vi från efterkrigstidens sena 1940-tal fram till 1980-talet i hög grad levde i samma samtid.

Det vill säga vi var med om samma resa, samma utveckling, följde samma kulturella yttringar, såg samma filmer och lyssnade på samma artister. Vi såg till och med samma TV-program på vår enda statliga kanal som senare blev två 1969 och följdes av ytterligare kanaler i brottet mellan 1980- och 1990-talet.

Vi levde i samma kulturkontext skulle sociologerna beskriva det som.

Ibland kan det kännas skönt att längta tillbaka till den tiden. En del av den extremism vi idag får kännas vid – oaktat från vilket håll den kommer och vilka politiska eller religiösa förtecken den bär – hämtar ofta sin näring ur vår längtan tillbaka.

På något sätt är både Trumps Usa och Kim Jong-Uns Nordkorea en längtan tillbaka till de gamla motsättningarna, de gamla politiska och samhälleliga skiljelinjerna.

Ibland är också vår mänskliga hjärna en märklig konstruktion. Det är som att vi har en tendens att se problemen och svårigheterna när vi står mitt upp i det. Samtidigt som vi har en tendens att glömma och rationalisera när vi blickar tillbaka.

Enkelt uttryckt; livet är tufft och svårt när vi lever det men det var bättre förr när vi tittar tillbaka i backspegeln. Tror vi.

En ny värld
Vi människor behöver förstå att vi inte längre lever i en samtid – om vi nu någonsin gjort det.

Vi har olika erfarenheter, vi kommer ur olika etniska och kulturella traditioner. Vi tror inte längre på en enväldig monolitisk gud utan bär olika trossystem.

Vi klär oss olika, lyssnar på skiftande musik och uppfattar det som är vackert på olika sätt.

Vi kan ha olika åsikter om det här är bra eller inte men det viktigaste är kanske att inse och förstå att det är så här världen gestaltar sig.

Och kanske det är en villfarelse i våra tankesystem – så här har det kanske alltid varit så länge människans funnits. Det är bara det att vi inte uppfattat det så.

Världen upplevs ha blivit mindre som ett resultat av teknikens fantastiska utveckling. Vi kan kommunicera trådlöst över kontinenter och världshav.

Vi kan ta oss jorden runt inte på 80 dagar utan på 80 timmar eller snart 8 timmar…

Den här insikten gör att vi alla behöver fråga oss om vi behöver bli en annan typ av människa. Ett annat sätt att tänka om oss själva och förhålla oss till varandra.

Behovet av en ny samtid
För insikten om att vi inte lever i samma samtid, i samma kulturella kontext betyder inte att vi inte har något gemensamt. Tvärtom.

Vi har som människor aldrig haft så mycket gemensamt och krav på oss att gå samman som just i den här märkliga tiden då vi skriver början av 2000-talet.

För det gemensamma är att vi är just människor och med det samma längtan, samma drömmar, samma kärlek till våra barn och våra familjer. Samma behov av vänner.

Samma behov av värme och omtanke. Behov av överlevnad och känslan av trygghet.

Den kraften är starkare än våra kulturella och etniska olikheter. Likheten att vara människa är starkare än vårt kön, ålder, sexuella identitet eller hudfärg.

De som inte tror på att människan är mer lik än olik kan lätt komma att bli anhängare av rasism, främlingsfientlighet, hat mot homosexuella, mot kvinnor eller män eller mot barn eller mot äldre.

Då börjar vi dela upp. Kategorisera oss i grupper om vi är judar, kristna, buddhister, hinduer eller muslimer. Då blir det viktigt om vi är svarta eller vita.

Då blir det viktigt vem du blir förälskad i. Då blir det viktigt om du är kvinna eller man.

Då blir det viktigt hur du är klädd eller vilken musik du gillar.

Vi behöver förstå – vilket inte är samma som att gilla – vad det är för krafter, vilka tankesystem som ligger bakom den här föråldrade och historiskt uttjänade synen på människan, samhället och världen.

Det går heller inte att möta de som lever med den här människosynen med hat. Och kanske vi också ska vara ödmjuka att vi alla till och från bär på dessa föråldrade tankesystem. Om inte annat är dagens konflikter på världskartan ett bevis på det. Vi och dom.

Var och en av oss kan i stunder längta tillbaka till det där samhället där vi var lika och upplevde att vi levde i samma samtid.

Motkraften är bildning och demokrati
Men det finns också en utmaning för det demokratiska och humanistiska samhället och det stavas bildning.

Motkraften till splittring, våld, terror, rasism och extremism är just bildning och förståelsen för människovärdet.

Skapandet av det nya gemensamma, den nya kontexten, den nya samtiden är just förståelsen för grundläggande mänskliga rättigheter. Att vi är lika.

Om den nya samtiden ska klara av att härbärgera en mångfald av kulturer, religioner och intressen måste samhället bygga på en kompromisslös inställning vad gäller synen på varandra.

Samtidigt som vi förmår lyssna, vattna det som växer och se varandras goda intention behövs en tydlighet om hur vi är mot varandra.

Det är därför #metoo-rörelsen är så viktig. Den sätter ljuskäglan på hur kvinnor upplever att män behandlar dom.

Arbetet mot hedersrelaterat våld och den unkna synen på flickor och kvinnor i patriarkalt dominerande system är samma fråga men på ett annat tema. Ska vi leva i den nya samtiden så är det fenomen som inte har någon plats i det moderna samhället.

Diskrimineringen mot personer på grund av hudfärg, sexuell identitet eller ålder tillhör inte det nya samhället.

Synen på inflytande, att få ge sin röst hörd, att få uttrycka även obekväma åsikter, att få skriva och ge ut tidningar och böcker är en omistlig del av den nya samtiden. Demokratin är en omistlig del av att vara människa och är värd att försvara i varje i millimeter.

2000-talets viktiga frågor
Läsaren tycker kanske att jag far i väg. Men jag tror att det här samtalet – om än med lite ofärdiga tankar – måste aktualiseras nu när vi snart skriver 2018.

2000-talet springer på. Det står inte på förens vi skriver 2025, 2030, 2050…

Och vi har en skyldighet mot våra barn och barnbarn och ännu ej födda barnbarnsbarn.

Vi kan inte lämna över ett samhälle med krig, terror, flyktingströmmar, miljö- och klimathot utan att ha en idé om hur vi möter det.

Och svaren och trösten finns tyvärr inte ute bland sociala mediers hot och hatretorik. Inte ens på insändarsidornas många gånger oförsonliga ton. Eller i ironiserandet och undergrävandet av den nutida politiska demokratin som lätt blir resultatet i populismens kölvatten.

Tyvärr har inte heller dagens stora politiska ledare svaren. Tvärtom uppträder några av dem som ouppfostrade tonåringar.

Det är precis i den kontexten var och en av oss har ett ansvar att tänka och reflektera över hur vi agerar i vardagen. Hur vi lever våra liv.

Är vi fyllda av bitterhet, bor det ett litet argt missförstått barn i oss som söker upprättelse och vill ha rätt eller förmår vi agera som de där mogna vuxna människorna vi fötts till och förväntas vara?

Kanske det är med de frågorna vi ska gå in i julveckan och möta det nya året.

I hoppfullhet. Om inte annat för barnens skull.

Hur formar vi den nya samtiden…känslan av att vi människor går tillsammans? Våra olikheter till trots.

Kanske är det samtidens stora fråga. Och uppenbarligen är vi alltjämt skyldiga svaret.

Ha en bra vecka!

 

 

 

 

 

 

 

Annonser
Skrivet av: Pär Eriksson | december 14, 2017

Veckan som gått – w 50

På jobbet
Det kom en hälsning från min arbetskamrat Anne – vi har blivit något bättre igen.

De centrala orden är vi, något bättre och igen.

Läs det igen. Det är viktigt att det är ett vi. Det är tillsammans vi skapar värde.

Något bättre. Jag gillar den tonen, det anslaget. Inte dramatiskt utan just någon bättre.

Och sedan kanske det viktigaste –  igen…vi har alltså gjort det förr.

Sakta men säkert ökar Eskilstuna- och Torshällabornas känsla och värdering av sin kommun.

Årligen genomför SCB en enkätundersökning i 130 kommuner där man mäter nöjdheten i relation till regionen, till vad staden och landsbygden erbjuder samt hur man uppfattar de kommunala verksamheterna – från vatten och avlopp till skola, vård och omsorg.

Därför känns det så roligt och hoppfullt för en kommundirektör att förmedla att vi går åt rätt håll. Det betyder inte att allt är bra. Inte alls. Det finns en rad frågor som behöver förbättras.

Men helheten är att invånarna tycker om sin stad allt mer. Hoppfullt!

Detta samtidigt som det sk NKI-värdet – de företag som haft kontakt med oss – förbättrats. Törs jag också skriva att vår interna medarbetarundersökning som gjordes under hösten ger bra resultat.

Skryt är sällan klädsamt men ibland måste det få sägas. För Eskilstunas skull.

Håll ordning på vilka som går Framtidens Ledare brukar jag skämtsamt säga till mina arbetskamrater.

Bland dom finns de blivande cheferna, rektorerna, förvaltningscheferna och direktörerna. Kanske en kommundirektör i vardande.

Jag tror att vi är inne på sjunde omgången av utbildningssatsningen som riktar sig till våra medarbetare som vill och bedöms klara av att ta steget i ledarskapet.

Jag är glad att vi i Eskilstuna kommun varit så ihärdiga i just den här satsningen. Min erfarenhet i tre stora kommuner är att ca 2/3 av de nya cheferna som tillsätts bör komma från de egna leden. Och följaktligen 1/3 kommer från en annan organisation, en annan arbetsgivare.

Jag tror att det är en klok avvägning. Känslan för Eskilstuna kommun och känslan för verksamheten kombineras med influenser och erfarenhet från andra arbetsgivare.

Den här veckan celebrerade vi 2017-års Framtidens Ledare. Och som vanligt möter vi en bra grupp med ambitioner och engagemang.

Och så dessa utbildningsledare Anna Melin Liv, en duktig enhetschef som själv varit en Framtida Ledare om jag minns rätt och vår maestro genom åren Eva Borgström. Ni är så viktiga och värdefulla för Eskilstuna kommuns ledarutveckling. Stort tack!

Den här veckan avrundar vi årets Näringslivskommitté. Det är ett forum där kommunen träffar, representanter för näringslivet – Fabriksföreningen, Handelskammaren och Handeln – samt Mälardalens högskola och vårt eget bolag Munktell Science Park.

Det här är ett viktigt forum. Vi kanske inte löser alla problem kring näringslivets villkor eller arbetslöshetens problem men vi drar frågan åt rätt håll. Lite, lite grann. Och framförallt skapar vi en stark kultur av dialog.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Vi skriver snart bokslut för 2017 och Torshälla lämnar det magiska sjuhundrade året.

Jag fick en bra fråga om vad det betytt och menar att det gjort oss alla mer medvetna inte bara om Torshällas fina historia utan också om dess framtidspotential och en uppvisning i alla goda ambassadörer för Torshälla som finns på orten och i våra verksamheter.

1

Jag tänker också på de som nu lever i förskingringen – Anni-Frid Lyngstad, mästerkocken Ulf Wagner, journalisterna Andres Lokko och Gabriel Byström som alla besökt sin gamla barndomsstad.

Och jag tänker på alla företag, organisationer och föreningar som engagerar sig dagligen för sitt Torshälla.

Jag tänker på alla bra kommunala verksamheter – förskolor och skolor, äldreomsorg och hemtjänst, socialtjänst, fritids- och kulturinstitutioner, gator och parkskötsel och allt jag glömt.

Jag fick också frågan om vad som är mitt personliga starkaste minne av 700-årsfirandet.

Sommarens stora musikfest var något speciellt. Vilken succé. Men jag har också gillat det lite mer lågmälda. Uppmärksamheten på Ebelingmuséets 20-årsfrande och familjen Ebelings konstnärskap, Alar Kuutmanns intervjuserie Alar Talar, musik i kyrkan och olika temadagar och fina kvällar.

Men mest etsar sig invigningen fast. Den 24 februari då vädergudarna gav oss det finaste som finns – en kall men solig och vinterblå himmel med ett fullt torg.

Och blir jag än mer personlig så blir det full poäng för Burn Out Punks eldshow senare på invigningskvällen och mitt eget bidrag i form av Germund som var den Torshällabo som tillsammans med kompisen Olov fick uppdraget år 1317 att skida ner till Nyköping och personligen ta emot beviset på stadsrättigheterna direkt ur kung Birgers hand.

Det var stort. Och en lång skidtur…

På hemmaplan
Umgicks med de yngsta barnbarnen – som inte är så små längre – i helgen och fick en snabbkurs om vad en skola i Stockholm och en i Skogstorp ägnar sig åt. Högt betyg till våra lärare och skolpersonal om ni frågar mig. Blir glad för alla elevers skull.

Men vi hann också gå igenom vilken musik och vilka serier som gäller. Och så fotboll och konståkning. Nu börjar det likna något.

Annars lyssnar jag på Brian Owens and the Deacons Of Soul. Bland annat gör gruppen covers på Johnny Cash-låtar och gör dem till Soul of Cash…kul att lyssna på.

Ha en bra helg!

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | december 10, 2017

Om verkliga problem, hoppfullhet och vikten av att se bortom kullen

Där bortom kullen anar vi något annat men vi ser det inte riktigt än.

Men låt oss först börja med en tuff insikt.

Det är som att det är inbyggt i oss människor. Att aldrig ta ut något i förväg, att vara på vår vakt, att se problemen.

Jag har stor förståelse för det. Kanske det är djupt nedärvt i våra gener och också det som gör att människosläktet överlevt. Vår förmåga till försvar är starkare än vår förmåga att vara öppna och nyfikna. Ett öppet hjärta kan leda till besvikelser. Bättre då att vara på sin vakt och se det tunga och svåra.

Problemet med det är att vi till slut tappar förmågan att se framgångarna. Som om vi förlorade en del av det som också är att vara människa. Hoppfullheten.

Jag tänker på det när vi är så här i brottet mellan årsskiften och 2000-talets första staplande decennier snart är till ända.

Krig, terror och ofattbara flyktingströmmar ackompanjeras av globala spänningar där de som förväntas vara stora politiska ledare beter sig som tonåringar.

Lägg då till klimat- och miljöutmaningarna så tornar en allvarlig bild upp för vår samtid.

Addera bilder av ett Europa i sönderfall och ett Sverige där barnen inte lär sig något i skolan, en äldreomsorg i förfall och bostadsområden som tagits över av kriminella.

Vikten av en annan berättelse
Men stopp och belägg…är det så här?

Eller blir vi alla en del av ”fake news” vars egentliga syfte är ett annat. Att utmåla världen, vårt land eller stad i mörka färger för att göra oss rädda, att göra oss lite mindre demokratiska och humanistiska.

Tillåt mig att berätta något annat om världen – med hopp om att jag inte tröttar er.

De senaste 25 åren har miljontals människor tagit sig ur den rena fattigdomen. Aldrig någonsin kan så många ta del av rent vatten som nu. Barnadödligheten har minskat drastiskt. Malaria, mässling, diaréer och även antalet HIV-smittade minskar.

Aldrig har så många barn gått i skolan. Så hög som läs- och skrivkunnigheten i världen är just idag har den aldrig varit. Och just i morse var det lika många flickor som pojkar som gick till skolan.

Andelen kvinnor i världens parlament ökar även om det återstår en del för att nå en jämställd nivå.

Även om krigen i Syrien, Afghanistan och Irak leder till dödande, förödelse och stora sociala och humana umbäranden så minskar antalet döda i konflikter.

Om detta må vi också berätta. Utan att förminska eller negligera verkliga problem och stora utmaningar.

Vi må också berätta att barnen i våra skolor aldrig varit så kunniga och pålästa som just nu. Att våra lärare och skolpersonal aldrig varit så många och så kompetenta för att möta helt nya situationer som vi inte i vår vildaste fantasi kunde förespå för bara några decennier sedan.

Vi har aldrig haft en sådan välutbyggd äldrevård som just nu. Aldrig så många välutbildade, så stor kunskap om sjukdomar och vikten av motion, kost och hälsa. Läkarvetenskapens förmåga att rädda liv, bota och lindra sjukdomar har aldrig varit så stor.

De ideella krafterna har aldrig varit så många.

Utbyggnadsplanerna, miljoninvesteringarna och resurserna har aldrig varit så många som just nu. Så också i vår egen stad.

Att förstå paradoxernas logik
Om detta må vi också berätta. Detta utan att bli naiva. Bakom allt detta döljer sig verkliga och vardagliga problem. I världen, i Europa och i vår egen stad.

Och kanske det är så att båda dessa berättelser är sanna – krig och terror är verkligt samtidigt som världen paradoxalt nog utvecklas åt rätt håll.

Vi har aldrig haft en sådan välutbildad ungdomsgeneration samtidigt som allt för många inte klarar skolans grundläggande krav.

Miljö- och klimathoten är verkliga samtidigt som samhället kliver in i allt fler smarta energilösningar och vi konsumenter och medborgare blir allt mer medvetna.

Samtidigt som vi har världens bästa äldrevård så möter vi också ensamhet, liggsår och undernäring.

Vi som lever här och nu har att leva med dessa paradoxer, dessa motsägelser. Att ta itu med det som är problematiskt samtidigt som vi förmår förmedla hoppfullhet till våra barn och barnbarn. Till våra grannar och arbetskamrater. Till de vi älskar och känner oss nära.

Vi behöver leva våra liv i förvissningen om att det blir bättre. Vi lever en kort tid på mänsklighetens långa tidslinje och att vårt historiska uppdrag är att förmedla hopp, att göra vår tid så bra som möjligt i nuet men också för våra ofödda barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Bortom kullen
All forskning och mänsklighetens erfarenheter är att samhällen och städer som förmår hålla ihop också utvecklas.

Städer där människor sprider hat och oförsonlighet där växer också misstro och otrygghet. Samhällen som glider i sär socialt och ekonomiskt utvecklar snabbt kriminalitet och känslan av maktlöshet.

Det är just därför samhälleliga reformer kombinerat med samtal och dialog är så central. Vår förmåga att leva våra liv, att utveckla våra arbetsplatser och vår stad står i direkt relation till förmågan att reflektera, att lyssna, att vattna det som växer. I förmågan att se den andres goda intention.

Jag vet att bortom den där kullen finns något annat. Jag är tillräckligt erfaren och gammal för att veta det.

Ni kanske inte tror mig…men så är det.

Bakom kullen kan vi ana något annat. Något bättre. Vi kan hjälpa varandra att peka ut färdriktningen men vi måste gå själva.

Ha en bra vecka!

Skrivet av: Pär Eriksson | december 7, 2017

Veckan som gått – w 49

På jobbet
Vi går snabbt mot jul och året är snart till ända.

Jag vet att det är en äldre mans känslor – men tiden går så fort. Det är så mycket ogjort. Samtidigt anar jag en lite, lite bättre värld. Bortom kullen. Vi ser det inte riktigt än men den finns där. Hoppfullheten.

Jag hoppas att jag inte tröttar er men den här veckan vill jag börja med en viktig reflektion.

Efter att snart ha arbetat i fyrtio år – bland annat med ansvar för vård och omsorgsverksamheter – så har jag stor respekt för våra medarbetares upplevelser och erfarenheter.

Vardagen tränger sig på och känslan av otillräcklighet växer samtidigt som kraven upplevs öka. Det är som att resurserna och tiden aldrig räcker till och behoven upplevs som oändliga.

Förändringar, omorganisationer eller nytänkande kan i dessa sammanhang upplevas som något negativt, ibland med rätta. Scheman läggs om, tjänster dras in samtidigt som det tillkommer nya i andra ändan av verksamheten.

Jag tänker på det här med anledning av den oro som medarbetare och också anhöriga ger uttryck för på några av våra äldreboenden. Mycket upplevs ha blivit sämre och de vädjar till politiker och chefer.

Samtidigt är min erfarenhet – också från de kommuner jag arbetat i tidigare – att sådana som jag ibland slarvar med att förklara vad som sker och varför. Många gånger blir det fokus på ekonomi istället för att diskutera vad som är syftet bakom en förändring.

Sociala medier bjuder in på ett bra sätt till att många involveras och ges möjlighet till information. Samtidigt noterar jag genom åren att också det oförsonliga ges utrymme. Möjligheten till samtal och dialog försvåras och istället för att ta varandra på allvar och lyssna så ”vinner” det snabba och oreflekterade.

När medarbetare flaggar för en tuff arbetssituation är det inte givet att alla lyssnar och förstår. Men även vice versa; när cheferna vill berätta om bakgrunden eller att resurserna de facto ökat med flera miljoner men ska fördelas på ett nytt sätt så drunknar det i bruset och flödet.

Jag har stark tilltro till att våra medarbetare, de fackliga organisationerna och våra duktiga chefer hittar konstruktiva lösningar – tillsammans. För äldrevården är viktig.

Vi är mån om kvaliteten och vi är en kommun som vill ha ordning och reda i ekonomin. Ingen vill bo eller arbeta i kommun där vi har missnöjda äldre men inte heller i en kommun som inte klarar sin ekonomi, där vi skulle tvingas att låna till att driva verksamheten.

Jag är glad över att vi i Eskilstuna i huvudsak har nöjda äldre, kunniga medarbetare och ordning på ekonomin. I den meningen vill jag vara oerhört tydlig som kommundirektör – Eskilstuna skall vara välskött.

Den här veckan arrangerade Mälardalens högskola och vår vård och omsorgsverksamhet som riktar sig till personer med en funktionsnedsättning ett 2-dagars seminarium. Jag hade förmånen att få inleda konferensen tillsammans med kommuner från hela Sverige.

Jag blir så glad att våra verksamheter röner den respekten och nyfikenheten från övriga landet. Den här gången handlade det om PFA – Pedagogiskt Förhållnings- och Arbetssätt.

Jag var på besök i Katrineholm den här veckan. Länets kommunchefer träffas regelbundet tillsammans med Regionförbundet och Landstinget. Det här är ett viktigt forum där breda frågor diskuteras. Från vård och omsorg, kompetensfrågor till regionbildning och kommunikationer.

Den här veckan bjuder Eskilstuna kommun in till den sk Medaljfesten. Det är en mångårig tradition som har till syfte att samla näringsliv, organisationer och enskilda som gör gott för Eskilstuna och Torshälla. I samband med festen delas också den prestigefyllda förtjänstmedaljen ut för ”gagnerik gärning. 

 

I år uppmärksammas sex personer som betytt och betyder mycket för Torshälla – Rolf Berg keramiker, Hans Styrlander konditor, Gunilla Lifvergren konstnär, Magnus ”Zorro” Zetterström, speedwayförare, Aino Blomgren politiker samt Lotta Löfstrand ridskolechef.

Stort grattis till er alla!

Jag blir också så glad när jag tar del av att Stefan Wistrand får motta årets musikpris på samma ceremoni. Inte bara att Stefan varit en mycket bra och engagerad bibliotekarie i vår verksamhet utan att han också betytt så mycket för flera generationer musiker i Eskilstuna. Säg det band som Stefan inte spelat med? Möjligtvis Kent..eller…

Stefan och jag är också generationskamrater och följts åt genom åren – bla via musiken. Från 1970-talets Musikforum via popen och rocken, jazzen och det experimentella. Det är ingen tillfällighet att han också satt avtryck på min betydligt yngre men musikintresserade son.

Stor eloge Stefan. Stor respekt. Du är Eskilstuna när vi är som bäst.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Ibland får jag frågan om det inte är svårt att skriva intressant och aktuellt om Eskilstuna vecka efter vecka. År efter år.

Nej faktiskt inte. Det händer så mycket positivt hela tiden att problemet är snarare att jag får välja bort.

Det kan låta lite självförhärligande – men den kommunala organisationen är särskilt viktig för en stads utveckling. Med våra 9 000 medarbetare så är vi en betydande kraft. Varje vecka året runt sker det möten, träffar, konferenser, utbildningar där Eskilstuna kommun står i förgrunden.

Det är inte alltid det uppmärksammas. Bristerna och problemen blir lättare att synliggöra och lyfta upp. Och kanske det måste få vara så.

Den här veckan uppmärksammades Berga förskola av kvalitetsinstitutet SIQ för sitt fina utvecklingsarbete. Jag lovar er att jag kan hitta ytterligare ett antal förskolor som ligger långt framme. Även om alla inte blir synliga.

Jag noterar att Skogstorpskolan invigde den digitala matteboken SMARTMATTE. En samverkan med Mälardalens högskolan, Regionförbundet Sörmland, Skolverket och Arbetsförmedlingen.

Jag berättade ovan att Vård och omsorg arrangerade en konferens tillsammans med högskolan kring en särskild metod som utvecklats i Eskilstuna.

Och det firas Finlands självständighetsdag, sjungs och spelas, föräldrafikas i Lagersberg och Årby, kreativa Seniorer träffas, julkalendras och sagostundas.

…och så där håller det på. Vecka efter vecka utan att vi alltid vet om det.

En stad och en kommun när den är som bäst.

På hemmaplan
Det kommer julklappslistor från barnbarnen tillställd tomten. Jag vet inte varför jag får dom…

Annars lyssnar jag på Magnus Carlsson och Weeping Willows nya jul-CD.

Ha en bra helg!

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | december 3, 2017

Om förändring, kärlek och den viktiga tiden efter #metoo

Jag blir berörd. Så är det.

Jag tycker mig vara en modern man, en humanist. Jag har lätt att genomskåda orättvisor. Jag ser de samhälleliga problemen.

Och samtidigt så öppnar #metoo upp mina ögon än mer. Skapar en fördjupad kunskap om könsmaktordning, könsroller och hur män förhåller sig och genom århundranden behandlat kvinnor.

Detta skrivet med stor respekt för att vårt samhälle tagit viktiga och framgångsrika steg och initiativ för jämställdhet. Jag ser också en mans- och kvinnoroll som förändrats i positiv riktning över de decennier jag kan överblicka.

Samtidigt räcker det för mig att gå tillbaka till min mormor – som i högsta grad är levande i mitt medvetande – som växte upp i ett samhälle där kvinnor inte hade rösträtt.

Min mamma är född 1921 – samma år som kvinnor gavs möjlighet att rösta. Hon har också att berätta hur det var att komma ut som i arbetslivet som ung tjej.

Det räcker att prata med min hustru och hennes generation för att se en hoppfull utveckling på arbetsmarknaden där inte bara ”dagis åt alla” stod i förgrunden utan också kravet på lika lön och halva makten.

Eller att följa min dotter och svärdotter som kräver att få en naturlig och rättvis plats i samhället, på arbetsplatsen eller som aktiva i föreningslivet.

Och samtidigt blir jag så orolig för mina barnbarn. Vilket samhälle blir deras? De kräver respekt på ett nytt sätt. Att inte bli tafsade på, rädda att bli sexuellt utnyttjade eller att behöva vara rädda för våld och misshandel.

Just därför är #metoo så hoppfullt. Ett synliggörande av djupa orättvisor.

Kvinnorna som den progressiva kraften
Ni som lyssnat på mig i andra sammanhang vet att jag ibland brukar be om ursäkt för att jag låter så politiskt korrekt. Som om jag ber om ursäkt för att en +65-årig man säger att det är de unga kvinnorna som är världens hopp.

Men jag menar det. Och kanske det är dags att vi alla blir lite mer politiskt korrekta om vi med det menar lite mer demokrater, lite mer humanister.

Det var de unga kvinnorna som krävde demokrati där på Tahirtorget i Kairo när den hoppfulla arabiska våren svepte över Mellanöstern. De var kvinnorna som engagerade sig på Majdantorget i Kiev och krävde förändring.

De var de unga studentskorna som utmanade den kinesiska regimen på Hongkongs gator för några år sedan.

Det är de indiska kvinnorna som samlas till manifestationer och som kräver att det nu får vara slut på sexuella övergrepp och våldtäkter.

Det var den unga pakistanska flickan Malala Yousefzai som ställde sig i spetsen för att barn och ungdomar ska få utbilda sig världen över. Något som också höll på att kosta henne livet och gör att hon alltjämt lever i exil i England och inte kan återvända till sitt hemland.

Jag kanske låter lite teatralisk – kvinnorna sitter ännu inte i alla världens parlament eller i företagens alla styrelser men det är dom som är den framåtsyftande kraften i dagens värld.

– Du är en sån där feminst du…brukar gymnasieungdomarna säga till mig när jag träffar dom i olika sammanhang och de får höra mitt budskap.

– Absolut, brukar jag svara och tillägger att vi killar och män har bara fördelar om vi går tillsammans med tjejerna och kvinnorna. Vi krokar arm och formar en bättre värld och ett än bättre samhälle.

Det viktiga eftermälet till #metoo
Både tidningar, TV och sociala medier fylls av berättelser från kvinnor om hur de upplevt sig kränkta och behandlade. Samtidigt ställs också nya och viktiga frågor. Hur tar vi gemensamt nästa steg och förändrar strukturer?

En läsvärd krönika som fångade mig är skriven av Vibeke Pålhaugen. http://www.chefshuset.se/index.php/chefshuset/blogg-broad

Hon för ett resonemang ur ett ledarskapsperspektiv och kallar det ett etiskt chefsdilemma.

Hur gör vi som arbetsgivare en tydlig markering av var vi står, att vi inte befäster oacceptabla beteenden särskilt om de till och med är ett lagbrott. Detta samtidigt som vi inte ödelägger enskilda personers liv. Särskilt för de som visar en ärlig och uppriktig vilja till förändring.

Vare sig krönikören Vibeke eller jag själv har något enkelt svar men jag försöker hitta erfarenheter under mitt yrkesliv. När jag arbetade med ungdomar som missbrukade, som var kriminella och till och från betedde sig både hotfullt och aggressivt så lärde jag mig att skilja på beteendet och människovärdet.

Det är möjligt att den kritiske läsaren tycker att jag är något naiv men min livshållning är att vi ska vara tuffa, kompromisslösa mot beteenden som kränker andra människor. Vi får aldrig förminska eller göra bagatell av allvarliga händelser.

Men om handen är knuten mot beteendet så måste också vår hand vara öppen mot den människa som söker förändring.

Den som hittar inspiration inom religionen skulle prata om vikten av förlåtelse. Politikern, sociologen eller socialarbetaren skulle prata om att ge människor en andra chans. Filosofen skulle prata om vikten av förändring snarare än att söka hämnd.

Vi kan ha olika bevekelsegrunder, olika sätt att se på livet och människan men kanske vi kan förenas i en ambition att det är viktigt att kvinnor känner sig trygga och blir fredade från nedlåtande kommentarer, övergrepp och sexuellt våld. Det är det viktigaste. Då mår vi alla bra.

I de bästa av världar så förstärker #metoo en ny moral och etik. Ett nytt mer mänskligt och värdig sätt att umgås man och kvinna. Att vi blir lite mer människa inför varandra.

Att det blir tabu och skambelagt – om det inte redan är det – att antasta en kvinna. Att det blir töntigt att skrika könsord eller prata illa om varandra.

Vi sätter en ny kultur. Ett nytt mänskligare och humanare samhälle.

Och låt mig bli lite poetisk på sluttampen utan att ni skrattar åt mig…

Vi behöver varandra så väl i dessa tuffa och svåra tider. Jag kommer att krama min mamma, min hustru, mitt dotter, svärdotter och barnbarn lite extra den närmaste tiden. Och killarna i familjen.

För kärlekens skull…bara för kärlekens skull.

Ha en bra vecka!

Older Posts »

Kategorier