Skrivet av: Pär Eriksson | mars 23, 2017

Veckan som gått – w 12

På jobbet
Äntligen – skriver jag som hängt i Sporthallen i mer än 50 år. Tack för allt som varit men nu rivs du och ger plats för det nya Eskilstuna.


Foto Fredrik Blomberg

Jag var nog där första gången i början av 1960-talet och såg Guif. Sedan följdes det av en spännande pop-epok med alla de stora engelska banden Who, Kinks, Troggs, Spencer Davis Group, Downliner Sect och naturligtvis den numer legendariska Beatleskonserten hösten 1963.

Och även den svenska popvågen översköljde oss Eskilstunaungdomar. Sporthallen bjöd på Tages, Hep Stars, Shanes, Fabulous Four, Shakers, Sleepstones…jag blir alldeles varm när jag skriver det här.

Och alla timmar jag tillbringat på handbollsplanen i Guifs och Citys tröjor. Alla innebandymatcher som dottern spelat. Och sonen som sjungit i kör med Musikskolan i Sporthallen.

Så är det någon som kan kalla sig vän av Sporthallen så är det jag.

Och ändå utbrister jag i ett äntligen. Sporthallen har fullgjort sitt historiska uppdrag. Snart står en av Sveriges modernaste arenor färdig i Munktellområdet och 2019 inviger vi högskolans nya lokaler där Sporthallen ligger idag.

Kom då ihåg att det byggs en ny högskola i Sverige de närmaste 25 åren och det är hos oss.

Tack för allt du betytt Sporthallen. Men nu är det de unga som måste få sätta sin prägel på den här staden. Nostalgi är något som vi äldre kan ägna oss åt..

Nu börjar det klarna med förändringen av Torshälla.

Jag har stor respekt för att det finns olika synpunkter om det är bra att Torshällas kommunala verksamheter samorganiseras med Eskilstunas olika förvaltningar.

Kritikerna menar att medborgarna tappar närheten till den kommunala servicen och att de politiska besluten inte längre avgörs i Torshälla.

Vi ska ta de synpunkterna på allvar och samtidigt bygga en ny typ av modern organisation.

Tillskyndarna lyfter upp att det nu blir mer likvärdigt oaktat om var i kommunen du bor. Det blir samordningsvinster och med det effektivare.

Nu har kommunfullmäktige avgjort frågan. Den politiska nämnden finns kvar och får ett tydligare uppdrag i frågor som rör Torshälla som ort.

Samtidigt blir förskolorna, skolorna, vård och omsorgsverksamheterna, socialtjänsten, försörjningsstöd och biståndshandläggning, gator och park, kultur och fritidsverksamheterna en del av helheten och samorganiseras med det som sker i Eskilstuna.

Vi är nu mitt uppe i att genomföra den här förändringen och mitt intryck är att det finns energi och engagemang för att det ska bli något bra. En hel del lokal service och mottagning kommer också att finnas tillgänglig – bl a i det vi kallar Torshälla Direkt.

Den här veckan ska jag också hinna med att besöka Örebro.

Vi är ett tiotal kommuner som ingår i ett nätverk runt organisationen SIQ som har till uppgift att utveckla kvaliteten i offentlig- och privat sektor. Min bedömning är att det är bra att Eskilstuna kommun finns med i sådant här typ av samarbete.

Ytterst ska det ge resultat i våra verksamheter och min bild är att vi har en kommunal organisation som i alla lägen har det goda mötet med brukaren, kunden, eleven och invånaren i fokus. Vi lyckas inte alltid men vår ambition är tydlig.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Det är inget konstigt att skriva att Eskilstuna är en musikstad.


Verdis Requiem med fina Ars Musica. En gång bildat av min musiklärare Jarl Einar Johansson som också betytt så mycket för våra musikklasser

Oftast leder tankebanorna in på vår pop- och rockscen. Och den ska vi vara stolt över. Men vi är lika mycket körerna och instrumentalisternas stad. Så många duktiga musiker som har fostrats i vår kommunala musikskola.

För mig är Eskilstuna också musikalerna och operetternas stad. Går vi tillbaka till 1950- och 1960-talet så fylldes Teatern av alla de klassiska uppsättningarna. Vi får tillskriva Lasse Spång och den fina Scenknuten den historien.

Men även i nutid så har vi haft en rad duktiga och drivna Eskilstunabor som brinner för musikaler.


Eskilstunarevyn viktiga för vår stad

Och det går naturligtvis inte att inte nämna vår revykung Andreas Zetterberg som hållit igång Eskilstunarevyn med framgång. I rakt nedåtstigande led till Hållstarevyn.

Nu har Andreas gjort sitt – för den här gången – men in kliver då duktiga Mathilde Stavehaug som vid 21-årsålder bär revytraditionen vidare.

Stor respekt Mathilde och ett stort lycka till och tack till Andreas, Sonny och hela gänget…tack för alla skratt och kärlek till den här staden.

På hemmaplan
Helgen innehåller Earth Hour. Det är en internationell kampanj som uppmanar hushåll och företag att under en timme släcka belysning för att uppmärksamma klimatfrågan. Det är nu på lördag 20.30-21.30. Det här året manifesterar vi det i Torshälla. Kom gärna till Östra Torget 20.00 för att lyssna på tal och musik.

Att överösas av värme från arbetskamrater och kompisar när man fyller 65-år är stort men bäst är ändock alla teckningar och småpyssel man får av sina barnbarn. Orden ”vi tycker om dig” etsar fast sig lite extra i ett farfars- och morfarshjärta.

Dottern var kompromisslös i uppvaktandet. Inte bara inbetald anmälningsavgift till Cykelvasan utan också till något som kallas Vasaloppet på skidor – om än den mer mänskliga Kortvasan. Hon vet inte vad hon utsätter sin pappa för.

Annars lyssnar jag på Sven-Ingvars och det får bli en hemma-bugg – jag kan tre turer – med hustrun till tonerna av ”Två mörka ögon”. Stor respekt till Sven-Erik Magnusson och allt han gjort för den svenska musikscenen. Eller hur, säger jag till min arbetskamrat och dansbandssångaren Vedad…

Ha en bra helg!

 

Det är någon gång på 1960-talet.

Jag bor uppe vid lasarettsområdet och granne med mig bor Janne.

Vi springer på varandra nästan varje dag men umgås ändå inte så där tätt som grannpojkar brukar göra. Jag går på Djurgårdsskolan bara några hundra meter hemifrån och jag har – om minnet inte sviker mig – bilden av att det kommer en taxi och hämtar Janne på mornarna.

Vart han ska och varför han inte går med oss andra har jag svårt att förstå. Frågan är om jag ens hade förmågan att reflektera över det.

För några år sedan så återförenades vi. Den här gången som arbetskamrater. Jag i rollen som kommundirektör och han som vaktmästare på en av våra grundskolor.

Vi kramade om varandra och det blev ett kärt återseende.

– Var var du Janne…vart åkte du varje dag, frågade jag nyfiket.

– Jag hade svårt att hänga med. Så var det, berättade Janne.

– Och då fick man åka till en särskild skolan, fortsatte han.

Det tycks som att livet har gått bra för honom. Han är aktiv i olika föreningar och har också varit ordförande i en nationell förening som just driver frågor för personer med funktionsnedsättning. Han representerar Sverige i en nordisk samarbetsorganisation.

Janne har också haft ett jobb och jag vet att det är hundratals – frågan är om det räcker – elever på skolan som känner och har haft kontakt med Janne.

Vikten av förståelse
Det är inte så länge sedan som personer med funktionsnedsättning ställdes utanför samhällsgemenskapen. Jag tror inte att det berodde på att någon ville något illa utan det var den kunskapen, den förståelsen som fanns då.


Bilden har inget med texten i sig att göra

Alla som är föräldrar till ett barn med någon form av handikapp vet vad jag pratar om. Ständigt denna kamp för upprättelse. Ständigt dessa upplevda strider med institutioner och myndigheter, kommun och landsting, försäkringskassa och medarbetare som vill så väl.

Jag skriver inte det i någon nedlåtande ton. Men vi måste förstå att det är en livslång kamp som alla dessa hårt kämpande föräldrar, släkt och vänner behöver ta sig igenom.

Om vi förstår så ökar också dessa barn och ungdomars kvalitet i livet. Vi kan inte återställa funktionsnedsättningen. Vi kan knappt trösta men vi kan göra allt som står i vår makt för att visa respekt och hänsyn.

Det finns så mycket ogjort för dessa barn och ungdomar. Samtidigt ser jag framgångarna. För bara några decennier sedan så var många av dessa barn hänvisade till institutioner och särskilda skolor.

Kanske de också ställdes utanför den sociala gemenskapen. Inte bara i skolan och arbetslivet utan också i kultur- och idrottslivet, på restauranger och i offentliga miljöer.

När vi nu skriver 2017 så har dessa barn och ungdomar tagit sin rättmätiga plats i samhället. Samtidigt som mycket är ogjort så är jag stolt över att Eskilstuna kommun har som mål att anställa 150 personer med en fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Och nu pratar vi inte något projekt utan fast anställning.

När jag besöker och träffar andra kommuner så brukar jag berätta om det här. Jag tror att ni alla kan gissa reaktionen.

Vi lever just nu i en tuff och turbulent värld. Demokrati och humanism blir till skällsord.

Det är i det perspektivet vi skall se arbetet med att förbättra levnadsvillkoren för barn och ungdomar – och naturligtvis de vuxna – med en funktionsnedsättning.

Så bygger man också en modern stad. Tillsammans.

Ett värdigt brev
Det kom ett brev på det gamla sättet. Det är inte så ofta man får det nu för tiden.

”Hej Pär. Hoppas att du mår bra för det gör jag. Hoppas att du kan komma till Klosters kyrka. Du ska hälsa din mamma från mig. Du är varmt välkommen ska du veta. Jag mår bra. Får höra att man ska få en statyett. Jag är så glad och stolt.

Det ska vara bra för barn och unga och vuxna med utvecklingsstörning. Solen skiner idag för jag skriver till dig.”

Så i lördags återförenades Janne och jag igen. Jag som representant från kommunen och Janne som mottagare av den fina och åtråvärda Eskilstatyetten.

Jag berörs i mitt hjärta. Jag blir så glad för Jannes skull. Och för min egen. För hur det än var när vi växte upp så var han en del av oss men ändå inte.

Nu står han där i Klosters kyrka och blir uppmärksammad både för den han är men också för det han gjort i sin roll som engagerad medarbetare och föreningsmänniska.

Det finns hopp. Jag är så glad att få leva i ett modernt och humanistiskt samhälle. Det är det här vi ska försvara. Det är det här vi ska stå upp för i vardagen. Människovärdet.

Ha en bra vecka!

Skrivet av: Pär Eriksson | mars 16, 2017

Veckan som gått – w 12

På jobbet
Det smärtar att skriva men jag ser tendenser till att fler medarbetare blir hotade och utsatta för våld på jobbet.

Lärare, skolpersonal, medarbetare inom räddningstjänsten, vård och omsorg, fritidsledare och socialsekreterare. Det är fullständigt oacceptabelt och vi behöver hjälpas åt för att vända utvecklingen. Ihärdigt stå upp för varandra och vårt uppdrag.

I veckan utsattes en av våra skolor för allvarlig skadegörelse som fullföljdes med stenkastning mot polisen. För mig som arbetat med ungdomar i decennier är det obegripligt att man kan förstöra för sina småsyskon, föräldrar och kompisar.

Vi får inte ge upp i det här läget eller vika ner oss. Det vi står för i en kommun handlar ytterst om demokrati och humanism. Det kan låta högtidligt men om inte det demokratiska samhället får slut på det här så kommer andra mer brutala krafter att växa och få monopol på lösningarna.

Det är bara tillsammans vi kan möta den här dystra utvecklingen. Samhället i bred mening, föräldrar, ungdomar, vuxna, föreningar och arbetslivet.

Kodordet är tillsammans. Då är det destruktiva och kriminella chanslöst. Den världen vill vi inte vara en del av. Den innehåller makt, våld, knark, ojämställdhet och rasism. Det är också därför den inte har någon framtid.

Ibland får jag frågan – vad gör en kommundirektör på dagarna?

Det är en fullt berättigad fundering och hur ska man kunna veta om man inte umgås med mig i vardagen.

Ett enkelt och hyfsat pedagogiskt svar är att jag har tre uppgifter.

För det första att vara ett stöd till politiken, att säkra alla ärenden som skall upp för beslut till kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Naturligtvis har vi en stab av duktiga medarbetare omkring oss men ytterst är det en kommundirektör som ansvarar och säkrar att beslutsunderlag är korrekta och väl avvägda.

Jag tror att läsaren förstår att det krävs både lyhördhet och bestämhet och en stor portion respekt för demokratin.

För det andra är kommundirektören chef för förvaltningscheferna och kommunledningskontorets direktörer. Det är ett oerhört roligt uppdrag och jag har förmånen att arbeta med ett oerhört motiverat team.

För det tredje så representerar kommundirektören Eskilstuna kommun externt i olika sammanhang.

Ni får ursäkta mig att jag är lite folkbildande i veckans text men det är aldrig fel att känna till vad som rör sig i en del av en kommuns vardag.

Och det är precis dessa tre uppdrag jag ägnat mig åt i veckan. Träffat de politiska kommunalråden för att gå igenom aktuella frågor. Den här veckan har vi också något som kallas budgetupptakt där vi påbörjar diskussionerna om inriktningen för 2018.

I veckan har det också varit träff med våra nio förvaltningschefer. Utöver individuella samtal så träffas vi regelbundet och samordnar gemensamma frågor. Den här gången stod bl a Torshälla på agendan.


Två av våra egna viktiga miljöarbetare som jag möter i Stockholm på Miljöchefsmöte – Anna Norberg och Ulf Lindstrand

Och så var det också tid för att representera Eskilstuna. Dels var jag inbjuden av Sveriges miljöchefer för att prata ledar- och medarbetarskap och om hur vi tänker och arbetar i Eskilstuna.

Under veckan har det också varit två möten – ett via Skape som jag använder mer och mer för att slippa resa och ett i Nyköping – som handlar om bildandet av ett Region Sörmland.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Några tycker kanske att jag skriver för mycket om idrotten. Det ligger nog något i det. En del av mitt hjärta finns starkt förankrat inom idrotten.

Samtidigt är min drivkraft något mer än det. Min erfarenhet under mitt arbetsliv är att idrott och kultur kan betyda så mycket för en stads utveckling. Det kittar ihop oss. Det får oss att bli stolta.


Vår socialchef Mehmed Hasanbegovic och jag agerar prisutdelare i en fotbollsturnering som spelades för några veckor sedan

Det finns också en drivkraft inom idrotten och kulturen som tilltalar mig. Dessa fenomen fokuserar inte på din historia, etnicitet eller sociala bakgrund. Det är talangen som står i fokus. Jag gillar det.

För snart åtta år sedan dristade sig jag och vår förvaltningschef för Kultur och fritid Eva Königsson att på ett stormöte med våra idrottsföreningar säga att Eskilstuna skulle bli topp-10 i Sverige.

Det småskrattades och höjdes på ögonbrynen i lokalen och kanske Eva och jag inte riktigt visste vad vi hade sagt. Vi bröt en gräns – inte kan väl Eskilstuna…

Idag 2017 så lyfter jag på hatten både för våra politiker som fattat de viktiga besluten och stått upp för viktiga satsningar kring arenor, hallar och planer, för alla engagerade medarbetare och naturligtvis våra idrottsföreningar.

Två allsvenska fotbollslag United och AFC. Fina speedwaylaget Smederna. Klassiska Guif.

Och håll i er nu. Guifs damer kvalar till elitserien. Vårt hockeylag Linden spelar också kval för att ta sig upp i seriesystemet. Torshälla Innebandy och förhoppningsvis fina HK Eskil kvalar och har vi lite flyt så kan kanske något av våra basketlag ta sig upp. Om inte annat nästa säsong.

Det här är en idrottsstad. Den som tycker något annat har bevisbördan.

Och då har jag inte nämnt alla de individuella idrottare som vi celebrerar nu i veckan på Idrottsfesten. Så bra. Så mycket energi för den här staden. Det rör sig om 135 idrottare som tar emot medalj för sina prestationer under 2016.

Tror ni mig ändå inte..okey då…vi blev Årets Breddidrottskommun 2016. Skriver jag skrytsamt.

Är skytten Marie Enqvist och båtracingföraren Johan Österberg med? Svar JA. För 18:e året. Stor respekt.

På hemmaplan
Och så kom då den där dagen som finns inskriven i allas yrkesliv. Tänk att 1952:orna – som är ett sådant ungt och lovande gäng – har blivit så gamla, erfarna och kloka.

Men årsringar i alla ära. Jag har några bassänglängder kvar innan jag sätter handen i kaklet.

Så den där magiska dagen som finns inristat i min livscykel låter vi passera med tårta och kaffe med barn och barnbarn. Som om inget har hänt. Så får det bli. Som läsaren noterar så skriver jag inte ens ut siffran…


Apropå idrott. Jag bjuder på en fin bild från maj 1964. Den är tagen vid Konstmuséets grusplan och någonstans hittar ni mig.

Annars lyssnar jag på Tussilago. Ett märkligt namn på ett band men riktigt bra och modernt.

Ha en bra helg!

 

Skrivet av: Pär Eriksson | mars 12, 2017

Om förändring, värdighet och vikten av en ny upplysningstid

Den här veckan tänkte jag bli lite filosofisk och kräver kanske lite mer av dig som läsare än vanligt.

Men ge inte upp. Jag har ett viktigt budskap som du kan bära med dig.

Ordet förändring kan tyckas utslitet. Det är som att vi ständigt avkrävs att förändra oss. Kanske det också är det som ligger bakom att vi till och från känner oss slitna och trötta. Att aldrig få vila i något, att aldrig på djupet få känna att saker och ting är tillräckligt bra.

Men jag tänker också så här – kanske vi behöver förändra för att allt ska vara som det är. Pröva den tanken.

Världen, samhället, det land och den stad vi lever i genomgår en ständig förändring. Vi själva som individer genomgår också någon form av ständig förändring. Om inte annat blir vi lite äldre för varje dag.

Om vi då söker jämvikt, förmågan att upprätthålla balans i det som vi ser som något positivt så krävs att vi förändrar oss. Det låter som en paradox – för att leva i  det som är så krävs att jag är modig att förändra både världen och mig själv.

Jag avkräver inte att läsaren delar mitt sätt att resonera men om ni är med mig på att det finns en stark inneboende kraft till förändring i såväl naturen, som i samhället som i våra personliga liv så är jag nöjd.

Det här är tankegångar som snuddar såväl Charles Darwin som sentida filosofer och politiska tänkare.

Två vägval i förändringens logik
Nu tar vi i nästa steg. Häng med.

Förändring är något vi ägnar oss åt hela dagarna. Vi försöker påverka politiker, beslutsfattare, våra chefer, arbetskamrater, grannar, familjer, barn och partners.

Facebook, Twitter och andra sociala medier är inget annat än ett stort internationellt nätverksforum för att påverka och förändra. Fråga Donald Trump om ni tvekar.

Om vår ambition är att påverka och att förändra så har vi grovt två vägval. Och låt oss pröva metoderna.

Om jag nu vill påverka och förändra min arbetsplats så kan jag välja att spy ut min galla. Tala om det är rena skiten, att min arbetskamrater inte fattar något, att de är tröga och utan framtidsvisioner.

Eller också kan jag försöka fånga min arbetsplats själ, dess historia och begripliggöra varför den inte fungerar optimalt. Jag kan välja att vattna det som växer, ge beröm och synliggöra styrkorna samtidigt som jag är rak och ärlig med det jag ser som allvarliga brister och problem.

Om jag möter motstånd på sociala mediers kommentarsfält i en fråga som känns angelägen så kan jag välja att kalla min opponent könsord och att hen inte är klok i huvudet och inte missa tillfället att påtala att den här staden, den här kommunen bara är skit.

Eller också kan jag välja att försöka förstå min meningsmotståndare. Att bli nyfiken istället för dömande. Att agera respektfullt istället för att tala om att någon är en dålig människa.

Att se den goda intentionen istället för att trycka till.

Inte i första hand för att jag håller med utan för att jag vill fördjupa min förståelse så att mina argument kan vässas.

Återerövra samtalet
Jag ser ett samtalsklimat som tenderar att löpa amok. Det demokratiska och fördjupade samtalet har idag få tillskyndare.

Jag ser det på sociala mediers hat, hot och ironiserande. Jag ser det ibland på lokaltidningarnas insändarsidor och kommentarer. Det ultimata krävandet, det dömande, det respektlösa, det oförsonliga.

Min bild är att vi prövas i en svår tid där demokrati och humanism i sämsta fall blir till skällsord. Det respektlösa vinner terräng i form av rasism och våld.

Stenar kastas mot poliser, räddningstjänst, fritidsledare, lärare och socialarbetare. Vi ser en tendens att fler av våra medarbetare i kommunen hotas och kränks verbalt.

Vi hör berättelser om att kvinnor med slöja eller människor med mörk hudfärg blir spottade på. Som ett slags yttersta uttryck för det som sker på nätet och på insändarsidorna. De verbala hoten och haten realiseras.

Och vi blir alla – trots att det inte är vår avsikt – medspelare i det drama som utspelas på nätet och i verkligheten. Om inte annat är det lättare att kasta sten eller spotta i en miljö som utstrålar hat och oförsonlighet.

Förändringen bär på hoppfullheten
Läsaren frågar sig klokt vart jag är på väg i mitt resonemang.

Jag tror att vi måste förstå att människans öde är förändring. Förändring av livsvillkor, hela samhällsstrukturer och våra personliga liv.

Förändring kräver mognad. Förmåga att reflektera, att tänka efter. Förändring kräver av mig som människa att jag förmår lyssna på den andre, se den andres perspektiv samtidigt som jag inte kompromissar om grundläggande värden.

Det är att vara människa.

Vi behöver återerövra vår förmågan att vara autentiska och levande människor.

Vi slår inte, vi hotar inte, vi ser inte ner på andra, vi förminskar inte andra. Vi kastar inte sten på varandra. Vi skjuter inte ihjäl varandra.

Vi kallar inte kvinnor och tjejer könsord. Vi använder inte rasistiska glåpord om skol- eller arbetskamrater.

Vi pratar inte illa om vår granne, vårt område, vår stad eller vår skola.

Vi behöver en ny upplysningstid som sätter utbildning och bildning i fokus. Det behöver blåsa en ny vind som stavas värdighet.

Och allt börjar med din och min förmåga att säga – ta min hand, vi behöver varandra.

Flummigt, invänder den kritiske läsaren. Ja, kanske. Men vad är alternativet i  dessa trolltider då fakta, förmåga att reflektera och att lyssna blivit en bristvara?

Ha en bra vecka!

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | mars 9, 2017

Veckan som gott – w 10

På jobbet
Det händer så mycket i Eskilstuna.

Ibland känner jag att vi inte hinner kommunicera allt det goda som görs och som planeras. Det drunknar mitt i nyhetsflöden och sociala medier.

Men lyssna. Nu är ett av Eskilstunas största byggprojekt Nätet – granngårds med Munktellområdet – igång. Samtidigt byggs Gredbydepån som skall serva de nya Mälardalstågen.

Rivningen av anrika och klassiska Sporthallen känns kanske känslomässigt smärtsam men inom några år står en av Sveriges nyaste och modernaste högskolor på plats.

Energimyndigheten bygger för att kliva in i moderniserade lokaler och nu planeras också en större satsning som vi kallar Energicentrum där både myndigheten, Mälardalens högskola och kommunen är intressenter.

Det var länge sedan det byggdes så många bostäder i Eskilstuna som just nu. Jag tror att vi med blotta ögat kan ana vad som är på gång.

Kommunen har precis sålt fastigheten som härbärgerade Myntverket och förhoppningsvis så flyttar Tingsrätten in om något år.

Samtidigt planeras fler äldreboenden och en ny grundskola startar i höst granngårds med St Eskil. Ett planarbete har precis startat i Skogstorp och det står inte på förens Kfast är igång med nya bostäder i Skogsängen efter att snart vara klara i Tunafors och det vi kallar Odensala vid Balstaområdet.

Och inom några veckor så spelar GUIF sin första match i den nya arenan. Och två allsvenska fotbollslag har premiär på vår fina Tunavallen. Heja United och AFC.

Munktellbadet har hittat sin melodi och jag hör positiva omdömen från barn och familjer. De nya ägarna av Parken Zoo laddar för en ny spännande säsong.

Den som tycker att det inte händer något i Eskilstuna har bevisbördan…

Den här veckan hade vi besök av medarbetare från Västerås. De bekantade sig med vårt arbete med arbetsmarknadsåtgärder och vårt sociala ungdomsarbete. Alltid roligt att få besök av vår tvillingstad. Vi har så mycket gott att lära av varandra. Och halva gänget är alltjämt fd arbetskamrater…

Med viss regelbundenhet träffas det sk Utvecklingsrådet för Konsult och uppdrag. Vi är en grupp som följer arbetet, ger råd och stöd men är också krävande och pekar på förbättringar.

Jag är glad att vi har en sådan proffsig stöd- och serviceorganisation. Här arbetar nästan 300 medarbetare med att stödja verksamheterna i allt från IT, löner, fakturor, redovisning, rekryteringar, hälsa och rehab, kommunikation- och information, matleveranser, upphandling, projekt- och utvecklingsstöd, bilparken, vår gemensamma ingång och mottagning i kommunen – Eskilstuna och Torshälla Direkt…förlåt mig om jag har glömt något.

Det är så viktigt för en stor kommun att ha en effektiv och serviceinriktad stödorganisation. Det är inte alltid de får den uppmärksamhet de är värda. Med rätta kretsar intresset kring våra kärnverksamheter.

Men jag som arbetat snart 40 år – märker ni att jag allt oftare påpekar det – passar på att säga; Tack alla medarbetare på Konsult och uppdrag. Ni är så bra och så viktiga för våra verksamheter och oss i ledningen.

Att påpeka för en kommun som mottagit Svenska Jämställdhetspriset att det är den Internationella Kvinnodagen 8 mars är kanske överkurs. Men arbetet för jämställdhet har inget slut. Det är ett ständigt pågående arbete för att vi ska förstå att vi är människor med gemensamma intressen.

65 miljoner människor är på flykt undan krig och terror. Barn och kvinnor utsätts hårt av krigets följder. Samtidigt så stärks kvinnornas ställning i världen. Fler flickor går i skolan, det vardagliga livet förbättras. Om detta må vi också berätta när vi skriver 8 mars.

Mitt i Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Eskilstuna är ingen isolerad ö. Vi lever i ett sammanhang.

Vi är historiskt förbundna med Sörmland men vårt sätt att resa, att pendla och våra relationer blir allt starkare riktade mot norr och öster.

Kom ihåg att Eskilstuna varit en del av Bergslagen. I vart fall under några hundra år. Malmen bröts i Bergslagens gruvor och transporterades till våra tidiga smedjor och i modernare tid till våra fabriker.

Geografiskt och ekonomiskt låg vi på en nord-sydlig axel.

Idag är vi allt mer en del av Mälardalen och Stockholmsområdet. Vi har förflyttat oss i väst-östlig riktning.

Det är viktigt att förstå den här förändringen. Då förstår vi också vikten av att tänka region.

I den kommunala organisationen tillbringar vi allt mer tid tillsammans med Västerås, Strängnäs, Enköping och Stockholm. Vi lär känna Södertälje och Södertörns kommuner.

Det har ett syfte och en riktning. Det stärker Eskilstuna oaktat om vi pratar om arbetstillfällen, bostäder, utbildning, kommunikationer eller miljöfrågor.

Jag märker också när jag träffar representanter från Stockholm att de också ser den här utvecklingen. Huvudstaden behöver sitt omland. Stockholm växer både på längden och tvären. Inom några år är vi – likt andra starka utvecklingsområden i Europa – sammanvuxna.

Det näringsliv, de kommuner och de kommunledningar som ser det här kommer att ha ett försprång.  Jag vill att vi är en av de kommuner som tar den positionen.

På hemmaplan
Den tidiga våren – för vi är väl där – är underbar. Lite ljusare ute, blå himmel men ändå lite klart och kallt i luften. Och så kom snön igen…

Handboll, innebandy och hockey samsas med fotboll. Precis som det ska vara. Och Mellon…

Och hur ska det gå för Carrie Mathison…säger jag som följer spännande Homeland.

Annars lyssnar jag på 23-årige Stockholmaren Jesper Lindell. Han har fått hjälp av systrarna Söderberg i First-Aid Kit och låter så bra och så mogen i rösten. Blir intressant att följa.

Ha en bra helg!

Older Posts »

Kategorier