Skrivet av: Pär Eriksson | september 25, 2016

Om en olympier, föredömen och människovärde

Jag vill att ni tittar på den här bilden. Den innehåller så mycket energi och människovärde.

paraolympics3

Höstens idrott har karaktäriserats av olympiska spelen i Rio.

Med all respekt för OS-tävlingarna i början av augusti men det som tog tag i mig var Paralympics.

Jag blir glad över att se den utveckling som skett i världen i synen på funktionsnedsättning. Även om det är en lång resa kvar.

Det är inte så länge sedan som personer med allvarliga funktionshinder var hänvisade till institutioner. Några som stod vid sidan av. Några som inte skulle ges samma fullvärdiga plats i samhället. Vi får inte glömma det.

Det var ett samhälle som inte visste bättre. Precis som vi om femtio år kommer att blicka tillbaka mot 2010-talet och förundras över de tillkortakommanden vi då hade.

Det är en naturlig del av ett samhälles utveckling.

paraolympics2

Vikten av förebilder
Framgången ligger i att personer med olika funktionsnedsättning, deras föräldrar och anhöriga fört en enveten kamp för människovärde. Och de är värda all respekt. Inte alltid lyssnade på samtidigt som de har mött ett samhälle med fördomar och som inte alltid varit redo för förändring.

Alla föräldrar som slåss för sina barn – oavsett vad det handlar om – vet att det är en livslång kamp. Så kanske det inte borde vara men vi måste förhålla oss till det.

Med stor respekt för landsting, medicin och läkare, personliga assistenter, habilitering och rehabilitering, föreningar, kommun med våra förskolor och skolor, socialtjänst, fritid, vård och omsorg och boende. Allt detta är oerhört viktigt men i slutändan så är det personen själv och de anhöriga som står där. Även om alla vill väl så infinner sig ibland känslan av ensamhet och oförståelse. Vi behöver förstå det.

Ett handikapp tar kraft och energi.

Det är också viktigt att vi får förebilder. Personer som visar hur det går att leva ett fullvärdigt liv inte bara inom idrotten utan i arbetslivet, inom politiken, i familjen.

Jag har egna bilder på näthinnan från Mikael Andersson i Örebro hur han spelade pingis och innebandy trots sitt handikapp. Jag tänker på simmaren – 14 världsrekord – och numer politikern David Lega.

micke-andersson
Armlös, benlös men inte hopplös – titeln på Mikael Anderssons bok

En inneboende urkraft
Samtidigt är jag hoppfull och Paralympics står som en symbol för det arbetet och det erkännandet.

Idrottare utan armar och ben, utan hela den fysiska och psykiska förmågan gör stordåd och visar också oss som lever ett sk normalt liv att människan har en inneboende urkraft. Många personer med en funktionsnedsättning berättar också om att deras handikapp är en del av dom och att de inte vill byta bort det. Då vore de inte de personer de är.

Jag tror mig förstå den livsfilosofin.

I den meningen handlar det inte bara om människovärde utan lika mycket om att visa att vi människor är olika och att vi har ett ansvar för våra liv.

Om det är något handikapprörelsen visat genom åren så är det just ansvarstagande, att lära sig att acceptera tillkortakommanden och ändå forma sina egna livsbetingelser. Detta samtidigt som man kräver något av samhället och omgivningen.

Det är att vara människa.

Vi har ett oerhört viktigt uppdrag inom våra kommunala verksamheter. Att stötta och möjliggöra ett värdigt liv men också att synliggöra.

rullstol
Personerna på bilden har inget med texten i sig att göra

Vi har också ett tydligt uppdrag från politiken – 150 personer med en funktionsnedsättning skall anställas i den kommunala organisationen de närmaste åren. Jag undrar om inte Eskilstuna är unika i landet med den ambitionen. Kan vi få ett bättre och viktigare uppdrag.

Och apropå vår bordtennisspelare.

Han heter Ibrahim Hamadtou och kommer från Egypten. När han var 10 år så förlorade han båda armarna i en tågolycka.

– Vad är den största utmaningen med att spela pingis utan armar, frågar Aftonbladets reporter.

– Jag tänker inte så. Jag ser inte svårigheterna.

Det är också ett sätt att se på sitt liv.

Ha en bra vecka!

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | september 22, 2016

Veckan som gått – w 38

På jobbet
Jag tänker på all förändring vi varit med om sista åren.

eskilstunaan

Det mest dramatiska är naturligtvis krigen, flyktingströmmarna och osäkerheten i världen som påverkat oss direkt både som individer men också som boende i Eskilstuna.

Men även vår stad har omvandlats. Nu är vi över 100 000 invånare och det ställer nya krav på oss.

Stadsbilden förändras också. Miljön runt ån har blivit något annat. Ett nerbrunnet Statt är uppbyggt samtidigt som vi lämnar våra klassiska byggnader Vattenpalatset och Sporthallen till förmån för en ny högskolan. Jag hör fler och fler röster som uppskattar det nya Fristadstorget.

Eskilstuna ån4

Ett nytt bad står färdigt och om bara några månader invigs den nya arenan. Bostadsbyggandet har tagit fart. Och vem trodde att ett Eskilstunalag skulle spela i Champions League.

Vi uppmärksammas i olika sammanhang för vårt miljöarbete och sakta men säkert förbättras kunskapsmålen i skolan.

Det sker en modernisering i många av våra bostadsområden och det finns en efterfrågan på mark för nya företagsetableringar.

Kort sagt – Eskilstuna är på väg.

Samtidigt ger inte arbetslösheten med sig. Vi försämrar oss på Svenskt Näringslivs ranking och det finns en social oro i några av våra områden. Vi möter våld, kriminalitet och drogförsäljning. Alla barn och ungdomar mår inte bra.

Det är också Eskilstuna.

Det gäller för oss att förstå den här utvecklingen och de mekanismer som drar oss åt olika håll. Vi behöver hålla ihop nu. Haten, hoten och i sämsta fall våldet drar oss tillbaka.

Jag kan ha förståelse för oron. Den är naturlig men det ger oss ingen energi. Ingen styrka.

eskilstuna-vaxer-2

Förändring skapar både oro och hoppfullhet. Det är det som är själen i en kommun.

I det vardagliga arbetet den här veckan fortsätter de sk dialogsamtalen med våra förvaltningsledningar. Det känns hoppfullt och jag får så många bra berättelser och uppföljningar som ger bilder av riktigt bra verksamheter.

Vi står samtidigt mitt uppe i ett antal viktiga utvecklingsfrågor. Vi ser över vår mat- och restaurangverksamhet och arbetar med förslag till förändringar i Torshälla.

Vi ser över hur vi kan stärka arbetet med fastighetsfrågor och säkerhetsarbetet. Två frågar som kan tyckas interna men som betyder oerhört mycket för våra verksamheter.

utvardering

En kommunal organisation ska granskas. Vridas och vändas på. Det ligger i sakens natur. Samtidigt så får vi som kommunmedborgare också vara lite ödmjuka inför en kommuns komplexitet och agera som både konstruktiva kravställare och ansvarstagande medaktörer. Så byggs en modern stad.

Nu i veckan går vi ut med en SCB-undersökning där vi frågar 1200 Eskilstunabor vad de tycker om den service, omsorg och utbildning vi levererar varje dag. Det är viktiga synpunkter som gör oss bättre.

Samtidigt genomför vi just nu en sk medarbetarundersökning där vi som medarbetare gör vår värdering av hur vi har det på jobbet.

Kodordet är öppenhet. Det är också en del av en kommun.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Apropå förändring. Gamla bilder skall utmanas.

Min bild är att vi Eskilstunabor är ett bilåkande och gående folk. Det är så jag minns det Eskilstuna jag växt upp i.

Matmarknaden

Om jag minns rätt så finns det också statistik som stödjer den bilden.

Men saker och ting förändras. Kollektivtrafiken ökar – bl a som en följd av nyare och bättre linjedragningar men också att våra barn och ungdomar och numer också våra pensionärer uppmuntras att åka mer buss som en följd av nya biljettsystem.

Vi ser också ett ökat cyklande. Kanske ett uttryck för en ung generation som ser cykeln som ett bättre alternativ än bilen.

Det här är en bra utveckling. En storstad – som Eskilstuna numer är – kan inte bygga sin infrastuktur på gamla erfarenheter och gamla sätt att se resandet.

kollektivtrafik

Tiden då vi kunde åka 70 km genom staden utan ett enda stopp är för evigt över. Tiden då stadens centrum började vid Smörparken och slutade vid Nybron är också över.

Det betyder inte att vi ska acceptera onödiga bilköer eller försvåra för bilismen. Men vi ska än mer tänka helhet och att Eskilstuna behöver bli en stad där olika kommunikationssätt samsas.

Den här veckan var det dags för den Europeiska mobilitetsveckan som har till syfte att synliggöra de här frågorna. Här i Eskilstuna har vi t ex arrangerat Bussens dag, elbils-kväll och förändringen av Kungsplan till en matplats med foodtrucks var också ett sätt att visa upp den moderna staden på ett nytt sätt.

På hemmaplan
Det finns en stark tradition i vår familj att uppmärksamma födelsedagar. Det är också en anledning att komma samman. Så nu i helgen träffas barn och barnbarn. Hur många år våra födelsedagsbarn fyller har vi redan glömt.

Annars lyssnar jag på Freddie Wadling. Han gick bort före sommaren och har så mycket fint material som är värt att lyssna på.

Snart kommer den 1000:e bloggtexten…vad ska den handla om?

Ha en bra helg!

Skrivet av: Pär Eriksson | september 18, 2016

Om en filosof, ett livsavgörande vägval och att vara dömd till frihet

En kollega berättade att han i somras mött en ung kille som figurerade i närheten av ett av de gäng som skapat oro och bråk.

Framtid - Utbildning

Även om han inte var vare sig stenkastare eller bilbrännare så fanns han i en miljö nära sina kriminella kompisar.

Samtidigt berättade min arbetskamrat att vår kille hade kommit in på universitetet på en välrenommerad och statusfylld utbildning.

Låt oss stanna upp där och reflektera en stund.

Att ansvara för sitt egen livsprojekt
Jag har genom åren – kanske än mer när jag var yngre – fascinerats av filosofen och författaren Jean-Paul Sartres (1905-1980) tankar.

sartre

Sartre brukar betraktas som existentialismens fader även om han i sin tur hade föregångare och filosofer som stimulerade honom – t ex Kirkegaard och Heidegger.

Existentialismens grundtes är att människan är en aktiv skapare av sitt eget livsprojekt, sin moral och har ett eget ansvar för sitt liv och är den enda som kan formulera sin mening med livet.

Sartre menar också att människan är både född och dömd till frihet. Och med det också till ansvar.

Ansvar1
Det går naturligtvis att vrida och vända på Sartres resonemang. Och den som är starkt symptomteoretiskt orienterad – dvs att vi alltid agerar utifrån samhällets förutsättningar, att allt är symtom på något bakomliggande – kan naturligtvis känna sig obekväm med existentialismens idévärld.

Samtidigt menar jag att tankegången om vårt eget ansvar för våra egna liv behöver inte stå i motsättning till en djup förståelse för att våra sociala förutsättningar och biologiska arv påverkar oss.

Etik1

Men låt mig ändå utmana er. Jag menar att Sartre sätter fokus på en oerhört viktig insikt i allt mänskligt liv. Insikten att vi förfogar över oss själva och att vi är ansvariga för våra liv. I den meningen är vi dömda till frihet – för att använda Sartres egna ord.

Med ansvar följer att göra val
Även den tyske lägervakten i Auschwitch är ansvarig för sitt handlande. Även om hans handlingsutrymme var strängt begränsat. Precis som våldtäktsmannen, den ekonomiske brottslingen och stenkastaren är ansvariga för sina livsval. Eller den som begår omoraliska handlingar mot samhället eller sin nästa.

Samarbete

Precis som du och jag är ansvariga för våra liv och våra vägval. Hur vi agerar på jobbet eller i våra familjer, vad vi säger och uttrycker på sociala medier.

Må vara att världen är orättvis. Många växer upp under svåra sociala umbäranden där de blivit illa behandlade och också utnyttjade. Kanske till och med av de som ska älska en mest.

Om vi känner oss kränkta eller orättvist behandlade av samhället eller av enskilda personer betyder inte det att det ger oss rätten att själv agera i en anda av hot, hat eller att välja en kriminell bana.

Jag vet att detta inte är enkelt. Jag har förståelse för att våra tankar och vår livsfilosofi lätt drar mot att det är någon annans ansvar. Må vara samhället, politikerna, arbetskamrater, chefer eller föräldrarna och livspartnern.

miljö och klimat

Idén om att det är någon annans ansvar eller fel skänker åtminstone i det korta perspektivet en viss själslig lindring. Att skuldbelägga är djupt mänskligt – om än inte särskilt konstruktivt. Det skapar sällan förändring.

Så ytterst handlar utmaningen om att formulera en idé för livet och också vara redo att ta det fulla ansvaret för sitt liv, sitt eget livsprojekt.

Sanningens minut
Och så står han då där vår unge man. Mitt i turbulensen. Spänningarna och oron i samhället tenderar att öka. Kraven på lojalitet med gänget och dess moral kontra vuxensamhällets och föräldrarnas.

illustration depicting a sign post with directional arrows containing a life choice concept. Blurred background.

Han har allt framför sig. Han kan snabbt bli inskolad i de kriminella livets spelregler…men så var det det där med betygen. Betyg och kunskap som uppenbarligen står sig bra. En plats på en av våra mest prestigefyllda lärosäten.

Det är möjligt att familj, vänner, lärare, fältassistenter och fritidsledare kan ge råd men beslutet det äger bara vår unge man. Naket och obönhörligen.

Så tufft är det att vara människa. Eller kanske tvärtom – så befriande är det att vara människa skulle Jean-Paul Sartre säga.

Ha en bra vecka!

Skrivet av: Pär Eriksson | september 15, 2016

Veckan som gått – w 37

På jobbet
En kommun fattar tusentals små och stora beslut under ett år.

oversiktsplan1

Det finns en bra regel – alla beslut skall kunna granskas öppet. Det är en del av demokratin. Därför tycker jag att veckans TV4-program Kalla Fakta var bra. Det behandlade Eskilstunas Översiktsplan, om Folkesta och områdets framtida användning och utveckling och om de boendes upplevelser.

Att det finns olika synpunkter om vad som är bra och dåligt, rätt eller fel är naturligt. Kanske ett uttryck för en stad som växer.

Vi måste har en stor förståelse för att de som känner sig drabbade är både arga och ledsna. Samtidigt är den utmanande frågan – hur utvecklar man en stad mitt i ett expanderande Mälardalen? I en region där nya järnvägsdragningar, vägar, bostadsområden, industrimark, energisatsningar, arenor och bad ritar nya kartor och förändrar hela landskap.

god-man

Den här veckan hade vi uppföljning av kommunens uppdrag i rollen som överförmyndare. Det är en relativt liten verksamhet med dryga tio medarbetare men nog så viktig. Idag har vi en samlad organisation och nämnd tillsammans med Strängnäs.

Överförmyndarens uppgift är bl a att rekrytera, tillsätta och följa upp sk gode män. Det är personer som går in i rollen som vårdnadshavare – ofta utifrån föräldrabalken – när barn och ungdomar men också när vuxna behöver någon som representerar dom.

Idag har vi dryga 2000 personer i Strängnäs och Eskilstuna som har en god man eller förvaltare – med hopp om att jag minns rätt – och mottagandet av ensamkommande flykting barn och ungdomar har inneburit en kraftig utbyggnad av överförmyndarens uppdrag.

Det här är också en del av en kommuns arbete.

Vi står mitt uppe i sk dialogsamtal där vi följer upp årets första åtta månader.

Långsiktighet
Pengar är inte en tom siffra utan något som ger kraft och näring

I våra roller som invånare, förälder, anhörig, idrottsvän, kulturintresserad behöver vi inte alltid ta ansvar för helheten. I många fall – kanske också med kloka sakskäl – så argumenterar vi för vår sak.

En kommunledning – såväl politiker som tjänstemän – måste alltid hålla en hög nivå av förståelse för helheten. Parker och gator skall samsas med satsningar på skolan, äldreomsorgen skall vägas mot kollektivtrafik, kultur och idrott diskuteras i förhållande till socialtjänst. Bostadsbyggande och logistiksatsning skall vägas mot nya miljöinvesteringar.

Det är det här som är politik. Förmågan att se helheten och också göra svåra prioriteringar.

systemteori

Min erfarenhet genom åren är att det som ter sig enkelt utifrån oftast är mer komplext och svårbedömt inifrån.

Jag har djup förståelse för invånarnas och brukarnas frustration över att just deras fråga borde prioriteras högre eller ges mer resurser. Samtidigt ser jag ett behov av att vi alla förstår de svåra överväganden som en kommun har att göra.

Nå, med detta sagt så är vi inne i en viktig period med sk dialogsamtal. Ledningen träffar respektive förvaltningsledning för att gå igenom hur årets första åtta månader gått med avseende på kvalitet, ekonomi och utveckling.

Det här är nödvändiga samtal i en stor och komplex organisation.

Parallellt så träffar vi också de kommunala bolagen i sk ägarsamtal.

Det här är en del av en kommuns hjärtrytm. Uppföljning, samtal, dialog, vad kan göras bättre och vad gynnar helheten.

Noterar att vår grannstad Västerås fått utmärkelserna Årets Energikommun och Årets Skolmatsstad. Men hack i häl hamnar Eskilstuna. Bra jobbat av tvillingstäderna. Vilken region…

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Hotellen, vandrarhemmen och möjligheter till övernattning är en viktig del av en stads utveckling.

Eskilstuna har en fin tradition av klassiska hotell. Visste ni förresten att delar av stadshuset en gång i tiden också var hotell.

statt1
Det nya och gamla och Statt

Om inte annat så står traditionsbundna Statt som ett landmärke vid ingången till centrum och påminner oss om vikten av gästfrihet och värdskap. Statt har en historia tillbaka till 1930-talet.

Vi är många Eskilstunabor som firat studenten, varit på dans, ätit eller haft vänner och släktingar som övernattat där.

Just därför var också branden 2009 ett slag mot oss alla. Det var ett skändligt brott på en hel stad och jag tackar alla tänkbara gudar att ingen blev innebränd.

Det hade kunnat utvecklats till en av de största katastroferna i Eskilstunas historia med hundratals döda.

Nu står Statt där igen – denna gång i två versioner Comfort Hotell och Elite Hotell – som en symbol för att vi är ett folk som är svåra att kuva.

Men Eskilstuna har också en rad andra viktiga hotell med fina anor. City Hotell uppe vid järnvägsstationen, Best Western eller Smeden som Eskilstunaborna alltjämt kallar det, Sundbyholm, Vilsta Vandrarhem, Lilla Hotellet och Eskilsgården. Det finns säkert fler.

Fortfarande tvistas det om var Beatles bodde vid sitt besök 1963…

hotell-bolinder-munktell

Och jag väntar medvetet med Hotell Bolinder-Munktell. Ett hotell – ni hör på namnet – med starka historiska traditioner mitt i 1800- och 1900-talets industriella vagga. Vackert belägen där Eskilstunaån är som bredast.

Den här veckan celebrerar de 25 år. En slags markering av vår stads utveckling. Vårt kära Volvo BM som numer är just hotell, folkhögskola, arkitektfirma, företag, sciencepark, konstmuséum, Konstfrämjandet och Sörmlands kultur, idrottsarenor och bad.

Grattis till 25-åringen och alla våra fina hotell och boenden. Ni är viktiga för vår stad.

På hemmaplan
Jag är uppvuxen i området kring Djurgården och Ekängen. Där fick jag också mina första kompisar i kvarteret, på fotbollsplanen och på Djurgårdsskolan. Vi ses vartannat år och nu i helgen är det dags för en ny kompisträff.

Jag gillar de här mötena. Det påminner oss inte bara om tidens naturliga gång utan också om vänskapens och kamratskapens betydelse. Vi känner varandras bakgrund, föräldrar, syskon, familjer, drömmar, misstag och framgångar. Det är kanske det som är att vara människa och vän.

skjulstahallen

Även om sensommaren hänger i så går vi obönhörligen mot höst. Om inte annat så påminns vi om att handbolls-, basket och innebandysäsongen är igång.

Jag skickade ett grattis till handbollens nye förbundskapten Kristjan Andresson och erbjöd mig att bli assisterande. Han skulle fundera…

Nu är det Eskilstuna som ”rules” handbollens landslag. Kristjans kollega Janne Ekman är assisterande för handbollsdamerna.

Annars lyssnar jag på tidigare outgivet material av countryns old ladies Dolly Parton, Emmylou Harris och Linda Ronstadt.

Det kan inte bli bättre. Mitt hjärta smälter.

Ha en bra helg!

 

 

 

 

 

 

Vi lever i en allt mer svårtolkad och fragmenterad värld.

illustration depicting a sign post with directional arrows containing a life choice concept. Blurred background.

Tiden då vi upplevde samma saker tillsammans eller värderade skeenden likartat är i någon mening över.

En tid då vi kanske upplevde att vi bar på samma grundläggande värderingar, påverkade av samma skola och av föräldrar som tänkte ganska lika.

För att använda sociologernas och religionsfilosofernas språk – en homogen världsbild, en slags monoteism.

Jag tror att en del av de tendenser vi ser i form av Brexit, motstånd mot globaliseringen, en ökad protektionism, religiös och politisk extremism eller att Donald Trump är en tänkbar president går att söka i längtan tillbaka till en flyende tid.

En form av motstånd – om än i olika former och med olika utgångspunkter – mot det okända och oprövade.

Samtidigt står världen och samhället inför nya prövningar. Homogenitet ersätts av heterogenitet. Monoteismen – tron på en och samma gud – ersätts av ett samhälle där flera -ismer, religioner och trossystem ska leva sida vid sida i en form av samexistens.

Höstlöv
Människans palett är ofta mer färgrik än vi tror…

Det här skaver naturligtvis och skapar friktion. Vi behöver förstå den här utvecklingen för att bättre kunna orientera oss i det nya samhället.

För nytt blir det. Och det är inget märkligt. Läser vi på i historieböckerna så har mänskligheten till och från stått inför sådana här mentala språng. Det är nästan alltid smärtsamt – i sämsta fall med krig och stora sociala och mänskliga umbäranden som följd.

Demokrati, humanism och nyfikenhet
Min erfarenhet är att vi i det här svåra läget har två saker att göra.

Dels att skaffa oss ett räcke att hålla oss i. Något att ta stöd mot när det svajar och blåser. För min del är det att hålla hårt i värdeorden demokrati och humanism. Om vi tappar den kompassriktningen så förlorar vi också något av vårt människovärde.

Därför är också de politiska och religiösa -ismerna som förkunnar våld, terror, förtryck, hat och hot krafter som måste bekämpas.

Dels handlar det om att förstå hur andra tänker. Inte i första hand för att vara artig eller att ”hålla med” utan för att förstå.

LKS 20150430 4558; Pope Francis tries to hear during an audience with the members of Cursillos of Christianity movement in the Paul VI hall at the Vatican on April 30, 2015. LEHTIKUVA / AFP PHOTO / TIZIANA FABI
Snart på besök i Sverige…för att lyssna

Vi lever i en tid då vi behöver bli än mer nyfikna, än mer frågvisa, se den andres goda intention. Detta utan att ge upp sina egna grundläggande värderingar.

Att gå i en annans skor
Den indianska visdomen – att gå i en annan människas mockasiner – är oerhört relevant.

Flummigt, invänder den kritiske läsaren. Ja, kanske. Men vad har vi för alternativ?

Om vi tänker på vår vardag skulle jag vilja se mer av öppenhet och nyfikenhet i våra kommunala verksamheter. Nyfikenhet på hur mina arbetskamrater tänker. Nyfiken på vad som rör sig i våra politikers huvuden och tänkande. Att förstå politikens komplexitet och förmåga till helhetstänkande för att få ihop de mångas synpunkter.

Skor

Och vice versa. En nyfiken politisk generation som är djupt intresserad av hur vi som invånare och medarbetare tänker. Att lyssna på erfarenheter.

Internt i vår egen organisation vill jag se lärare som är nyfikna på socialsekreterarna. Stadsbyggare som förstår hur en miljöinspektör tänker.Fritidspedagoger och kulturarbetare som närmar sig vård- och omsorgspersonalen. Chefer som anstänger sig extra för att lyssna på brukare och medarbetare.

Och vice versa.

Förmågan att gå i en annans mockasin blir ett av samtidens viktigaste förmågor.

Kanske vi borde ha det som en naturlig fråga vid anställningsintervjuerna – är du van att gå i en annan människas skor?

Eller tänk er ett lönesamtal som börjar med; jag har satt dig högt i årets lönerevision för jag har sett din förmåga att byta skor.

Eller varför inte börja nästa arbetsplatsräff med Joe Souths fina ”Walk a mile in my shoes”.

”If I could be you and you could be me for just one hour
If we could find a way to get inside each others mind
If you could see you through my eyes instead of your ego
I believe you’d be surprised to see that you’d been blind
Walk a mile in my shoes, walk a mile in my shoes
Yeah, before you abuse, criticize and accuse, walk a mile in my shoes”

Ha en bra vecka!

 

Older Posts »

Kategorier