Skrivet av: Pär Eriksson | augusti 13, 2017

Om att leda andra, att låta sig ledas och leda sig själv

När vi tänker ledarskap så är det lätt att våra tankar far iväg och vi tänker på begrepp som att leda andra.

Det är förvisso inte så konstigt eftersom det ofta är så vi definierar ledarskapet. Förmågan att leda andra, förmågan att peka ut färdriktningen för gruppen, förmågan att nå resultat.

Men jag menar att ledarskapet och medarbetarskapet för den delen – eftersom det innehåller en form av ledarskap i klassrumet, på äldreboendet eller i arbetslaget – bygger på fler dimensioner.

Att förstå innebörden i att låta sig ledas
En av ledar- och medarbetarskapets viktigaste ingrediens är förmågan att låta sig ledas.

För den nyinvigde i ledarskapets logik kan det låta ovant men min erfarenhet är att ledare och medarbetare som förmår låta sig ledas blir bättre i sitt yrke och växer också som människor.

Att låta sig ledas handlar om förmågan att lyssna på kloka synpunkter från omgivningen. Från brukare och anhöriga, från kollegor, från fackliga organisationer och samarbetspartners. Att ta intryck, att låta sig påverkas.

De allra bästa cheferna jag mött genom åren har just burit på förmågan att låta sig ledas.

Det betyder inte att jag är ett rö i vinden eller blir svag i mitt beslutsfattande. Tvärtom. I och med att jag öppnar upp mitt sinne, mina tankar så fördjupas min egen förståelse för ett skeende eller en händelse.

Vikten av att leda sig själv
Förmågan att låta sig ledas måste också kombineras med förmågan att leda sig själv.

I många frågor finns inte alltid stöd, råd eller ens en tydlig riktning.

Jag har i tidigare krönikor berättat om fd Volvochefen Leif Johanssons kloka svar till en grupp föräldrar som undrade vad han såg att deras barn behövde för kompetens i det framtida arbetslivet.

Leif Johansson svar är genialt – ”vi behöver chefer och medarbetare som kan orientera sig i otydliga organisationer med otydliga visioner och otydliga ledningar”.

Kanske hade alla förväntat sig ett svar som i sig var tydligt och slog an det gängse synsättet. Snarare vände han på frågan och ställde den uppochner. Du måste lära dig att leda dig själv.

I det moderna arbetslivet finns inte alltid en manual att följa eller en chef till hands som pekar vad du ska göra eller hur du ska göra det.

Jag måste lära mig leda mig själv.

Men då krävs också ett ledarskap som klarar av det. Som ger mandat och litar på medarbetarna. Detta samtidigt som vi som medarbetare måste vara redo att ta ansvaret. Inte skylla på andra. Inte peka fingret åt något annat håll.

Tiden – om den ens funnit – då jag kan hänvisa till någon annans ansvar är i någon mening över. Att hänvisa till ”dom” i skolan, i socialtjänsten, kultur och fritid, miljö och räddning, Kommunfastigheter, politikerna, föräldrarna, näringslivet…blir som ett släpankare för en kommunal organisation som vill vara framåtsyftande.

Om vi ser den här helheten – leda andra, låta sig ledas och leda sig själv – då växer också ett modernt sätt att se på arbetslivet.

Och kanske viktigast – jag spelar huvudrollen i mitt eget liv. Jag blir en del av en helhet och förmår sätta in mig själv och mitt uppdrag i ett större sammanhang.

Så bygger man moderna organisationer 2017.

Ha en bra vecka!

 

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | augusti 10, 2017

Sommarpärspektiv XI 2017

Jag är långt ifrån att vara någon äventyrare.


Sydtoppen på Kebnekaise – Sveriges högsta topp 2106 m

Men jag uppskattar utmaningar. Att ge sig i kast med något som skapar energi, att få visa sig själv vad man går för.

Jag har vandrat ett antal gånger i fjällen med socialt vingklippta ungdomar och narkotikamissbrukare. Och det är som att vi hittade hem. Vi blev människor inför varandra. Vi tvingades samarbeta för att klara prestationen.

Den där känslan och erfarenheten har sedan följt mig genom åren. Längtan efter att vandra, få pröva sig själv både mentalt och fysiskt. Att vara beroende av andra men ändå förstå att jag ansvarar inför mig själv. Ingen kan bära mig.

Även om prestationerna varit blygsamma så har det betytt mycket för mig. Ett stupande Sylarna med två ystra 12-åringar, ett Kebnekaise som krävde att jag övervann både höjdrädsla och en ömmande kropp eller en värdefull pilgrimsvandring i ett stekhett Spanien på väg mot Santiago de Compostela.

Och de där prestationerna kan lika väl vara ett halvmaraton då kroppen och huvudet bara skriker – stanna.

Eller som nu i veckan då jag sätter mig för andra gången på mountainbikecykeln för att ta mig till Mora. Må vara att det denna gång bara är halva sträckan.

Jag vet att det kommer att göra ont. Det värker och smärtar och i  huvudet kommer jag att höra min mammas röst ”lägg dig och vila, sicket stolleprov…”

Och ändå ska jag framåt i mål.

Jag berättar inte det här för er för att ni ska imponeras – okey lite då… – utan mer för att jag vill väcka lusten till att utmana sig själv.

I vandringens och toppbestigningarnas värld, i löpningens och cyklandets fasor så är det en ständig kamp mot det som gör ont. I kroppen och i huvudet. Och ändå fortsätter jag och ser det som en tjusning.

Och jag tror inte att allt behöver vara fysiskt. Jag tror att vi alla bär på utmaningar som gör ont, att våga pröva, att utmana, att bli lite mer människa.

Jag tror också att vi kan bära med oss erfarenheterna in i våra jobb.

Världen och samhället är både underbar och hemsk på en och samma gång. Det är nu det behövs chefer och medarbetare som står upp och vill förändra, göra en skillnad.

Jag hör att det kan eka tomt och någon kritisk läsare kan säkert lockas att raljera – men det har aldrig varit viktigare än just nu att arbeta i offentlig sektor. Våra barn, ungdomar, familjer, äldre och personer med en funktionsnedsättning behöver oss.

Det kommer att ta emot. Jag är medveten om det. Och kanske det är det som är själva lärdomen.

Har jag tagit mig upp längs Sylarnas höga och stupande kam, stått på den där hala och oberäkneliga snötoppen på Kebnekaise, gått den där grusiga och dammiga stigen i Spanien, sprungit de där krävande 21 kilometerna och tagit mig från Sälen, via Evertsberg till Mora så vore det attan om jag inte också orkade med att utveckla Eskilstuna.

Det må värka och ta emot och mamma må stå där och ge lindring men framåt ska vi.

Håll tummarna på fredag.

Ha en bra vecka!

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | augusti 5, 2017

Sommarpärspektiv X 2017

”Jag hade tur när pappa Jörgen och mamma Elsie-Marie skulle bli föräldrar första gången.

Givetvis blev de sorgsna när det konstaterades att jag hade en CP-skada. Men jag uppskattar att de tog hand om mig som ett ”friskt” barn.”

Det är de första meningarna i Eskilstunabon Uffe Karlssons bok ”Mot alla odds”. Det är en stark inledning som sätter fingret på vad människovärde ytterst handlar om.

Sommarens ledighet ger tid till läsning. Bland årets skörd så har jag läst litterärt starka böcker men ändock så är nog Uffes bok den som berört mig mest och djupast.

För oss som växt upp runt Ekängen och Isstadion, i områdena kring vårt vackra Djurgården och Östermalm i Eskilstuna så går det inte att inte veta vem Uffe är.

Han har sedan liten knatte varit en del av miljön. Som en del av idrottsfamiljen Karlsson. Och frågan är om han inte hade blivit en riktig duktig bandyspelare – med Bengt ”Kungen” som farfar och Jörgen som pappa – om förutsättningarna varit annorlunda.

Uffe är född med en CP-skada – han använder själv ordet rörelsehindrad – vilket innebär att han inte kan gå, prata och har svårt att styra sina rörelser.

Och ändå – understryker Uffe – så han haft ett underbart liv.

Jag uppskattar sådan här livsberättelser. Det är som att Uffes ord tar tag i mig och för in mig i en annan värld men ändå inte.

Ord där varje bokstav är skapad med en pinne fastsatt vid huvudet. Själva tillblivelsen av boken blir en lektion i att leva budskapet om att ta vara på den kraft och energi som vi bär som människor.

I boken får vi för följa Uffes tid i skolan, de viktiga tonåren, kärleken, det första egna boendet, alla viktiga personliga assistenter och så denna stöttande familj. Och alla vänner.

Och det är kanske där boken sätter sina starkaste spår. Uffes förmåga att leva livet, att vara social, att vara det där ”friska” barnet som hans föräldrar mött honom som.

Trots att han inte kan prata, inte kan gå eller klara sig helt själv.


Far och son Karlsson – foto: Niklas Holm

Som läsare blir jag berörd. Uffe kunde vara jag. Hans pappa och mamma kunde lika väl vara jag och min hustru. Eller mitt barnbarn.

Den identifikationen är viktig därför att den skapar förståelse och den skapar en djup känslan och upplevelse om vad människovärde är för något.

Oaktat hudfärg, religion, etnicitet, sexuell identitet eller funktionsnedsättning så är vi i första hand människor. De som vill dela upp oss, särskilja oss, peka ut ett ”dom” och ”vi” förstår inte människovärdets okränkbarhet.

Jag gissar att det även hos Uffe och hans familj till och från funnits tårar. Tider av förtvivlan. Kamp mot myndigheter och upplevda tröga regelverk. Kanske institutioner och organisationer som borde samarbetat mer.

Men – och det är viktigt – det finns ingen självömkan eller tendens att tycka synd om sig själv – i Uffes ord och berättelser. Det finns inga ”dom” som borde eller någon skuldbeläggning.

Tvärtom ger han mig energi och styrka i sitt sätt att tänka och leva.

Och det är så välgörande att via boken få följa med i Uffes liv. Och för mig och mina kompisar runt Ekängen och Östermalm är det så välgörande att veta att den där lille grabben i rullstolen som vi mötte på 1960-talet fick en värdigt och bra liv.

Uffes stora intresse för idrott blev också hans jobb. Under många år skrev han kåserier och referat. Jag tror – om jag är rätt informerad – att han allt jämt arbetar med vår bandyförening EBS.

Jag träffade Uffe och hans pappa Jörgen här om dagen. Som alltid var de på väg någonstans, mitt i vimlet. Mitt i steget. Livet skall levas.

Jag såg i Uffes ögon att han blev glad när jag berättade att jag precis hade läst hans bok och att den gjort intryck.

Jag vet att det tog många år att skriva boken. Bokstav för bokstav. Som blir till ord för ord. Stycke för stycke. Kapitel läggs till kapitel. Ett liv.

Och Uffe…vi har så mycket gemensamt.

Vi älskar båda den här staden. Vi vet vad Diana, Eskilshem, Östermalm och EBS betytt. Vi vet att livet är både skört och samtidigt så underbart.

”Jag hade tur när pappa Jörgen och mamma Elsie-Marie Karlsson skulle bli föräldrar första gången…”

Det kan inte uttryckas bättre.

Ha en fortsatt bra sommar!

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | augusti 1, 2017

Sommarpärspektiv IX 2017

I förra veckan hade DN ett läsvärt och folkbildande reportage om barnäktenskap.

Journalisten Mia Holmgren besökte en by i Indien och lät barn, ungdomar och vuxna komma till tals.

Det har säkert skrivits hundratals artiklar i det här ämnet. I den meningen sticker heller inte det här reportaget ut.

Varje år blir 15 miljoner flickor gifta innan de fyllt 18 år. Ca 700 miljoner av världens kvinnor var gifta innan de fyllt 18 år.

Indien är det land som har flest antalet barnbrudar i världen. Nästan hälften – 47% – av alla flickor i Indien är gifta som barn.

Vi lär oss också att av de länder i världen med störst andel barnäktenskap så är de flesta afrikanska länder.

När vi som bor i Västeuropa tar del av det här så reagerar vi. Det är långt från vår kultur, våra värderingar och hur vi ser på både barn och äktenskap.

Vi ska fortsätta att reagera. Vi får inte titta bort eller låtsas som att det är ok. Vare sig det sker ute i världen eller i vårt eget land.

Men DN-reportaget är välgörande därför att det inte nöjer sig med att berätta om siffor, statistik och kulturmönster med byråd och byäldste som beslutar om barn och familjers framtid.

Vår journalist låter barnen och ungdomarna själva komma till tals. Och det är så hoppfullt.

Det kommer att ta tid att bryta kanske hundraåriga mönster men inget kan stoppa utvecklingen.

Svaret är utbildning och bildning. Unga tjejer ges kunskap och självförtroende.

Olika kurser och satsningar i ”livskunskap” där de unga flickorna får lära sig om preventivmedel, mat och hälsa, motion, att sköta hygien, att prata om känslor och handskas med pengar.

Världen fylls av tusentals…ja miljontals unga Malala…som kräver sina rättigheter.

Parallellt får de unga killarna och föräldrarna en ökad medvetenheten om allas lika värde och unga flickors självklara rätt.

Vi som lever här behöver förstå – detta utan att gilla eller bejaka, hata eller hota – att det är traditioner och mönster som behöver brytas.

Det är bildning och utbildning som kommer att ge framgång och förändra världen.

Det är så hoppfullt.

Ha en fortsatt bra sommar!

 

Skrivet av: Pär Eriksson | juli 29, 2017

Sommarpärspektiv VIII 2017

Ingen riktig sommar utan Sommar. Jag tänker på Sommar i P1.

Första programmet sändes 29 juni 1959 och sommarvärd var Tage Danielsson. Så nog är det en traditionsrik företeelse som snart fyller 60 år. 400 program finns alltjämt att lyssna på via Sveriges Radios hemsida.

Har finns bl a ett av de mest uppmärksammade programmen – Mikael Nyqvists sommarprat från 2007. Värd att lyssna på igen som en hyllning till en stor skådespelare som avled nu under sommaren

Jag tror att framgången för sommarprogrammen bland annat handlar om bredden. Någonstans i utbudet och bland alla sommarpratare finns alltid någon som pratar till just oss.

Livsberättelser, erfarenheter, budskap, allvar och glädje blandas i en härlig mix.

Men kanske det mest intressanta är när vi ger oss tid till att lyssna på något som bryter vår egen vardag eller våra egna föreställningar och värderingar.

Årets sommarpratare visar samma bredd som vanligt – från kriminologen Jerzy Sarnecki till författarna Malin Persson Giolito och Johannes Anyuru, artisten Tove Lo och 100-åringen Dagny Carlsson…och många fler.

Men de som fångar mig mest och bäst i sommar är två unga kvinnor. Den somaliskefödde artisten Cherrie Abdulle och handbollsspelaren Linnea Claesson.

Jag tror att vi befinner oss i ett läge då det är än viktigare med förebilder.

Att vara ung just nu innehåller så många möjligheter. I någon mening har världen aldrig varit så öppen och gett så goda förutsättningar för att förverkliga livsdrömmar. Möjlighet till utbildning, att resa, att pröva sin identitet och sina värderingar, att odla sina intressen.

Och samtidigt har det kanske aldrig varit så tufft att var ung som just nu i en värld som ter sig allt märkligare.

En värld med krig, terror, extremism och politisk instabilitet återspeglas också in i våra liv och samhällen.

Känslan av otrygghet – ibland ren rädsla – blir till en del av de ungas vardag.

Det är en sak att var vuxen. Vi kan sätta in saker och ting i sitt sammanhang. Vi kan bearbeta händelser och vi vet också av erfarenhet att det blir bättre.

Just därför är det viktigt att vi vuxna förmår agera som föredömen. Några som de yngre kan se upp till. Något att ta spjärn mot, att få pröva sin värderingar mot.

Jag vet att jag kan låta krävande – ja till och med tråkig – men det har aldrig varit viktigare än just nu att vi vuxna förmår agera moget i våra relationer till och mellan oss själva och också i våra roller som föräldrar, far- och morföräldrar, släktingar, föreningsledare, fotbollstränare, lärare, fritidsledare eller socialarbetare.

Att inte prata illa om varandra. Att inte själva stå för hot och hat. Att prata väl om skolan. Att se den andres goda intention.

Att vara tydlig med var vi står när det gäller alkohol och droger. Att inte flamsa med när det skämtas om sex och dålig attityd till tjejer och kvinnor. Eller fnissa med när det pratas främlingsfientligt eller rent rasistiskt vid fikabordet.

Vi behöver föredömen. Var och en av oss behöver vara föredömen för både tjejer och killar.

Men det är kanske än viktigare just nu att de unga tjejerna får egna föredömen de kan se upp till.

Och jag är så hoppfull. Jag ser det inom idrotten. En Kosovare Asllani, en Olivia Schough.

Och jag ser det inom kulturen och musiken. En Silwana Imam, en Laleh.

Unga tjejer och kvinnor som står för något och som våra barn och ungdomar kan se upp till och vilja efterlikna. Modiga och frispråkiga unga kvinnor.

Och det är där Cherrie Abdulle och Linnea Claesson kommer in. Inte så att deras sommarprogram välter en värld. Men de förmedlar budskap och berättelser som är viktiga. Något som unga tjejer kan identifiera sig med. Känna igen sig i.

Själv fångas jag av den katolske biskopen och nyutnämnde kardinalen Anders Arborelius sommarprogram.

Hans syn på livet och andlighet, ansvar och mänsklighet talar till mig. En äldre man talar till en annan äldre man.

Så måste det få vara. Bara jag är öppen och tillräckligt vidsynt för att lyssna på Cherrie och Linnea…också.

Då växer vi och blir lite mer människa. De där trygga och mogna vuxna världen behöver just nu.

Ha en fortsatt fin sommar!

 

Older Posts »

Kategorier