Skrivet av: Pär Eriksson | september 20, 2018

Veckan som gått – w 38

På jobbet
Det borde stå i neonskrift som en påminnelse – jämfört med 2014-2015 så har vi idag ca 2000 fler barn och ungdomar i förskolan, i grund- och gymnasieskolan.

Det ökade antalet beror på att Eskilstuna växer, att vi har fler elever från andra grannkommuner som går i våra skolor och ett ökat flyktingmottagande under de här åren.

Jag är inte säker på att Eskilstunaborna – och knappt ens vi själva – förstår vilket arbete som gjorts. Planerare och administratörer, kommunfastigheter och stadsbyggnad, miljö- och räddningstjänst, vård och omsorg, kultur och fritid, arbetsmarknad och vuxenutbildning och socialtjänst…och naturligtvis lärare, barnskötare, fritidspedagoger, skolpersonal, rektorer och skolledning.

Föräldrar, familjehem och boendestödjare. Föreningar, företag och organisationer.

Och politikerna som fattat beslut och gett förutsättningarna vad gäller mark, lokaler och resurser.

Jag skriver inte det här med någon glättad underton. Tvärtom har det varit ett tufft arbete för att klara situationen. Det är det som är en kommunal organisations uppdrag. Att förverkliga och genomföra beslut.

Och läs gärna nästa summering – när vi nu analyserar kunskapsresultaten i skolan så är vi tillbaka till 2015 års nivåer. Jag tror inte att alla förstår vilket arbete de gjort.

Ibland tar rubrikerna i media över och de negativa berättelserna på sociala media får oss att tro att vi har en skola i kris. Bilder som i enskilda händelser och detaljer naturligtvis också kan vara sanna. Men ofta får de negativa berättelserna oss att rikta blicken neråt, självkänslan får sig en törn.

Men min erfarenhet talar ett annat språk när jag värderar och summerar helheten.

Jag som arbetat i mer än 40 år och också varit ansvarig för skolan under många år skriver – det här är Sverigeklass.

Den här veckan träffade jag och vår ekonomidirektör Tommy Malm alla chefer i Köpings kommun. Det slog mig hur många som jag samarbetat med under åren. Det var som att lokalen fylldes inte bara av Köpingsbor utan också av Västeråsare, Eskilstunabor och Örebroare.

Vårt tema kretsade kring ledar- och medarbetarskap och en dos styrning. Blir glad att Eskilstuna väcker intresse.

Det märks att hösten år igång – inte bara att ljuset och naturen förändras utan också att viktiga frågor pockar på uppmärksamhet.

Träff med Näringslivskommittén, Stockholm Business Arena och Svenskt Näringsliv står på veckans dagordning.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Sundbyholms slott är kanske en av våra mest populära konferensplatser i kommunen.

Jag hade i veckan möjlighet att hälsa en grupp välkommna till Sundbyholm och Eskilstuna. Jag passade då på att berätta om denna magiska plats som också är en berättelse om vår historia.

Jag är säker att jag pratat och berättat om den tidigare men den är värd att upprepa.

Sundbyholm som burit 1000-talets vikingabyar och haft besök av såväl missionären St Eskil som påvens johannitmunkar.

Jag tror mig också veta att den norska hårdföre vikingen Olof var här i trakten. Med tiden blev han mjukare och en bärare av den nya religionen kristendomen. Myten om Olof – som också blev St Olof – växte sig stark i Sverige och Skandinavien under 1300-talet.

Jag skrev förra veckan om att Torshälla stadsvapen bär en bild av just St Olof. Historien knyts samman. Rötter blir till levande nutid.

Men Sundbyholm är också berättelsen om ett Vasa-slott. Karl Karlsson Gyllenhjelm – som startade Sveriges första folkskola på 1600-talet och förste ägare av Sundbyholm – var son till Karl IX och således barnbarn till Gustav Vasa.

Vi vet också att familjen Rademacher och de första industrialisterna under 1700- och 1800-talet besökte Sundbyholm.

1939 köpte Eskilstuna kommun marken och slottet. Tack för det skriver jag så här snart 80 år senare. Sundbyholm skulle kunna vara ett privat inhägnat område utan möjlighet för Eskilstunaborna att ta del av.

Samtidigt byggdes ett antal standardiserade sommarstugor som gav familjer möjlighet att lämna stan. Några orginalhus finns kvar än idag mitt bland det nya och moderniserade Sundbyholm.

Sundbyholm var en viktig plats även för mig under min uppväxt. Jag bodde här några somrar tillsammans med mina föräldrar i de stugor som kommunen hyrde ut. Om inte annat hängde jag och mina kompisar med badbussen.

Vi skriver 2018 och nu sitter jag i ett av konferensrummen och pratar om regionen och Eskilstunas framtid. Historien knyts samman.

Och mina kollegor och besökare undrar nog varför jag känner så starkt för just den här bygden. Om de ändå visste…

På hemmaplan
Vindarna från Mälaren känns ännu ljumma vilket inbjuder till utomhus-fika.

Helgen fylls bl a av födelsekalas. Hustrun fyller år och yngsta barnet säger att han fyller 39 år. Där måste det ha skett något räknefel.

Hustrun är bortrest och lite tomt blir det. Å andra sidan kompenseras det med att jag kan ta fram mina jazzskivor och spela Cannonball Adderley, John Coltrane och min absoluta favorit Dave Brubeck på maxvolym. Så kan det också gå…

Ha en bra helg!

 

 

 

 

Annonser

I den här veckans krönika ägnar jag mig åt lite folkbildning med hopp om att det inte avskräcker läsaren.

Jag skriver inte det för att be om ursäkt – eller också är det det jag gör – utan mer för att förebereda läsaren på att det krävs lite eftertanke och förmåga till reflektion.

Samtidigt är det kanske än viktigare i ett samhälls- och mediaklimat där vi förväntas vara extremt skarpa, gärna korta och ironiska kombinerat med att trycka till någon på 120 tecken.

Låt mig utmana det och försöka föra ett samtal. Med hopp om att läsaren denna gång har överseende med att jag tar lite extra utrymme.

Rollerna politiker – tjänsteman
Det nyligen genomförda valet påverkar naturligtvis även en kommunal organisation.

Det handlar om hur kommunfullmäktige, kommunstyrelse, nämnder och bolag bemannas och ytterst vilken politik som kommer att bedrivas. Det är en del av demokratin och något som vi medarbetare har att förhålla oss till.

Under mina år har jag verkat med ett antal olika politiska konstellationer och i någon mening så är det precis det som är tjänstemannaledningens profession – att bistå med sakkunskap och genomföra demokratiskt fattade beslut oaktat de för stunden politiska styrkeförhållandena.

Min lärdom genom åren är också att många politiska beslut är kompromisser – det är en fin tanke där olika åsikter och intressen skall sammanvägas och ges utrymme – men där det också finns en tendens att få till hundra procent ”gillar” beslutet. Så paradoxalt är det många gånger.

Just därför är det så viktigt att vi har en tjänstemannaorganisation som förmår genomföra fattade beslut även om alla inte till fullo är nöjda. Det är en del av den ”oklanderliga” tjänsteamannakulturen som byggts upp i Sverige under århundraden och kanske också bidragit till att vi alltjämt är ett land med relativt låg korruption.


Ni visste väl att Axel Oxenstierna – en av Sveriges mest inflytelserika statsmän – är begravd i Jäders kyrka

Det får vi bland annat tacka rikskansler Axel Oxenstierna – som verkade under 1600-talet och var arkitekten bakom idén om hur ett land skulle styras – och dagens hitintills relativt robusta politiska system för.

En kommunal organisation ska alltid förhålla sig till lagstiftning, politiska beslut och ambitioner. Tjänsteamannaorganisationens uppdragsgivare är de formella beslutsorganen – inte enskilda partier eller intressegrupper. Det är en del av den representativa demokratins grundfundament.

Det är också därför vi ibland – säkert med rätta – kritiseras för att vara byråkratiska eller att vi för nogsamt följer lagar och förordningar. Ibland får vi kritik för att vi inte går någon enskild, en förening eller ett företag till mötes.

Men vänd på det – vill vi leva i ett samhälle där den med bäst kontakter, kan prata mest övertygande, har mest pengar eller – om än ovanligt – hotar sig till fördelar eller är redo att använda våld för att få sin vilja igenom?

Media viktiga för demokratin
Här har också media en viktig men svår roll. Medias roll är att granska, att påtala brister, att ge röst åt grupper och påtryckare. Men medias roll är också att informera, ge underlag och fakta, skapa förståelse för olika beslut. De har en smal spång att gå på.

Min erfarenhet under yrkeslivet – efter att ha umgåtts med lokalmedia i tre stora kommuner – är att dom gör det bra och är i någon mening ovärderliga för demokratin.

Genom åren har också jag fått telefonsamtal och mail från invånare med budskapet att om jag inte gör eller beslutar på ett särskilt vis så kommer vederbörande att kontakta media.

Min grundhållning är oerhört tydlig – och jag vet att våra chefer och medarbetare står bakom det – vi välkomnar media och förstår deras roll.

Men vi får inte bli rädda, skärrade eller ändra ett beslut enbart grundat på att vi får kritik i media. Vem vill leva i ett sådant samhälle?

Med hopp om att läsaren inte tröttas men det här är viktigt för den kommunala demokratin. Det är precis i det här läget vi måste ha en kommunal organisation som politiker, invånare och media kan lita på.

Min erfarenhet är att Eskilstuna kommun är en sådan organisation. Men vi behöver hjälpas åt för att påminna oss om det här. Bli än bättre, än mer öppna och tillgängliga. Visa upp de politiska besluten och ambitionerna samtidigt som vi synliggör just genomförandet.

Vikten av att öka vår förståelse
Kanske blir jag för krävande – men som invånare och brukare måste vi också öka vår förståelse för att synpunkter på själva genomförandet också skall riktas mot oss som arbetar i verksamheten.

Jag ser en samhällsutveckling där våra politiker får stå till svars för minsta misstag i ett klassrum, ett äldreboende eller att det växer ogräs i en park. Eller att det brinner. Eller att våra idrottslag eller företag inte är nog framgångsrika.

Politiken får också se upp för att ta på sig den rollen vilket är lätt hänt i en media- och kravmiljö där varje enskild politiker förväntas vara nåbara och ge ett kort informativt svar eller snabbt ställningstagande på varje ställd fråga.

Såväl den internationella som nationella politiken går mot mer av att lova och erbjuda något än att forma tanka, idéer och framtidsoptimism om livet och samhället.

Detta skrivet med stor respekt för att politiken ansvarar för resurser och prioriteringar. Men mitt budskap och min lärdom är tydlig – vi tjänstemän, chefer och medarbetare måste kliva fram än tydligare i vad som är vårt ansvar. Det är ett sätt att synliggöra och stärka demokratin.

Särskilt när invånarna är missnöjda. Det är som att politikerna ofta får spela rollen av syndabock när de istället borde berömmas för sin förmåga att se helheten och överblicka de långsiktiga konsekvenserna. Förmågan att fatta svåra beslut där de sällan applåderas därför att perspektivet är 10-årigt eller 100-årigt.

När det görs något bra så lyfts ofta vi medarbetare fram. Det är lovvärt och jag vet vad det betyder för oss som medarbetare. Så missförstå mig inte.

Kanske det också ska vara så i en demokrati. Politiker avkrävs ansvar när det inte fungerar. Sällan beröm när något görs bra.

Samtidigt ser vi hur det sk politikerföraktet tenderar att växa. I nyhetsrapporteringen, i debattartiklar, i inlägg på sociala medier, i de oförsonliga insändarna i lokaltidningarna, i pratet på stan och i fikarum.

Det får de tåla…säger många.

Beskrivningarna ibland blir att det politikerna ägnar sig åt är käbbel, att det är sandlåda, att de beter sig som barn osv. Men politik är på allvar.

Politik är verkliga motsättningar. De olika partierna representerar och skall ge röst åt sina väljare, åt olika intressen som i en demokrati sedan skall sammanvägas. Och det är precis det som nu sker efter ett val.

Vi behöver öka vår förståelse för demokratins spelregler. Det som kallas käbbel är viktiga avvägningar och reella frågor.

Problemet blir att vi alla – kanske utan att ha den avsikten – göder föraktet och underblåser odemokratiska stämningar och vindar.

Medborgaransvaret går i sämsta fall förlorat. Politiker blir några vi ska ha något av. De förväntas lova och erbjuda och vi ska välja.

Alltid mer, aldrig nog. Gärna något som jag själv eller min närmaste omgivning, min förening eller min grupp får en fördel av. Insikten att vi bygger samhällen och städer tillsammans går förlorad. Jag har sett den här tendensen under de årtionden jag verkat.

Statsvetare pratar om ”public chocie” – dvs politik blir just en marknad där vi förväntas välja utifrån olika löften snarare än att bygga samhällen där vi som medborgare har ett ansvar.

Jag tror gott om människan och jag vet att de flesta av oss vill väl även när vi är som mest arga och besvikna. Men bakom det döljer sig också krafter och en agenda som gödslar och stärker föraktet för demokratin. Genom att ständigt påtala att allt är dåligt så göder man extremismen oaktat vilken färg, -ism eller religion den ikläder sig.

Politiken får tala för sig. De är engagerade, kunniga och starka i sina övertygelser. De vet vad ansvar betyder.

Men jag skriver det igen – jag skulle jag vilja att vi i tjänstemannaledningen, chefer och medarbetare klev fram än tydligare och med rak rygg och klar röst förmedlade;

– Det här är vårt ansvar, det är vår kompetens, vår attityd och inställning som är avgörande för den kommunala verksamhetens kvalitet. Vi är ansvariga i klassrummet och i äldreboendet. Det är vi som skall rensa ogräset och hålla staden fin.

Vi ska ställa krav på politiken men vi ska inte dölja oss eller ta skydd bakom politikerna. Jag skulle vilja se mer av stolthet för allt gott vi gör i vardagen.

Men vi behöver hjälpas åt över gränser och yrkesprofessioner. Vi ska sätta mötet i fokus.

Samtidigt som vi också tar ett ansvar som medborgare och brukare. Samhället kräver något av oss i den rollen. Kalla det gärna förmågan att se helheten. Att ta ansvar.

Det är jag som är ansvarig för mitt barn, för min stad, för mitt liv. Ingen kan ta på sig den rollen åt mig. Jag äger mig själv.

Kanske jag är blåögd men jag ser ett samhälle framför mig där vi ser varandras goda intention, att vi förmår vattna det som växer, att vi förmår hjälpa och stötta varandra. Det är nog jobbigt att vara människa denna kort tid på vår enda jord och enda liv vi känner.

Politiker, den kommunala organisationen, näringsliv och det civila samhällets föreningar och organisationer och… vi själva i rollen som medborgare.

Kodordet är tillsammans – detta utan att sopa undan konflikter, spänningar och motsättningar.

Så bygger man demokrati, samhällen och städer. Tillsammans var ordet.

Med hopp om att jag i veckans krönika inte var vare sig för långrandig eller krävande.

Eller också är det det demokratin kräver. Eftertanke…och tid.

Tid för samtal och reflektion.

Ha en bra vecka!

Skrivet av: Pär Eriksson | september 13, 2018

Veckan som gått – w 37

På jobbet
Det är klart att vi påverkas så här veckan efter ett val.

Alla löften, diskussioner, debatter, samtal och visioner kondenseras ner till procentsatser och mandat. Och onekligen blev valet så spännande som skribenter, ledarredaktioner och statsvetare förutspått.

Nu väntar en tid där det kommer att krävas stort politiskt ledarskap. Och jag är säker på att våra politiker kommer att klara det.

En kommun påverkas naturligtvis av valresultatet inte bara på nationell nivå utan i högsta grad också av såväl landstings- som kommunalvalet. Satsningar, prioriteringar och ambitioner blir till mål, planer och ytterst budget och ekonomi i vår egen lokala miljö.

Jag har nu arbetat i fyrtio år i tre stora och framåtsyftande kommuner och gillat varje dag – nästan i vart fall. En del av svaret är att så tydligt få vara en del av demokratin. Det är det som är betalningen – att få bidra, att göra skillnad för enskilda människor och ibland för en hel stad.

Nu har vi tjänstemän i den kommunala organisationen ett viktigt uppdrag under hösten. Att ta emot de folkvalda till kommunen som organisation, att säkra att kommunfullmäktige, kommunstyrelse, bolag- och nämndarbetet fungerar och att ärendena är väl beredda.

Kort sagt att allt är i sin ordning.

Jag skrev det förra veckan – samtidigt är det ”business as usual”.

Den här veckan är det dags för de sk dialogsamtalen med respektive förvaltningsledning. Under några timmar går vi igenom hur årets första åtta månader gått vad gäller resultat, kvalitet, medarbetarläget och ekonomi.

Jag gillar den här formen av uppföljning. Det blir ett sätt att fånga läget och temperaturen i hela organisationen.

Den här veckan hade jag förmånen att träffa ett 60-tal nya medarbetare. De är så viktiga för oss.

Pensioneringar, interna rörelser, flytt, ledigheter och en utbyggnad av våra verksamheter skapar ett stort behov av nya medarbetare. Det är många Eskilstunabor i rummet men också medarbetare som valt oss och pendlar från Västerås, Strängnäs, Enköping, Kungsör och Örebro. Precis som det ska vara.

Syftet med introduktionen är att ”impregnera” dom med våra värderingar och vårt sätt att se på Eskilstuna. Förmågan att sätta in sitt arbete i ett sammanhang.

Men vi vill också bli påverkade. De kommer med ny kunskap, nya erfarenheter som vi vill ha. Ömsesidighet.

Och naturligtvis betonar vi att vi vill att de förmår samarbeta med andra, att de ser mötet som det värdeskapande, att se den andres goda intention, att vattna det som växer.

Blir också glad när jag noterar att jag möter 1950-, förvisso bara 1 medarbetare, 1960-, 1970- och 1980-talister – som var flest till antalet – men också många 1990-talister. Det står inte på förens vi anställer den första 00-talisten. Klokskapet hos de lite äldre och drivet hos de yngre. Så hoppfullt.

Lycka till alla nya medarbetare. Ni är viktiga.

Mitt Torshälla – mitt i Torshälla
Jag skriver det titt som tätt – Eskilstuna kommun är också Torshälla.

Jag betonar inte det av artighet – vilket också är viktigt – utan av respekt för att Torshällas är en viktig del av vår kommun.

Om Eskilstuna som ort har en tusenårig historia så står sig Torshälla väl i jämförelse. Att Torshälla hämtat sitt stadsvapen från legenden om den norske vikingen Olof som blev bärare av den nya religionen kristendomen är ett tecken på det.

Jag påminner också om att Eskilstuna är en relativt ung stad. Vi skriver 1759.

Redan för 700 år sedan skidade Torshällabon Germund ner till Nyköping och tog emot stadsprivilegiebrevet direkt ur kung Birger Magnussons hand. Så frågan är om vilken av orterna som är det äldre syskonet.

Lägg då till den medeltida staden med sin kyrka som andas 1000-tal, tidiga smidesverksamheten på 1400-talet och 1800-talets Nyby Bruk så växer det fram en bild av en viktig handels- och hantverksstad.

Jag kommer att påminna Torshällaborna om det här i samband med att jag inviger Torshälla Marknad som äger rum i helgen.

Om jag räknar rätt så är det snart 16-17:e året som marknaden arrangeras. En årlig begivenhet som brukar samla mer än 10 000 besökare. I år arrangeras också Torshälla Stadslopp och konstföreningens utställning i anslutning till marknaden.

Väl värd ett besök om ni frågar mig.

På hemmaplan
Ännu inte dags att ställa in gräsklipparen. Jag tror att det kan bli en fin höst innan vi skriver oktober och november.


För 55 år sedan…Peter, Johan och jag…vid dåvarande Konstmuséets grusplan

Helgen går i kompisarnas tecken. Träffar utflyttade Peter och Johan som kommer tillbaka för ett besök. Och på lördag träffas det gamla tonårsgänget som alltjämt ses.

Annars lyssnar jag på Van Morrison. Hustrun menar att jag alltid återkommer till honom. Och hon som levt med mig sedan det sena 1960-talet gick över i 1970-talet borde veta.

Jag tror att hon har rätt. Det är nog Van Morrison och jag…på något sätt berör hans musik. Han har något att berätta. Precis som bra musik och bra kultur ska göra. Spelar för säkerhets skull ”Have I Told You Lately That I Love You”…och hon ser glad ut.

Ha en bra helg!

Vi tycks leva i en tid då polarisering och betoning på skillnader är starka.

Kanske är det ett uttryck för att synen på samhället, livet och ytterst värderingar skärpts.

Religionsforskarna pratar om att monoteismen – tron på en gud – är över. Känslan och bilden av att vi delar och lever i samma samtid är i någon mening också över.

Detta skrivet av en tidig 1950-talist som är uppvuxen med upplevelsen att alla såg samma TV-program, lyssnade på samma musik, gick i samma skola i grannskapet och hade det materiellt relativt lika.

Den liberala västeuropeiska demokratin dominerade den politiska kartan i vår del av världen. Om inte annat var det den utvecklingen många länder och samhällen eftersträvade.

Efter Berlinmurens fall skrev den amerikanske statsvetaren och ekonomen Francis Fukuyama den utmanande boken ”Historiens slut och den sista människan”. Hans tes vara att kampen mellan konkurrerande samhällsystem var över. Den liberala demokratin hade vunnit över såväl nazism som kommunism.

Fukyama möttes inte bara av intresse utan också av kritik. Den amerikanske statsvetaren Samuel P Huntington menade i sin bok ”Civilisationernas kamp” – som polemiserade mot Fukuyama – att det liberala segertåget var ett resultat av och en nödvändighet efter 2:a världskrigets slut samtidigt som han förutspådde att de framtida krigen inte skulle komma att stå mellan stater utan snarare mellan civilisationer och kulturer. I den kontexten menade han att världsreligionerna skulle spela en allt starkare roll.

Huntington möttes i sin tur av starka invändningar och kallades pessimist. Hans kritiker menade att den spänningen som han synliggjorde är i övergående i samma stund som modernitet, globalisering och utbildning växer sig starkare.

Andra kritiker förutspådde att den liberala demokratin skulle komma att utmanas om den inte lyckades minska stora sociala och ekonomiska klyftor. Med följd att breda folklager skulle ifrågasätta demokrati och humanism.

Att skapa förståelse
Kanske läsaren redan tröttnat.

Mitt syfte är inte att vare sig argumentera eller förmedla några sanningar om tillståndet i dagens värld. Däremot försöker jag förstå vad det är som driver dagens spänningar och motsättningar på internationell och nationell nivå.

Jag noterar också de oförsonliga kommentarerna mot politiska motståndare eller personer som uttrycker en avvikande ståndpunkt.

Frågor om religion, etnicitet, kön och hudfärg har blivit allt viktigare. Vi möter en ny typ av attityder som vi varit förskonade ifrån under decennier.

Nu tycks de väckas till liv igen. Ibland obegripliga att förstå i ett modernt och civiliserat samhälle.

Sociologerna skulle beskriva det som att det som sker på övergripande meta-nivå i världen och i samhället återspeglas i våra liv.

Att bygga partnerskap
Jag förstår om jag kan uppfattas som pretentiös och övergången kan kännas något krystad men vår förmåga att samarbeta, att bygga partnerskap är en del i att forma inte bara en bra och välfungerande stad, en kommunal organisation utan också ett sätt att främja just demokrati och humanism.

Vårt sätt att arbeta, vår attityd och inställning till vår profession och vårt uppdrag bli ett sätt att upprätthålla tron på ett gott samhälle. Tron på det förnuftiga samtalet och reflektionen.

Jag begär ingenting av läsaren eller av våra medarbetare. Var och en av oss bär sin egen livsåskådning och politiska övertygelse.

Däremot skulle jag vilja se mer av samarbete, mer av partnerskap i vår egen organisation. På våra arbetsplatser.

Partnerskap brukar beskrivas som ”en relation där vi är ömsesidigt engagerade i att nå framgång – i en process, ett projekt eller en gemensam strävan”.

Det är nästan som att jag skulle vilja ha de orden i neonskrift på alla våra arbetsplatser. Som ett uttryck för en ambition, en vilja att hjälpas åt.

Skola, socialtjänst, kultur och fritid behöver kroka arm än mer. Samhälls- och stadsplanering behöver koordineras med miljö- och hållbarhetsfrågor. Vård och omsorg behöver bli bäste vän med landstinget.

Jag ser en framtidsvision där kommunen och det civila samhället – föreningar, organisationer, kyrkor och samfund – pratar väl om varandra, stöttar och hjälper.

Jag vill se ett näringsliv som lever sin logik och sitt uppdrag men som agerar tätt och nära i framtids-, utbildnings- och teknikfrågor. Gärna tillsammans med högskola och forskning.

Jag vill se idrotts- och kulturföreningar som tar stort eget ansvar och som samtidigt söker en positiv dialog med kommunen, med andra föreningar, med föräldrar och engagerade.

Jag ser en framtidsbild där Eskilstuna är känt bland sina grannar och ute i landet för att vara en sjusärdeles märklig kommun där alla tycks samarbeta och vilja varandras framgång.

Inte bara för att samarbete och partnerskap skapar värde och resultat i sig utan också för att möta ett samhälle och en värld som tycks vara i obalans med sig själv. En värld där spänningar och motsättningar tycks öka.

Jag skulle vilja att våra statsvetares tankar och idéer lärde oss något inte bara om samhället utan också om oss själva.

För lärdomen är i någon mening enkel – demokrati och humanism stärks inte av sig själv. Den måste försvaras och utvecklas. Igen och igen.

Med hopp om att jag inte tröttade er.

Om inte annat blev läsningen ett sätt för mig och förhoppningsvis för läsaren att öva förmågan till eftertanke. Något vi behöver mer av.

Allt gott till er – ha en bra vecka!

Skrivet av: Pär Eriksson | september 6, 2018

Veckan som gått – w 36

På jobbet
Det är lite mörkare när vi vaknar. Hösten gör sig påmind även om det sommargröna dominerar. Som det ska vara.


Rolf Waltersson fina bild från bokskogen i Sundbyholm

Kanske läsaren undrar hur läget är i ett stadshus under sista veckan innan ett val. Lugnt, säger jag.

Politikerna är vana och bra på att skilja på en valrörelse – där de representerar ett politiskt parti – och rollen som företrädare för en kommun. För i stadshuset är det vanlig vardag och ”business as usual”. Nästan i vart fall…

Långsiktiga frågor som rör byggandet av förskolor, skolor och äldreboenden har ofta ett 5-10-års perspektiv. Nu står vi mitt uppe i arbetet med analyser och utredningar vad gäller kongress- och kulturhus, Energicentrum, resecentrum, logistikparkens utveckling samt digitaliseringens möjligheter.

Och i helgen invigde vi den nya tågdepån.

Eskilstuna Energy Evolution Center – snart i en stad nära dig – Energimyndigheten, högskola, näringsliv, organisationer och kommun tillsammans

Framtida markanvändning, den så viktiga Översiktsplanen, kommunikationerna i Sörmland och Mälardalen är andra frågor som kräver sitt engagemang. Frågor som kanske är i mål om några år. Det som kommer att prägla vår stad under 2030- och 2040-talen.

Jag tror att det är viktigt att vi förstår den här planeringshorisonten. Förstår det långsiktiga. Strategi kallas det på organisationsprosa.

Det är det här politiker och tjänstemän ägnar sig åt i valtider – också.

Den här veckan träffade jag den sk Park och Gatu Åttan. Det är ett nätverk mellan åtta stora kommuner kring frågor som rör just gator, vägar, torg och parker. Senare under veckan träffar jag också vår Trafikavdelning.

Jag gillar de här frågorna och inser att när vi bygger en stad så är trafiken en viktig faktor för att klara förflyttningar och transporter smidigt och miljösmart.

Min erfarenhet från ”mina” andra städer Örebro och Västerås är att kommuner som växer snabbt också lätt hamnar i en slags ”trafik-infarkt”. Bygget av staden hinner i någon mening inte med.

Och kanske vi invånare har svårt att hänga med. Samtidigt som en kommun tillsammans med Trafikverket har ett ansvar så behöver också vi som invånare förändra våra resevanor och förstå att tiden då vi åkte från Skogstorp genom stan och ut mot norra delarna av stan i 70 km/h utan att behöva stanna är över.

Tiden då vi parkerade några meter utanför gamla Domus och Tempo, Sporthallen eller biografen är också över.

Vi bygger en ny stad men den ska naturligtvis vara lätt att röra sig i såväl för gående som för cyklister, för bilåkare som kollektivtrafikanter.

Jag har skrivit det tidigare – ett av de roligaste uppdragen som kommundirektör är att möta våra nya medarbetare. Jag håller precis på att förbereda mig för det inför nästa vecka. Jag ska förmedla hur viktiga de är för Eskilstuna.

Ett möte som skapar samma känsla är att prata ledarskap med våra nya ”Framtidens Ledare”. Den här omgången är det drygt tjugo medarbetare i våra verksamheter som getts möjligheten att ta ett nytt steg i sitt yrkesliv.

Jag skall göra mitt bästa och förmedla ledarskapets magi och uppmuntra dom att våga ta det här steget. Vi behöver dom. Jag vill att ca 2/3 av våra chefer kommer ur våra egna led.

Jag har en 25-årig relation – kalla det gärna kärleksrelation – till Mälardalens högskola. Jag noterar att statsministern visar engagemang och menar att högskolan har kvaliteter för att bli ett tekniskt universitet.

Numer är jag en del av högskolans styrelse och vet att det kärvs ett långsiktigt och tufft arbete för att nå dit. Men riktningen är tydlig och att allt fler nationella politiker ser nödvändigheten gläder mig.

Jag vet vad det skulle betyda för våra värdstäder Eskilstuna, Västerås, hela regionen och för offentlig sektor och svenskt näringsliv. För bildningen och utbildningen.

Det skulle förändra Eskilstuna och Västerås för alltid.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Kultur och fritids förvaltningsledning har flyttat in i nya lokaler på Faktoriholmarna.

Och det slår mig att snart när varje äldre byggnad i vår stad bär en fantastisk berättelse. Stadshuset, Värjan, högskolans lokaler och Munktellstaden bär alla på årsringar från 1800-talet eller ett tidigt 1900-tal.

Det är en mäktig känsla att här har det arbetat människor, här har de levt sina liv. Precis här där vi nu till exempel har våra arbetsplatser eller bostäder.

I Kultur och fritids nya lokaler härbärgerade Gevärsfaktoriets ledning. I det rummet vi hade ett möte i nu i veckan satt självaste brukspatron. Jag känner att han följer oss med sin blick. Vårdar vi den här stadens arv, förstår dagens Eskilstunabor, förstår kommundirektören…funderar han.

Jag tänker vilken fantastisk historia Gevärsfaktoriet bär. Från Gustav Vasa, via Karl IX och Karl X, till Reinhold Rademacher och hans smeder, våra fabrikörer och entreprenörer som Mått-Johansson och Theofron Munktell. Alla duktiga verktygsmakare och arbetare. Alla har varit en del av vapentillverkningen i Eskilstuna.

1813 etablerades Gevärsfaktoriet i Eskilstuna. Tidigare låg produktionen i Söderhamn och Norrtälje men det sårbara läget vid östersjökusten och dess närhet till Ryssland gjorde att tillverkningen behövde finna ett mer skyddat geografiskt läge inne i landet.

En av anledningarna till att det placerades i Eskilstuna var också att det fanns kunniga och välutbildade konstruktörer och arbetare. Och kanske det också fanns en kommunledning – eller hette det sockenledning – som förstod hur man utvecklade en stad.

I slutet av 1960-talet flyttade tillverkningen till Svista där såväl Försvarets Fabriksverk (FFV) och senare SAAB var ägare. Som mest arbetade ca 1500 på Gevärsfaktoriet. Tillverkningen upphörde så sent som 2012 så det blev en tvåhundraårig relation.

Och det är kanske så vi ska tänka. I 200-årsperioder. Ha tålamod och förstå att saker och ting kräver tid. Bort från det kortsiktiga, det som vi skönjer för stunden.

Jag menar att det bland annat är därför vi har en kommun gemensamt. För att bygga framtiden. Precis som tidigare generationer gjort för oss.

För vad som också hände i skenet av Gevärsfaktoriet var att Munktell startade sin fabrik och försvaret blev en del av vår stad.

Så inget Volvo CE och inget Fortverk utan historien om Gevärsfaktoriet. Och kanske inget CE Johansson och andra hundratals tillverkande företag. Ingen Rothoffspark och inget Ölkultur eller nya bostäder vid det sk Kanonhuset. Och inga lokaler till Kultur och fritid.

Tänk så det kan bli. Allt har ett rotsystem. En början och en fortsättning.

På hemmaplan
Hustrun menar att dansbandsmusik är vår country. Jag håller inte med henne men medger gärna att en klassisk bugg aldrig är fel…men country…nej…det är mer tårar.

Den här veckan lyssnar jag på klassiska Kindbergs. De packar nu ihop sina instrument efter mer än 30 år på vägarna, i parkerna och i danspalatsen. Lite musikfolkbildning – ni vet väl att sångaren Jocke Ekelund är Eskilstunabo sedan många år.

En stad bygger stolthet på så många sätt.

Ha en bra vecka!

 

 

Older Posts »

Kategorier