Klockan är 19.00 och domaren blåser igång matchen.

Vi är kanske ett 50-tal åskådare. Föräldrar, far- och morföräldrar, vänner, sambos och några från bygden.

Försommarens skira grönska dröjer sig kvar. Lukten av nyklippt gräs blandas med smaken av kaffe och korv.

Jag är i Barva strax utanför Eskilstuna, granngårds med Strängnäs. Det är så vackert att jag blir stående och njuter av atmosfären. Det här är svensk landsbygd när den är som bäst. Det är som att livet talar till mig. Att vi inte ska vara oroliga i en orolig värld. Hav förtröstan, viskar den vackra naturen.

Vikten av att synliggöra landsbygden
När vi pratar och diskuterar samhällsutveckling och kanske än mer en stads utveckling så blir lätt fokus på själva stadsbilden, dess centrum. Jag bidrar själv till det i mina texter.

Det är som att landsbygden ibland blir osynliggjord. Något som vi har för att en stund få bli nostalgiska och minnas tillbaka. Det behöver inte vara fel – men landsbygden är mer än så.

Inte bara att den förser oss med vår livsviktiga mat utan landsbygden präglas också av företagande och optimism. Detta samtidigt som landsbygdens kris fortsätter på många orter. Servicen försvinner – både den privata och den offentliga.

Min erfarenhet är att en ort, en kommun byggs av dess helheter. Samtidigt som själva staden är oerhört viktig så är dess förorter, bostadsområden, större orter och landsbygd en del av helheten.

Jag tror att alla förstår att det går inte att en förskola eller skola är hur liten som helst. Jag har varit med om att driva en landsbygdsskola med 20 elever och till slut reagerade föräldrarna och eleverna därför att utbildningens kvalitet inte höll måttet.

Men ambitionen måste vara att upprätthålla offentlig service och utbud så långt det går. Kommunikationerna måste vara tillgängliga och utbyggda.

När kommunen planerar vägar, bredband, vatten och avlopp, beviljar bygglov och arbetar med detaljplaner ska det naturligtvis tänkas långsiktigt och med miljöansvar. När vi bygger ett samhälle kan en kommun inte bara säga ok till allt och alla eller oreflekterat bistå med kollektivt finansierad service.

Jag tror att alla förstår den ambitionen samtidigt som en kommun inte ska försvåra den längtan som finns hos många att bosätta sig på landsbygden. Det är en svår balansgång som ytterst våra politiker har att hantera.

Kärleken till en bygd
Det är halvtidsvila och jag får möjlighet att prata med några av Barvaborna. Hur är det att bo här, var jobbar ni, hur trivs era barn?

Frågorna är många och svaren entydiga. Det här är en underbar plats att bo på. Precis mitt emellan två städer, två kommuner som är i växande och har ambitioner. Kanske är man extra hövlig en sådan här kväll…men nej…jag tror dom.

Och det slår mig hur viktiga kyrkan, hembygdsföreningen, byalaget är…och så dessa idrottsföreningar. Många av dom med en 50-årig, ja till och med en 100-årig historia.

Ett Barva IF, Jäders IF, Gillberga-Lista IF, Hällbybrunns IF, Kvicksunds SK, Näshulta Goif, Skogtorp Goif, Stenkvista Goif, Östermalm IS…hur många har jag glömt?

Det slår mig att det är samma upplevelse när jag för några veckor sedan åkte genom ett klassiskt Värmland där bruksorterna avlöste varandra. Även om jag såg tomma affärslokaler, igenvuxna gamla järnvägsspår och tomma stationer så fanns den där idrottsplatsen intakt. Som en påminnelse om ett 1900-tal, en slags sista protestyttring mot det urbaniserade och moderna samhället.

Är det några Barvakillar i laget tänker jag och frågar en åskådare som ser initierad ut.

– Nja…kanske inte men många har en knytning till bygden, är uppvuxna här eller har en mormor och morfar de ofta besökt.


Idrotten och föreningslivet betyder oerhört mycket för våra barn

Och samma är det nog med mitt eget Skogstorp som ikväll står för motståndet. Unga killar som är början av livet där utbildning och framtidsplaner står på dagordningen. Några av spelarna bor till och med långt från Skogstorp men åker hit varje vecka. Det är kärlek till fotbollen, till kompisarna och uppväxten.

Att bygga en stad och landsbygd görs tillsammans
Jag tänker – så bygger man också en stad, en landsbygd och en kommun. Känslan för sitt rotsystem.

Det är bra att vi påminner oss om det i en tid då också många är nya Eskilstunabor. De bär med rätta på en kärlek till sitt hemland, till sin stad eller by där de är uppväxta. Detta samtidigt som de nu vill bli en del av vår stad, en del av våra fotbollslag.

Och min lärdom genom livet är enkelt – det går att älska, att känna värme för fler städer och orter. Själv bär jag inte bara min barndomsstad Eskilstuna i mitt hjärta utan har också starka känslor och minnen för Örebro där mina barn växte upp och jag har många kompisar kvar. För ett Västerås där jag verkade i 20 år.

Och för en plats mitt emellan Sundsvall och Östersund där den vackra Ljungan precis gör en krök. Där tillbringade jag varje sommar hos mormor och morfar och mina kusiner under de så viktiga uppväxtåren.

För att inte prata om Stockholm, Göteborg, New York och London. Det är också städer jag känner för men på ett annat sätt.

Om vi ska ta oss framåt så måste vi bygga nya minnen tillsammans, forma en ny kärlek till den här staden.

Vi som är födda här bär vår stolta historia, alla våra minnen, alla våra styrkor men också tillkortakommanden. Detta samtidigt som alla inflyttade – oaktat när de kom till vår stad, oaktat om varifrån de kom – måste få sätta sin prägel på den här staden, dess bostadsområden, orter och landsbygd. För lyssna – det gemensamma just vi har är att vi alla är Eskilstunabor.

Det är en stark faktor som skapar gemenskap och känslan av att vi hör ihop. I det arbetet, i den ambitionen måste alla bidra.

Det går inte att ställa sig utanför. De som gör det blir släpankare för utvecklingen och skapar snarare en stad fylld av spänningar och motsättningar. Något få vill ha eller leva i.

Där blåser domaren av matchen och jag påminns om att jag sett en riktigt bra och välspelad division 6-match. Och tuppkammen växer i takt med att jag noterade att barnbarnet räddade ett friläge och var centimeter från att avgöra.

Han var bäst – i vart fall om ni frågar en morfar.

Men mest lärde jag mig i kväll att landsbygden är så viktig och så vacker.

Förresten det blev 0-0…jag tror att alla var nöjda. För vem bryr sig om resultatet i slutändan. Det är det som är idrottens speciella och unika själ. Så viktig när den pågår men ack så oviktig när den är klar. Lite som livet…

Ha en bra vecka!

 

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | maj 24, 2017

Veckan som gått – w 21

På jobbet
Det tar emot att skriva något den här veckan. Det känns platt och intetsägande.

Men jag börjar där mina tankar finns; förlåt oss kära barn för att vi just nu inte kan erbjuda en bättre värld än den här.

Jag nås av budskapet att en terrorhandling ägt rum i Manchester i samband med en konsert med pop-ikonen Ariana Grande.

Den här gången fegare av det fegaste – att ge sig på barn och ungdomar. De som har allt framför sig. De som skulle levt ett liv. Utbildat sig, bli kära, bilda egen familj, bli vuxna. Gått på Old Trafford och tittat på United och fått berättat för sig om hur mycket deras stad betytt för industrins utveckling, för populärkulturen.

Mina tankar far mellan världsläget och samhällsutvecklingen. Och hur jag än försöker begripliggöra, förstå – om så bara ett litet uns – så blir det tomt.

Det här handlar inte om politik eller än mindre om religion – det handlar om mina barnbarn och deras generation. Att växa upp med den här oron, rädslan och osäkerheten.


Du och jag kan göra allt vi kan för att förändra den här världen till något bättre…

Jag skriver det igen – som en besvärjelse; förlåt oss kära lilla barn.

Jag lovar att försöka påverka världen, samhället och livet åt rätt håll. Så att du får de allra bästa förutsättningarna. Det är mitt löfte. Långt från vad terroristerna, hatarna och hotarna önskar. Mitt bidrag stavas demokrati och humanism.

Samtidigt pockar livet på. Det ges ingen rast eller ro för eftertanke. Nya frågor ska lösas. Men kanske vi ändock ser dom i ett nytt ljus.

Jag var inbjuden att träffa ett av Daglig verksamhets arbetslag i det vi kallar Värjan. Det är en grupp som tillsammans med sina handledare Kristina Larsson Schyberg och Anders Kjearsgaard ansvarar för huset kafé. Utöver den nybakade kakan till kaffet så blev det ett bra samtal om arbete, fritid, dans, boende och livet. Och så denna fotboll…den tycks förena.

Den här veckan var det dags för maj månads kommunstyrelsens arbetsutskott. På dagordningen stod budget och årsplan 2018 – kanske årets viktigaste ärende, avtal med Mälardalens högskola och Västerås, Eskilstuna och våra två län/regioner, plan för biblioteksverksamhet, utvecklingsplan för 4-Mälarstäder, plan för vatten och avlopp, avfallsplan, regionbildning, Vision 2030 och ett antal frågor som rör näringslivsutveckling.

Trots att jag vet och att ni vet. Jag blir alltid imponerad över den bredd en kommun har att hantera.

Sommarjobb är viktigt. Jag tror att vi alla kommer ihåg de första trevande erfarenheterna i arbetslivet. I år erbjuder vi som kommun mer än 600 ungdomar den möjligheten. Lägger vi då till alla initiativ i näringslivet så blir det många 15-18-åringar som ges möjlighet att lära sig att samarbeta och göra nytta. Öva på att bli vuxen.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Jag tror att vi skriver mer än tio års Pridefestival i Eskilstuna och jag tror mig veta att det är tionde året som Eskilstuna kommun deltar.

Kanske någon är kritisk och menar att en kommunal organisation inte borde delta i något som är fyllt av värderingar. Det finns säkert argument som kan övervägas och min grundhållning genom åren är att en kommun noga bör överväga om den som organisation ska delta i manifestationer och kampanjer.


Men det är ett vägval och jag menar att det är både klokt och väl avvägt att vara en part som visar var Eskilstuna kommun står i frågor som handlar om alla människors lika värde.

För det är precis det som Pride uttrycker. Det är inte ett politiskt statement utan mer ett uttryck för hur vi ser på människan och det samhälle vi verkar i. Kanske än viktigare för en kommun vars själva uppdrag är att möta människor i livets alla skeenden.

Jag är stolt över att Eskilstuna kommun så tydligt uttrycker den humanistiska grundtonen. Det är därför vi håller frågor om jämställdhet och miljöansvar högt på dagordningen. Så bygger man också städer och samhällen.

Det glädjer mig också att andra offentliga organisationer som landstinget och polisen deltar aktivt. Att Svenska kyrkan – och säkert andra församlingar – också finns med visar att vi bor i ett land där humanism är ett starkt värdeord.

På hemmaplan
Säsongens första gräsklippning är avklarat som en slags symbolisk handling att våren är här och sommaren nalkas.

Men helgen får också fyllas av mina barnbarn. Det blir både Skansen och fotboll. Och morsdag…jag glömmer dig inte mamma.

Annars lyssnar jag på Ariana Grande. Som en hyllning.

Ha en bra Kristi himmelsfärds dag och helg!

 

I mitt arbete möter jag mycket människor.

Medarbetare, politiker, samarbetspartners, invånare, företagare och föreningar. Alla dessa hundratals möten under ett år ger mig mycket energi. Men kanske det ändå är som roligast att möta ungdomar och pensionärer. Eller heter det seniorer?

Det låter kanske lite konstigt men dessa två grupper skildrar så fint livets gång. Samtalen med ungdomarna blir ofta heta och engagerande. Det går nästan att ta på stämningen. Samtalen kretsar ofta kring viktiga frågor som arbete och utbildning, om vuxna, att bli och vara någon men också om identitetssökande, vänner och tillhörighet.

Det är så välgörande att få träffa ungdomar eftersom de också har livet framför sig. När jag träffar ungdomar eller mina egna barnbarn så är det så tydligt att världen ligger framför dom. En värld jag så gärna skulle vilja vara en del av.

De äldre har något att berätta
Men minst lika spännande är det att träffa en grupp seniorer. Det är mer återhållsamt, mer reflekterande.

I dom samtalen möter du ofta ett tillbakablickande, en gedigen livserfarenhet. Du möter årsringarna i en och samma person. När jag träffar min mamma så ser jag både flickan från Norrland, den unga mamman, den arbetande kvinnan, den medelålders hustrun, farmorn och den gamla tanten i ett och samma ansikte.

Årsring läggs till årsring. Erfarenhet till erfarenhet. Klokskap till klokskap. Men jag möter också jämnmod och en förtröstan om att livet varit gott men också att det snart är slut.

Jag har haft förmånen att vara ansvarig för vård- och omsorgsverksamheter under många år. Och det jag lärde mig var förmågan att se alla dessa årsringar bortom den där åldrande och trötta kroppen.

Jag har skrivet om det förr – de där korten som står på byrån. Ofta ett bröllopskort som en slags påminnelse om att här möter vi en äldre person men bakom finns en hel människa som en gång var en ung vacker man eller kvinna och som hade hela livet framför sig.

Att se bortom det synliga
Det var de mest reflekterande medarbetarna som lärde mig att se det här. Förmågan att se bortom…att se helheten.

Och kanske det är den lärdomen vi kan bära med oss. Vår förmåga att se hela människan när vi möter våra barn, elever, personer med funktionsnedsättning, äldre eller brukare.

Många gånger så har vi en tendens att möta människan bara i den situation hon befinner sig. I den tid, i den stund med de problem, svagheter och styrkor hon bär just nu eller visar upp. Det är djupt mänskligt men vi bör sträva efter att fånga hela människan.

Vänd på det. Det är väl så vi själva vill bli bemötta. Vi känner oss själva, bara vi själva vet vem vi är och vad vi varit med om. Vi kan inte begära att någon vare sig ska förstå eller ta till sig hela vår livshistoria.

Men vi vill bli respektfullt bemötta. De som möter oss måste – om så bara för en sekund – ta sig tid till att tänka att den här personen är mer än sitt nu. Det är därför vi betonar själva mötet så starkt i vår organisation.

Det gäller också hur vi agerar mot de vi inte känner. De vi möter i en hastig främmande blick på gatan, i bussen eller i trappuppgången. Börja inte med att kategorisera eller döma…låt oss stilla oss.

Låt oss se den goda intentionen i en annan människas ansikte. Låt oss tänka att här möter jag en människa som säkert varit med om mycket. En människa som är precis mitt i steget i sitt eget liv och som jag inte har rätt att döma eller ha förutfattade meningar om.

Låt oss öva på sociala medier eller på jobbet. Att vara nyfiken, ställa frågor och undersöka istället för att vara kategoriska eller trycka till. Vi behöver lära oss att härbärgera ångest. Vi behöver inte reagera eller agera på allt. Behöver jag skicka den där snabbt påkomna kommentaren på sociala medier som kanske sårar?

Jag förvånas ibland över oss människor och hur vi tycks vara så endimensionella i vårt agerande och sätt att tänka. Vikten av att få ha rätt, vikten av att förminska någon annan. Som om det gav oss en stunds ro i våra själar. Att någon annan mår dåligt eller tar illa upp.

Förmågan att vara nyfiken
Läsaren tycker kanske att jag blir väl filosofisk. Och man blir kanske det med ålderns rätt.

Min erfarenhet i livet är att vi utvecklas som människor om vi förmår behålla respekten och nyfikenheten på andra. Det gör oss till lite mer människa. Lite mer humana i en värld som i sig själv är svår att leva i. I en värld fylld av spänningar och motsättningar och ytterst krig, terror och förföljelser så är det inte mer hot, hat och oförsonlighet vi behöver.

Vi behöver varandra. Vi behöver kroka arm och visa att det finns ett annat sätt att tänka och förhålla sig. Om inte annat behöver vi bli förebilder för våra barn. Några som de kan se upp till.

Och kanske det är just i den insikten som det är så hälsosamt att träffa barn, ungdomar och äldre. Det är som att de inte känner ordet bitterhet. De yngre vet ännu inte vad det är. De har ännu inte mött livets besvikelser.

Och de äldre är på väg att släppa sina tillkortakommanden. Bitterhet blir till ett släpankare för de allt färre år de har framför sig.

Och missförstå mig rätt…jag välkomnar och finner naturligtvis glädje i att möta alla de vuxna och medelålders arbetskamrater, samarbetspartners och vänner. Tro inte annat.

Jag tror att ni fångat budskapet i veckans krönika. Vi kan bara vara människor inför varandra. Så underbart och så svårt.

Ha en bra vecka!

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | maj 18, 2017

Veckan som gått – w 20

På jobbet
När man bygger ett samhälle – eller en stad – så krävs tre viktiga ingredienser.

En bra och välfungerande kommunal organisation. Ett bra och framåtsyftande näringsliv. Och en kreativ och ansvarsfull ideell sektor.

Min erfarenhet efter att ha arbetat i tre stora kommuner är att balansen och samspelet mellan dessa tre aktörer skapar demokrati och utveckling.

Min erfarenhet är också att det här är insikter som ständigt måste erövras igen och igen. Så fort man tappar färdriktningen och förståelsen så tappar också staden energi. Man börjar skuldbelägga, hitta syndabockar, det är någons fel.

Den typen av förhållningssätt – oaktat syfte – leder ofta till stagnation.

Jag tycker att det börjar växa fram en ny attityd i Eskilstuna. Eller rättare sagt de positiva krafter som alltid funnits i hundratals år har stärkts. För vad har Rademacher, Munktell och äldre generationer av företagare, kommunpolitiker och tjänstemän varit om inte samarbetsinriktade.

Och alla våra historiskt viktiga föreningar, folkrörelser, samfälligheter och byalag.

Jag tänker på det här när jag den här veckan träffade Stadsmissionen i ett viktigt samtal om deras läge och deras arbete. Föreningen är relativt nybildad men hämtar sin urkraft från Svenska kyrkan samt ett antal andra föreningar.

I ett svårt och utmanande socialt läge där missbruk, psykisk problematik och hemlöshet inte enkelt kan lösas av den enskilde, familj, kommun eller landsting så spelar de sk frivillig föreningarna en oerhört viktig roll. De blir kanske den kraft som vänder en negativ utveckling och hittar in till människor på ett annat sätt.

Jag kan inte nog uttrycka den respekt jag känner för det engagemang den här typen av föreningar står för.

En annan typ av viktig förening är de sk pensionärsföreningarna. Den här veckan var jag inbjuden av SPF Seniorerna för att prata om värdigt åldrande och hur en stad och en kommun kan understödja det. Jag gillar sådana här initiativ.

Jag betonade vikten av att de äldre tar en ny plats och tar på sig rollen av att bära optimism till sina barn och barnbarn. De äldre har ett särskilt ansvar att föregå med föredöme. Att sätta en kultur och ett synsätt som bygger på tillit och samarbete. De äldre har aldrig haft en viktigare roll.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Det har varit en bra vår för Eskilstuna. Några av de riktigt stora investeringarna och framtidssatsningarna är på väg eller redan på plats.

Jag tänker på nya arenan som formellt invigs 3 juni. Nya badet börjar hitta sin plats. Första spadtaget för den nya högskolan tas om någon vecka.

Det prestigefyllda och viktiga bygget av en tågdepå för Mälartrafiken pågår för fullt i Gredbyområdet. Bygget av nya bostäder på området Nätet i Munktellstaden går fortare än vad jag trott. Likaså bygget av bostäder längs ån.

Och granngårds till Gredby är Energimyndigheten igång med att färdigställa sina nya lokaler. Inom något drygt år så står ett nytt och spännande Energicentrum klart. Snart påbörjar förhoppningsvis Tingsrätten bygget av nya lokaler i gamla Myntverket.

Och så mitt i det så blev det klart att ett av världens största e-företag Amazon etablerar sig i Eskilstuna Logistikpark.

Förnyelsen av ena delen av gågatan är snart klar och den västra delen kan dra igång så fort alla parter är överens.

Och då nämner jag inte all planering som är på gång för att bygga nya äldreboenden och förskolor.

Jag har säkert glömt något…utbyggnad av Tuna Park, cykelbanor, Vilsta, Sundbyholm, förnyelse av Skiftinge, underhåll av våra bostäder…

Hänger ni med…ibland har jag svårt för det själv.

På hemmaplan
Mycket fotboll blir det just nu. Inte bara att följa våra elitlag United och AFC utan också hinna med barnbarnens spelande. Så kul. Så roligt att se den glädje som idrotten skapar.

Cykeln är framtagen och de första tramptagen är gjorda för att klara Cykelvasan.

Annars lyssnar jag på den amerikanska singer-songwritern Conor Oberst. Han börjar tillhöra den Erikssonska musikfamiljen allt mer. Enkelt, avskalat och på allvar.

Ha en bra helg!

 

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | maj 14, 2017

Om kärleken till idrotten, en stad och vikten av att ringa upp

Jag har levt med idrotten så länge jag kan minnas.

Från de första fotbollsmatcherna på gatan tillsammans med min kompisar Fritte och Tobbe. En i mål och två ute. Tre hörnor straff. Kom det en bil så gick man åt sidan och sedan ut igen. Vi skriver 1950-tal.

Jag minns de första matcherna i de slitna och väl använda klubbtröjorna för IFK och City. Jag minns hur handbollen blev ett givet val när man är Eskilstunagrabb.


Ett gäng IFK-killar på Konstmuséets grusplan. Alla fyller 65 år under 2017. Tiden går…

Och jag minns hur magiskt det var när jag tog Djurgården till mitt hjärta under tidigt 1960-tal och hur jag några år senare blev Chelsea-kille.

Men jag minns också hur jag träffade den unga tjejen när hon spelade handboll i Verdandi. Hon som senare skulle bli min livskamrat, hustru och mamma till mina barn.

Och naturligtvis minns jag hur mina egna barn blev invigda i idrottens allra innersta kärna – kramande en fotboll, ett pingisracket, en innebandyklubba. Jag tror att dom håller i det än…

Idrottens själ
Jag berättar det här för att spegla den betydelse idrotten kan spela för oss. Något man blir hängiven, något som följer en genom livet.

Jag har också sett idrottens baksidor med utslagning, kommersialisering och doping. Jag har mött föräldrar, spelare, ledare och publik som visat dålig attityd. Att följa bitterheten, hatet, hoten och våldet runt fotbollen är som en kidnappning av något man älskar.

Men huvudspåret är värme och kärlek. För mig är idrott liktydigt med kamratskap, spänning, utbildning och fostran.

Idrotten är också speciell i sin enkelhet. Den innehåller inte bara bredd utan också elit och underhållning.

Det är som att vi alla behöver förstå att de betingar varandra. Ger varandra understöd. Den ena existerar och utvecklas inte utan det andra.

Idrotten och en stads utveckling hänger ihop
Min erfarenhet är att moderna samhällen och städer byggs i en helhet. Utbildning är lika viktigt som äldreomsorg och känslan av trygghet. Fungerande kommunikationer är lika viktigt som att en stad är estetiskt vacker. Kulturen är lika viktig som att bygga bostäder.

Och det är här idrotten kommer in. Forskning tyder nämligen på att framgångsrika städer också förmår se idrotten som en kraft för att bygga sammanhållning och lokal identitet.

Idrotten har ett värde i sig för den enskilde men idrotten är också en avspegling av samhället. Det är ingen tillfällighet att idrotten betytt något för vår egen stad i mer än hundra år. Den är ett avtryck av vad som sker med våra företag, vår kommun och med våra egna liv.

Eskilstuna bär en stolt idrottshistoria. Från våra första idrottsföreningar IFK, City och Guif som föddes för över hundra år sedan till dagens moderna kraftsporter, mountainbikande och aktiva motionsföreningar som riktar till såväl 9-åringar som 90-åringar.


Jag älskar den här inställningen och attityden. Det här är idrott…och fotboll

Och alla dessa lokala föreningar som betyder så mycket – ett Jäders IF, Östermalm IS, Gillberga-Lista IF, Hällbybrunns IF, Skogstorp Goif, BK Sport, Ärla IF till de mer nyfödda AC Primavera, Al Salam SK och Syrianska IF. Jag hade likaväl kunnat nämna tjugo andra föreningar.

Jag blir varm i hjärtat när jag skriver om det.

Men idrotten bygger inte bara städer och samhällen. Idrotten betyder så oerhört mycket för våra barn och ungdomar. Något att engagera sig i. En plats och psykologisk arena att öva på för att bli tonåring och vuxen. Ett lag att bära i sitt hjärta. Något att fostras i, att pröva värderingar och identiteter. En plats att träffa någon och bli kär i. Fråga mig.

Därför är också våra elitlag så viktiga. Som en slags makering av att vi duger. Att vår stad också kan.

Det går inte nog att poängtera och uttrycka den respekt och tacksamhet jag känner inför våra historiskt klassiska elitlag lag Guif, IFK, City och speedwaylaget Smederna. Jag har säkert glömt några.

Men också för våra mer nya elitklubbar – ett EGF, Eskilstuna Friidrott, ett United och ett AFC.

Idrotten är märklig i den meningen att den så konsekvent uttrycker kärleken till en klubb. I den meningen är jag kanske lite ovanlig. Jag har spelat både med IFK och City. Jag har haft både Citys och Guifs handbollströjor på mig.

Jag tycker om Eskilstuna. Jag tycker om alla våra föreningar som drar den här staden åt rätt håll.

Och nu följer jag mina barnbarn. Jag ser med egna ögon vad idrotten betyder för dom. Jag ser hur mitt minsta barnbarn ser upp till de unga Unitedtjejerna. En Olivia Schough, en Vaila Barsley.

Äldsta barnbarnet och mitt ”bonus-barnbarn” har båda fått debutera i bygdens A-lag. Det är stort.

Så långt från hot, hat, bitterhet och konflikt.

Det är när idrotten är som bäst. Vi bygger en stad tillsammans.

…men så var det det där med Djurgården som tog tag i mig som liten knatte och den där då fattiga klubben i ett av Londonkvarteren på 1960-talet…kan någon förklara?

Och så ligger det en lapp på skrivbordet att jag ska ringa journalisten Erik Niva på Aftonbladet. Man kan bli ”starstrucked” för mindre. Erik är kanske den fotbollsjournalist och fotbollsförfattare jag hyser störst respekt för.

Han vill komma till Eskilstuna och diskutera om fotbollens betydelse för en industristad och vad United och AFC kan komma att betyda i framtiden.

Det är stort.

ps det blev en bra artikel i Aftonbladet 2 april 2017 om Eskilstuna, om fotboll och om AFC.

Ha en bra vecka!

 

 

 

 

Older Posts »

Kategorier