Skrivet av: Pär Eriksson | december 23, 2018

Julpärspektiv – om livets gåva och vikten av att vara människa

Det här är första julen min mamma inte är med oss på julafton.

Det är inget konstigt i det. Hon skulle fyllt 97 år innan krafterna tog slut i våras.

Det var en ynnest att vi under många år fick vara fyra generationer vid julbordet. Min mamma – som var född i början av 1920-talet – kunde via sina föräldrars berättelser och erfarenheter förnimma slutet av 1800-talet.

Våra yngsta barnbarn – som är födda 2009 – kommer om allt går dom väl att kunna vara med vid sekelskiftet in mot 2100-talet.

Den här historiska tidslinjen är i sin enkelhet en berättelse om livet och hur generation efter generation tar vid.

Livets mening
Och kanske vi här närmar oss svaret på vad som är livets mening – att föra livet vidare, att säkra att framtida generationer får leva ett värdigt och bra liv.

Min erfarenhet – när jag nu kan överblicka dryga 60 år – är att livets mening är att bli sin fulla potential. Att bli den man är destinerad av vara.

Min erfarenhet är också att vi människor inte alltid tar vara på det där enda liv vi känner. Som socialarbetare mötte jag många som gav bort sin tid på jorden i droger och kriminalitet, i meningslösheter som inte är värt någonting när det är dags att summera sitt liv och sitt bidrag.

Vi alla har ett uppdrag och en skyldighet att göra våra liv så bra och meningsfulla som möjligt utifrån våra förutsättningar.

I dessa tider av spänningar och motsättningar – i en värld som tycks vara i obalans med sig själv – hemfaller människan lätt till missmod, hat och bitterhet.

Det är som att vi inte riktigt vet hur vi ska möta vår frustration eller ångest. Det är som att vi prövas av världens gudar och profeter.

Svaret många gånger – i brist på insikt – blir att vi fokuserar mer på andra än oss själva. Politiker, myndigheter, polisen, kommunen, skolan, äldreomsorgen, socialtjänsten, näringslivet, media eller olika organisationer får ikläda sig rollen av syndabock och ansvariga.

I våra privata liv så kanske ljuskäglan riktas mot vår partner, föräldrar, kompisar, arbetskamrater eller grannar istället för att våga rikta blicken in mot oss själva. Det är alltid någon annans ansvar.

Handen riktas mer sällan mot våra egna hjärtan.

Livets gåva
En gåva vi fått i egenskap av att vara människa är att vi är fullt ansvariga för våra egna liv.

Jag äger mitt eget liv, min egen kropp, mina egna tankar och mitt eget hjärta.

Samtidigt är solidaritet och empati andra egenskaper vi försetts med i vår roll att vara människa. Djupt i oss förstår vi att om vi ska överleva och utvecklas i den här världen och lämna över ett fungerande samhälle till våra barn och nästa generation så behöver vi varandra.

I den meningen har vi försetts med förmågan att känna för andra. I egenskap av att vara människa så kan vi sätta oss in i andra människors känslor, liv och drömmar. Kanske det är en av de avgörande faktorerna som skiljer oss från djuren.

Så paradoxalt, så svårt och så underbart är det att vara människa. Vi är både fullt ansvariga för oss själva och för andra.

Det är möjligt att den här insikten är trivial och några rycker kanske på axlarna och avfärdar resonemanget med motiveringen att vi lever i en värld och ett samhälle som är så konfliktfyllt och som till och från karaktäriseras av kamp, misstänkliggörande, hat, hot och våld och då krävs utpekande av skuld och betoningen på skillnader.

Men jag menar tvärtom. Det har aldrig varit viktigare än just nu när vi snart skriver 2020-talet att vara människa fullt ut. Ordet humanism betyder just att vara mänsklig.

Humanism och demokrati
Vi människor behöver återerövra humanismen som ett grundbegrepp i samhällsbygget. Det betyder inte att vi nödvändigtvis behöver vara snälla eller artiga mot varandra – vilket i och för sig också är viktigt – eller att vi accepterar samhälleliga orättvisor, övergrepp eller ser mellan fingrarna på omoral och dåligt beteende. Inte alls.

Humanism innebär att vi ställer krav på varandra och oss själva. Men vi försöker förstå skeenden och händelser. Vi försöker sätta oss in i andra människors livssituation. Vi lär oss och övar empati även när vi möter det allra svåraste.

Men humanismen klarar inte sig själv om den inte underbyggs av ett demokratiskt samhälle och en kultur där människor känner sig fria att uttrycka sig, leva sina liv. I det demokratiska samhället ges jämställdhet och människovärde en stark röst.

I den meningen är humanismen och demokratin starkt sammanvävda i ett modernt samhällsbygge.

Att föra över värderingar och erfarenheter
Och det var precis det som min mamma och pappa förde över till mig utifrån sina livserfarenheter i ett vackert men krävande norrländskt landskap i början av 1900-talet.

I ett Eskilstuna som senare blev deras nya hem kunde de förverkliga sina framtidsdrömmar om arbete, boende och barnens utbildning.

Deras budskap gick inte att ta miste på – det krävs ett hårt och tufft arbete. Det kommer till och från att ta emot och till och med göra ont. Alltid med ett budskap om att alla var lika värda oaktat om du var man eller kvinna, svensk eller inflyttad, industriarbetare eller direktör.

Det kan tyckas som en märklig erfarenhet som mina föräldrar delgav en liten knatte – men livet är till och från svårt.

Jag förstår om det är ett budskap vi kanske inte alltid vill höra. Som om det utmanar vår bild av livet och samhället som det alltid välfungerande och att det alltid är någon som bär ett ansvar för orättvisor eller för våra egna tillkortakommanden. Som om livet var lätt.

Livet är en kamp. Det är därför historien är så intressant och har så mycket att lära oss. Människans obändiga tro på förändring för att överleva. Det finns något vackert och nästan poetiskt i det.

 

Och nu har mamma överlämnat ansvaret och livets budkavle till mig. Nu står jag där främst i ledet och ska förmedla budskapet till mina vuxna barn, halvvuxna och små barnbarn. Det är en del av uppdraget att vara förälder, far- och morförälder – att vara människa.

Jag kan predika, jag kan förklara, jag kan vädja. Jag kan formulera de klokaste av ord. Jag kan vara den bäste av livsmentor och ”gate-keeper” som står där vi grinden och pekar ut riktningen och förklarar livets snåriga stigar men de måste gå själva.

De äger sina egna liv, sin egen utveckling. Det personliga ansvaret är deras oaktat om de är födda i Skogstorp, Stockholm eller i Afghanistan.

Ingen kan ta deras steg. Det måste de göra själva. Det är att vara människa. Att ta ansvar för sig själv och andra.

Budskapet sprids vidare.

Var en människa.
Vårda humanismen och demokratin.
Ta dig själv på stort allvar.
Du är ansvarig för ditt enda liv.
Öva på att visa empati – världen behöver det.

I år får vi klara oss med tre generationer vid julbordet. Eller också är du med kära mamma utan att vi riktigt tänker på det eller ser det – i våra värderingar och i våra hjärtan.

Värderingar sprids vidare. Nya generationer tar vid. Som det ska vara.

God Jul till er alla!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: