Skrivet av: Pär Eriksson | september 21, 2014

Om det postmoderna, en ny politisk karta och vikten av att återupprätta det rivna samhällskontraktet

Ett spännande val är över. I media och i kafferum, i byggbodar och på skolor, i stadshus och vid köksbord diskuteras valresultatet.

kaffe2

Glädje blandas med besvikelse. Analyserna avlöser varandra och synpunkterna torgförs i en salig blandning.

Jag tänkte inte lägga någon ved på just den brasan utan istället försöka resonera utifrån mina erfarenheter om vad som på sikt är viktigast.

En ny politisk karta
Det gamla fempartissystemet har redan tidigare fått sina törnar och nu tillhör det definitivt en del av vår historia.

Den gamla logiska vänster-höger-skalan är också i gungning. Andra frågor som handlar om miljö, hållbarhet, jämställdhet, invandring och solidaritet skär som en kniv rakt igenom partisystemet.

I grunden är det samhälleliga krafter, nya spänningar och motsättningar som skapar detta nya läge. Det är inget att vara räddhågsen inför.

I den meningen är ett valresultat alltid ”fair”. Oaktat om vi gillar det eller inte.

Min oro handlar inte i första hand om det utan snarare om att samhällskontraktet tenderar att krackelera. Eller enklare uttryckt – samhällskontraktet är på väg att sägas upp.

Jag kanske låter något nostalgisk men jag är uppvuxen i en efterkrigsanda – ett 1950-1960-tal – där mina föräldrar, media, skolan och samhället i bred mening berättade om en överenskommelse – ett slags symboliskt kontrakt.

samhällskontrakt

Alla skulle med, levnadsstandarden och vårt lands rikedom skulle komma alla till del. Arbetarna och tjänstemännen, familjerna och barnen skulle få det bättre än tidigare generationer.

Men i samhällskontraktet ingick också att var och en förväntades bidra. Ingen kunde ställa sig utanför ansvaret att vara delaktig, att bygga samhället.

Den kritiske läsaren har säkert några kloka invändningar och kanske är jag en romantiker. Må så vara. Jag vill ändå pröva mitt resonemang eftersom jag skönjer en utveckling jag inte alltid gillar.

Det postmoderna samhällets utmaningar
Det efter-industriella samhället – eller det postmoderna skulle sociologerna kalla det – tenderar att dra oss isär. Det är säkert ingen som medvetet vill driva det så men konsekvensen av politiska beslut kombinerat med nya värderingar och synsätt i moral och etiska frågor tenderar att skilja oss åt.

Den franske ekonomen Thomas Pikettys analys och forskning är tydlig på en viktig punkt. Under de senaste decennierna har de rika i västvärlden blivit rikare och de fattiga fattigare. Piketty är ingen politiker och vad jag vet har han ingen politisk agenda.

Piketty

Han är ekonom och orolig för att ett segregerat samhällsbygge med stora ojämlikheter stagnerar vad gäller ekonomisk utveckling och tillväxt.

Och om vi ska ta honom på allvar – samhällskontraktet har i symbolisk mening sagts upp av de som har det allra bäst.

Å andra sidan så kräver samhällskontraket att vi alla är redo att bidra. Den som t ex väljer att misshandla, hota andra eller att sälja knark har också valt att säga upp kontraktet.

Och kanske vi alla – på olika sätt – sagt upp delar av kontraktet. Vi blir kravställare snarare än medspelare.

Många odlar i olika grad ett slags politiker- och myndighetsförakt. Det förstärker en känsla av ”vi-och-dom”. Hatet i sociala medier och insändarsidornas oförsonlighet blir symboler för tidsandan. Det är någon annan som är ansvarig. Fingret riktas ofta mot någon annan, sällan mot oss själva.

Jag tror att svaret på det oroliga läget i världen och den osäkerhet vi kan känna i vårt eget samhälle – som manifesteras i kalla valsiffor – bara kan mötas av mer gemenskap och mer tillsammans.

Ett nytt samhällskontrakt
Vi behöver upprätta ett nytt samhällskontrakt. Detta utan att förringa verkliga motsättningar och meningsskiljaktigheter.

Ett samhällskontrakt som ställer höga krav på företag och näringsliv. Att de agerar i en anda av ansvar och tillförsikt.

Men vi behöver också en politik och ett offentligt samhälle – också en kommun och en kommundirektör inberäknat – som står för öppenhet, som synliggör beslut och viljeinriktningar. Ett ledarskap som karaktäriseras av äkthet och ärlighet.

deabatt

Vi behöver ett civilsamhälle – våra organisationer, föreningar, kyrkor och religiösa samfund – som driver på samhällsutvecklingen. Ett civilsamhälle som står upp för en modern folkbildning, demokrati och allas lika värde.

Vi behöver ett medborgarskap som avkräver engagemang och vilja till att bidra om det så bara är en timme om dagen.

Jag kan låta tuff i mitt budskap – men jag hoppas att läsaren vill se min goda intention – vi måste arbeta och bidra även om det känns tungt. Inget jobb, ingen insats är för liten.

Det är i arbetslösheten utanförskapet odlas. Det är i utanförskapet extremism och våld bevattnas.

Näringslivet och politikerna kan inte ensamt lösa det åt ”oss”. Vi äger våra egna liv och med det följer också ansvar.

Moderna samhällen så här i mitten av 2010-talet byggs och formas på ett delvis nytt sätt. Om inte annat påminner valresultatet oss om att en ny tid är på väg att torna fram.

Change

Om inte hopplöshet, rasism, främlingsfientlighet och odemokratiska krafter skall växa – både internationellt och i Sverige – så behöver vi återupprätta det rivna samhällskontraktet.

Det är så man bygger moderna städer och samhällen. I vindens smekning av förändring.

Och det börjar inte med ”vi-och dom” utan med dig och mig.

Ha en bra vecka!

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: