Skrivet av: Pär Eriksson | juli 26, 2014

Sommarpärspektiv IX – … å dessa livsvandringar

Det har nog gått mer än tio år.

Fjällen2

 

Men jag minns det som igår. När jag och mina kompisar Bosse, Roland och Tapio stod på den där märkvärdiga snöhögen som kallas Kebnekjase – 2 104 meter över havet.

Jag är ingen hängiven äventyrare som drivs av att utsätta mig för onödiga faror men av någon anledning så har vandringen och jag blivit ett.

Egentligen började det för mer än 30 år sedan. Jag arbetade med socialt vingklippta ungdomar och jag ägnade otaliga timmar åt samtal på socialkontor och BUP-mottagningar.

Men det var som att våra roller blev fastfrusna. Den kloke äldre socialarbetaren som skulle tala den unge till rätta. Det var där det började. Först lite trevande över en helg men sedan mer strukturerat och genomtänkt.

Det sterila och kanske återhållsamma samtalsrummet byttes mot den levande naturen – många gånger med tuffa utmaningar att klara av långa vandringar och toppbestigningar.

Det var som att naturen och fjället avväpnade oss. Vi var inte bara socialarbetaren, missbrukaren och den kriminella. Vi var också människor med förmågor, begränsningar, skavsår, svett och nära till skratt och allvar.

Lärdomen och budskapet var också extremt tydligt; du måste ta hjälp. Du måste också hjälpa de andra om hela gruppen skall ta sig upp.

Och otaliga blev de samtal där på fjället som kom att kretsa kring moral, etik och värderingar. Om vikten av att vara sann mot sig själv. Att vara människa.

Det var som att de här ungdomarna aldrig på djupet fått uppleva att de var viktiga, att de fått leva budskapet om hänsyn, solidaritet och omtanke. I den meningen är missbruks- och den kriminella världen brutal och förstärker känslan av ensamhet och att det gäller att slå sig fram.

Det var så det började för mig. Långt från de vackra bergstopparna, fjällblommorna, renarna och alla forsar, bäckar och rännilar som skapar den vackra fjällnaturen.

Men kärleken har bestått och vuxit genom åren. På Kebnekajses snötäckta sydtopp, en jämtländsk Syltopp och ett Helags eller på El Caminons varma stigar och landskap på väg mot Santiago Di Compostella tillsammans med kompisarna Börje, Michael och Robert eller tillsammans med sonen i både fjällen och på den mer nära Sörmlandsleden.

Nu så här 30-35 år senare så ser också jag något annat. Det här är en del av mig. Det är som att de där fjällen och stigarna bosatte sig i mig. Som att jag dagligen behöver en påminnelse om de här ungdomarnas liv. En påminnelse om min egen familjs och vänners betydelse.

Fjäll

Och så gick då hustrun och jag. Äntligen. Timme efter timme i +30 graders värme. Kanske inget att ta med i familjens årsberättelse men en toppbestigning är alltid en toppbestigning även om det den här gången bara skrevs 925 möh och bergstoppen lyste med sin frånvaro och istället symboliserades av en kulle.

Men det är också livet.

Ha en fortsatt skön sommar!

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Responses

  1. Fin text Pelle!

  2. Tack Olle.
    Vandring är i någon mening lätt att skriva om. Innehåller så mycket av symbolik.

    Ha det
    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: