Om otaliga samtal, arbetets betydelse och vikten av en ny attityd

Genom åren har jag pratat med otaliga invandrare, flyktingar och inflyttade. Jag har varit inbjuden till SFI-klasser och olika invandrarföreningar och oaktat tema så har våra samtal alltid landat i arbetets betydelse. Arbete som ett sätt att närma sig det nya landet. Arbete som ett sätt och en längtan att bidra. Arbete som ett sätt att försörja sig själv och bli oberoende. Arbete som ett sätt att utveckla en talang eller yrkesskicklighet.

Den som läser mig regelbundet vet att jag återkommer till det här temat. Jag ser arbete som en del av att vara människa. Att vara en del av samhällsgemenskapen. Mina värderingar och syn på arbete skiljer sig från de som menar att arbete är av ondo. Något som skall göras men som helst bör undvikas. Mer ledigt, mindre arbetstid. Som om välfärd och utveckling skapades av något annat än arbete. Just därför behöver vi också återupprätta synen på arbetets betydelse.

En studie värd att ta på allvar
Jag tänker på alla dessa samtal när jag läser en artikel av Svenskt Näringslivs-baserade Stefan Fölster och Li Jansson i senaste nummret av Ekonomisk Debatt (2 – 2011).  Artikelförfattarna ställer den utmanande frågan om hur det kommer sig att 55-60% av somalierna i Minnesota arbetar samtidigt som motsvarande siffra i Sverige är 29%. Snabbt kanske våra tankar leder oss in i analyser av skillnader mellan USA och Sverige vad gäller löner och lagstiftning.

Men Fölster och Jansson nöjer sig inte med det. Frågorna blir vassare och svårare än så; hur kommer det sig att av utomeuropeiskt födda så hade 4 av 10 arbete i Gullspång samtidigt som det i en annan västgötakommun Bollebygd var 7 av 10? Kanske har välutbildade invandrare flyttat just till Bollebygd eller bor det fler i Gullspång med en traumatisk bakgrund? Eller finns svaren i något annat?

Av de bosnier som kom till Sverige i början av 1990-talet så hade 86% arbete efter 5 år i de småländska kommunerna Gnosjö och Värnamo samtidigt som motsvarande siffra i t ex Malmö var 32%. Något som bl a slår hål på bilden av att det skulle vara lättare att få arbete i våra storstäder jämfört med de mindre kommunerna.

Nå, artikelförfattarna debatterar inte i största allmänhet utan söker som de forskare de är svaren i statistika och kausala samband. De konstaterar att det tydligaste sambandet som finns är det mellan hög andel utomeuropeiska i arbete och kommunens allmänna företagsklimat. Dvs kommuner med ett gott företagsklimat, en god relation mellan beslutsfattare och näringliv, en atmosfär av gott entreprenörskap, idégivande och en mylla av småföretagande skapar hög förvärvsfrekvens inte bara bland befolkningen i allmänhet utan särskilt bland de grupper som lätt hamnar utanför arbetsmarknaden – t ex invandrare.

Den kritiske läsaren kanske invänder att Fölster och Jannson är komna ur Svenskt Näringslivs värdesfär och därför lyfter upp just företagsklimatet som en avgörande faktor. Men det är att göra det för lätt för sig. Jag menar att de är något väsentligt på spåren.

Den sociala dimensionens tillkortakommande
Min erfarenhet genom åren är att vi ibland förväxlat behovet av ett gott mottagande av invandrare och flyktingar – dvs med en humanistisk och välkomnande grundton – med att de heller inte klarar av eller förväntas att arbeta. Dvs den nog så viktiga sociala dimensionen görs till ledstjärna istället för en tydligare arbets- och studieinriktning.

Jag målar naturligtvis med grov pensel för att förenkla men den sociala dimensionen betonar vikten av psykologer och kuratorer istället för arbetsvägledare och mentorer. Den sociala dimensionen betonar vikten av mötesplatser och träffpunkter istället för arbete, praktik och språkträning. Den sociala dimensionen betonar kommunens skyldighet att ”skaffa fram jobb” istället för att söka strålkastaren mot det privat näringlivets ansvar.

Fölster och Jansson visar också på att det inte finns någon direkt koppling mellan slutförd svenskundervisning och möjligheten att få ett arbete. Det är tuff läsning för en kommundirektör som har goda erfarenheter av SFI-verksamheten. Artikelförfattarna menar inte att SFI-undervisningen inte behövs utan snarare att den behöver förändras och bli än mer arbetsinriktad.

Artikelförfattarna ser också ett allvarligt samband mellan låg andel utomeuropeiska invandrare i arbete och lokala invandrarfientliga stämningar. 

En ny attityd – tillsammans
Jag tror vi alla drivs av en god intention att utveckla Eskilstuna. Kommunen, de politiska partierna, föreningar och fackliga organisationer, företag och näringsliv och naturligtvis invandrarna själva. Men jag är rädd att vi fastnat i en ond cirkel som vi behöver bryta och istället utveckla något nytt.

Istället för att söka syndabockar och peka på att ”någon annan” har ansvaret så borde vi ta varandra i hand och kraftfullt agera för att Eskilstuna blir känt för att vara en kommun där åtminstone lika många somalier som i Minnesota har arbete. Åtminstone lika många bosnier som i Gnosjö eller lika många utomeurpeiska invandrare som i Bollebygd har arbete i Eskilstuna.

Ska vi lyckas med det så krävs en ny attityd från såväl kommunen, företagen som invandrarna själva. Eskilstuna är en arbetande stad. Läs vår historia. Här är man välkommen att vara en Eskilstunabo men då måste man både ges möjligheter och själv vara beredd att jobba hårt för att lära sig språket och arbetslivets villkor.

Då måste vi har företagare som tittar på talang och kompetens före religion, hudfärg, etnicitet, kön, ålder eller social bakgrund. Det är dags att än tydligare lämna det gamla invanda för en ny modern syn på arbete och arbetets betydelse.

Och i samma stund som jag skriver det så känner jag att orden kommer tillbaka. Det ekar eftersom jag själv representerar den största arbetsgivaren i Sörmland – Eskilstuna kommun.

Jag vill att vi alla som i någon mening både påverkar och beslutar om anställningar börjar agera i den här andan. Vi själva – var och en av oss måste leva budskapet. Det är så vi utvecklar Eskilstuna till den där moderna kommunen vi så gärna vill vara.

Ha en bra vecka!