Skrivet av: Pär Eriksson | april 25, 2011

Om otaliga samtal, arbetets betydelse och vikten av en ny attityd

Genom åren har jag pratat med otaliga invandrare, flyktingar och inflyttade. Jag har varit inbjuden till SFI-klasser och olika invandrarföreningar och oaktat tema så har våra samtal alltid landat i arbetets betydelse. Arbete som ett sätt att närma sig det nya landet. Arbete som ett sätt och en längtan att bidra. Arbete som ett sätt att försörja sig själv och bli oberoende. Arbete som ett sätt att utveckla en talang eller yrkesskicklighet.

Den som läser mig regelbundet vet att jag återkommer till det här temat. Jag ser arbete som en del av att vara människa. Att vara en del av samhällsgemenskapen. Mina värderingar och syn på arbete skiljer sig från de som menar att arbete är av ondo. Något som skall göras men som helst bör undvikas. Mer ledigt, mindre arbetstid. Som om välfärd och utveckling skapades av något annat än arbete. Just därför behöver vi också återupprätta synen på arbetets betydelse.

En studie värd att ta på allvar
Jag tänker på alla dessa samtal när jag läser en artikel av Svenskt Näringslivs-baserade Stefan Fölster och Li Jansson i senaste nummret av Ekonomisk Debatt (2 – 2011).  Artikelförfattarna ställer den utmanande frågan om hur det kommer sig att 55-60% av somalierna i Minnesota arbetar samtidigt som motsvarande siffra i Sverige är 29%. Snabbt kanske våra tankar leder oss in i analyser av skillnader mellan USA och Sverige vad gäller löner och lagstiftning.

Men Fölster och Jansson nöjer sig inte med det. Frågorna blir vassare och svårare än så; hur kommer det sig att av utomeuropeiskt födda så hade 4 av 10 arbete i Gullspång samtidigt som det i en annan västgötakommun Bollebygd var 7 av 10? Kanske har välutbildade invandrare flyttat just till Bollebygd eller bor det fler i Gullspång med en traumatisk bakgrund? Eller finns svaren i något annat?

Av de bosnier som kom till Sverige i början av 1990-talet så hade 86% arbete efter 5 år i de småländska kommunerna Gnosjö och Värnamo samtidigt som motsvarande siffra i t ex Malmö var 32%. Något som bl a slår hål på bilden av att det skulle vara lättare att få arbete i våra storstäder jämfört med de mindre kommunerna.

Nå, artikelförfattarna debatterar inte i största allmänhet utan söker som de forskare de är svaren i statistika och kausala samband. De konstaterar att det tydligaste sambandet som finns är det mellan hög andel utomeuropeiska i arbete och kommunens allmänna företagsklimat. Dvs kommuner med ett gott företagsklimat, en god relation mellan beslutsfattare och näringliv, en atmosfär av gott entreprenörskap, idégivande och en mylla av småföretagande skapar hög förvärvsfrekvens inte bara bland befolkningen i allmänhet utan särskilt bland de grupper som lätt hamnar utanför arbetsmarknaden – t ex invandrare.

Den kritiske läsaren kanske invänder att Fölster och Jannson är komna ur Svenskt Näringslivs värdesfär och därför lyfter upp just företagsklimatet som en avgörande faktor. Men det är att göra det för lätt för sig. Jag menar att de är något väsentligt på spåren.

Den sociala dimensionens tillkortakommande
Min erfarenhet genom åren är att vi ibland förväxlat behovet av ett gott mottagande av invandrare och flyktingar – dvs med en humanistisk och välkomnande grundton – med att de heller inte klarar av eller förväntas att arbeta. Dvs den nog så viktiga sociala dimensionen görs till ledstjärna istället för en tydligare arbets- och studieinriktning.

Jag målar naturligtvis med grov pensel för att förenkla men den sociala dimensionen betonar vikten av psykologer och kuratorer istället för arbetsvägledare och mentorer. Den sociala dimensionen betonar vikten av mötesplatser och träffpunkter istället för arbete, praktik och språkträning. Den sociala dimensionen betonar kommunens skyldighet att ”skaffa fram jobb” istället för att söka strålkastaren mot det privat näringlivets ansvar.

Fölster och Jansson visar också på att det inte finns någon direkt koppling mellan slutförd svenskundervisning och möjligheten att få ett arbete. Det är tuff läsning för en kommundirektör som har goda erfarenheter av SFI-verksamheten. Artikelförfattarna menar inte att SFI-undervisningen inte behövs utan snarare att den behöver förändras och bli än mer arbetsinriktad.

Artikelförfattarna ser också ett allvarligt samband mellan låg andel utomeuropeiska invandrare i arbete och lokala invandrarfientliga stämningar. 

En ny attityd – tillsammans
Jag tror vi alla drivs av en god intention att utveckla Eskilstuna. Kommunen, de politiska partierna, föreningar och fackliga organisationer, företag och näringsliv och naturligtvis invandrarna själva. Men jag är rädd att vi fastnat i en ond cirkel som vi behöver bryta och istället utveckla något nytt.

Istället för att söka syndabockar och peka på att ”någon annan” har ansvaret så borde vi ta varandra i hand och kraftfullt agera för att Eskilstuna blir känt för att vara en kommun där åtminstone lika många somalier som i Minnesota har arbete. Åtminstone lika många bosnier som i Gnosjö eller lika många utomeurpeiska invandrare som i Bollebygd har arbete i Eskilstuna.

Ska vi lyckas med det så krävs en ny attityd från såväl kommunen, företagen som invandrarna själva. Eskilstuna är en arbetande stad. Läs vår historia. Här är man välkommen att vara en Eskilstunabo men då måste man både ges möjligheter och själv vara beredd att jobba hårt för att lära sig språket och arbetslivets villkor.

Då måste vi har företagare som tittar på talang och kompetens före religion, hudfärg, etnicitet, kön, ålder eller social bakgrund. Det är dags att än tydligare lämna det gamla invanda för en ny modern syn på arbete och arbetets betydelse.

Och i samma stund som jag skriver det så känner jag att orden kommer tillbaka. Det ekar eftersom jag själv representerar den största arbetsgivaren i Sörmland – Eskilstuna kommun.

Jag vill att vi alla som i någon mening både påverkar och beslutar om anställningar börjar agera i den här andan. Vi själva – var och en av oss måste leva budskapet. Det är så vi utvecklar Eskilstuna till den där moderna kommunen vi så gärna vill vara.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Tack för ett viktigt inlägg! Tänker att det du skriver är bland det viktigatse jag läst på länge. Att du formulerar det som förmodligen är samhällets allra största utmaning. Att så mycket hänger på om vi klarar detta. Att vi inte har så många andra val än att se till att vui verkligen lycks. Att så mycket annat av det samhället ”sliter” med är beroende av hur vi lyckas med detta. Detta gäller bl.a. rasismen.

    Skriver mer om det du för på tal på min egen blogg http://www.ydre1952.wordpress.com.

    Allt gott!
    Claes-Göran Ydrefors

  2. Tack Claes-Göran för återkoppling.
    Det låter som att vi drar åt samma håll. Utmaningen är precis som du skriver i din egen blogg – hur går vi från stolta paroller till konkret handling.

    Jag tror att det börjar med förståelse för frågans vikt och sedan att vi tar steg – om än små – hela tiden. Det är de små vardagliga förändringarna som till slut gör att en liten rännil blir till en flodvåg.

    Ha det bra
    Pär E

  3. Jodå, det ligger mycket i detta med arbete åt alla förstås. Men skall vi sätta arbete före alla andra mål i en integrerad värld eller skall vi släppa de andra målsättningarna? Jag hörde nåt reportage från just ett företag från Gnosjötrakten (vet inte riktigt vilken kommun men nånstans i Småland) där de intervjuade en utom nordisk invandrare som arbetade sedan länge i en liten industri. Men han kunde inte språket, umgicks inte med ”svenskarna”. Har för mig att det var flera från hans hemland på samma industri och att de satte på olika ställen i matsalen t ex. Och jag kan tänka mig att det scenariot beskriver arbetskraftsinvandringen som den sett ut i Sverige under 50,60 talen. Men vad säger det om människornas deltagande i samhällslivet, demokratiska rättigheter, mm. Är det rätt att sätta arbete före alt annat?? Eller skall vi lägga ner alla storstilade mål och sätta alla i arbete och utgå ifrån att det mesta löser sig på ett par generationer (vilket troligen är sant).

  4. Tack Evy för kloka synpunkter. Du inför ytterligare en dimension i resonemanget som jag gillar. Vi ska tänka helhet och ”bara” arbete löser inte den här viktiga frågan. Men min erfarenhet geom livet att att arbete är väldigt centralt. Särskilt i en stad som har en stark historia och tradition i arbetet.

    Ha det bra
    Pär E

  5. Ett problem med sfi – undervisningen är att man blandar analfabeter och universitetsutbildade i samma grupp + olika språkgrupper. För att blir mer effektiv och förkorta utbildningstiden för de som kan skulle man diversifiera och specialisera mer. Sen tycker jag att man kunde ha mycket information om Sverige och arbetslivet på arabiska/engelska/franska/spanska etc. Se våra invandrare som experter på sina språk och sina länder oh låt dem utbilda oss och eleverna i våra skolor! Anställ dem som assisterande språklärare och förbättra vår (erkänt usla) språkutbildning!

  6. Tack Agneta för kloka synpunkter.

    Men är det verkligen så att universitetsutbildade och analfabeter ingår i samma grupper. Jag undrar om du har rätt där.

    Ha det bra
    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: