Skrivet av: Pär Eriksson | oktober 31, 2010

Om några vilsna ungdomar, facklor i mörkret och vikten av mogna vuxna

Jag minns deras ansikten. Dom hette Niklas, Erik och Sara. Jag var ung socialarbetare och arbetade kanske med det viktigaste man kan göra – ungdomars framtid. För just de här ungdomarna var det extra tufft. Av olika anledningar hade de tagit steget in i missbruksvärlden. Jag skriver medvetet tagit steget för ibland så har vi bilden att man bara hamnar i missbruksmiljöer.

Niklas, Erik och Sara får representera alla de hundratals ungdomar jag mött genom åren. Några av dom har det bra idag. Några ringer och berättar om hur livet blivit med utbildning, jobb och familj. Men några av dom är döda i händelser som varit drogrelaterade – överdosering, bilolyckor eller knivslagsmål. Ytterligare några sitter i fängelse eller bor i olika skyddade psykiatriboenden. Flertalet är idag i 40-årsåldern och några betraktas som farliga och ohjälpliga. Så tufft blev det.

Och när jag skriver det så gör det ont i mitt hjärta. Jag har sett och följt Niklas, Erik och Sara sedan de var busiga tonåringar och hängde på fritidsgården. De lyste av framtidshopp och de skulle bli snickare, pilot, hårfrisörska eller musiker. Alla drömmar fanns där. Och ända så minns jag ett vemod i deras ögon. Föräldrar som själva var socialt vingklippta, vuxna som var dåliga föredömen eller en skola som inte lyckades fånga deras intresse. Eller en socialtjänst – inkluderat mig själv – som inte riktigt tog de första signalerna på allvar.

Engagemang och tillsammans
Alla de här minnesbilderna far förbi när jag ser att ett hundratal engagerade Eskilstunabor samlas utanför Stadshuset en kall och kulen oktoberkväll. De bär på facklor och vandrar stilla och värdigt mot Klosters kyrka – utan slagord och allmänna krav. Som en påminnelse om alla som dött av narkotikamissbruk eller som lever ett stympat och ovärdigt liv där drogerna tagit överhanden.

Jag tror att det här är mycket viktigt för ett samhälle och en stad. Att påminna sig om de problem och svårigheter som också finns mitt i välfärden, mitt i framgången, mitt i optimismen.

När vi diskuterar missbruksfrågor så finns en tendens att vi skuldbelägger. Det är någons fel. Är det inte individen själv – ”det är väl bara att skärpa sig” – så är det föräldrarna, kompisarna eller skolan, eller socialtjänsten, polisen, knarklangarna eller politikerna, kommunen eller landstinget. I någon mening så ligger det väl korn av sanning i alla dessa förklaringar men min tes är att skuldbeläggning sällan leder till resultat. Det är därför det är så poänglöst och tröttande att lyssna på oss själva när vi förfaller till att bli skuldbeläggare istället för en aktiv part i lösningen. När vi ägnar oss åt skuldbeläggning så avkrävs vi sällan ansvar. När vi visar engagemang och pekar på lösningar då avkrävs vi inte bara ansvar utan vi blir också energigivare.

Bild från Socialförvaltningen i Katrineholm –  det är bara tillsammans vi skapar förändring

Min lärdom är att det bara är tillsammans som man skapar ett gott samhälle. Det är tillsammans – genom att prata väl om varandra, se varandras goda intention som vi skapar visionen om ett värdigt och drogfritt samhälle.

Logiken i drogen
En annan lärdom jag gjort – och oftast något vi tenderar att underskatta  – är att drogen i sig själv bär på oanade krafter. Själva beroendet bär på sin egen logik skilt från orsaken om varför man en gång börjar. Drogmissbruk är inte ett enkelt symptom på arbetslöshet, social problematik eller personliga tillkortakommanden – även om det underlättar för att hamna (oops nu hamnade jag där själv i språkbruket) i missbruk.

Missbruk av droger skapas av droger. Och just därför behöver ett samhälle bygga en strategi på flera ben. Förebyggande och rehabiliterade insatser som kombineras med åtgärder mot drogen i sig själv. Just därför är det så viktigt att vi inte legaliserar narkotika, oavsett om vi pratar om marijuana, amfetamin eller heroin. Just därför är det så viktigt att vi inte i stor skala börjar med metadonprogram, injiceringshållplatser som bl a finns ute i Europa eller breda sprututbytesprogram. Eld kan inte släckas med bensin.

Jag känner mig stolt över att bo i ett land där det råder bred politisk enighet och en bred acceptans bland medborgarna för en restriktiv narkotikapolitik. Det betyder i klartext att vi lever i ett samhälle som tror på förändring, som tror på människors möjligheter. Vi ser nu exempel på länder som ger upp och menar att det är som det är och resonerar i termer av att låta stackarna knarka bäst de vill. Bara inte på min bakgård.

Vikten av att bygga en stad som känns trygg
Eskilstuna har en utmaning. Jag har skrivit det tidigare – vi konsumerar för mycket alkohol. Vi bär på en tung historia och tradition. Bakom de stolta smederna fanns också ett allvarligt supande som sedan i sämsta fall bärs vidare i generation efter generation.

Och det är oss män det handlar om. Det är tufft att skriva men vi måste våga möta våra söner i en rak diskussion, vi måste våga möta våra döttrar och barnbarn som är rädda för att bli misshandlade och känner sig osäkra på stadens gator och torg. Det är dags att göra upp med nojsandet och skrattandet om det glamourösa supandet.

Och det är just oss karlar det handlar om. Redan på 1600-talet så fick våra kvinnor ta hand om det hejdlösa supandet runt smedjorna. När vinden låg på så kunde ässjorna inte vara igång och man hissade ”supflaggan”. På 1800-talet bildade kvinnorna i Eskilstuna sk fruntimmersklubbar vars syfte var att få sina gubbar att dricka mindre. Vi har ett arv men också ett ansvar.

Varför är det här viktigt? Jo, förutom att för mycket alkohol i sig skapar bråk, misshandel, brott, skadegörelse, otrivsel och trafikolyckor så skedde ingången till narkotikan för Niklas, Erik och Sara via alkohol. Jag har mött få ungdomar som gjort sin narkotikadebut i nyktert tillstånd.

Men allt är inte nattsvart. Polisen berättar för mig att de ser positiva tendenser när det gäller alkoholen. Alkoholrelaterat våld och brott tenderar att minska. Vi ser också en mer ansvarsfull yngre generation – må vara att spriten ersatts av vin. Vi ser att den traditionella nykterhetsrörelsens medlemsantal växer. Vi ser allt fler ungdomar – och denna gång inte bara svartklädda ”straight edgare” – som tar avstånd från alkohol och droger. Vi ser fler föräldrar och föreningar som börjat fatta galoppen och förstår att det inte längre är några oskyldiga öl på väg till dans i Parken som gäller utan en tuffare och hårdare miljö. Vi vet också att många av de nya kulturerna som flyttat in till Eskilstuna är avståndstagande till alkohol och droger. Skolorna, socialtjänsten och fritidsgårdarna är idag mer medvetna.

Jag ser facklorna på Fristadstorget brinna. Minnena återvänder och jag ser ansiktena på de där unga och vilsna tonåringarna som längtade så tydligt efter vuxen vägledning. För så är det att vara ung – man måste få mäta sig mot något, man måste få pröva sina tankar och idéer, man måste hitta ett bollplank för sina funderingar, något att ta spjärn mot.

Och den utmanade frågan är då om vi vuxna – föräldrar, far- och morföräldrar, föreningsledare, kyrkans folk, lärare och fritidsledare är mogna att ta emot de frågor, de funderingar och det behov av närhet som våra barn och ungdomar har? Eller har vi fullt upp med våra egna liv, har vi själv hunnit mogna, tar vi oss tid?

Har vi modet att säga till våra barn;
Jag vet att det är svårt att växa upp.
Jag har varit med om det själv.
Det gör ont att gå upp för berget. Man kan slå sig om knäet.
Kom ska jag hålla i dig. Du är snart uppe – titta vad vackert det är.
Jag älskar dig!

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Starkt inlägg Pär. Du har en förmåga att koppla ihop det individuella – personerna med företeelser. Tack!

  2. Hej Mattias!
    Och du noterade väl att jag lånat en bild från ditt Katrineholm……..

    Ha det
    Pär E

  3. […] har ordet – Om några vilsna ungdomar, facklor i mörkret och vikten av mogna vuxna- Starkt inlägg av kommundirektören i Eskilstuna Pär Eriksson om alkohol och droger utifrån en […]

  4. Det var ett av de bäst formulerade inläggen om missbruksfrågor jag läst. Känns skönt att ”chefen” vet vad han talar om.

  5. Hej Camilla!
    Kul att du uppskattade krönikan. Det blir väl så att när man skriver om något som känns in på skinnet så blir orden mer trovärdiga.

    Ha det bra
    Pär E

  6. Tack!
    Det känns så uppmuntrande att läsa dina tankar när vi som jobbar inom missbruksvård och stödboende dagligen möter tomma, ledsna ögon som söker efter en fast punkt att hålla blicken på för att inte rasa både fysiskt och själsligt. Kanske är det så att själen lider mest? Jag är glad att det finns vård för både kropp och själ.
    Tillsammans kan vi göra mycket, låt oss fortsätta att arbeta sida vid sida för ett Eskilstuna som tar krafttag mot drogliberaler och i stället ser dom som är svaga i Eskilstuna och som många gånger utsätter sig själva för dödsfara.

  7. Tack Miriam för dina rader. Fortsätt ditt viktiga arbete.

    Ha det bra
    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: