Om det mogna samtalet, spänningar och vikten av att skapa en ”femte provins”

Det finns en irländsk sägen som berättar om fyra hertigdömen som låg i fejd med varandra.

Krig, spänningar och motsättningar karaktäriserade landet med stora umbäranden som följd. Vid en given tidpunkt – tröttheten och förlusterna blev till slut för stora för alla fyra – enades de om att bilda en ”femte provins”. En plats där de kunde föra samtal och dialog om Irlands framtid.

En plats där vapnen ersattes av förmågan att lyssna. En plats där hat och oförsonlighet ersattes av en ärlig vilja till förändring.

Jag vet inte varför den här sägnen kommer upp i mitt huvud. Kanske som en reaktion på de starka motsättningar som råder i dagens värld. Kanske en reaktion på att världssamfundet har stora problem att lösa svåra gemensamma utmaningar som handlar om allvarliga sjukdomar och miljö- och klimatfrågor.

Kanske det är en reaktion på en valrörelse som – och jag förstår och respekterar att det lätt blir så – mer handlar om din och min plånbok än en värde- och idédebatt vart samhället ska på sikt.

Motsättningar viktiga
Alla samhällen är i färd och tänka om sig själv. Det är inte något som bara sker genom politikens röst och sätt att formulera sig eller något som sker på valdagen utan något som pågår ständigt. I vår kultur, hur vi uttrycker oss, vad vi skriver och säger. Hur vi agerar mot varandra i vardagen, vad som sägs i samtal, diskussioner och debatter.

Det är så vi formar ett samhälle och dess spelregler.

Min erfarenhet är att det är lätt att bli missförstådd när man pratar om vikten av en symbolisk ”femte provins” – en plats där vi bryter ståndpunkter mot varandra i någon slags gemenskap

.

Demonstration i samband med FNs klimatmöte i Doha, Qatar 2012

Låt mig då vara tydlig. Spänningar och motsättningar är verkliga. Oaktat om de tar sig uttryck i ideologier, religioner eller kulturyttringar så speglar de något reellt. Något som inte vare sig bör eller ska skjutas undan eller tryckas ner.

Tvärtom kan motsättningar vara något bra. Saker som inte fungerar blottläggs. Rena orättvisor blir synliga.

Men min bestämda åsikt är att dagens motsättningar sällan blir konstruktiva. Vi tar dagligen del av nyheter om nytt våld, nya konflikter.

Att skapa den öppna och konstruktiva arbetsplatsen
Vi ser det också i det vardagliga arbetet – om än inte lika dramatiskt. Konstruktiva berikande samtal ersätts av oförsonlighet och positionering.

Min erfarenhet är att inte bara länder och regioner utan också organisationer och arbetsplatser kan välja en annan väg.

Genom att göra lyssnandet och lärandet – det mogna samtalet – till en del av arbetsplatsens kultur så växer också kvaliteten i det dagliga görandet.

Relationerna med eleverna, de äldre, de funktionshindrade utvecklas. Stämningen i arbetslaget förbättras.

Och för var och en av oss sker en personlig utveckling.

Flummigt, invänder den kritiske läsaren. Ja, kanske. Men vad är alternativet. Trycka till någon, påtala att någon har fel, drivas av att ”ha rätt”.

Arbetsplatser som hittar sin ”femte provins” har en tendens att skapa bättre resultat än de som fortsätter i givna hjulspår. De förändras och utvecklas för att möta nya behov och krav.

Arbetsplatser som hittar sin ”femte provins” tenderar att ha fler nöjda och motiverade medarbetare.

Och i det lilla så bidrar en sådan kommun, organisation, förening och arbetsplats till att skapa en lite, lite bättre värld.

Så bygger man moderna kommuner – i en kultur av samtal och samarbetsanda.

I insikten att det inte finns några ”vi-och”dom”. Det finns du och så finns det jag – ett tillsammans.

Ha en bra vecka!