På jobbet
Det känns i luften att det är sista veckan innan valet.
Det vibrerar i Stadshuset. Jag kanske överdrivet något men jag känner igen känslan från min tid i Västerås. En viss osäkerhet, konkreta politiska löften paras med visioner och framtidsdiskussioner.
Det är som att demokratin känns in på skinnet. Efter fyra år ska politiken utvärderas av väljarna.
Samtidigt så är det vanlig leverans. Den här veckan hade vi mandatperiodens sista kommunstyrelsemöte.
En viktig fråga handlade om Eskilstunas ambitioner att etablera en järnvägsdepå för mälartrafiken. Det skulle betyda mycket för jobben och också att stärka vår stad. Men konkurrenterna är många och lika angelägna.
Jag blir så imponerad över alla medarbetare inom flera av våra verksamheter – förvaltningar och bolag – som bidragit till att vi nu sticker fram hakan och signalerar vårt intresse för att utveckla den här järnvägsdepån. Så mycket duktiga och kompetenta medarbetare vi har.
En annan viktig fråga vi hade att hantera var kommunaliseringen av Eskilstuna Marknadsförings AB.
Under åren så har kommunen ägt 40% och näringslivet 60%. Det har varit en bra konstruktion men nu förändras lagstiftningen och kraven på hur vi som kommun kan använda marknadsföringsbolaget och en förändring är därför klok och nödvändig.
I en kommundirektörs roll ingår bl a att representera kommunen. Den här veckan arrangerarade Mälardalens högskola en stor internationell konferens kring vård och hälsa.
Jag var inbjuden som hälsningstalare. Jag är inte alltid helt komfortabel med att hålla tal på engelska – jag vill känna mig fri i språket – men det gick bra. I vart fall så var mitt budskap uppskattat.
Ni som följer mig regelbundet känner mina kodord som också blev talets huvudbudskap – världen har stora utmaningar, spänningar och motsättningar men det finns också så mycket positivt att berätta om.
Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
När jag är ute i landet och människor hör att jag är från Eskilstuna så brukar de flesta koppla ihop oss mot industristaden. Barnfamiljerna känner vårt Parken Zoo och 1960-talisterna påminner om Kent.
Men förvånandsvärt många – i vart fall de idrottsintresserade – känner till att vi är en handbollsstad.
Jag blir glad över det. För om det är något vi är och har varit duktiga på de senaste mer än 50-60 åren så är det att spela handboll.
Det började i det vi kallade gamla Tennishallen på Västeråsvägen – vid nuvarande Statoilmacken. Idag finns inte byggnaden kvar efter en brand men här togs de första initiativen av Godtemplarna.
Handbollen fick naturligtvis en glansperiod när den nya Sporthallen byggdes 1955. Då en av Sveriges modernaste.
1956 kom också Eskilstunas första och enda SM-guld i handboll. Det var Birgit Kihlströms generation som vann ute-SM det året.
Under 1960-talet växte både antalet utövare och lag. Guif, City, IFK, Verdandi, Järnvägen, Svea, Östermalm…jag har säkert glömt något.
Själv spelade jag i Guif och City. Men var inte helt talangfull…
Sedan växte damhandbollen med Guif och Eskilstuna Kvinnliga och senare Eskil och Göksten.
Och nu står vi där med ett riktigt bra herr-elitlag. Till det en fin klassisk klubb som Eskil. Och nu väntar vi både på en ny arena och ett SM-guld.
Om det inte blir så att damerna hinner före…
Och jag är så stolt över alla dessa ledare genom åren som betytt så mycket för Eskilstuna. Gunnar Boberg, Sigo Bjers, Runar Svensson, Birgit Kihlström, Hasse Leonardsson och Håkan Claesson fram till dagens Rolf Brunell. Jag har säkert glömt hundra eller några tusen barn- och ungdomsledare. Jag vet vad ni betytt.
Framtiden är tryggad…
Eskilstuna är handboll. Och handboll är Eskilstuna.
På hemmaplan
Efter en fantastisk sensommarhelg med Weeping Willows på Marys Café och nödvändigt trädgårdsarbete så stod jag ut med att det blev lite mer höstlikt i veckan.
I helgen väntar bokrelease med vänner och bekanta. Och hustrun påminner mig om att hon snart fyller år. Som om hon förväntade sig något alldeles extra.
Annars lyssnar jag på Sam Smith. Gillar det jag hör av den unge engelske soulsångaren.
Ha en bra helg!
Kommentera