Skrivet av: Pär Eriksson | maj 18, 2008

Om amerikanska filmer, en professor och vikten av talang och tolerans

Jag tycker att Sverige är bra på integration. Smaka lite på den meningen. Den är i sig inte särskilt omvälvande men har ni tänkt på att det är sällan eller aldrig vi beskriver integrationsarbetet på det sättet. Det är som att det politiskt korrekta, den samlade kollektiva sannigen är att vi är dåliga på integration. Media är duktiga på att underblåsa resonemanget med beskrivningar från bostadsområden som karaktäriseras av utanförskap, arbetslöshet och uppgivenhet.

Jag säger inte att dessa berättelser är felaktiga men jag menar att de är ensidiga och skapar i sämsta fall en uppgivenhet hos breda lager av människor – ett dåligt självsförtroende bland såväl oss som är födda i Sverige som bland invandrarna. Jag menar också att de ständiga negativa berättelserna om det dåliga integrationsarbetet spelar invandrarfientliga krafter i händerna.

Vi får en bild av oss själva att vi inte duger. Detta samtidigt som vi får en glorifierad bild, bl a via filmer, att den amerikanska modellen är så framgångsrik. Genom åren har vi sett otaliga filmer som beskriver det lyckliga Little Italy, Chinatown och Little Africa där människor hittat sin plats i det amerikanska samhället. Detta samtidigt som det svenska integrationsarbetet beskrivs som misslyckat.

Förstå mej rätt – det finns mycket mer att göra. Men under tiden så är det också viktigt att skapa motberättelser. Att berätta om det Sverige där integrationsarbetet ständigt tar steg framåt.

En bild som inger hopp
Ett sådan berättelse är vad som nu sker på våra högskolor och universitet. Jag tog i veckan del av färsk statistik från SCB som berättar att andelen studenter med annan etnisk bakgrund ständigt stiger. Enligt rapporten har ca 35% av alla med annan etnisk bakgrund påbörjat högskolestudier innan 25 års ålder. Alltjämt är siffran lägre jämfört med svenska ungdomar som är 46%. Men glappet minskar.

Den grupp med störst andel studerande finns bland iranska ungdomar. Där studerar 55% på högskolenivå.

Störst andel studenter med annan etnisk bakgrund har Södertörns högskola, Karolinska institutet samt Kungliga Tekniska högskolan. Det här inger hopp och är en viktig framgångsfaktor för det fortsatta integrationsarbetet.

 

Humanism och tillväxt
Varför är det här viktigt? Det handlar om människovärde. Det handlar om hur vi ser på varandra och om allas lika värde. Det handlar om att skapa ett samhälle som håller ihop och inte spricker sönder. Det vinner vi alla på.

Men det handlar också om ekonomisk tillväxt. Den amerikanske professorn Richard Florida hävdar i sina böcker och i sin forskning att framtida länder, regioner, kommuner och organisationer som vill bli framgångsrika måste tänka och agera utifrån tre T:n – tolerans, talang och teknik. Lite kondenserat i en mening; de som förstår att utgå ifrån tolerans och tänka talang före inskränkthet, etnisk eller social bakgrund kommer att bli de framtida vinnarna.

Underförstått – integrationsarbetet tar sin utgångspunkt i ett humanistisk perspektiv, dvs allas lika värde men har också ett annat budskap. Samhällelig tillväxt och den framtida välfärden avgörs av ett lands förmåga att ”släppa fram” talangerna. De som tror att en persons bakgrund, religion, hudfärg, efternamn, ålder, kön eller sexuella läggning avgör dess talang och förmåga att bidra håller samhällets utveckling tillbaka. Det tankesättet tillhör en förlegad världsbild.

Skulle vi t ex exkludera dessa herrar med motivering att de har fel bakgrund? Talang går alltid före.

Vikten av motberättelser
Just därför är det så glädjande att ta del av SCB:s beskrivning av den ökande andelen invandrarungdomar som går vidare till högre studier. Och just därför är det så viktigt att vi också skapar motberättelser till den gängse uppfattade kollektiva sanningen att vi är dåliga på integrationsarbet i Sverige.

Detta sagt utan att vi för en sekund underskattar de problem vi också har. Men nästa gång någon i debatten hävdar att allt är dåligt och nästa gång vi småmyser åt en trevlig amerikansk film där kärlek och framgång beskrivs i Little Russia eller Chinatown låt oss då lite stolt tänka att även här i Sverige, i våra kommuner, i våra bostadsområde, på våra högskolor och universitet pågår något större som stavas talang och tolerans.

Ha en bra vecka!


Svar

  1. Jeg tror nu ikke at der existerer nogen speciel svensk, amerikansk eller – for den sags skyld – dansk model for integration. For vem integrerer?

    I Sverige er der imidlertid en frugtbar proces igang, og selvføljelig i samspil med politiken. Den bygger på værdien ”medmenneskelighed” og precis som du beskriver, Per, på at man tillades at fokusere på det som fungerer uden at politiskt korrekt skynde sig at angive alt som taler mod at mennesker fra forskellig kultur vil bygge sine samfund sammen.

    Selvføljelig findes der mange fordomme og pessimism omkring integrationsspørgsmål, også i Sverige. Men i Sverige har mange mennesker alligevel valt at lade sine fordomme forblive en helt privat sag og ikke lade indskrænkningen invadere det offentlige rum. Paradoksalt nok tror jeg at det på sin egen måde har været væsentlig for at integrationen har fået tilstrækkelig med lys og næring for at at vokse og blive, ja, normen.

    Og det overser når vi ser forbi vores egen indskrænkning, hvad sker der med det? Ja, måske blegner det og giver plads til talanget, synergien og idéerne.


Lämna en kommentar

Kategorier