Jag håller på att packa resväskan för att tillsammans med Regionförbundet Sörmland besöka Bryssel.

Det kommer upp minnen. För några år sedan så var jag där tillsammans med min familj.

En stilla undran är hur man kan åka till Bryssel på semester men om jag minns rätt så var det på vägen till en något mer spännande plats i Europa.

Men under Brysselbesöket så hamnade jag lite pliktskyldigt på en utställning om andra världskriget. Men snart gick den där känslan av ytterligare en i raden av historiska utställningar över till något annat.

Jag märkte att många av besökarna grät öppet.

Det slog mig att deras upplevelser av kriget var så nära. Kanske de hade en mamma eller pappa eller en mor- och farförälder som dött i kriget eller kanske var en av de som gasades ihjäl i något av koncentrationslägren.

Vikten av att lära och förstå
Det slog mig också att trots att jag är väl påläst om andra världskrigets bakgrund och förlopp och att jag själv är ett typiskt efterkrigsbarn - född bara några år efter krigets slut – så är jag inte känslomässigt bunden till det som hände.

Jag tänker så här – kanske vi är en generation som saknar den där djupa förståelsen för vad krigen skapar. Det som är verklighet för miljontals människor i dagens turbulenta och spänningsfyllda värld blir till medianyheter och något vi ”betraktar”.

Jag skriver inte det i någon klandrande ton. Det är naturligtvis mycket positivt att bo och växa upp i ett land som varit befriat från allvarliga motsättningar och konflikter.

Men kanske vi samtidigt behöver vara ödmjuka inför att andra människor och folk varit med om något annat. Något som påverkar dom i vardagen, hur de tänker om sina liv.

Eskilstunas själ
Jag tänker också på Eskilstunas stolta historia som i mer än tusen år (!) varit en berättelse om en plats där människor kommit från andra länder och andra platser för att bygga ett nytt liv just här.

På en plats där två sjösystem möter varandra och där närheten till råvaror och vattenkraft skapade nya möjligheter till försörjning.

Missionären St Eskil från England, johannitmunkarna med uppdrag från Rom, Reinhold och Anna Rademacher från Livland, ”fristadarna” Schröderstierna och Rinman, industrialisterna Munktell, Mått-Johansson, Fil-Öbergs och Tång-Lindström, mina föräldrar från Norrland, finnarna från Närpes, italienarna och jugoslaverna, iranierna och irakerna, bosnierna och dagens somalier.

Det är det som är Eskilstuna. Det är det som är den stolta Fristaden.

Och varje gång någon av dessa näthatare och oförsonliga insändarskribenter skriver att vi ska skämmas för Fristaden eller att vi inte duger så visar det en oförståelse för den här stadens historia och dess själ. Eskilstunas själ är öppenhet.

De där tårarna i Bryssel är starka minnen. I vart fall så pass viktiga att jag nu så här snart 15 år senare återberättar det för er om hur det påverkade mig och formar mina tankar om vår egen stad.

Få se nu…är biljetterna med, hur är det med necessären…

Ha en bra vecka!

När Tegelvikens rektor bjöd in mig till att tillbringa en vecka på skolan så var hans ide’ att jag skulle lära mig mer om hur dagens skola fungerar.

Men också att öka förståelsen av vad kommunledningen och en kommundirektör gör.

För så är det – vi är delar av samma system lärarna, rektorn och jag. Men det är inte alltid vi ser det eller ägnar tillräckligt med tid att diskutera och reflektera över det.

Genom åren har jag varit i hundratals lärarrum och ibland hört resonemang om att politiker och chef inte förstår.

Å andra sidan så har jag genom åren hört hundratals samtal i stads- och kommunhus och på skolförvaltningar som ibland beklagat sig över lärare och skolpersonalen som inte ser helheten osv.

Båda har både rätt och fel. Rätt i den meningen att de olika delarna i en organisation inte alltid förstår varandras perspektiv.

Men fel i den mening att det nästan alltid finns en god intention och en ärlig vilja att göra gott.

Utmaningen många gånger handlar just om att vi har för få arenor och platser för de där gemensamma samtalen. Tid för att skapa förståelse för helheten.

Förståelse för att regering och riksdagens beslut hänger ihop med kommunfullmäktiges inriktning som hänger ihop med kommun- och förvaltningsledningen som hänger ihop med rektors uppdrag och ytterst läraren och skolpersonalens arbetssituation och elevens lärande.

Min erfarenhet är att när man förmår gestalta den helheten – det levande och komplexa systemet – då ökar inte bara förståelsen för varandras roller och uppdrag utan då ökar också arbetstrivsel och motivation.

Det var det vår initiativrike rektor ville skapa – en plats för dialog och förståelse.

Vad gör en kommundirektör, frågar några vetgiriga elever.

Jag är tvungen att tänka efter vad jag gjort den här veckan på Tegelviken när jag inte pratat med elever och skolpersonal.

Våra tre kommunalråd var här i måndags och vi diskuterade budget och inriktning för 2014.

Jag träffade polisledningen och diskuterade läget i Eskilstuna och hur vi kan stärka vårt samarbete och det förebyggande arbetet.

I tisdags begav jag mig in till stan för att träffa en VD från internationellt bolag som kommer att etablera sig i Eskilstuna.

I onsdags hade vi träff om den framtida arenan och badet. Och nu på fredag så har vi kallar till presskonferens om vårt tjänstemannaförslag till hur det nya badet kan komma att se ut.

I torsdags träffade jag min egen inre ledning – Kommunledningskontoret – och diskuterade både vardagliga frågor och inriktningen för 2014.

 

Och i torsdagskväll höll jag ett välkomsttal till 300 konferensbesökare från högskolor och universitet som besökte Eskilstuna.

Ja men hur var det nu? Vad gör en kommundirektör, frågar de otåliga eleverna återigen.

Jo, så här är det säger jag…

Tack till alla elever som tagit emot mig och tillåtit mig att delta i er vardag

Tack till all skolpersonal som öppnat upp sina arbetsplatser och bjudit på lärorika samtal om både svårigheter och glädjeämnen.

Tack till rektor Johan Lindeberg som kom med förslaget. Bra ledarskap.

Stor kram till hela Tegelviken för den här gången.

Ha en bra helg!

Efter en vecka på Tegelviksskolan i Kvicksund, nära elever och lärare, så är det lätt att gå bort sig.

Jag kanske inte i lokalerna – där hittar jag bra nu – utan lite mer mentalt. Skolan är en oerhört komplex verksamhet. Dels är den stor i sig och innehåller allt från matematik till slöjd, idrott och lunch till att umgås med kompisar och en del uppfostran och kliv in i vuxensamhället.

Men skolan är också komplex därför att den innehåller till det ytliga grupper och klasser men egentligen finns bara individer som kräver individuellt bemötande och behov av att bli sedda var och en för sig.

Just därför är jag också djupt imponerad av lärarna och skolpersonalen. Detta samtidigt som jag också ser skolans utmaningar.

Som kommundirektör – det må vara ett viktigt uppdrag – så ges jag ändock chansen att vila i steget, gå undan, ladda energi och förebereda mig.

Läraren är igång hela tiden. De spelar matchen hela tiden.

Nu är inte det här någon ny upptäckt men den accentueras en sådan här vecka.

Och precis så är det med många av jobben i en kommun – vi är nära de det berör.

Vi lever och agerar mötet hela tiden.

Och kanske det är därför – trots att vi ibland känner oss otillräckliga och stressade eller inte tillräckligt värderade av arbetsgivaren eller föräldrarna - vi fortsätter och älskar våra jobb. Just därför att vi gör en skillnad i människors liv.

På vägen till Tegelviken passerar jag Hällbyfängelset och jag funderar för en stund om vi kunde ha gjort annorlunda eller vad det var som gjorde att det blev som det blev.

Vi har aldrig haft en viktigare roll i samhället.

Ha en bra vecka!

Jag tror att det flesta av er någon gång har hört det afrikanska talesättet – det krävs en hel by för att uppfostra ett barn.

Det är en kort mening som består av bara tio ord men det summerar så mycket erfarenhet och så mycket klokskap.

Många gånger så gör vi fostran och omhändertagandet av våra barn och ungdomar till en fråga för föräldrarna. Eller kanske sätter vi fokus på skolan eller samhället.

Och det är naturligtvis inget fel i de utgångspunkterna men min erfarenhet genom livet är att vi i våra roller som vuxna har ett ansvar för alla barn.

Just därför är det afrikanska talesättet så kraftfullt – det krävs en hel by…

Jag tänker på det här när jag under min Kvicksundsvecka blir inbjuden att träffa representanter från Kvicksunds Sportklubb.

Det är Sven-Erik Fritz, Petra Ström och Jonas Åbom som bjudit in mig för att berätta om KSKs viktiga roll i samhället eller byn som de själva säger.

Även om fotboll och segrar är viktiga så hör jag ett annat budskap. De pratar om att föreningen betyder någon för barnen och ungdomarna. De pratar om att föreningen betyder något för deras samhälle.

Och det är precis så jag vill att vi ska se idrotten och föreningslivet. Något som betyder något mer än ”bara” vinster och förluster.

Jag förstår också att deras förening faktiskt betyder något. När jag gör en egen liten handuppräcknings-gallup på skolan så är det ganska många – både tjejer och killar – som spelar fotboll och finns med i föreningen.

Jag förstår också att KSK och våra idrottslärare på Tegelviksskolan har ett bra samarbete.

Och jag tänker på alla dessa landsbygds- och kvarterslag och alla dessa hundratals – ja, kanske tusentals ungdomar och föräldrar som är engagerade.

Jag tänker på BK Sport, Babylon, Verdandi och Södra FF i stan, jag tänker på TNIS i Torshälla, Skogtorps Goif, Hällby IF, Jäders IF och Standard i Hållsta. De om några vet hur en hel by uppfostrar ett barn…

Ha en fortsatt bra vecka!

Jag har funnits i och nära skolan i mer än 35 år. Som samarbetspartner och medarbetare men också som skolchef och förvaltningschef.

Det finns mycket att berätta om. Jag har sett skolor som inte fungerat bra. Jag har mött skolk och desillusionerade lärare och skolpersonal. Jag har mött brist på resurser och svagt föräldraengagemang.

Men det är ändock inte det som fångat mig eller ens dominerat. Min erfarenhet skiljer sig något från den gängse mediabilden.

För under mina 35 år i och nära skolans värld har jag sett engagemang och brinnande ögon. Jag har sett vetgirighet bland eleverna och en lust att lära. Jag har mött lärare och skolpersonal som tagit sitt uppdrag på allvar.

Jag har mött föräldrar och ett föreningsliv som välkomnats och klivit in i skolan.

Ibland känner jag att det blir provocerande att berätta om de här bilderna. Det är som att det positiva skulle ta kraft från vår förmåga att inte se bristerna och allvaret.

Jag tror precis tvärtom. Om vi förmår beskriva och berätta om framgångarna och glädjen så ser vi också vägarna för att ta itu med det som brister,

Jag är på besök – om än bara för en vecka – på Tegelvikens skola i Kvicksund.

Och det som glädjer mig mest är att jag möter elever som blandar både glädje och allvar.

När vi pratar framtid så berättar de för mig om ett samhälle som är mer miljövänligt och som använder tekniken bättre. De pratar om ett Eskilstuna som ser annorlunda om 10 år.

De pratar om gemensamma värderingar som gäller i klassrummet och som andas kamratskap.

De bär framtidsdrömmar som handlar om att bli bagare, fotbollsproffs, advokat, ingenjör och författare.

Låt oss tänka att det är något friserat och tillrättalagt. Okey då.

Men låt oss ändock ta dem på allvar och tänka att kanske hälften stämmer av det de säger. Då har vi kommit långt.

Det är också en bild av svensk skola.

Ha en bra fortsättning av veckan!