På jobbet
Den här veckan så arrangerades årets Omvärldsdag. Det är kommunens startskott för budget- och planeringsarbetet inför 2013. Årets tema var bildning och utbildning.

Jag blir glad över den medvetenhet som börjar växa fram i hela kommunkoncernen. Traditionellt så tänker man oftast att det här är något som rör skolan. Vår idé är att det här handlar om Eskilstunas framtid. Det handlar om möjligheten att skapa jobb men också om att ge ungdomar möjligheter att förverkliga sina livsdrömmar.

Just därför är det här en fråga för alla förvaltningar och bolag och det var också det vi gestaltade den här dagen. Förutom diskussioner och inspiration från idé och lärdomshistorikern Bernt Gustavsson så var också rektorer och elever inbjudna för att delge sina synpunkter och erfarenheter.

Den här veckan gick i arenornas tecken. Förutom några interna arbetsmöten så var jag inbjuden av Sörmlands lokalradio för att prata om kommunens planer för bad och ny arena. Jag tar det som ett tecken på det stora intresset som finns för de här framtidsplanerna.

Sörmlandsradions Jonas Carnesten och intervjuoffret

Den här veckan så är också vår projektledare Benny Larsson och jag inbjuden till Örebro. Under de senaste åren har dom gjort en enorm satsning för att modernisera sina arenor. Ny fotbollsarena, ny inomhusarena för bandy, modernisering av hockeyhallen och det klassiska Idrottshuset. Det är inte för inte som Örebro utsågs av SVT till årets idrottsstad 2011.

Den här veckan träffar jag Framtidens ledare. Det är en grupp på ca 20 st som tagits ut som just framtida ledare i Eskilstuna kommun. Mitt bidrag blir att förmedla mina egna erfarenheter och steg jag tagit i mitt yrkesliv men också att inspirera och resonera kring den nya tidens ledarskap.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
När jag pratar och skriver om Eskilstuna så tänker jag orterna Eskilstuna och Torshälla men också våra ytterområden och vår landsbygd. Jag tror att det är viktigt att tänka så. Eskilstuna som kommun är en geografisk enhet med en gemensam historia och kultur.

Även om det lätt blir fokus på centralorten och Eskilstuna centrum så ser jag hur det också sjuder av engagemang och aktivitet i andra delar av Eskilstuna.

Näshulta och Ärla är två goda exempel. I Näshulta finns en stark känsla för bygden men inte bara med fokus på kulturhistoria utan med ett tydligt framtidsperspektiv. Den egna idrottshallen och nu engagemanget i att skapa en friskola med starkt lokalt driv och den sk Näshultaveckan är sådana exempel.

I Ärla har orten gått samman och bl a med EU-pengar och eget arbete skapat en ny modern samlingsplats vid idrottsplatsen.

Det är viktigt att vi ser det här. Eskilstuna är en helhet och det sjuder av aktivitet lite överallt. Något som inte alltid synliggörs.

På hemmaplan
Den regelbundne läsaren har noterat att familjen är mitt i en flytt. Efter mer än 20 år lämnar vi radhuset som vi älskat. Där jag har mina kläder och ”pryttlar” har jag mitt hem, säger hustrun. Där jag har mina skivor är mitt hem, svarar jag. Tur då att hennes ”pryttlar” och mina skivor är på samma plats i vårt nya hem.

Svärdottern har skivreleaseparty i helgen. Kolla upp LeMuhr om ni är intresserade.

Annars tillbringvar jag helgen med mina Örebrokompisar. För 32 året (!) i rad träffas vi för att rösta fram årets låt, CD, bästa grupp och artist. Det ni!

Ha en bra helg!

En av de personer och författare som påverkat min syn på livet är den österrikiske psykologen Viktor Frankl (1905-1997). 1942 placeras han och hans familj i koncentrationslägret Auswitch-Birkenau. Framför honom låg tre fasansfulla år men på ett märkligt sätt också tre år som gav honom en djupare insikt i människans villkor och förmåga att leva.

I den läsvärda boken ”Livet måste ha en mening” formulerar han sedan på 1960-talet sina erfarenheter och det är en stark läsning. Frankl menar att de fångar som fann en slags mening med sin vistelse i koncentrationslägret också hade större möjligheter att överleva. Frankl beskriver det drastiskt som att ”finna en mening i lidandet” istället för att bli en levande död.

I det förstone så kanske man reagerar på det där sättet att resonera. Som om Frankl menade att man ska acceptera sitt öde. Det är inte så han resonerar utan snarare att man som människa måste förhålla sig till den värld och den situation man lever i. I det här fallet att vara en fånge i helvetet.

Just genom att fomulera ett sammanhang, en djupare mening menar Frankl att människan kan hämta kraft och energi. Något som i sin tur kan användas inte bara för att överleva eller möta sitt öde utan också för att förändra.

Vikten av att se till det friska
I mitten av 1980-talet formulerade professor Aaron Antonowsky (1923-1994) idén om känslan av sammanhang KASAM i sin bok ”Hälsans mysterium”. Antonowskys resonemang bygger på samma grundfundament som Frankl. Människor som finner begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet i livet har också en tendens att få bättre hälsa och leva längre.

Min tredje inspiratör – den amerikanska utvecklingspsykologen Emmy Werner (f 1929 – har i sin forskning, som bl a finns redovisade i boken ”Mot alla odds”, ytterligare bekräftat Frankls och Antonowskys idéer.

I en unik longtudiell studie av barn som växte upp under svåra sociala förhållanden visar Werner att en av de avgörande faktorerna för hur det går i livet för dessa barn som vuxna är just deras förmåga att finna en djupare mening med sina liv.

Nu skall erkännas att jag är starkt påverkad av dessa tre personers livsverk, forskning och slutsatser så jag är kanske inte den bäste kritikern. Men jag tror – och jag tycker mig fått det bekräftat under alla år som socialarbetare, chef för skolan, vård och omsorg, ledare och kommundirektör - att de är något på spåren.

Deras erfarenheter har något att säga om människans allra innersta väsen. Om vi som människor finner en djupare mening med vad vi håller på med så ökar också vår förmåga att leva vår fulla potential. 

Och deras erfarenheter är tufft erövrade. Ett märkligt sammanträffande – om jag minns rätt - är att såväl Frankl, Antonowsky som Werner har en judisk historia och egna eller släkt som har erfarenheter från koncentrationslägren.

Att se meningsfullhet i vardagen
Har de här lärdomarna och erfarenheterna något med oss att göra, frågar sig den kritiske läsaren? Ja jag tror det. Min erfarenhet är att om vi förmår sätta in våra liv eller vår stad i ett sammanhang, skapa begriplighet så ökar också vår förståelse inte bara för vårt eget vardagsarbete utan också för hur andra agerar och tänker.

Vi skapar ett Eskilstuna i ett sammanhang, i en kontext. Om vi förmår förstå vår stads historia, vårt läge, vår färdriktning och vår framtid så ökar också förståelsen för skeenden och händelser. Istället för frustration, ibland svartmålning och en problematiserande attityd växer tålamod och en inställning att se andras goda intention.

Överför vi samma tankeidé till vår arbetsplats så lär oss Frankl, Antonowsky och Werner att se till det goda, det växande – det salutogena istället för det patogena på psykolog och sociologprosa. Förmågan att sätta in min skola, mitt äldreboende, mitt kontor, mitt stadshus i ett sammanhang. Att förstå att min arbetsplats inte är en solitär i rymden utan är en del av ett samverkande system där delarna påverkar varandra inbördes.

Min erfarenhet är att medarbetare och arbetsgrupper som förmår sätta in sin vardag i en större helhet också brukar börja ersätta ”vi och dom” till ett ”vi tillsammans”. Arbetslaget på t ex skolan börjar se socialtjänsten, fritidsgården, företag, organisationer eller föräldrar som kollegor istället för några som skall kritiseras eller några som inte förstår.

Centrum förskjuts från mitt personliga och psykologiska epicentrum till en helhet som snarare kan beskrivas som en mosaik. En del kallar det verkligheten.

Att möta ett komplext samhälle
Flummigt och obegripligt, tänker några. Nej jag tror inte det. Världen, samhället och det personliga livet blir allt mer komplext och sammansatt så här i början av ett nytt sekel. Allt är beroende av allt. Det får också konsekvenser för hur vi tänker om livet, vårt arbete och vårt uppdrag. Just därför behöver vi berättelser som skapar förståelse och mening.

Det är precis den djupa insikten som Viktor Frankl vann under de tuffa åren i Auswitch-Birkenau. Frågan är om vi så här 70 år senare kan använda den insikten till att skapa ett bättre Eskilstuna.

Ha en bra vecka!

På jobbet
Eskilstuna och Västerås kommuner och det lokala näringslivet är med och finaniserar en rad projekt och inititiv på Mälardalens högskola. Nu i veckan så bjöd högskolans ledning in till en fömiddag där allt detta presenterades.

Det som slår mig är hur nära högskolan är lokalsamhället. Jag tror inte att man nog kan värdera vad en högskola betyder för en kommun. Just därför är högskolans framtid direkt sammanlänkad med Eskilstunas framtid.

En del av Stadshusets vardag är alla besök. Jag brukar berätta om olika internationella besök men glömmer lätt alla studiebesök av barn och elever.

Och alla besök från andra kommuner. Den här veckan så välkomnar vi Kristinehamn som vill veta mer om hur vi arbetar med demokrati och inflytande.

Jag gillar det här. Stadshuset ska vara en plats där det pulserar av besökare och gäster. Just nu håller vi på med att öppna upp en av portalväggarna i foajén för att skapa än mer utrymme för besökare och utställningar.

Jag har ett tydligt körschema som jag försöker leva efter varje dag. Enkelt uttryckt – kommundirektören skall se till att vi är ett välskött fögderi ekonomiskt, medborgarna och brukarna skall vara nöjda med det vi gör och våra medarbetare skall känna arbetsglädje och trivsel.

Den här veckan noterar jag; ekonomiska resultatet visar ett överskott för 2011, NKI – nöjd-kund-index – något över genomsnittet i Sverige och 2011 års medarbetarenkät visar totalt sett ett resultat över genomsnittet för jämförbara organisationer.

En nöjd kommundirektör – ja i några minuter. Sedan är det på alla utmaningar igen. Det är det som driver mig.

Internt så hade vi den här veckan en uppstartsdag tillsammans med alla medarbetare på det vi kallar Kommunledningskontoret. Jag blir glad över att se all kompetens som inte alltid är synlig utåt i media eller ens bland våra verksamheter men som är livsviktiga för organisationens överlevnad och syretillförsel.

Jag tänker på kommunsekreterare som ansvar för kommunfullmäktige, jurister, ekonomer, mark- och fastighetsingenjörer, planerare, kommunikatörer, strateger som arbetar med jämställdhet, integration, demokrati, folkhälsa, näringslivsutvecklare, IT- och projektansvariga, HR-ansvariga och administratörer. Så mycket bra folk och kunnande som håller igång kommunen och att bidrar till att den politiska infrastrukturen löper på.

Jag hoppas att ni läste Eskilstuna Kurirens artikel och berättelse om Camilla. Hon är granne till det sk lågtröskelboendet Hemlaås i Hällby. Hon var också stark motståndare till verksamheten ända fram till den dagen då hon gjorde ett studiebesök där. Då startade hon en stödförening till verksamheten och nu i helgen arrangerar dom en loppis till förmån för ”gubbarna”.

Världen och människorna är nog ändock goda.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Det hände något med Eskilstuna i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Tåget och vägen kom till Eskilstuna!

Det låter ju lite komiskt eftersom det var väl något som hände för hundra år sedan. Men det ligger något i det. När det helt plötsligt tar 1 timme med tåg och att det finns en modern motorväg till Stockholm så förändras Eskilstunas position och framtidsriktning.

Idag är det ca 7 000 som pendlar in och lika många ut ur Eskilstuna varje dag. Vår arbetsmarknadsregion har i ett slag förändrats. Nu kan man bo kvar i Eskilstuna även om jobbet finns på annan ort. Och minst lika viktigt – vi kan rekrytera bra och välutbildad arbetskraft till Eskilstuna utifrån.

Kommunstyrelsens förre ordförande Hans Ekström brukar målande beskriva hur Eskilstuna förvandlats från att historiskt sett varit en sydlig utpost i Bergslagen till en aktiv del av Stockholm- och Mälardalsregionen.

Just därför är det det synd att det gått allvarligt grus i maskineriet när det gäller regionfrågan. Eskilstuna är en del av Mälardalen och huvudstaden. Idéen om en storregion Uppsala, Västmanland och Södermanland är därför – som jag ser det – den enda logiska sammanslutningen. Fortsättning följer.

På hemmaplan
Jul- och nyårshelgerna känns långt tillbaka. Januari är en riktig jobbmånad och jag känner att jag inte riktigt hinner med familjen. Jag tänker att de står nog ut med det – ett tag.

Ska faktiskt överraska hustrun med att föreslå ett biobesök. Ser på bioannonserna att det finns lite att välja på.

Annars lyssnar jag mycket på First Aid Kit. Bäst just nu!

Ha en bra helg!

Det är något som gnager. Jag vet inte om det är en äldre mans funderingar eller om jag är något på spåren. Dvs skönjer en samhällstendens som oroar.

Vi lever i ett samhällsklimat som blir allt mer polariserat. Länder, religioner, kulturer, politiska -ismer står mot varandra. Vi ser det i form av krig, folkmord och terrorhandlingar.

En svår bild som vi måste orka se

Internationella tendenser blir också lokala
Jag oroas över den oförsonlighet, det hat som tenderar att växa. I det lokala så kan vi se samma tendens. I förra veckan kunde vi läsa om två politiskt aktiva här i Eskilstuna som blivit misshandlade av meningsmotståndare. Lägg då till att en fullmäktigeledamot fick sin bil förstörd och nedklottrad med budskapet att han ska sluta med sitt politiska engagemang så växer det fram ett unket samhällsklimat.

Vi ser samma logik, samma upplägg från den grova brottsligheten. Skräm människor till tystnad.

Läsaren tycker kanske att jag drar resonemanget för långt men vi ser samma tendens på tidningarnas kommentatorsfält. Hat, oförsonliget och hån ibland kryddat med sexism och rasism.

Jag tycker mig ana – om än i liten ljummare tappning – samma utveckling i annars välskrivna insändare.

När det gäller våra barn och ungdomar så tar vi del av rapporter om att allt fler känner sig mobbade och osäkra såväl på nätet som på skolgården.

Lägg då till den uppblossande diskussionen inom forskarvärlden om huruvida de våldsamma dataspelen är farliga eller inte för våra barn.

Andra perspektiv
Jag tänker på allt det här – en bild som jag naturligvis tecknat med grov pensel - när jag pratar med min vän Robert som levt och arbetat i Indien under ett år. Han berättar om ett samhälle som innehåller starka sociala spänningar och en korruption som tenderar att förgifta samhällskroppen men som ändock mitt i det där innehåller mycket värme mellan människor. En känsla av trygghet när man går på gator och torg.

Jag vet inte var svaret går att söka. Handlar det om religionens, kulturens och historiens påverkan på oss genom årtusenden? Och om det är så – var finns i så fall källan till denna oförsonlighet som tar sig dessa vardagliga uttryck att man misshandlar meningsmotståndare eller personer man inte gillar.

Eller låter sin frustration flöda på nätet eller som tonåring ägnar timmar åt att döda och skjuta – om än bara på en dataskärm.

Kanske har vi tappat kontakten med vårt inre. Vår allra innersta kärna. Det som gör att vi är människor.

Återupprätta vuxenheten
Flummigt, invänder den kritiske läsaren. Ja, kanske. Men jag tror att vi aldrig haft ett viktigare uppdrag. I skolor, på fritidsgårdar, i föreningar och vid köksbordet. Det vill säga återupprätta vuxenheten. Eller kanske än tydligare – att återupprätta människovärdet.

Att våga prata om hur vi är mot varandra. Att ägna tid i skolan åt att diskutera värderingar och hur vi ska förhålla oss till varandra.

Vi vuxna måste själva agera i en anda av samtal och nyfikenhet. Försöka gå i den andres skor, se den andres goda intention. Annars förvandlas ett hej på bussen snabbt till en blick i golvet.

Ytterst måste vi återupprätta upplysning och bildning. Det behöver bli fler som tydligt tar avstånd från våld och extremism – oaktat om det är iklätt politiska eller religiösa förtecken.  Fler som tar avstånd från den tärande brottsligheten.

Men det behövs också fler som inte bara nöjer sig med att rycka på axlarna när hatet och oförsonligheten får utrymme i media och på nätet.

Det behövs fler föräldrar som reagerar och börjar sätta standard om vad som gäller när det gäller dödandets och lemlästandets poänglekar.

Det behövs fler vuxna som finns i barn och ungdomars miljöer.

Och hur konstigt det än låter så blir den här märkliga världen lite bättre för varje år. Lite mer rättvis. Lite mer hoppfull.

Ha en bra vecka!

På jobbet
Under hösten samlades alla som arbetar inom förskolan i Sporthallen. Syftet var att skapa känslan av att vi är många och ett sammanhållet team oaktat var vi är i vårt vardagliga värv. Dagen blandades av föreläsningar, samtal och mer lättsam aktivitet.

Nu tar Barn och utbildningsförvaltningen och Torshälla återigen ett bra initiativ. Den här gången samlades alla som arbetar inom grundskolan för att diskutera de utmaningar vi står inför.

Skolan och utbildningen är kanske Eskilstunas allra viktigaste framtidsfråga. Om det går bra för våra elever och de klarar skolan så höjer vi utbildningsnivån som i sin tur leder till att fler företag är villiga att etablera sig och fler ungdomar blir starkare på en tuff arbetsmarknad.

Min erfarenhet är också att om det går bra i skolan så minskar riskerna för att leva ett socialt vingklippt liv.

Annars så startade veckan med ett kommunstyrelsemöte. Viktiga frågor om regionbildning stod på agendan. Och – om nu någon missat det – politikerpensioner.

En intressant iakttagelse är att det nya möter det gamla. När spelreglerna om politikerpensioner växte fram så skedde det i en miljö där politiker ofta var äldre som lämnade en yrkesbana och då behövdes någon form av system för att klara omställningen innan pension.

I dagens miljö är politikerna yngre och andemeningen var knappast att man skulle ha rätt till pension redan vid unga år. Det är det som är stötande i folkflertalets ögon. Samtidigt är det viktigt – utan att bli för stark Eskilstunapatriot – att betona att vi är en av de kommuner i Sverige som har en högre åldersgräns än SKLs rekommendationer. 58 år istället för det vanliga 50 år. På kommunstyrelsens sammanträde togs också ett initiativ att se över spelreglerna för politikerpensionerna ytterligare.

Mitt i folkstormen så är det viktigt att förmedela det budskapet. Eskilstuna går i bräschen för förändrade villkor. Villkor som känns mer moderna och mer i fas med människors syn på arbete, samhälle och politik.

Vi är mitt i en förändring och utveckling av ledningsarbetet. På måndag så hälsar vi vår nya kommunikationsdirektör Eva Norberg välkommen till Eskilstuna. Det här är ett led i att stärka upp vårt informations- och kommunikationsarbete ytterligare. Min erfarenhet är att det skett en revolution de senaste 10-20 åren i offentlig sektor. Från att vi ”bara” skickade ut beslut eller kommunicerande via bruna kuvert – lite överdrivet  – så är en kommun ett öppet och levande forum där information, kommunikation, dialog sprids med ljudets hastighet. Vi är allt mer on-line och medborgarna kräver information n-u .

 

Eva Norberg ny kommunikationsdirektör i kommunen

Annars börjar även 2012-års frågor göra sig påminda – arena, bad, marknadsföringsbolaget EMAB, Parken Zoo, högskolan, mark- och fastighetsfrågor.

Jag blev extra glad då jag noterade att Ung Fritid uppmärksammades i veckan i form av en utmärkelse. Min bild är att vi har en bra förebyggande ungdomsverksamhet i Eskilstuna. Det är inte alltid den blir synliggjord. Grattis till alla medarbetare!

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Eskilstuna Kuriren hade en intressant artikel där de speglade storstilade drömmar i Eskilstuna som inte blev av. Idén om flera tusen lägenheter i Stenby eller idén om att riva Köpmangatan för att bygga nytt. Det finns genom historien alltid en rad sådana projekt. Och skall finnas.

För tänk er en stad som inte bär på drömmar. Tänk er en stad som är centralplanerad och där varje skiss och idé förverkligas till punkt och pricka. För poängen i Kurirens artikel är också att männiksor kan påverka. Alla idér är inte geniala och det är det som är styrkan i demokratin. Varje sak måste prövas för att överleva.

Samtidigt så får en kommun inte bli feg eller räddhågsen så fort någon tycker något. Då skulle inte Eskilstuna snart vara en 100.00-stad. Då skulle inte Volvo varit kvar eller tåget ta en timme till Stockholm. Eller miljön runt ån sett ut som den gör. Och kanske vi inte får vare sig ett nytt bad eller en ny arena om vi aldrig vågar någonting.

De närmaste åren står Eskilstuna inför en rad utmaningar som stavas modighet. Mod att våga genomföra.

På hemmaplan
Just nu handlar det mycket om flytt i den Erikssonska familjen. Vi slåss mot klockan. Ska det nya boendet bli klart innan den nya familjen flyttar in i vårt nuvarande boende? Jag har i vart fall säkrat att jag kan bo hos min mamma om det krisar.

Plus 8 grader ute och inte tillstymmelse till snö. Skönt säger jag men det gör inte några av våra medarbetare. Anna Lindén, Madelene Eriksson, Helena Andersson Tsiamanis och Ingrid Sköldmo skall åka det 9 mil långa Vasaloppet. Jag blir imponerad och samtidigt avundas jag dom inte. Rullskidor………hm

Annars lyssnar jag mycket på PJ Havey just nu.

Ha en bra helg!