Det är en kulen novemberdag på 1990-talet. Moder Teresa är inbjuden föreläsare till en stor ledarskapskonferens någonstans i Europa. I salen sitter mer än tusen förväntansfulla ledare från politiken, organisationer, näringsliv och offentliga institutioner. Stämningen är nästan magisk. Pennor vässas, glasögon putsas – auditoriet är redo.

Lite försenad och i sakta mak går Moder Teresa fram till podiet. I sin litenhen når hon knappt upp till talarstolen. Tystnaden är total. Det enda som hörs är en liten harkling från en liten och vän kvinna……………….

- God morgon. Jag har två frågor till er. Känner ni era medarbetare? Tycker ni om dem?

Sedan går hon ner och sätter sig. Publiken blir inte bara förvånad utan också stum. Var det allt? Den totala tystnaden infinner sig.

Jag vet inte om den här berättelsen till punkt och pricka är sann. Jag fick den själv berättat för mig för ett antal år sedan. Söker man på Google så finns den återberättad i ett antal versioner. Och kanske det viktiga inte är detaljerna utan budskapet. För i den här lilla oansenliga  berättelsen ligger en erfarenhet begravd som behöver upprepas igen och igen.

En ny logik växer fram
Under de senaste decennierna så har ledarskapet diskuterats, vridits och vänts på, forskats och debatterats. I svallvågorna av ledarskapet har det skapats en affärsrörelse av böcker, media och föreläsningar. De olika skolorna och tankesätten har avlöst varandra. Och jag tror att det varit en nyttig tid där traditionellt och hierarkiskt ledarskap ersatts av ett mer modernt.

Men kanske ingen så tydligt och så enkelt  beskrivit ledarskapets kärna så bra som Moder Teresa. Känner du dina medarbetare, tycker du om dina medarbetare ?

Och ytterst handlar det om medarbetarskapets själ – dvs medarbetarens känsla och förhållande till kunden, brukaren, eleven, den gamle, den funktionshindrade. Känner medarbetaren brukaren, tycker medarbetaren om brukaren?

Samhället har genomgått en oerhört snabb utveckling de senaste decennierna. Stora och viktiga auktoriteter som kyrkan och skolan men också offentliga myndigheter har i positiv mening tvingats omforma sina uppdrag och sina förhållningssätt. Medborgaren har tagit ett steg framåt och med rätta krävt att bli ”bemyndigad”. I engelska språket används ordet empowerment som en beskrivning av den här utvecklingen. Bemyndigandet, egenmakten.

Vi är inte längre bara undersåtar som möter en myndighet utan vi är aktiva och ansvarsfulla människor som kräver att bli respektfullt bemötta. I affären, på banken, i förhållande till vår hyresvärd, på apoteket, på arbetsförmedlingen, i skolan, i vården, inom socialtjänsten.

Den här utvecklingen innebär också att en offentlig organisation som en kommun måste omdefiniera sitt uppdrag. Den måste förändra inte bara sina arbetsmetoder utan framför allt sina attityder, sitt sätt att tänka och förhålla sig.

För att prata organisationsprosa – vi måste gå från en myndighets- och monopolkultur till logiken i en kunskaps- eller tjänsteorganisation.

Vikten av ett ytterligare steg
Och det är precis den resan jag skulle vilja att vi än tydligare gjorde i Eskilstuna. Det betyder inte att vare sig stat, landsting eller kommuner stått still de senaste åren. Inte alls. För alla som har en hyfsad insyn i den offentliga sektorn vet att det har varit en enormt positiv utveckling. Och Eskilstuna är inget undantag. Brukarinflytande, medarbetarinflytande, kvalitetsarbete, processtänkande, servicedeklarationer, uppföljningar och dialogmöten är exempel på hur offentliga organisationer tagit nödvändiga steg framåt för att möta en ny värld. Och lägg då till en mer offensiv, synlig och dialoginriktad politik så får vi upp hela bilden. 

Men mitt budskap är att det räcker inte. Vi lever nu i en värld där trycket på förändring är oerhört stort. Eskilstunaborna kräver med rätta att få möta en modern och framåtsyftande organistion i allt vi gör. I minsta lilla agerande när vi lär barn läsa, möter en förtvivlad familj i kris, arbetar med ungdomars fritid eller demensvård så måste vårt agerande alltid ta sin utgångspunkt i att skapa bästa möjliga möte. Eller när vi arbetar med administration, bygglov, stadsplanering, förebyggande säkerhetsarbete, energi- och miljöfrågor eller driver bibliotek så måste vi alltid tänka på vem vi är till för och vad som är vårt uppdrag. 

Mötet och att se den andres goda intention
Det är därför mötet är så centralt i en modern organisation. Att vi alltid efterstävar att det blir så bra som möjligt – även om det rör svåra frågor som omhändertagande eller strikt myndighetsutövning.  Alltid bästa möjliga möte – inte bara när vi har lust eller själva mår bra. Utan alltid – varje minut, varje timme, varje dag. I allt vårt agerande.

Det är därför vi i ledningen så starkt betonar vikten av samarbete, att vi inte tänker revir och gränser. Människor lever inte i några förvaltningar. Människor är hela och det måste också vår organisation gestalta. Vi betonar inte samarbete därför att det är lite mysigt, trevligt och korrekt utan just därför att det är det som skapar värde i en turbulent samhällsatmosfär.

Det är just därför ledningen betonar vikten av att se den andres goda intention, vikten av att lyssna, att försöka förstå hur den andre tänker. Brukaren, kunden, medarbetaren, chefen, politikern. Inte sätta sig själv i centrum och utgå ifrån att alla andra ska ”förstå mig” utan på djupet försöka förstå hur andra tänker och ser på livet. Det är först då vi börjar den nödvändiga resan till att bli något annat. En modern kommun som levererar resulat till sina uppdragsgivare – våra politiker – och ytterst kommunmedborgarna.

Det är just därför Moder Teresas enkla tes om vikten av att ”tycka om sina medarbetare” är så central. Ett ledarskap som inte förstår det eller förmår leva det budskapet kommer med lagbundenhet att hamna på efterkälken.

Från personal, medarbetare till medledare
Under många år pratade vi om personal. Lite överdrivet beskrivet – en grupp som anställdes, gjorde som chefen sa och föjde rutiner och arbetsbeskrivningar. Ett sätt att arbeta som passar bra för en myndighet och kanske en monopolorganisation.

Ett modernt arbetsliv pratar om medarbetare. Det är inte bara en lek med ord utan ett sätt att uttrycka medskapande och ansvarstagande. Medarbetaren tar mer av egna initiativ, ser vad som behöver göras och lutar sig inte mot arbetsbeskrivningar.

Jag vet inte om ni följer mitt resonemang. Men en modern kunskaps- och tjänsteorgansation 2010 behöver ta ytterligare ett steg från medarbetare till medledare. Dvs en roll där ledarskap och medarbetarskap smälter samman. Ett arbetsliv där ansvarstagandet är gemensamt utifrån mål och uppdrag. Högt egensansvar men också hög tillit inom arbetslaget.

En modern kunskapsorganisation pratar om vikten av att skapa förståelse för varandras olika roller och uppdrag. Vad är politikens uppdrag, vad är chefens uppdrag och  vilken roll spelar medarbetaren. Allt hänger ihop i ett samverkande system.

En modern kunskapsorganistion pratar öppet om spänningar och motsättningar och ser det som vägen till utveckling inte något som ska undertryckas i en sörja av otydlighet och att ”prata om varandra i slutna rum”. Organisationer som bygger på en kultur där man pratar illa om varandra, ger varandra dåligt samvete eller där dialog ersätts av konfrontation går på sikt under i sina egna konvulsioner.  

Och allt börjar med den enkla tesen och vikten av att ”tycka om sina medarbetare”. Inte som en mysig devis utan som en grundläggande utgångspunkt för att utveckla våra arbetsplatser och vårt förhållande till våra brukare. Det är precis det här vi ska göra de närmaste åren. Allt för utveckla vår vision om den stolta Fristaden – vårt Eskilstuna.

Obegripligt och flummigt säger den kritiske. Ja, kanske. Men vad har vi för val……………………….

Ha en bra vecka!

På jobbet
Jag känner mig nöjd med att vi är på väg att ta oss fram i en svår fråga – filialbibliotekens framtid. Sedan besluten att lägga ner några av våra filialbiblioteken så har diskussionerna gått heta såväl bland Eskilstunaborna som i media och internt i vår egen organisation. Det är bra och ett tecken på att det är högt i tak. Spännningar, motsättningar och olika synpunkter är aldrig farliga om det finns en vilja till att lyssna.

Jag förstår och delar också de synpunkter som poängterar att det finns en fara att det sker en nedrustning i några av våra bostadsområden. Jag har själv varit ansvarig för våra bibliotek i Västerås och har genom åren lyft vikten av bildning och bokens betydelse. Samtidigt så måste vi våga förändra. Ibland blir vissa frågor så svåra och så symboliskt starka att ingen vågar röra i någonting. Det blir till slut en tyst organisation och saker och ting löper på år ut och år in.

Jag kanske inte får några applåder för min ståndpunkt – men jag tror att det var rätt av Kultur- och fritidsnämnden att våga röra i biblioteksverksamheten. I ett svårt ekonomiskt läge så måste politiker och tjänstemän agera ansvarsfullt och värna att Eskilstuna är ett välskött fögderi. Detta trots att alla säger – ”rör inte just vår verksamhet”.

Den lösning som nu växer fram om filialbibliotekens framtid kan bli bra. Jag skulle vilja se mer av samarbete mellan folkbiblioteken och skolbiblioteken. Jag skulle vilja se mer ansvarstagande från området och bygden där medborgarna, föreningar och organisationer agerar tillsammans med kommunen. I de bästa av världar är det dit vi nu är på väg.  

Jag blir glad över att ha kommit till en kommun som så konsekvent tar demokratifrågan på allvar. Säg den organisation som inte har ett policydokumet som uttrycker vikten av demokrati och inflytande. Färre är de organisationer som blir konkreta. Just därför uppskattar jag Eskilstuna kommuns demokrativecka där medborgare, medarbetare, föreningar och organisationer involverar, engagerar och inspirerar under fem daga i breda aktiviteter och diskussioner.

Bild från tidigare Demokrativecka

Min grundhållning är att demokratin aldrig är given. Den måste återerövras igen och igen. Nya generationer måste ställa nya frågor och ange nya lösningar. Själv var jag med på några bra tillställningar under veckan. Dels träffade jag ett hundratal Eskilstunabor som ingår i en sk medborgarpanel. Ett mycket bra sätt att arbeta där 200 Eskilstunabor agerar IT-panel i en rad viktiga frågor. Dels ingick jag i en samtalspanel som handlade om medarbetarnas delaktighet inom vården. Det är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Min erfarenhet genom yrkeslivet är att medarbetare som är delaktiga och känner att det är ”högt i tak” gör också ett bättre arbete i relationen till brukaren.

Jag träffade Hotellägarföreningen i veckan. Det är som det låter en sammanslutning av våra hotellägare. De har en mycket viktig roll i vår stad. Vi diskuterade hur vi tillsammans kan stärka Eskilstuna som en turist- och konferensstad. Det blev ett bra och rakt samtal och det känns att de är besjälade av Eskilstunas utveckling.

Jag var inbjuden till Stadsbyggnadsförvaltningens ledning för att diskutera Eskilstunas framtid. De har en oerhört viktig roll i bygget och planeringen av vår stad. Jag ser både kloka och erfarna medarbetare på förvaltningen men också unga 1970- och 1980-talister som inför engagemang och nytänkande. Ledningen poängterade att det måste få finnas ett stort handlnigsutrymme för förvaltningar och enheter. De är oroliga att alla ska vara med på allt och känslan av att man dränks av pålagor ”uppifrån” var påtaglig. Bra synpunkter och vi vred och vände på argumenten.

Jag noterade att Aftonbladet hade en tuff artikelserie om arbetslösheten i Eskilstuna. Tungt budskap med mörka, ödesmättade bilder från Nyfors och mennigar som ”det luktade urin” förstärke bilden av hopplöshet. Även om jag inte delar bilden av vår stad så tycker jag att det är bra att läget redovisas öppet och ärligt. Aftonbladet har haft en rad bra reportage som sklidrar arbetslöshetens Sverige. Det är en tuff tid. Särskilt för våra ungdomar.

Sedan tror jag att Eskilstunaborna höjer på ögonbrynen – Nyfors………………man måste nästan vara journalist från Stockholm för att tycka att Nyfors är vårt stora problemområde. Skriver jag som alltid tyckt om Nyfors.

 Mitt Eskilstuna – med löparskorna på (24)
Jag tar mig ut till Kjula. Startar vid Kungsvallen och springer i makligt 6.05 min/km-tempo mot skolan. Återigen möter jag en fint belägen och välskött skola. Jag gillar att den gamla skolan finns kvar och jag förstår av skyltningen att den används alltjämt. ”Vi lära icke för skolan utan för livet” står det uppfodrande vid ingången. Ett budskap som är lika sant idag.

En bra metodik för att fånga ett landsbygdssamhälles mående är att läsa anslagstavlor. Och jag stannar vid några stycken och noterar att kyrkan och idrotten är viktig för bygden. Blomsterbinderi och friskis- och svettispass blandas med kyrkkaffe och körsång.

Tar mig bort mot kyrkan och springer sedan upp på åsen. För så är det - Kjula är sin ås. Och kanske man kan störas av de sår som skapats i naturen men samtidigt så är Kjulas grus grunden i många byggen av hus och vägar runt om i Eskilstuna. 

Jag tar mig över gamla Stockholmsvägen och springer mot Baptistkyrkan. Här bodde Robert, baptistpastorns son och jag noterar att såväl ”hans”  kapell som hus verkar användas även idag.

För så var det. Kjulaungdomarna gick på Djurgårdsskolan och några av dem – bl a Robert - blev med tiden några av mina allra bästa vänner. Jag ökar tempot till strax under 5.50 min/km när jag tar ut stegen förbi där ytterligare en barndomskamrat Roland bodde med sina föräldrar. Minnen, dessa minnen.

Men Kjula är inte bara sin skola, sina kyrkor och ås utan också ett attraktivt villasamhälle. Och kanske vi snart kommer att nämna Kjula i samma mening som vi pratar om en av nordens största logistikområden. För något är i görningen och jag märker att mina möten allt mer handlar om Eskilstuna Logistikpark.

På hemmaplan
Jag tror inte att de sk åhörardagarna finns kvar i skolan. Men hustrun är ihärdig och har besökt sitt barnbarn under alla år. Nu var det dags igen och i takt med åldern så börjar stora F tycka att det blir lite pinsamt med en mormor i klassrummet och på skolgården.

Men innest inne var det jätteroligt, berättade han för mig i förtroende. Det måste vara kul att ha en sådan mormor…………..

 Jag vill att ni noga tittar på bilden. Vad ser ni?

Ett gäng tjejer eller vandrar tankarna iväg? Muslimska flickor med sina dok. De har det säkert tufft. De har säkert varit med om krig och elände. Kanske lever de ett tufft liv hemma med en familj som inte ger dem så stort handlnigsutrymme?  Hur går det i skolan – klarar de av det svenska språket?

Mina egna tankar far iväg och jag hämtar naturligtvis näring från mina erfarenheter och värderingar men också från mina fördomar och bilder om hur livet är.

Men sanningen är den att jag vet ingenting om hur Zakra, Alla och Sorah har det i livet eller med sina familjer men jag vet att de är Sveriges framtid. I årets nationella matematiktävling arrangerad av Kungliga Vetenskapsakademien så hade sju elever i landet alla rätt – Johan från Nolhagaskolan i Alingsås plus sex elever från Rinkebyskolan i Stockholm. Bland annat våra tre tjejer på bilden. 

Det finns en lärdom i den här tankeövningen – ofta är vi snabba att dra slutsatser och kategorisera människor utifrån social och etnisk bakgrund men också utifrån kön, klädsel och ålder. Han eller hon är på ett särskilt sätt. Vi har en tendens att behandla människor som kollektiv före deras individuella karaktär.

Förenklingar som bildar norm
Jag skriver inte det för att klandra. Det är djupt mänskligt och har att göra med att förenkla och skapa ordning i en värld som är allt mer fragmentarisk och svårtolkad. Vi gör alla sådana här förenklingar varje dag och vanligtvis så skapar det inga problem. Problemen uppstår när vi konsekvent låter våra bilder och förutfattade meningar bilda norm. Dvs våra förställningar blir så starka att vi inte ens ifrågasätter eller reflekterar över dom. De blir så starkt integrerade i våra tankemönster, i vårt sätt att förhålla oss att de i någon mening blir en del av vår egen personlighet. Och det är då vi får problem. Fördomar och förutfattade meningar blir inte bara en del av vår eget värdesystem utan de blir samhälleligt institutionaliserade.

Läsaren kanske tycker att jag far iväg och blir väl teoretisk. Men jag gör det medvetet. Jag tror nämligen att vi måste våga rannsaka bilder och värderingssystem som håller tillbaka samhällelig utveckling. Och jag tror att vi just nu befinner oss i en av de mest spännande men också svåra epoker i historien. Antingen så tar vi en väg som innehåller än mer av motsättningar, regionala konflikter, etniska och religösa spänningar, politiska konvulsioner och våld eller också går vi mot mer av förståelse, samarbete och förmåga att se den andres goda intention.

Och om vi ska klara av det så måste vi lämna idén om att vara politiskt korrekta där vi ofta tycker lika och saluför vad som uppfattas som riktiga idéer och istället öppet och ärligt vågar diskutera våra grundläggande fördomar och också vågar prata om värderingssystem som just är kollektivt manifesterade. Dvs vi utgår ifrån att det bara är så.

Maktstrukturer som håller tillbaka samhällen och människor
Inom sociologin pratar man om maktstrukturer och maktordning. Dvs att oaktat vad vi som enskilda tänker och hur vi agerar så finns en systemordning där t ex män ses som överordnade kvinnor. Jag är inte så säker att jag delar varje kommatecken i en sådan analys men maktordningsteorin väcker tankar.

Tänk om jämställdhetsfrågan inte bara handlar om de klassiska frågorna om lika löner, könsroller och ansvar för barn och familj utan mer grundläggande frågor där samhället är organiserat efter manliga normer.

Jag lyssnade förra veckan på Gabriella Fägerlind som arbetat med jämställdhetsfrågor under många år i såväl offentlig sektor som i privata näringslivet. Gabriella var den som satte mig på spåret om Rinkebyeleverna.

Gabriella beskriver ett samhälle där t ex kvinnor behandlas annorlunda än män inom hälso- och sjukvården. Tänk, säger Gabriella om det är så att kvinnor behandlas annorlunda och ytterst diskrimineras inte därför att någon tycker att kvinnor inte ska ha lika rättigheter utan därför att samhället är uppbyggt utifrån manliga normer och processer. Må vara behandling för hjärtproblem, stöd för företagande, bemötandet på Arbetsförmedlingen eller socialtjänsten – för att ta några konkreta och vardagliga exempel

Då är vi illa ute. Då handlar det inte bara om värderingar eller att vi får skärpa oss utan då handlar det om hur vi organiserat samhället. Och tänk om samma logik gäller när vi förhåller oss till invandrare och ännu tydligare till unga muslimska tjejer.

Att få utlopp för hela sin potential
Har det här med oss att göra i vardagen? Ja, jag tror det. Det handlar om hur vi tänker och förhåller oss inte bara mot varandra som arbetskamrater utan hur vi arbetar inom äldreomsorgen, inom skolan, inom samhällsplanering, inom teknik- och energiområdet etc. Dvs har vi en modern organisation som i sitt sätt att arbeta utgår ifrån individen?

Tänk vilken kapacitet som finns hos oss människor om vi får utlopp för hela vår potential. Att slippa bli kategoriserad som man, kvinna, svensk, invandrare etc. Jag tror att en kommun, en stad, en region som förmår se hela människans potential, fritt från fördomar och förutfattade meningar är den framtida vinnaren. De organisationer, de städer som lever kvar i föråldrade mönstrer och system kommer oundvikligen att stagnera och på sikt att gå under.

Elever från Fröslundaskolan

Just därför är integrationsarbetet och jämställdhetsarbetet inte bara en fråga om att vara politiskt korrekt och ”ha rätt värderingar” utan ytterst handlar det om Eskilstunas framtid. En del av vår vision om den stolta Fristaden.

Så svårt, så teoretiskt och luddigt är det. Men vi har inga alternativ. Frågorna måste upp till diskussion. Och just därför är bilden på Zakra, Sorah och Alla så central. Den sätter fingret precis på vad det handlar om – din och min syn på livet, samhället och ytterst på våra medmänniskor. Den som inte förstår att de här ungdomarna - eleven i Alingsås och våra sex Rinkebyelever är vår framtid – blir släpankrare för oss andra och förhindrar att samhället utvecklas. Så tufft och så enkelt är det.

Ha en bra vecka!

På jobbet
Jag var inbjuden till Centerpartiets höststämma för att diskutera Eskilstunas framtida utmaningar. Jag gillar sådana här tillställningar – att få träffa engagerade Eskilstunabor. Och som en signal om att landsbygdsfrågor är viktiga så ägde stämman rum ute i Näshulta. Det kändes som en bra dialog och jag gillar att de går på mig om vikten av att Eskilstuna kommun blir än tydligare när det gäller det ekologiska perspektivet.

Och vi har verkligen en utmaning. Vi har hundratals platser och markområden i kommunen som på olika sätt är förorenade. Då i början och i mitten av 1900-talet var det ingen som tänkte på att vi 2010 skulle ha ett problem. Så snacka om miljöskuld. Vad är det vi gör idag som framtida generationer kommer att få betala? Ett hållbart och miljövänligt Eskilstuna är en del av vår framtidsvision.

Jag tycker att verksamheten har en bra beredskap om influensan får fäste. Signalerna – om än alltjämt svaga – är att vi nu börjar få medarbetare som insjuknat. Ledningen har varit mycket tydlig på vikten av att alla medarbetare vaccinerar sig. Den inriktningen kvarstår än tydligare.

Pandemiläget utmanar och engagarar. En sådan här speciell situation sätter också rättvisa och solidaritet på prov. Jag får lite för många berättelser som förmedlar känslan av att man kan ta sig förbi kön. Jag tycker att Landstinget agerade märkligt när GUIF:s herrar - och jag tar för givet att damlaget också erbjudits köföreträde – helt plötsligt var vaccinerade. Detta samtidigt som våra brandmän, socialsekreterare, lärare och andra viktiga samhälleliga funktioner vackert väntar i kön. Kritiken mot agerandet har varit hovsamt i media så jag passar på att stå upp för våra medarbetare med en retorisk fråga som jag inte förväntar mig något svar på - är det fler idrottslag som kommer att gå före centrala samhällsfunktioner ? Eller som min kollega Tryggve Lundh uttryckte det ”i krig äter soldaterna före befälen”. Och det finns en enkel logik som alla förstår i den principen - eller……………………….

Jag träffar ett antal företag som ingår i Eskilstuna Logistiknätverk. Min bedömning är att logistik, transport och lagerhållning är en ny bransch som har stor potential i Eskilstuna. Ett antal stora företag som t ex H&M och Lidl finns redan här och snart kan vi ha fler på gång. Eskilstunas satsning på Folkesta terminalen och Kjula kan bli en framgång och vi går tillsammans kommun och näringsliv.

Och så blev det då ett besök på Djurgårdskolan där inte bara jag gått i nio år utan också mina barn. Så nog kändes det starkt att komma hem. Men det viktiga är att Djurgårdsskolan är en bra skola idag. Och det är den verkligen. Jag mötte engagerade medarbetare, en bra skolledning och elever som ser ut att trivas. Visste ni att Djurgårdsskolan är den kommunala skola i Eskilstuna där år 9-eleverna presterar bäst betygsresultat. Jag blir stolt.

Jag kände mig extra lugn att Vera Nilsson väggmålning ”Händer” i skolmatsalen fanns kvar i ograverat skick.

Skolans rektor Ulf Selander som själv varit elev på skolan hade tagit fram några kort från 1968-69 på lärarkåren. Vi skrattade gott och noterade att de där lärarna som man betraktade som ett gäng ”gamlingar” snarare var ett gäng hippies och mods i 25-års åldern. Så kan perspektiven skifta.

Mitt Eskilstuna – med löparskorna på (23)
Finns det en vackrare bokskog och allé i Sverige, frågar jag mig när jag tar mig ut till Sundbyholm. Springer i makligt 6.08 min/km-tempo förbi slottet och ner mot marinan. Minnena far förbi av ett Sundbyholm på 1960-talet då vi Eskilstunabarn tog badbussen för att få komma iväg ur stan. Och jag minns det Sundbyholm där jag och mina föräldrar hyrde stuga på semestern.

Nu är området uppenbarligen på väg mot något annat. Jag springer Gyllenhielmska leden parallellt med åsen, viker av mot det nybyggda villaområdet vid den gamla fotbollsplanen och blir överraskad vad många året-runt-boende som finns i området numer.

Jag springer tillbaka in mot det vackra slottet där 1600-tals atmosfären från riksamiral Gyllenhielm och hans fru Kristin Ribbing finns kvar. Men slottet är nu kanske mer känt för att härbergera ”Bonde söker fru”.

Vad fint Eskilstuna är, tänker jag när jag tänjer ut de sista stegen ner mot ett grådisigt men vackert Mälaren.

På hemmaplan
Det är kul med Kent. Varje gång jag läser om gruppen så poängteras att de har sina rötter i Eskilstuna. Frågan är om Kent inte är ett av våra starkaste varumärken. Deras nya ”Röd” är stark och får en klar 4:a av mig. Och då brukar jag vara kitslig och krävande när det gäller musik. Mindre U2-gitarrer och mer Depeche Mode-syntar men framför allt modernt – modernt och mycket Eskilstuna.

Sonen ringer direkt från Stockholms Stadion. Jag hör att han är rörd. Mattias Jonsson 3-0, säger han kort. Hur är det med lilla B, frågar jag. Men innan han hinner svara så drunknar vårt samtal i klackens taktfasta ”Full fart framåt – håll tätt bakåt” och jag tänker på hur det skulle låta på Tunavallen.

Vårt framtida Eskilstuna borde innehålla ett allsvenskt United dam- och herrlag i fotboll. Jag har som grabb varit både ”Blåtopp” och ”Randig”. Dags för något nytt!

Eller är det bara Folkets sportchef Rolf Andersson och jag som bär på den visionen……………..

Division 2-match IK City – AIK  april 1952 på Tunavallen

Ha en skön helg!

Jag vet inte om ni känner igen scenariot. På byrån står ett bröllopsfoto. Två unga och livskraftiga människor ler mot betraktaren. Livet väntar på att levas. Bredvid på byrån står ytterligare några foton på familjen i situationer där de varit ute och rest eller gjort något spännande. På väggen hänger kort på barn och barnbarn.

 

I den fint möblerade lägenheten finns ofta också en spis. I många fall så ligger det en duk över spisplattorna. Som en signal om att den är färdiganvänd.

Och där borta vid fönstret sitter han eller hon. Känslan av att vara bortglömd, känslan av ensamhet gör sig påmind.

Världsklass och en vård i kris
Läsaren kanske undrar kanske vart jag är. De som själva har föräldrar eller anhöriga som lever på ålderns höst och kanske har sjukdomar, demenstillstånd och ohälsa som håller på att ta över känner igen bilden. Och alla som arbetar inom äldrevården vet definitivt vad jag pratar om.

Under åren har jag gjort många besök på äldreboenden och servicehus och även följt med hemtjänsten vid några tillfällen. Och just den här bilden har etsat sig fast. Jag vet inte varför men jag tror att den så starkt påminner om att livet har sin gång. Bröllopskortets starka signal om det som en gång angav framtid och hopp, bilderna på energi och livskraft i form av familjeliv. Och så kontrasten – ensamheten, kraftlösheten och ytterst döendet. Den oanvända spisen.

Jag tillhör dom som menar att vi har världens bästa äldrevård i Sverige. Jag tycker mig också få det bekräftat när jag de senaste åren tagit del av olika utvärderingar. En stor majoritet – ofta mellan 85-90% av de äldre – brukar ange att de är nöjda med vården och med bemötandet. Jag tror att det här är viktigt. Dvs att både anhöriga och våra medarbetare inom vården får det erkännandet.

För det är först då vi blir trovärdiga att lyfta upp de problem som finns i form av liggsår, felmedicinering, för lite tid till att vara ute, ensamhet, brister i kost och näring, stressade medarbetare, resursbrist etc. För den bilden finns också och är på en och samma gång lika sann som mitt påstående att vi har en vård i toppklass.

Och det är precis den paradoxen vi har att leva med och förhålla oss till. Att med stolthet se den fantastiska utbyggnad som skett i form av modernt boende, allt fler välutbildade medarbetare och genombrott i forskningen så att vi får allt fler svar på svåra tillstånd som demens, alzheimer, diabetes och andra äldresjukdomar. Och mitt i det så måste vi orka se de allvarliga bristerna.

Äldreomsorgen en del av framtidsvisionen
Varför är det här viktigt? Dels handlar det om att utveckla en modern vård och omsorg. Det är en av kärnfrågorna för en kommun – att säkra att alla kan känna sig trygga inför ålderdomen. Men dels handlar det också om framtidsperspektivet. Vi vet att vi blir fler sk äldre äldre. Vi blir fler som lever i den sk fjärde åldern, dvs +85 år.

Det är lätt att skapa bilder av vårt friska pensionärsliv. Mer tid till vänner, barn och barnbarn. Kanske mer tid till skogen och naturen, föreningsliv, sommarstugan eller att resa. Men vi har svårare att tänka på den tid då åldrandet gör sig påmind i form av sjukdomar och funktionshinder. Kanske känslan av ensamhet, att inte bli räknad med, att inte bli sedd, att vara orolig för dåligt bemötande, kanske smärta.

Det är därför äldrevården är så viktig för oss och är en del av vår vision om den stolta Fristaden. Det är lätt att prata om barn och ungdomar, att måla upp bilder av framtiden. Det skapar optimism. Det är svårare att skapa framtidsbilder av det som är i andra ändan av livet. Och ändå är det så viktigt för ett samhälle, för en kommun att vi har en bra kvalitet i vår äldreomsorg.

Mer tillsammans
Jag skulle vilja se mer av samarbete kring de äldre. Ännu mer engagemang tillsammans med landstinget. Det är allt jämt för stort dike mellan den kommunala verksamheten och landstinget även om det finns många bra initiativ. Mer samarbete, mer tillsammans med de äldres behov i centrum. Särskilt med fokus på de svårt sjuka som lätt hamnar mellan stolarna. Att hemsjukvården nu kommunaliserats är ett steg i rätt riktning men ställer också stora krav på oss som arbetsgivare.

Jag skulle vilja se mer och närmre samarbete med de anhöriga, väntjänster och organisationer. De gör ett fantastiskt arbete och deras genuina engagemang kan aldrig ersättas av oss kommunanställda. Men tillsammans. Alltid tillsammans.

Och ytterst handlar det om vårt dagliga förhållningssätt. Att varje sekund, varje timme och dag leva ”alltid bästa möjliga möte”. Det är så vi fortsätter att utveckla en vård i världsklass – dvs hur vi agerar, hur vi pratar, hur vi möter den gamle. Jag har förståelse för att vi ibland är trötta och stressade men vi får aldrig, aldrig upplevas som snorkiga eller att vi  vältrar över ångest och stress på våra brukare. Alltid bästa möjliga möte – det är så vi bygger en modern organisation.

Vikten av att se hela människan
Och min blick etsar sig fast i det där bröllopskortet. En påminnelse om att den där skröpliga medmänniskan är en hel individ med sin historia, sitt liv och sin sista tid i livet. Det är som att bröllopsfotot står där för att påminna oss anhöriga och personal om att det är en människa vi möter med ett helt liv bakom sig. Inte en gammal, en äldre eller en dement utan just en människa.

Och så tittar jag en gång till och en framtidsbild blixtrar till. Det är jag på fotot.

Ha en bra vecka!