I början av året var jag med i arbetet med att sammanställa tusentalet synpunkter som kommit in från Västeråsare där de uttryckte sina drömmar och visioner om sin hemstad. Vi var en grupp på 5-6 personer och jag minns att det kändes både roligt och spännande att läsa och ta del av alla bilder av det framtida Västerås.

Efter ett tags läsande, sorterande och summerande började vi se ett mönster. Målat med grov pensel och kanske något överdrivet – Västerås skulle vara precis som de städer och orter vi besöker på vår semester. Det ska finnas restauranger och framförallt caféer, en lång aveny som Ramblan i Barcelona, ett intressant besöksmål som Eiffeltornet i Paris, en vacker kyrka som i Rom, gränder och mysiga affärer som i Gamla Stan.

Jag tänker på det här när jag besöker den franska staden Annecy på gränsen till Schweiz. En stad med en tusenårig historia, gamla byggnader som vittnar om en stad som betydde något under medeltiden, en kanal genom stadens äldre kärna som får dig att tänka på Venedig, en stor sjö fylld av båtar, surfare och badare, en levande marknad där grönsaker, kött och bröd konkurrerar med pryttlar och kläder. Det är så här det borde vara i Västerås och Eskilstuna…………

Och det är då det slår mig – längtan efter “det andra” blir lätt en känsla av att inte duga. Vad är väl våra små och obetydliga städer i jämförelse med…….i jämförelse med……………?

Men samtidigt tänker jag när jag passerar det hundrade marknadsståndet och vackra huset – vem skulle orka dag efter dag, inte bara i juli utan också i november och mars vandra gata upp och ner och insupa den internationella och historiska atmosfären. För visst är det så att längtan efter att våra städer ska vara små Barcelona eller Annecy just ska vara längtan efter något annat, att resa till något annat, att se och uppleva något annat.

För hemma i våra städer så vill vi att det ska vara en helhet. Inte bara fina vandringsstråk, restauranger, kyrkor, caféer och konstmuséer utan också förskolor, skolor, bibliotek, äldreboenden, sjukhus, idrottsarenor, arbetsplatser, högskolor, gröna parker och orörda skogar och sjöar. Det är det Eskilstuna och Västerås vi ska bygga.

Och min erfarenhet genom livet är att längtan hem är nästan alltid starkare än längtan bort. Och kanske det ändå är så enkelt i slutändan att hemma har något som borta aldrig kan konkurrera med - min familj, mina bästa vänner, mina arbetskamrater, snart stora F och pyttelilla B. Och mitt lag, min löprunda.

Det är det som visionens själ handlar om – i Västerås Mälarstaden och Eskilstunas Fristad. Någonting som säger att vi ska vara utmanande och att våga.  Någonting som är djupare och betyder något mycket mer än turistens längtan efter “något annat”.

 

Ha en fortsatt skön sommar!

Sitter pa ett Internetcafe som saknar svenskt tangentbord. Jag hoppas att det gar att lasa.

Jag har vandrat i fjallen i snart 30 ar. Med socialt vingklippta ungdomar, med unga missbrukare, med sonen och med nagra av mina basta vanner. Jag har alltid gillat just vandringen som foreteelse. Du ar sjalv, maste ta ansvar for dig sjalv men du tillhor samtidigt en grupp som  du ar beroende av. Du maste lara dig att leda men ocksa det svara att lata sig ledas.

Jag hittar en tjusning i varje vandring , oaktat om det ar att overvinna hojdradsla, konditionskravande, plats for meditation och ensamhet eller bara en vacker natur.  

Jag gillar metaforen med vandringens sjal – vi ska upp till toppen, en gemensam vision som drar alla at samma hall. Det finns olika vagar upp till toppen men malet ar gemensamt. Ibland gar du sist i gruppen men ibland maste du soka tatpositionen.

Befinner mig i franska alperna – Chamonix med dess valdiga topp Mont Blanc. Jag har vandrat med manga under aren – men aldrig tillsammans med hustrun. Antligen blev vi overerens – om taltet ersattes av hotell med treratters middag sa var hon positiv till att folja med. Sa har ar vi nu uppe  pa 3 842 m – ett stenkast fran Mont Blancs snoiga topp.  Och plotsligt borjar hon prata om alprhodededrom och azalea och det ar da jag forstar att jag missat nagot under mina vandringar. Och till det sa vill hon och mina resekamrater att vi morgon ska vandra men det far inte ga upp eller ner……………talamod, talamod.

Ha en fortsatt skon sommar

Sommar innebär också läsning och här kommer några tips för den som vill vila sig från deckarna.

Jag läser parallellt två böcker om Barack Obama just nu. En av journalisten Martin Gelin – Det amerikanska löftet – där han följer Obama under två års tid från kust till kust, från små politiska möten i bostadsområden till intåget i Vita Huset.

Den andra boken är av Obama själv skriven 1995 - Min far hade en dröm – där vi får följa hans liv och uppväxt i Hawaii, Indonesien och Chicago.

 

Min idé när jag tog mig an de här två böckerna var att söka något slags  svar på vad det var som var själva essensen i Obamas framgång. Efter ett tags läsning så insåg jag att det nog inte gick att hitta den där ursprungskällan.

Ända fram till Obama beskriver sitt möte med Marty Kaufman. I en enkel mening så tyckte jag mig hitta vad jag sökte.

Obama blir som ung starkt engagerad i något som kallas Developing Communites Project. Kort beskrivet är det socialt arbete ute i de fattigaste bostadsområdena med nedslitna bostäder, hög arbetslöshet, våld, kriminalitet, droger och en växande hopplöshet. 

Marty Kaufman var Obamas chef, handledare och mentor och den som ansvarade för dessa sociala projekt. Kaufman ser Obamas engagemang men han ser också hans brist på tålamod och besvikelse av att det inte händer något, att det inte sker någon djup förändring.

Barack, säger Kaufman – du är för abstrakt, håll dig borta från det perifera, rör dig mot mittpunkten hos folk……………….

Först slår Obama bort Kaufmans råd men efter hand börjar han själv se vad som är fel. Alla som vill så väl – organisationer, politiker, kyrkor, välgörare etc fångar inte alltid människors inre drömmar. Många gånger så blir alla dessa vällovliga initiativ och utifrån-projekt inget annat än just perifera – de träffar inte mittpunkten, det centrala i människors liv och önskningar.

Jag vet inte om jag träffat rätt och jag kommer aldrig att få veta om Barack Obama skulle hålla med mig. Men min tes är att i det där lilla rådet från sin mentor, i den insikten så ligger en del av Obamas framgång. Förståelsen för att söka människors centrala mittpunkt – deras drömmar.

Jag tänker tillbaka på två andra böcker som gjort starkt intyck på mig de senaste åren. Nelson Mandelas “Den långa vägen till frihet” och Zac O´Yeahs läsvärda bok “Mahatma” om Gandhis liv. Dessa böcker speglar en annan tid, andra länder och delvis andra motsättningar men frågan är om vi ändock inte landar i samma slutsats – förmågan att lämna det perifera och söka människors mittpunkt.

Gandhis arbete påverkade att kolonialismens era var slut i Indien. Hans beslutsamma och kompromisslösa sätt att förhålla sig – alltid på folkets sida och alltid icke-våld vann anhängare över hela världen.

Nelson Mandelas arbete mot apartheidregimen är känd av oss alla och hans förmåga till förlåtelse för att hålla ihop Sydafrika vann också respekt över världen.

Vad det kommer att stå i historieböckerna om Barack Obama är mycket osäkert. Men ett vet vi – han vet vad som skapar framgång.  

Ha en fortsatt skön sommar!

I en tid som kräver allt mer av oss som enskilda individer, i en samhällsatmosfär som upplevs allt mer turbulent, i en värld som tenderar att splittra och dela upp oss så kan en dikt summera mer än tusen policys, dokument och OH-bilder.

Diktaren och akademieledamoten Werner Aspenström skrev “Hypnos för människoharar” – en dikt som kan läsas igen och igen. Den ger i vart fall mig kraft för hur man kan förhålla sig till tingens ordning och livet. En bra start på sommaren.

Var inte rädd för de tongivande.
Följ tonen som tonar för dig.
Var inte rädd.
Låt dig inte skrämmas av tornspirornas
tuppar och kors.
Sitter högt men flyger inte.
Grip halmstrået som finns inom räckhåll,
det räcker för dig.
Var inte rädd.
Vänta dig ingenting bättre
av de bättre vetande.
Livbojar av sand flyter inte.
Rätta dig inte efter de felfritt skrivande.
Punktera dig själv.
Var inte rädd.
Var inte rädd för stillheten.
Var inte rädd för suset i den inre skogen,
för halvtonerna, kvartstonerna,
bortdöendet,
som kan vara en begynnelse…..
Den inre skenbilden är inte lögnaktigare än den yttre
vrångbilden.
Inblick hjälper inte mot allt.
Grisen blir inte renare,
gåsen inte klokare,
åsnan inte fogligare,
men haren blir lite mindre harig
när den korsar det öppna fältet.

Försök!
Var inte rädd.

Jag tror att många har hört den förut men den är värd att berättas igen. Två murare står och murar en tegelvägg. På frågan vad dom gör så svarar den ene – jag murar en vägg. Den andre svarar – jag bygger en katedral.

Buskapet går inte att missa och den här lilla berättelsen fångar på två rader vad allt handlar om – förmågan att sätta in sig i själv i ett större sammanhang, att förstå helheten. Eller system- och kontextförståelse skulle sociologerna säga på sin egen organisationsprosa.

Min lärdom genom yrkeslivet harmonerar väl med de här murarna. Jag har haft jobb då jag haft svårt att se sammanhangen, jag har inte fått berättat eller förklarat för mig vad just min arbetsinsats betyder. Någon gång har jag inte ens brytt mig.

Men jag har också arbetat på arbetsplatser där berättelsen om helheten varit stark och delats av arbetslaget. Och min erfarenhet är att det är just där, precis dom arbetsplatserna som också skapat glädje och ytterst kvalitet till de vi är till för.

Tusen samtal och möten
Jag har nu haft två intensiva månader i Eskilstuna. Jag har mött över tusen personer i långa och korta samtal. Eskilstunabor, företagsledningar, Fabriksföreningen, Mälardalens Högskola och Munktell Science Park, organisationer, föreningar, politiker, chefer och medarbetare, kulturarbetare, lärare, socialsekreterare, tekniker, administratörer och sjuksköterskor.  Och jag dristar mig att summera – jag har mött oerhört många katedralbyggare.

Detta inte skrivet som något allmänt inställsamt utan en äkta känsla jag fångat i alla mina samtal. Och det katedralbygget stavas vår stad Eskilstuna.

Jag har mött så många bra människor som vill den här staden väl och jag hör samma berättelse – så till den milda grad att jag undrar om de pratat ihop sig inför att de mött kommundirektören…………..

Staden som kom igen och reste sig
Och berättelsen som berättas handlar om den stolta industristaden med flera hundra års historia men som tvingas till strukturella omställningar när våra produkter inte längre efterfrågas. En stad med hög arbetslöshet och nedgående spiral på 1970-och 1980-talen. Vi murade tegelväggar.

Men också en stad som andas förnyelse och en ny melodi som spelas i slutet av 1990-talet. Böjda ryggar och flackande blickar byts mot en stolthet över en stad som genomgår en remarkabel förändring. Den blir grönare, det blir en vackrare stadsbild, utbyggnad av komunikationer, en levande högskola, nya företagsetableringar, nya bostäder, ett aktivt musik- och kulturliv………….kort sagt ett nytt Eskilstuna. Vi började bygga en katedral.

Och jag tror att en av Eskilstunas styrkor är att många delar den här framtidsvisionen – ett Eskilstuna som vi är stolta över att bo, leva och verka i. Min egen tolkning är också att det finns ett drag av revanschlystnad hos många. Vi har varit knockade några gånger under århundradena men alltid rest oss. Så är det också i dessa globala kristider.

Arbetet för att bli fler katedralbyggare
Men vi behöver också bli fler katedralbyggare. Jag har respekt för att många tänker att det där pratet är något som chefer kan hålla sig med. Som lärare har man fokus på eleven, som undersköterska på den gamle, som renhållningsarbetare på kunden.

Och det är precis här potentialen och kraften finns. För grunden för att bli katedralbyggare är att du är en duglig och yrkesskicklig murare. En bra barnskötare, en professionell socialsekreterare, en påläst bibliotekarie, en kunnig driftingenjör – och det är precis det vi har i vår organisation. Men om vi ska ett steg till så behöver vi alla fundera på helheten och sammanhangen. Vi behöver skapa förståelse för vilken roll just jag har för att utveckla Eskilstuna. Och jag lovar er – när en sådan förståelse växer fram i arbetslaget, på just min arbetsplats så blir det så mycket roligare att gå till jobbet.

Det betyder inte för en sekund att det inte ska finnas spänningar, motsättningar, olika åsikter eller högt i tak. Tvärtom. Men alla måste bli medspelare i något som heter Eskilstuna. Min erfarenhet under snart 30 år i yrkeslivet är just att man trivs bättre och gör ett bättre arbete om vi delar och blir delaktiga i organisationens och vår uppdragsgivares syn på vart vi ska.

En modern och framåtsyftande organisation behöver diskutera de här typerna av frågor. Vrida och vända på resonemangen.

Viktiga utmaningar
Men jag ser också andra utmaningar för att vi ska bli de där katedralbyggarna. Och politiken är tydliga med sina förväntningar. Ytterligare kraft på näringslivs- och arbetsmarknadsfrågor. Vi behöver sätta skolan och utbildningen i fokus. På sikt är det vår konkurrenskraft. Vi måste intensifiera arbetet mot känslan av otrygghet och hög alkoholkonsumtion – annars vill ingen bo och arbeta här. Vi måste involvera alla Eskilstunabor – inte dela upp oss och splittra oss utifrån vart vi kommer ifrån eller våra föräldrars bakgrund – talang före bakgrund.

Och internt i kommunen så behöver vi förnya och utveckla vår organisation. Och det jobbet börjar bl a med att få ordning på vår ekonomi. Jag vill vara rak – det är inte acceptabelt att vi förbrukar mer resurser än vad våra folkvalda gett oss mandat att göra. Det är ytterst en demokratifråga. Skuldsatta kommuner blir aldrig kraftfulla. Min erfarenhet är att sådana organisationer fokuserar på fel frågor och de blir lätt stressade med fara att de fattar fel beslut. Till råga på allt så skjuts problemen på våra barn – dvs det är dom som får lösa våra ekonomiska tillkortakommanden.

Så om vi ska klara av att ställa färdigt den där katedralen så har vi ett tufft och utmanande arbete framför oss. Men samtidigt så spännande och utvecklande.

Nu ser många av oss fram mot en väl behövlig semester – men redan nu längtar jag till att det ska bli höst………………………….

Men inte släcker vi ner bloggen för det – tvärtom. Under juli möter du några sommarbetraktelser under rubriken “Sommarpärspektiv”

Ha en skön vecka !