När jag mött blivande ledare i såväl Västerås som i Eskilstuna så har jag ibland fått frågan om vad som är min viktigaste lärdom i ledarskapet. Det svar som jag brukar ge är enkelt – du måste bestämma dig om du vill ha rätt eller om du vill förändra.

Föga revolutionerande tänker läsaren. Men reflektera en stund över ditt eget yrkesliv och din egen erfarfenhet. Drivs du av att få rätt eller drivs du av att förändra? Jag tror nämligen att det är en skarp skiljelinje – två olika synsätt att ta sig an sitt uppdrag och sitt arbete. 

I den västerländska kulturbildningen handlar mycket om rätt och fel. Vitt eller svart. Antingen eller. Och kanske det finns mycket klokt i det. De stolta traditionerna från de grekiska filosoferna som vägde orden och använde retoriken för att smula sönder sin motståndares argument. Det finns också mycket positivt att hämta ur den logiken – olika intressen och spänningar synliggörs.

Men när du med automatik flyttar in det förhållningsättet i en organisation eller i ett företag så finns det en fara att man går fel. Eller om man som chef eller medarbetare med automatik tror att den logiken och sättet att förhålla sig tar en organsation framåt.

Genom åren har jag mött tusentals medarbetare i samtal och dialog. Och det som slår mig är den ärliga viljan att förändra, att skapa något bra. Men ofta sker det under just fältropet – jag vill ha rätt. Dvs någon annan har fel och förstår inte. Och denna någon annan är ofta synonymt med politiker, föräldrar, medborgare, media, andra samarbetspartners eller än värre de brukare jag är till för.

I sämsta fall så blir strategin att tala någon till rätta, övertyga någon, trycka till någon, prata illa om någon, misskreditera eller lägga ok på någons axlar. Eller varför inte gå till media så att de slår upp mina bekymmer i en stor artikel så att de jag är missnöjda med förstår att de har fel. Om inte annat så kan jag få en känslomässig upprättelse. Men förändring…………nja.

Jag målar med en grov pensel för att tydliggöra. I verkligheten så är det naturligtvis mer komplicerat och nyanserat. Och kanske det är så att vi alla använder de här förhållningssätten till och från. Vi är människor.

Vikten av att arbeta med förståelse
Frågan i slutändan blir skarp – skapar jag någon förändring med det sättet att förhålla mig? Jag är tveksam. Även om jag får rätt så är det inte alltid att det sker någon djupare förändring. Just därför att all förändring måste bygga på förståelse.

Och det är det som är mitt råd till alla dessa nya unga chefer och medarbetare. Om du vill skapa en djupare förändring, på en skola, ett ålderdomshem, ett socialkontor eller i ett stadshus eller i en hel kommun så måste du ta utgångspunkten i att skapa en förståelse för behovet av förändring. Därför måste fokus förflyttas från ”att ha rätt” till att skapa förändring. Det är så framgång mäts.

Och min livserfarenhet är att en djupare bestående förändring skapas först när vi skapar förståelse för varandras olika synpunkter. När vi blir mer intresserade av vad den andre tycker och vilka erfarenheter den bär än att jag alltid ska framhäva mina egna. När frågor och dialog blir organisationens kännetecken snarare än att debattera och ”få rätt”.

Det är så vi skapar en modern komunal organisation på 2010-talet. Vi söker förståelse för hur system och frågor hänger samman. Vi försöker förstå varför politiken tänker som den gör, vad det är som gör att medarbetaren ser sin vardag ur ett visst perspektiv, hur chefen tänker, varför de fackliga organisationerna resonerar som de gör, hur en brukare eller kund tänker, vilken logik som vägleder media, hur en kommundirektörs agenda ser ut.

Det är så frågorna bör ställas. Allt för att öka förståelsen för varandras perspektiv. Det betyder inte att motsättningar och spänningar ska sopas under mattan. Tvärtom så tror jag att ett resonerande och reflekterande arbetssätt tydliggör och synliggör spänningar.

Vikten av nyfikenhet och samtal
Ibland har jag under åren fått påpekandet att när jag är nyfiken på någons världsbild så betyder det att jag håller med den. Inte alls säger jag. Att man är nyfiken, ställer frågor och är genuint intresserad av en persons sätt att tänka och resonera har inget med huruvida man håller med eller inte. Det handlar om att skapa förståelse. Att öka sin egen kunskap, sin egen förståelseram. Nyfikenhet handlar inte om att vara inställsam. Det handlar om överlevnad.

Många traditionella förvaltningsorganisationer är fostrade i att ”ha rätt”, tydligöra ansvar, markera sitt revir etc. Det är också en logik som varit framgångsrik och levererat välfärd och utbildning under decennier. Tufft arbete för att genomföra reformer, lagar och förordningar, många gånger i hård motvind.

2010 lever vi i ett mer komplext samhälle där allt mer eller mindre hänger ihop i levande system. Då blir gränser och revir en hämsko på utvecklingen. Det är just därför vi behöver gå mer tillsammans. Inte bara i Eskilstuna utan tillsammans i regionen och med andra kommuner, organisationer och företag. Vi behöver lösa allt fler problem tillsammans och i en anda av ”den andres goda intention”.

Det är just därför vi behöver öva på att inte ”ha rätt” och istället fokusera på resultat. Och ska vi lyckas med det så behöver vi öva på att ställa frågor, vara nyfikna, vara stödjande och uppmuntrande. Inte klandra, inte lägga ok på varandras axlar. Vi vet redan om våra tillkortakommanden.

De kommuner, de organisationer som klarar av att arbeta i en sk förståelsebaserad anda kommer att bli de framtida vinnarna.

Om inte annat så kan vi ta lärdom från historien och ställa oss frågan om varför Nelson Mandela och ANC inte krävde hämnd mot sina förtryckare när de själv kom till makten. Nu när de hade chansen.

Jag vill inte ha rätt, sa Mandela. Jag vill ha förändring.

Ha en bra vecka!

På jobbet
Jag tittar ut genom fönstret från min arbetsplats i Stadshuset och ser sex mammor med barnvagnar som samlas mitt på Fristadstorget. En liten vardaglig scen men som indikerar att Eskilstuna växer. Det är viktigt för vår stads framtid att det föds många barn. Precis som jag ser fördelar med att många av de nya Eskilstunaborna som flyttat hit från grannstäder eller kommer från andra länder är unga människor. Tro mig om 15-20 år så är Eskilstuna en ung stad och det är en viktig framgångsfaktor för utveckling om vi ska tro samhällsforskarna.

Jag besöker vårt nya Stadsarkiv som numer ligger i gamla brandstationen. Nils Mossberg och Carin Andersson med medarbetare tar emot mig och ger en bra bild över sin verksamhet. I det förstone så kanske man kan tycka att arkiv, papper och bokhyllor är föga spännande. Men tvärtom tycker jag. Det här är en del av demokratins själ. Här finns allt tillgängligt – beslut och skrivelser, skolbetyg, foton och rapporter. Det här är också en oas för forskare och ”gräv-där-du-står”-entusiaster.

Allt mer blir också digitaliserat. Vi prövar att söka ”snöplogning” och hittar ett beslut från 1895 om att Drätselkammaren förpliktar sig att betala den ökade kostnaden för Eskilstunas snöplogning den kalla och snörika vintern för 115 år sedan. Är något nytt under solen…………..

Träffar Thomas Karlsson på Munktell Science Park. Vi håller på att prata ihop oss om en idé för att utveckla det innovativa arbetet i kommunen. Kejsarens nya kläder kanske någon tänker. Men min erfarenhet är att det finns en stor potential inom offentlig sektor för att utveckla ett innovativt tänkande inom våra verksamheter. Thomas och jag delar en vision – Eskilstuna som första kommun i landet där vi utvecklar innovativa miljöer i såväl näringslivet som i den kommunal organisationen. Det ni!

Jag deltar på ett seminarium om underleverantörernas läge inom fordonsindustrin. Man kan fråga sig varför en kommundirektör engagerar sig i sådana frågor. Det handlar om Eskilstunas framtid. Om vi i kommunen inte förstår vad som sker just nu i näringslivet och vilka trender som blåser så kommer vi att fatta felaktiga beslut. Fabriksföreningen och ALMI startar nu ett intressant projekt som handlar om hur våra underlverantörer kan stärka sin position inför framtiden. Och det blir allt tydligare för mig när jag blickar ut över våra Eskilstunaföretagare på mötet  - deras framtid och deras kraft är direkt kopplad till en kommunal organisations möjligheter. Ökade skatteintäker – ökad välfärd.

Jag träffar Regionförbundet i Sörmland och länets kommunchefer i Nyköping. På dagordningen står hur vi utvecklar Sörmland, kommunikationer och IT-frågor. Ingen kommun lever för sig själv. Vi är starkt beroende av som sker i vår region.

Internt i organisationen så är det dags för sk dialogmöten – dvs Kommunledningskontoret träffar respektive förvaltningsledning och går igenom det ekonomiska resultatet och vad man presterat i verksamheten 2009. Min erfarenhet från Västerås är väldigt positiv när det gäller den här arbetsformen och mina första intryck från Eskilstuna är likartad. Tuffa men ärliga tag där vi diskuterar både styrkor och vad som gjorts mindre bra.

Mitt Eskilstuna – med löparskorna på (30)
Min sista löprunda i mitt ”spring-dig-igenom-Eskilstuna” förläggs till Kvicksund. Noden mellan Eskilstuna och Västerås. Här har jag passerat i 20 års tid men faktiskt aldrig riktigt stannat till. Det är tydligt hur det som började som ett sommarstugeområde och en järnvägsknut på några decennier förvandlats till ett attraktivt och expansivt samhälle. Det gamla värdshuset är ersatt av moderna  Mälarnära bostäder och idag bor det över 2000 personer här.

Jag tar mig i makligt 6.08 min/km-tempo från Västeråsidan över bron och bort mot skolan. Jag springer så att jag kan se Mälaren och noterar hur många fina hus, villor och strandnära boenden det finns.

Kvicksund har också sin idrottsförening KSK som till och från firar en del framgångar i fotbollssystemet men som framförallt har en bra ungdomsverksamhet.

Rundar Tegelviksskolan som ligger där som en markör om ett samhälle i utveckling. Och ICA Bron – en affär jag ofta besökt på väg hem från jobbet under mina år i Västerås. Och Västeråsidan är lika expansiv. Nybyggnationer, tillbyggnader och moderniseringar. Och precis där på kullen ligger en förskola som jag hade ynnesten att få vara delaktig i att starta. Kvicksund har allt – om Västerås och Eskilstuna tar varandra i hand.

På hemmaplan
Jag vet inte vad som hänt med hustrun. Först styrketräning och nu är hon iväg och spelar tennis och pratar backhand, toppad spin, stoppboll och 6-2,6-3.

Sonen var på besök. Det är samma son som det alltid har varit men ändå inte. Det händer något med män och pojkar när de blir fäder.

Äntligen drar Melodifestivalen igång. På lördag hejar vi extra på Eskilstunas Pain of Salvation. Och apropå TV – dr House är tillbaka på tisdagar. Den vedervärdige och arrogante doktorn som i slutändan alltid löser det svåraste av problem och räddar patientens liv. Resultat. Alltid resultat.

Ha en skön helg!

Vid några tillfällen har jag fått frågan om vad som är viktigast för Eskilstunas framtid. Skolan har jag då svarat snabbt. Jag inser naturligtvis att världen och samhället är mer komplext än så. Frågor hör ihop och påverkar varandra i levande system. Men om jag ändå tvingas att krama ur essensen i Eskilstunas avgörande framtidsfråga så är det utbildning.

Under decennier och sekel så har Eskilstuna klarat sig bra. Under perioder har vi varit världsledande på innovationer och på att producera knivar, tänger, nycklar, mätinstrument, traktorer och separatorer. I grunden har det byggt på uppfinningsrikedom, duktiga hantverkare, yrkesarbetare och fabrikörer. Det här är också starkt inbyggt i vår kultur och tradition.

Men när vi nu skriver 2010 så blåser det nya vindar. Fräsning, borrning, svarvning och finmekanik ersätts allt mer av kunskapsproduktion. Idag uppkommer knappt någon ny vara eller tjänst utan en lång process av innovation, nytänkande och påhittighet.

Utbildningsnivån är avgörande
Och det är just därför skolan och utbildningen är så viktig för oss i en stad där vi producerat i hundratals år. Det handlar inte i första hand om att vi ska förse näringslivet med arbetskraft utan det handlar om var och en av oss och våra egna möjligheter till att bidra till samhällets utveckling.

Det handlar också om möjligheten att kunna förverkliga sina livsdrömmar. Jag kan inte bli ingenjör, läkare, hantverkare, robotprogrammerare, författare eller musiker om jag inte tar skolan och utbildningen på allvar. Just därför är skolan så livsviktig för Eskilstunas framtid.

Och för att vara extremt tydlig – då duger det inte att vi är på 230:e plats bland landets 290 kommuner. Vi måste först upp på 100-listan och på sikt topp-10. Ibland möts jag med argument att det inte går, att jag är blåögd. Mina kritiker tycker – ibland med rätta –  att politikerna inte satsar nog med resurser eller att vi har för många barn och ungdomar med invandrarbakgrund.

Jag lyssnar på argumenten, jag tror jag förstår men jag delar inte deras grundanalys. Resurser är naturligtvis en viktig ingrediens men det finns mycket i forskningen som talar för att det är andra faktorer som avgör om man når framgång i en kommun eller i en skola. Att vi har många elever som kommer från andra länder kan försvåra vad gäller svenska språket men det finns inget som talar för att det som enskild faktor påverkar kunskapsresultaten.

Vi måste lämna offerresonemanget att det är synd om Eskilstuna och våra elever. Och ännu värre att det är ok att vi ligger där vi ligger och att det alltid är någon annans fel att det är som det är. Fel på eleverna, fel på föräldrarna, lärarna, politikerna, socialtjänsten , friskolorna eller samhället. Det är dags att rikta blicken mot oss själva.

Framgångsrika skolkommuner
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har gjort en förtjänstfull studie där de pekar på lärdomar för vad som skapar framgångsrika skolkommuner. Deras slutsatser är föga revolutionerande men värda att upprepa. 

Ett politiskt ledarskap som fokuserar på resultaten och skapar de ekonomiska förutsättningarna. En förvaltning och ett rektorskap som leder, styr och skapar ett gott samarbetsklimat. 

Engagerade lärare med rätt kompetens och som får tid att ägna sig åt pedagogik. Mer av samarbete, lärande av varandra, effektiva arbetslag som fokuserar på erfarenheter, som stöttar och lär av varandra istället för att ägna timtal till att diskutera att det är någon annans ansvar. En aktiv och individuell lönesättning som premierar riktigt duktiga lärare. Alla vet ändå vilka det är.

SKL:s rapport betonar vikten av att ställa höga krav på eleverna. Det handlar i grunden om attityder och värderingar bland oss vuxna. Just nu pluggar man stenhårt ute i världen – också i det vi kallar tredje världens länder. Insikten att kunskap är vägen mot befrielse och ett värdigt liv växer allt mer. Frågan är om vi i västvärlden har insett det eller om vi lever på gamla lagrar.

Rapporten betonar vidare vikten av rutiner för att tidigt upptäcka elever som inte når målen. Vi ska ha koll på varje enskild elev. Vikten av stöd, kunskapskontroller, en bra elevhälsa och studie- och yrkesvägledning. Och vikten av inkludering – det är inte särskilda grupper eller avskiljande som ska vara huvudinriktningen utan det särskilda stödet ska i första hand ges i klassrummet.

Jag blir extra glad att rapporten betonar vikten av att rektor och medarbetare regelbundet diskuterar uppdraget. Min erfarenhet efter mer än 30 år i yrkeslivet, varav nästan hälften som chef för skolan – är att det fortfarande är för otydligt mellan chef och medarbetare.

Att arbeta i en kommun eller i en skola är inget enskilt uppdrag där jag har en egen mission eller driver en enskild firma. Vare sig som kommundirektör, förvaltningschef, rektor eller lärare. Vi är en del av ett demokratiskt system där uppdraget från våra politiker som de uttrycks i skolplaner och läroplaner är vår utgångspunkt. Då duger det inte med allmänna personalkonferenser med information eller årliga medarbetarsamtal. Då krävs det en regelbunden dialog och närvarande chefer och medarbetare som tittar varandra i ögonen och klarifierar – är vi överens. En relation där vi hjälper och stöttar varandra, pratar väl om skolan och varandra. Inte lägger ok på varandras axlar, klandrar och trycker ner.

Föräldrar och företag som understödjare
Om det är något som SKL möjligtvis tappat på vägen så är det föräldrarna. Min erfarenhet är att framgångsrika skolor lyckas involvera föräldrarna. Och då inte bara som kravställare eller att inta en bekväm läktarplats utan att de på allvar involveras i sitt barns lärande. Individuella utvecklingsplaner (IUP) är ett steg i rätt riktning, likaså att jag som föräldrar lätt kan följa mitt barns resultat men också frånvaro via enkla nåbara e-tjänster.

Men det förutsätter att vi som föräldrar och mor- och farföräldrar tar vårt ansvar. Jag har en stor del av mitt hjärta inom idrottsrörelsen och har varit aktiv både som utövare och tränare. Därför vågar jag sticka ut hakan och säga - tänk om alla dessa engagerade idrottsföräldrar som åker land och rike runt och skjutsar sina barn till alla dessa aktiviteter ägnade om så bara 10% av den tiden till att hjälpa till med läxor, glosor och multiplikationstabellen – vilken utveckling vi skulle få. Och jag tror att det är oss pappor det handlar om. Vi måste förstå det alla mammor redan förstått – framtiden för våra barn handlar om utbildning inte om att bli en ny Zlatan eller Malin Bayard.

Min erfarenhet är också att näringslivet kan spela en mycket aktivare roll. De initiativ som finns i Eskilstuna, bl a från Fabriksföreningen och vår skolorganisation för att öka intresset för matematik, teknik och de naturvetenskapliga ämnena från förskola till högskola är värd beröm.

Vi behöver blir fler som drivs av misisonen av att höja utbildningsnivån i Eskilstuna. Vi behöver bli fler som passionerat driver skolfrågorna. Vi behöver bli överens om att vi inom 3-4 år ska upp på den där 100-listan och vi behöver bli några som på allvar tror på möjligheten att bli topp-10. Vi har så många bra lärare och skolpersonal, så många bra elever och föräldrar, politiker och företagare att vi tillsammans borde klara det. För Eskilstunas skull. För våra barn och ungdomars skull.

Ha en bra vecka!

På jobbet
Den här veckan blev vi klara med vårt ekonomiska bokslut. Det är mycket glädjande att Eskilstuna kommun redovisar ett överskott. Min erfarenhet är att kommuner i Eskilstunas storlek med en växande befolkning bör generera ett årligt överskott i storleksordningen 60-100 Mkr. Detta för att klara framtida satsningar och investeringar. Så i det perspektivet så är vårt resultat på +61 Mkr bra. Lägger vi till reavinster och förändrade avskrivningtider för lokaler så landar vi på +120 Mkr.

Detta skrivet med stor respekt för att våra medarbetare arbetat tufft och att det också påverkat den service och de tjänster vi erbjudit Eskilstunaborna. Vi har effektiviserat, ställt om, lagt ner men också varit klokt återhållsamma med inköp och hur vi t ex använder lokaler.

Ett Eskilstuna med en hög arbetslöshet behöver en kommun som är välskött. Jag menar också att vi nu går in i 2010 utifrån ett bättre läge än att börja hämta hem stora underskott som hade blivit följden om vi levererat ett stort ekonomiskt underskott.

Vi hade ett mycket bra sk Omvärldsseminarium i veckan. Fokus var det viktiga men svåra temat Trygghet. Vi hade bjudit in forskaren Susanne Lundåsen från Ersta-Sköndal högskola, Jan Landström, kriminolog och brottsförebyggare från Nacka kommun och författaren och debattören Dilsa Demirbag-Sten. Det blev tre bra inspel.

Lundåsen betonade att det är flera samverkande faktorer som påverkar känslan av trygghet i ett samhälle. Graden av demokrati och möjlighet till inflytande, graden av ekonomisk jämlikhet, att myndigheterna håller vad de lovat, ett rikt föreningsliv, graden av homogenitet dvs att vi känner igen oss i andra och hon lyfte också religionens betydelse.

Demirbag-Sten berörde mig. Hon berättade engagerat om sin egen uppväxt och sina egna erfarenheter av att komma som flyktingbarn till Sverige på 1970-talet. Hon satte fingret på hur vi kategoriserar, delar in människor, söker den etniska och religiösa bakgrunden snarare än att söka varje individs talang och erfarenheter. Hon betonade starkt att det är individen som skall vara skyddad i lagen inte ett kollektiv eller en grupp. Demirbag- Sten är starkt kritisk till svensk integrationspolitik och menar att den har fel utgångspunkt i sin ambition att vilja väl, att inte göra fel eller rädsla för att stå upp för grundläggande värderingar.

Dilsa Demirbag-Sten

Jag blev intervjuad av den finska tidningen Yks Kaks. Det är en månadstidning som produceras i Eskilstuna men har Mälardalen som distributionsområde. Det blev ett bra samtal om Eskilstunas framtidsutmaningar men också om finländarnas roll i vår stad och hur läget är idag.

Jag är inbjuden att träffa Arbetsmarknads- och familjeförvaltningens chefer. Jag uppskattar sådana här möten och det tvingar mig att läsa på och vara väl förberedd. Dra upp riktlinjerna om hur du vill att det sociala arbete skall utvecklas, förmedlar förvaltningschefen Anne Levirinne-Malak uppfodrande.

Mitt Eskilstuna – med löparskorna på (29)
Jag är på väg mot avslutning av mitt löparprojekt och min näst sista Eskilstunarunda går i Ärla. Denna fd järnvägsort där det faktiskt bor över 1000 personer. Startar vid Löta Trädgårdscentrum och tar mig i makligt 6.10 km/min-tempo förbi den gamla kvarnen. Passerar Coop, kiosken och pizzerian. Skönt att det alltjämt finns service tänker jag. Samtidigt som det känns konstigt att det gamla stationshuset förvandlats till en pizzeria. Kanske det också säger något om Sverige 2010.

Tar mig bort mot Åsborgens IP. Varje landsbygdsort med aktning bör ha en livaktig idrottsförening och så är det också i Ärla. Jag har själv ”hängt här” när mina egna barn spelade fotboll och vet att Åsborgen är både inbjudande och svår att vinna på. Ärla IF är också sin friidrott och jag kommer på mig själv med att springa där landslagslöparen och legendaren Bjarne Thysell säkert har sprungit.

Skola, förskola och en lokal brandkår ligger som markörer att Ärla lever. Men var är kyrkan tänker jag när jag ökar tempot tillbaka till Löta.

På hemmaplan
Det är positivt att SAAB lever kvar. Inte bara för Trollhättan utan jag tror också  att det kan vara en första vind-il som ger en föraning om att den ekonomiska konjunkturen är på väg att vända. Mina två kompisar Håkan och Håkan som arbetar på Volvo och Scania börjar nu 5-dagarsvecka igen.

Jag besöker pyttelilla E som växer så att det knakar. Nu när jag inte sett barnbarnet på någon vecka så är det som att jag inte riktigt känner igen henne. Men helt plötsligt så ser jag hennes likhet med sin bror. Hon skrattar lite åt mig och jag tror att hon förstår vem jag är. Kanske?

Som läsaren förstår så är det mycket barnbarn i den Erikssonska familjen just nu. Men med två nyfödda så blir det så. Lilla B kommer på Eskilstunabesök i helgen och klokt nog så kommer mormödrarna och farfädrarna att sammanstråla. Allt för att ösa sin kärlek över det lilla Biet och kommentera varje nytt framsteg. Som om hon var det enda barnet i världen.

Ha en bra helg- och glöm inte Haiti!

Jag hade förberett en krönika om skolan och utbildningens betydelse för Eskilstuna. Men den får anstå. Det finns viktigare frågor.

Jag vet inte riktigt varför jordbävningskatastrofen på Haiti berör mig så starkt. Genom åren har vi tagit del av stora tragedier – krig, massgravar, svältkatastrofer, ett Estonia, ett Balkan, ett Tsunami. Men den här gången så finns ingen anstiftare, någon att lägga skulden på, någon att avkräva ansvar av eller kräva avgång av. Naturen har talat och resultatet är extremt grymt. 

Jag tror också att jag berörs därför att det inte bara är en mänsklig tragedi med tusentals döda, skadade och hundratusentals föräldralösa barn – det är också ett helt samhälle, en hel nation som fallit sönder. All viktig infrastruktur är sönderslagen. Domstolar, polis och rättsväsende existerar inte. Regeringsbyggnader, administration och sjukvård är i ruiner.

Och så kommer de där första berättelserna och bilderna av barn som skrattar och sjunger. Skolor som startas bland rasmassorna. Mitt i den totala anarkin och bedrövelsen så växer motkrafter. Och det är det som berör mig så starkt. Det är som att det alltid finns en motkraft – en slumrande läkande kraft som griper tag i människans inre och mobiliserar framtidshopp.

Alla som har varit med om en djup personlig tragedi vet vad jag menar. Mitt i det djupaste av mörker och känsla av hopplöshet strilar alltid en liten ljusstrimma in. Som en påminnelse om att det finns en framtid.

Altruismen som motkraft
Mitt bland alla rapporter och mediabevakningar kommer jag på mig själv med att tänka på författaren Lasse Berg. I debatten brukar det politiskt korrekt hävdas att alla människor är goda. Jag själv brukar luta mig mot filosofen Voltaire som menade att människan måste odla sin goda sida, öva på att vara god därför att vi också bär på mörka sidor. Om inte annat så talar historien sitt tydliga språk.

Författaren Lasse Berg är mer optimistisk och utmanar inte bara mig utan alla de som hävdar att människan i grunden är självisk och ser till sitt eget bästa och att människan är maktlysten och krigisk. Och att vi därför också bör organisera samhället utifrån individens inre drivkrafter istället för att blåögt tro att vi är altruister, dvs osjälviska som drivs av oegennytta.

Redan i sin bok ”Gryning över Kalahari” och nu i en TV-film som visades under hösten så menar Berg att det finns faktorer som talar för att människan i grunden är god och att vi där tydligt skiljer oss från djuren. Berg menar att människan i grunden drivs av att hjälpa, att vara vänlig och en vilja till att lösa konflikter.

Berg bara inte debatterar utan han söker också stöd i forskningen hos de främsta vetenskapsmännen, evolutionspsykologerna, biologerna, arkeologerna och paleontologerna. Och Berg tycker sig finna stöd för sin tes – människan är i grunden god.

Och kanske det är det som griper tag i mig – att Berg faktiskt har rätt. Den starka viljan av att bidra till ett land som vi knappt ens känner. Viljan av att hjälpa människor vi inte känner eller någonsin kommer att möta.

Att försöka vara en god människa i det lilla
Har det här med vår vardag att göra? Ja, kanske inte. Samtidigt så ger händelserna i Haiti tillfälle till reflektion vilket liv vi själva lever och hur vi förhåller oss till vårt eget land, vårt samhälle och till våra medmänniskor. Kanske vi alla behöver påminnas om livets skörhet. Det finns inga löften. Naturen och livet går sina egna vägar. Floden flyter i sina egna flodfåror även om vi försöker lägga saker och ting till rätta.

Och kanske vi också i det lilla, i vårt förhållningssätt och i våra relationer bör fundera på hur vi agerar mot varandra,  mot våra vänner och familj, mot våra arbetskamrater och mot de vi inte känner men lever sida vid sida med. Underlättar vi för varandra, uppmuntrar vi, stödjer vi, har vi fördragsamhet med tillkortakommanden eller försöker vi trycka till, lägga ok på varandras axlar, fördöma och kritisera?

Kodorden är tolerans och tillsammans. Alltid tillsammans. Jag tror mig veta hur människorna i Port-au-Prince resonerar. Frågan är vilka lärdomar vi gör.

Ha en bra vecka!