Jag håller på att packa resväskan för att tillsammans med Regionförbundet Sörmland besöka Bryssel.
Det kommer upp minnen. För några år sedan så var jag där tillsammans med min familj.
En stilla undran är hur man kan åka till Bryssel på semester men om jag minns rätt så var det på vägen till en något mer spännande plats i Europa.
Men under Brysselbesöket så hamnade jag lite pliktskyldigt på en utställning om andra världskriget. Men snart gick den där känslan av ytterligare en i raden av historiska utställningar över till något annat.
Jag märkte att många av besökarna grät öppet.
Det slog mig att deras upplevelser av kriget var så nära. Kanske de hade en mamma eller pappa eller en mor- och farförälder som dött i kriget eller kanske var en av de som gasades ihjäl i något av koncentrationslägren.
Vikten av att lära och förstå
Det slog mig också att trots att jag är väl påläst om andra världskrigets bakgrund och förlopp och att jag själv är ett typiskt efterkrigsbarn - född bara några år efter krigets slut – så är jag inte känslomässigt bunden till det som hände.
Jag tänker så här – kanske vi är en generation som saknar den där djupa förståelsen för vad krigen skapar. Det som är verklighet för miljontals människor i dagens turbulenta och spänningsfyllda värld blir till medianyheter och något vi ”betraktar”.
Jag skriver inte det i någon klandrande ton. Det är naturligtvis mycket positivt att bo och växa upp i ett land som varit befriat från allvarliga motsättningar och konflikter.
Men kanske vi samtidigt behöver vara ödmjuka inför att andra människor och folk varit med om något annat. Något som påverkar dom i vardagen, hur de tänker om sina liv.
Eskilstunas själ
Jag tänker också på Eskilstunas stolta historia som i mer än tusen år (!) varit en berättelse om en plats där människor kommit från andra länder och andra platser för att bygga ett nytt liv just här.
På en plats där två sjösystem möter varandra och där närheten till råvaror och vattenkraft skapade nya möjligheter till försörjning.
Missionären St Eskil från England, johannitmunkarna med uppdrag från Rom, Reinhold och Anna Rademacher från Livland, ”fristadarna” Schröderstierna och Rinman, industrialisterna Munktell, Mått-Johansson, Fil-Öbergs och Tång-Lindström, mina föräldrar från Norrland, finnarna från Närpes, italienarna och jugoslaverna, iranierna och irakerna, bosnierna och dagens somalier.
Det är det som är Eskilstuna. Det är det som är den stolta Fristaden.
Och varje gång någon av dessa näthatare och oförsonliga insändarskribenter skriver att vi ska skämmas för Fristaden eller att vi inte duger så visar det en oförståelse för den här stadens historia och dess själ. Eskilstunas själ är öppenhet.
De där tårarna i Bryssel är starka minnen. I vart fall så pass viktiga att jag nu så här snart 15 år senare återberättar det för er om hur det påverkade mig och formar mina tankar om vår egen stad.
Få se nu…är biljetterna med, hur är det med necessären…
Ha en bra vecka!






















