Jag vet inte om ni känner igen scenariot. På byrån står ett bröllopsfoto. Två unga och livskraftiga människor ler mot betraktaren. Livet väntar på att levas. Bredvid på byrån står ytterligare några foton på familjen i situationer där de varit ute och rest eller gjort något spännande. På väggen hänger kort på barn och barnbarn.

I den fint möblerade lägenheten finns ofta också en spis. I många fall så ligger det en duk över spisplattorna. Som en signal om att den är färdiganvänd.

Och där borta vid fönstret sitter han eller hon. Känslan av att vara bortglömd, känslan av ensamhet gör sig påmind.

Världsklass och en vård i kris
Läsaren kanske undrar kanske vart jag är. De som själva har föräldrar eller anhöriga som lever på ålderns höst och kanske har sjukdomar, demenstillstånd och ohälsa som håller på att ta över känner igen bilden. Och alla som arbetar inom äldrevården vet definitivt vad jag pratar om.

Under åren har jag gjort många besök på äldreboenden och servicehus och även följt med hemtjänsten vid några tillfällen. Och just den här bilden har etsat sig fast. Jag vet inte varför men jag tror att den så starkt påminner om att livet har sin gång. Bröllopskortets starka signal om det som en gång angav framtid och hopp, bilderna på energi och livskraft i form av familjeliv. Och så kontrasten – ensamheten, kraftlösheten och ytterst döendet. Den oanvända spisen.

Jag tillhör dom som menar att vi har världens bästa äldrevård i Sverige. Jag tycker mig också få det bekräftat när jag de senaste åren tagit del av olika utvärderingar. En stor majoritet – ofta mellan 85-90% av de äldre – brukar ange att de är nöjda med vården och med bemötandet. Jag tror att det här är viktigt. Dvs att både anhöriga och våra medarbetare inom vården får det erkännandet.

För det är först då vi blir trovärdiga att lyfta upp de problem som finns i form av liggsår, felmedicinering, för lite tid till att vara ute, ensamhet, brister i kost och näring, stressade medarbetare, resursbrist etc. För den bilden finns också och är på en och samma gång lika sann som mitt påstående att vi har en vård i toppklass.

Och det är precis den paradoxen vi har att leva med och förhålla oss till. Att med stolthet se den fantastiska utbyggnad som skett i form av modernt boende, allt fler välutbildade medarbetare och genombrott i forskningen så att vi får allt fler svar på svåra tillstånd som demens, alzheimer, diabetes och andra äldresjukdomar. Och mitt i det så måste vi orka se de allvarliga bristerna.

Äldreomsorgen en del av framtidsvisionen
Varför är det här viktigt? Dels handlar det om att utveckla en modern vård och omsorg. Det är en av kärnfrågorna för en kommun – att säkra att alla kan känna sig trygga inför ålderdomen. Men dels handlar det också om framtidsperspektivet. Vi vet att vi blir fler sk äldre äldre. Vi blir fler som lever i den sk fjärde åldern, dvs +85 år.

Det är lätt att skapa bilder av vårt friska pensionärsliv. Mer tid till vänner, barn och barnbarn. Kanske mer tid till skogen och naturen, föreningsliv, sommarstugan eller att resa. Men vi har svårare att tänka på den tid då åldrandet gör sig påmind i form av sjukdomar och funktionshinder. Kanske känslan av ensamhet, att inte bli räknad med, att inte bli sedd, att vara orolig för dåligt bemötande, kanske smärta.

Det är därför äldrevården är så viktig för oss och är en del av vår vision om den stolta Fristaden. Det är lätt att prata om barn och ungdomar, att måla upp bilder av framtiden. Det skapar optimism. Det är svårare att skapa framtidsbilder av det som är i andra ändan av livet. Och ändå är det så viktigt för ett samhälle, för en kommun att vi har en bra kvalitet i vår äldreomsorg.

Mer tillsammans
Jag skulle vilja se mer av samarbete kring de äldre. Ännu mer engagemang tillsammans med landstinget. Det är allt jämt för stort dike mellan den kommunala verksamheten och landstinget även om det finns många bra initiativ. Mer samarbete, mer tillsammans med de äldres behov i centrum. Särskilt med fokus på de svårt sjuka som lätt hamnar mellan stolarna. Att hemsjukvården nu kommunaliserats är ett steg i rätt riktning men ställer också stora krav på oss som arbetsgivare.

Jag skulle vilja se mer och närmre samarbete med de anhöriga, väntjänster och organisationer. De gör ett fantastiskt arbete och deras genuina engagemang kan aldrig ersättas av oss kommunanställda. Men tillsammans. Alltid tillsammans.

Och ytterst handlar det om vårt dagliga förhållningssätt. Att varje sekund, varje timme och dag leva ”alltid bästa möjliga möte”. Det är så vi fortsätter att utveckla en vård i världsklass – dvs hur vi agerar, hur vi pratar, hur vi möter den gamle. Jag har förståelse för att vi ibland är trötta och stressade men vi får aldrig, aldrig upplevas som snorkiga eller att vi  vältrar över ångest och stress på våra brukare. Alltid bästa möjliga möte – det är så vi bygger en modern organisation.

Vikten av att se hela människan
Och min blick etsar sig fast i det där bröllopskortet. En påminnelse om att den där skröpliga medmänniskan är en hel individ med sin historia, sitt liv och sin sista tid i livet. Det är som att bröllopsfotot står där för att påminna oss anhöriga och personal om att det är en människa vi möter med ett helt liv bakom sig. Inte en gammal, en äldre eller en dement utan just en människa.

Och så tittar jag en gång till och en framtidsbild blixtrar till. Det är jag på fotot.

Ha en bra vecka!

På jobbet
Internt så är det dags för utvecklings- och medarbetarsamtal för mig. Jag ser sådana här typer av samtal mellan chef och medabetare som en omistlig del av att tydliggöra förväntningar och komma överens om vilka frågor som är viktigast och vilka mål vi har gemensamt för 2010. Det här är en viktig del av en modern organisations liv – att alla drar åt samma håll.

Och ytterst handlar det om att frågorna blivit allt mer sammanlänkade, tempot är uppskruvat och politiken kräver med rätta genomslag för beslut. Tiden då varje medarbetare – om den nu någonsin har existerat – skapar sin egen agenda är över. Det är tillsammans som gäller och då måste vi ägna mer tid till samtal om vart vi ska.

Jag deltar på mitt första sk kommundirektörsnätverk där Sveriges Kommuner och Landsting samlar representanter från alla län. På dagordningen står bl a det kommunalekonomiska läget, näringslivsfrågor, socialpolitik och vad som karaktäriserar framgångsrika skolkommuner.

Det är Kommunstyrelsemöte och den som är tillfällig besökare skulle nog undra att det är så snabba beslut och att ordföranden klubbar investeringar i miljonklassen. Men bakom ligger veckor och månader, ja ibland årslånga diskussioner och processer.

På just det här mötet klubbades t ex förslaget om finansieringen av Citybanan. En fråga som stötts och blötts under lång tid. Det är spännande med kommunal demokrati. Långt från bilden av tråkiga och meningslösa möten.

Jag äter frukost med ett 15-tal rektorer i Skolledarförbundets regi. Jag tycker att det var en mycket bra träff. Jag kände att mitt budskap och de förväntningar jag har föll i hyfsat god jord. Jag vill se rektorer som står upp för skolan, för vikten av kunskap och att höja utbildningsnivån i Eskilstuna. Jag vill se rektorer som är frejdiga i sitt budskap men samtidigt agerar som tydliga arbetsgivare. ”Vi i ledningen har beslutat – inte dom har beslutat……..

Och jag tyckte också att de var tydliga med vilka frågor de anser viktiga och vilket stöd de behöver av sin ledning – fokus på kunskapsmålen, mer stöd till rektorerna så att de kan ta helhetsansvaret för utveckling, ekonomi och personal, mer samarbete med andra. Jag gillar den här öppenheten – att det finns lite spänningar och olika perspektiv berikar.

e-tunagruppen har möte i veckan. Det är den grupp som ansvarar för att hålla ihop e- och IT-utvecklingen i kommunen. Och det känns att vi tar oss framåt. Det är en oerhört snabb utveckling vi ser just nu i hela samhället vad gäller e-tjänster och IT-användning.

En kommun som aspirerar på epitet modern kunskapsorganisation måste ligga i front när det gäller den här utvecklingen. Jag vet att vi sliter tufft i våra skolor och allt är inte toppmodernt och det kan ta tid. Men det är dit vi ska om vi ska hänga med. En till en. En elev - en dator. En lärare - en dator.

Mitt Eskilstuna – med löparskorna på (22)
Jag tar mig ut till Hällby. Jag startar min runda vid skolan och noterar att jag tycker att den ser välskött och ligger i en fin miljö. Jag tror mig veta att skolan uppskattas av elever och föräldrar.

Jag gör samma iakttagelse som jag gjort tidigare under mina undersökande löparrundor – vi har många fina områden som man sällan lär känna om man själv inte bor där. Vid sidan av huvudvägen möts jag av ett fint och välplanerat Hällbybrunn. Äldre bebyggelse med villor blandas med mer moderna 1970- och 1980-tals hus. Och jag blir positivt överraskad av att det finns en hel del hyreshus.

Jag tar mig ner mot den klassiska grytan Skogsvallen. Så vackert beläget och så viktig för orten. Samtidigt noterar jag hur vi byggde idrottsplatser tidgare – tydligen ska de inte användas för här är det höga stängsel med taggtråd runt. För att skydda sig mot vem………….

Jag springer ner mot gamla nedre Hällbybrunn. Har fanns en brunn så sent som en bit in på 1900-talet, affär och järnvägsstation. Och lite längre bort mot Folkesta ligger det lantbruk som en gång bidrog till att en skogsarbetare från Norrland fick sitt första jobb i Eskilstuna. Han stannade sedan kvar i staden och fick en son som råkar vara jag.

Hällbybrunns järnvägsstation 1915. Tåget är på väg till Mälarbaden – avgångstid 12.15

Jag småskrattar när jag kommer på att det var i Hällbybrunn jag blev ihop med en tej som sedan blev mamma till mina barn. Men det är en annan historia.  Minnen, dessa minnen.

På hemmaplan
Sonen och jag tänkte stråla samman i Södertälje i onsdagskväll. Som de Djurgårdare vi är så hade vi ambitionen att följa vårt lag på plats i den tuffa striden om vilket lag som ska få spela i allsvenskan nästa år. Men nu märks det att det finns ett litet barn i familjen.

Jag har nog inte tid, sms-ade sonen. Det var första gången i sitt liv som han tackade nej till en Djurgårdsmatch. Men det är nog så det ska vara. Att det blev förlust är en annan historia.

Och apropå fotboll. Den intresserade noterade nog att AIK blev mästare. En fjäder i hatten till Cityspelaren och tränaren Andreas Alm som är assisterande tränare i AIK. Jag gläds med Andreas som en är riktigt bra ledare och förr eller senare kommer han tillbaka till Eskilstuna och tar oss upp i seriesystemet.

Ha en bra helg!

Jag vet inte om ni är familjära med Maslows behovstrappa. Men kort beskriver den på ett pedagogiskt sätt att vi som människor behöver känna en grundläggande trygghet innan vi kan ta nästa steg på trappan. Dvs vi måste veta att vi har vatten och mat innan vi kan sträva vidare mot nya mål.

Maslow diskuterade fem nivåer i sin ”A Theory of Human Motivation” – kroppsliga behov, trygghet, gemenskap och tillgivenhet, uppskattning och självförverkligande.

Jag tänker på den här teorin när jag läser om ”lycka”. Det har kommit ut ett antal böcker och artiklar under året på just temat lycka. Den mest uppmärksammade är historikern och debattören Johan Norbergs bok ”Den eviga matchen om lyckan”. Det är kanske inte som man tror en ny självhjälpsbok med råd och tips utan mer en historisk belysning av hur människan genom århundraden – från de antika filosoferna till idag – tänkt kring begreppet lycka.

Enkelt beskrivet så menar Norberg att det finns två typer av skolor. Den som menar att människan själv måste skapa sin egen lycka och här finns många av tänkarna från antiken, renässansen och upplysningstiden. Den andra skolan menar – enligt Norberg – att det är fåfängt att ägna tid åt lyckan. Människan får stå ut med umbäranden och till och med välkomna lidandet.

Jag läste för några år sedan en bok av den amerikanske psykoanalytikern M Scott Peck som påverkade mig starkt – ”Den smala vägen”. Och jag minns hans inledande ord i första meningen ”Livet är svårt”. Hans tes var att ju fortare du inser att livet just är svårt ju enklare kommer det att vara att leva. Den insikten har i vart fall för mig varit en källa till förståelse för livet.

Under de senaste åren har Dalai Lama gett ut ett antal böcker på temat lycka. Och utan att vara någon religionsanalytiker så ligger ”livet är svårt”-tänkandet nära den buddhistiska livssynen med tesen att allt leder till lidande men att det finns en väg för att nå det upplysta buddhaskapet  och ytterst nirvana. 

Härvidlag så har nog läsaren börjat fundera på vart jag är på väg. Har det här med vår vardag att göra? Ja, jag tror det. Oaktat om vi är intresserade av religion, filosofi, historiska analyser eller amerikanska självhjälpsböcker så menar jag att det är bra att den stressade nutidsmänniskan till och från ger sig tid att reflektera över sakernas tillstånd och sitt eget liv.

Våra liv och våra jobb är ständigt fyllda av göranden och här-och-nu, aktiviteter, mål, ekonomi, förpliktelser, åtaganden etc. Och faran är att vi tappar bort oss i bruset av krav.

Min erfarenhet genom livet är att alla sliter och släpar, alla jobbar hårt och tufft. I den meningen ligger jag nära M Scott Pecks korta sentens - livet är svårt.

Om det är så – dvs att livet är svårt och att vi människor gör så gott vi kan – så kanske vi skulle behöva ägna mer tid till att fundera på hur vi förhåller oss till varandra. Ibland har jag under mina 30 år i arbetslivet sett tendenser till att vi lägger ok på varandras axlar, pratar illa om varandra, misstänkliggör istället för att hjälpa och underlätta för varandra.

Som om jag själv var i livets mitt och att omgivningen finns för min skull. Som om partnern alltid vaknar pigg, kärleksfull och glad, som om brödet alltid är välrostat, som om mina medtrafikanter banar väg för just mig, som om mina kollegor på jobbet bara väntar på mig och framför allt tycker som jag. Är det utifrån de premisserna vi agerar?

Och så upptäcker jag att livet just är svårt, att det är fyllt av spänningar och motsättningar, olika åsikter och värderingar med slitage och friktion som följd. Och så upptäcker jag att mänskliga samhällen är fantatiska skapelser där miljarder människor – mer eller mindre framgångsrikt – lever tillsammans.

Nu kanske några läsare invänder att mitt budskap bara är något slags mysigt ”vi-ska-leva-tillsammans”. Inte alls. Det här handlar ytterst om både humanism och tillväxt.

Jag tror nämligen att arbetsplatser som inte förmår utveckla en öppen attityd, en hjälpande hand, ett tolerant förhållningsätt inte på sikt får något gjort. Det duger inte på 2010-talets arbetsplatser att inte stötta och hjälpa varandra. Min erfarenhet är att de arbetsplatser och organisationer – må vara en skola, ett äldreboende, ett idrottslag eller en familj - som inte bygger på att söka den goda ambitionen hos andra på sikt går under.

Det är därför jag så envetet upprepar ledningens budskap om att vi ska gå tillsammans över gränser och revir. Vår kommun ska vara rikskända för att vi så konsekvent samarbetar och tänker helhet tillsammans med andra kommuner, företag, organisationer, medborgare och verksamheter.

Den grundinställningen börjar nästan alltid med att just söka den andres goda intention. Inte utgå ifrån att någon vill mig illa eller vår arbetsplats eller vår kommun. Att alla agerar så gott dom kan utifrån den förståelsen de har i en fråga eller kring en process.

Det betyder inte för en sekund att vi ska vara luddiga i kanten eller otydliga. Tvärtom så skapar den goda intentionens-logik att jag kan vara än skarpare, än tydligare om var vi har våra motsättningar och spänningar. Rakt och ärligt.

Och kanske Johan Norberg fångar det bra i meningen ”Lycka är inte en plats utan mer ett sätt att resa…………….”

Det är precis i dom orden vi har vår utmaning för att inte bara utvecklas personligen utan också för att bygga en modern organisation där medarbetarna lever sin fulla potential. Inte vet jag – det var kanske det den första buddhan Siddharta Gautama egentligen menade.

Ha en bra vecka!

På jobbet
Jag var inbjuden gäst till såväl Rekarne- som Rinmangymnasiet. På Rekarne som inledare till en temadag för medarbetarna kring integration och på Rinman som avslutare på deras späckade och intressanta IT-dagar.

Jag uppskattar sådana här inbjudningar. Dels är det ett sätt att lära känna våra verksamheter dels är det ett sätt för mig att förmedla ledningens budskap och vilka frågor vi driver för att utveckla Eskilstuna. Och just integrationsfrågorna och utvecklingen av skolan står högt på vår agenda.

I veckan hade vi två mycket bra dagar tillsammans med alla nämnd- och bolagsordföranden. Det är viktigt att tjänstemannaledningen och den politiska ledningen ges tillfälle att stämma av läget och också diskutera framtidsfrågor.

Även om vi har olika roller så agerar vi på samma arena och har uppdraget att utveckla Eskilstuna. Diskussionerna hade fokus på framtiden – vi pratade om 2015 och 2020. Det kan kanske låta abstrakt men många planeringsfrågor som handlar om nya förskolor, äldreboenden, bostadsområden, vägar och infrastruktur, logistiksatsning, trafikplanering, miljösatsningar etc måste ha det perspektivet. Jag känner mig stolt över att arbeta  i en kommun som har en sådan spännande framtidsagenda och där befolkningen och tillförsikten ökar. Detta skrivet in en tid då vi allt jämt har en hög arbetslöshet i Eskilstuna.

Mina kompisar Håkan och Håkan på Volvo och Scania arbetar fortfarande fyra-dagarsvecka.

Vi håller allt jämt hög gard när det gäller pandemin. Ledningen träffas var 14:e dag för ett kort avstämningsmöte. Än så länge ser det normalt ut – dvs inga sjukskrivningtal som skjutit i höjden. Samtidigt är det viktigt att uppmuntra och uppmana våra medarbetare att vaccinera sig. Just nu är det förebyggande arbetet viktigt.

Jag hade möte med förvaltningsledningen för Kultur och fritid. Jag får intrycket att det är ett mycket bra och erfaret lag. Våran kultur- och fritidsverksamhet är viktig och jag gläds extra åt invigningen av Ungdomens Hus  och Skateparken. Och nu är det på gång med en fritidsgård i Nyfors. En eloge åt Eskilstuna. Vilken kommun i Sverige gör en sådan satsning på ungdomar? Samma vecka invigdes det nya Arkivens hus i gamla brandstationen.

Jag hade själv förmånen att få en guidning av vår chef för Konstmuséet Kenneth Åström. Och jag blir lika inspirerad varje gång jag besöker vårt fina muséum. Nu är det här en välkänd arena för mig då hustrun har varit noga de senaste åren med att vi ska vara flitiga besökare på Eskilstunas kulturarrangemang. Och nu är det än viktigare – dvs att vi har en kommundirektör som visar intresse och engagemang, säger hustrun uppfodrande. Och det är klart i förhållandet till alla timmar jag tillbringat i Sporthallen och på Tunavallen genom åren så har hon nog rätt.

Jag hälsade en av Mälardalens högskolas gästprofessorer Gisela Mohr välkommen till Eskilstuna. Gisela är från Leipzig Universität i Tyskland och kommer att vara på högkolan det närmaste året. Här är vi i kommunen finansiär och delvis uppdragsgivare. Ett tydligt exempel på att vår stad håller på att skifta karaktär. Det kanske går för sakta men det blir allt färre smeder (!) och allt fler forskare, doktorer, professorer, entreprenörer och innovatörer. Den utvecklingen är en del av vår framtidsvision om den stolta Fristaden.

Gisela Mohr – ny gästprofessor i Eskilstuna

Mitt Eskilstuna – med löparskorna på  (21)
Jag tar mig i makligt 6.05 min/km-tempo ut på Djurgårdsvägen. Trottoaren är fylld av gula löv och känslan av att springa på ”yellow brick road” är påtaglig. Jag noterar att det är fullt av bilar utanför den katolska kyrkan. Och det slår mig att det här är också en bild av det nya Eskilstuna.

Springer in i ett höstlikt Stadsparken. Varje stad med självaktning måste ha gröna oaser. Nu är ju inte våra parker några Hyde Park eller Central Park men de fyller samma funktion. En grön lunga mitt i staden.

Springer över gården till det nybyggda huset som ligger där den gamla busstationen låg. Jag tycker att det här blev bra. Protester till trots så tycker jag att huset andas modernitet och gör sig bra i hägnet av vår fina Klosters kyrka. Jag tror att min svärfar som många år arbetade på busstationen skulle vara nöjd om han fick se vad det blev av den ganska tråkiga parkeringen.

Förnyelse skaver nästan alltid mot den djupt inrotade känslan av att det är bra som det är, tänker jag när jag drygar ut stegen hemåt. Denna mörka och blöta höstdag men ack så vackra miljö att springa i.

På hemmaplan
Det närmar sig helg och trots att det är vanlig fredag så känns det som att det blir lite längre ledigt än vanligt. Fotbollsallsvenskan går mot avgörande och mitt kära Djurgården ska upp till bevis. Det känns som att det kommer att göra ont!

Det blir nog ett klassiskt besök på kyrkogården och tid för att tänka på mina närmaste.

Och firandet och jubiléumsmiddagen i anslutning till Eskilstunas 350-årsfirande blev precis så bra som jag förväntat mig. Bra stämning och alla som borde vara där var där – Kenneth Andersson, Towa Carson, Yvonne Ryding och Kent-gänget, biskopen, landshövdingen och den som kan mest om Eskilstunas historia Bror-Erik Ohlsson.

Men bäst var underhållningen – jag skriver det tydligt så att ni minns var ni läste det första gången. Frida Herchenröther är nästa popexport från Eskilstuna. Hon har attityd och Sveriges bästa röst just nu. Mitt i Eskilstuna – mitt Eskilstuna.

Ha en bra helg!

Jag tänker på den feministiske författaren Susan Faludi. 2000 kom hennes reportagebok ”Ställd”. Faludi reste runt i USA och mötte den amerikanske mannen. En man som enligt Faludi inte bara förlorat den ekonomiska makten utan också tappat lojaliteten med andra män och övergivits av sina fäder.

Jag tänker på Susan Faludis bok när jag läser en rapport från Delegationen för jämställdhet i skolan. Rapporten konstaterar att pojkar överlag presterar 10% sämre i skolan än vad flickorna gör. Siffror från 1980-talet visar samma resultat och mycket talar för att det var så här också på 1960-talet. Rapporten söker förklaringar men hittar inga enkla svar.

Tjejerna erövrar samhällsarenan
Men innan vi går vidare i resonemanget låt mig sätta fokus på tjejerna. Det finns nämligen så mycket positivt att förmedla. Tjejerna tar allt mer sin rättmätiga plats i skolan. De syns, hörs och blir lyssnade till. Och de presterar. I Eskilstuna ser vi också att invandrartjejerna gör bra ifrån sig i skolan. Det blir allt tydligare att skillnaden mellan svenska ungdomar och invandrarungdomar i mycket är konstruerad. Utmaningen står snarare mellan könen.

Idag är ca 65% av eleverna på Mälardalens Högskola tjejer. Statistik från t ex läkar- och tandläkarutbildning drar åt samma håll. Kort sagt – flickorna erövrar sin framtid.

Sveket mot pojkarna
Nu är det viktigt att stanna upp. Ibland hävdas det i debatten att tjejernas framfart sker på bekostnad av pojkarna. Jag tror inte alls på det. Tvärtom så borde t ex flickornas allt bättre resultat i skolan stimulera och dra även pojkarna år rätt håll.

Nej, jag tror snarare att vi har ett eget manligt problem att ta itu med. Och det är där Susan Faludis bok griper tag i mig. En manlig identitet som är under omstöpning och som inte riktigt hittat hem. För min oro handlar bl a om en kultur som nu bärs av våra pojkar men som i grunden går att söka hos oss män och pappor – ett förakt för auktoriteter och akademiskt arbete, en anti-pluggkultur. Vi ser det också i vilka som besöker bibliotek, teatrar och konstmuséer och allt tydligare inom politikens värld. Kvinnor, kvinnor. Ibland undrar jag var vi män är!

Vi möter också sveket mot pojkarna när vi ser vilka som sitter i våra fängelser. Unga män ofta utan vuxna och manliga förebilder. Men med hårt arbetande men förtvivlade mammor som lämnats i sin ensamhet att fostra och stödja.

Men det här är inte  skrivet som någon anklagelseakt att vi inte duger, att vi upprätthåller förlegade maktstrukturer etc. Nej, min oro är på allvar. Inte så mycket därför att vi män inte klarar oss utan mer för våra söner och barnbarns skull. Jag oroas över att pojkarna inte tar utbildning och kunskap på allvar. Det är därför pojkarnas skolresultat är så viktig. I min värld så är kunskap den bästa vaccinationen mot utslagning och allienation.

En kvinnlig offentlig sektor
Och det är just därför skolan är så viktig. Som bärare av någonting annat. Inte som en avspegling av samhället - ifrågasätt varje gång ni hör en lärare, skolledare, politiker, föräldrar eller sådana som jag säga att vi får leva med att skolan är bristfällig därför att den bara är en avspegling av samhället  – utan som en signal om hur vi vill att samhället ska gestaltas.

Vi ser också att skolans värld med åren blivit allt kvinnligare. Det är naturligtvis inte kvinnornas fel utan det är vi män som klivit ut ur det offentliga sektorn. Få eller inga män inom förskolan, färre män över tid inom grundskolan och gymnasiet. Få män inom vården och det sociala arbetet. Det här bekymrar mig och är kanske en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna vi har att ta itu med.

Många brukar hävda att det handlar om lönefrågor. Ja kanske men jag tror inte att det är hela sanningen. Många män väljer istället tunga och stressiga jobb inom industrin och också arbeten med stor risk för att bli varslad och arbetslös. Så offentliga sektorns bristande attraktivitet handlar om något djupare än lön.

Aldrig någonsin ett bättre läge
Samtidigt så har våra möjligheter aldrig varit bättre. Min erfarenhet är att dagens pappor aldrig i historien varit ”bättre” och aldrig ägnat så mycket tid till sina barn. Aldrig visat så mycket värme och känsla för sina barn. Och ändå så får vi inte till det.

Och kanske är vi svaret närmre än vi tror. Att vi män och pappor börjar definiera och agera utifrån en delvis ny mansroll. Bevara samma tydlighet och trygghet som i vart fall jag minns från min egen pappa och hans generation. En person jag kunde lita på. Han var inte alltid den där mysige och intresserade pappan men han fanns där. Och han stod som en garant så att jag kunde känna mig trygg att de verkliga och fantiserade spökena inte skulle ta mig. Hur det än var med min pappas alla tillkortakommanden så var han inte själv en ”tonåring” utan i mina ögon var han en vuxen. Någon som man räknade med.

Tänk om vi kunde utveckla den tidens fadersroll och samtidigt kliva fram och bli hela människor med allt vad det innebär av ansvar, att visa värme och känsla för våra barns tankar och livsfunderingar. Att våra söner med egna ögon fick se att vi värdesätter skolan och utbildning, att läsa läxorna är viktigare än den där träningen, att vi pratar väl om skolan, om lärare.

Att vi vuxna är ett – tillsammans. Att leva och agera som en vuxen istället för att som jag ibland upplever det – ständigt vara kritiska och agera som om vi var ”tonåringar”. Som om våra söner inte snappade det budskapet.

Min erfarenhet genom livet – och då har jag i många år arbetat med socialt vingklippta ungdomar – är att alla barn och ungdomar behöver något att mäta sig emot. Något att ta spjärn mot. Det är så man blir vuxen – genom att få motstånd, att få pröva, att få skrapa knäet. Det är därför mamma och pappa är så viktiga. Det är därför läraren, fritidsledaren, fotbollstränaren är så central. Inte som ytterligare en kompis utan någon som står för något kvalitativt annat. Det är den rollen vi måste orka ta. Särskilt vi pappor.

Att förverkliga livsdrömmar
Den här frågan är extra viktig för Eskilstuna. Om vår stad ska fortsätta att utvecklas och bli den där attraktiva Fristaden vi pratar om så måste vi höja utbildningsnivån i Eskilstuna. Det är fler som måste klara grundskolan och gymnasiet. Det måste bli fler som går vidare till högre utbildning. Inte bara för att arbetslivet kräver det utan i första hand för att där ligger nyckeln till att förverkliga sina livsdrömmar och att utvecklas till en trygg och mogen vuxen.

Ha en bra vecka!