Skrivet av: Pär Eriksson | april 6, 2017

Veckan som gått – w 14

På jobbet
Vilken magisk vecka. Blad läggs till blad i boken om Eskilstuna.

När jag summerar mitt snart 40-åriga yrkesliv så är det svårt att hitta en vecka som varit så magisk.

Att vi skulle inviga en av Sveriges modernaste och finaste arenor var lätt att räkna ut. Samtidigt ger jag en stor eloge till Peab, Kfast och Kultur och fritid som tillsammans med Guif arbetat hårt för att vi skulle få en smygpremiär redan i april. Torsdag den här veckan spelar Guif mot Ystad i nya arenan.


Jimmy Jansson en av våra jobbarkompisar men också en kämpe och ett föredöme på handbollsplanen – foto Anders Nilsson

Arenan indikerar något nytt. En ny stad mitt i steget. Vår fina och anrika Sporthall har fullgjort sitt historiska uppdrag. Nu får de unga forma nya minnen.

Svårare var det att förutspå att det förutom United skulle vara ytterligare ett allsvenskt fotbollslag som sprang ut på vår fina Tunavallen. Vi hälsar AFC välkommen till Eskilstuna och ser fram mot första hemmamatchen nu på lördag mot klassiska Örebro SK.

Med rätt attityd och med rätt inställning kan det här bli ett lyft för både fotbollen och för vår stad. Och för alla våra ungdomar.


okey…då tar vi in Eskilstuna på kartan

Och så detta Amazon. Ett av världens största IT-företag kliver nu in i Eskilstuna.

Och inget har varit klart förens det är klart. Kanske omgivningen tyckt att vi varit hemlighetsfulla men det har också handlat om respekt för företaget och allt som omgärdar en stor företagsetablering i form av lagstiftning och spelregler för börsen.

Men i måndagskväll blev det äntligen klart att Amazon etablerar sig i vår Logistikpark. Det är en satsning och investering som jag inte riktigt förstår vidden av…än.


Foto Susanne Lindholm

Det kommer att kunna bidra till att förändra Eskilstuna. Inte bara att det skapas jobb utan också att framtidshoppet växer hos våra ungdomar.

Men då handlar det om att vi har en bra grundskola och gymnasium. En bra högskola och bra boenden som lockar ingenjörer och IT-tekniker att bo kvar eller att bosätta sig här.

Tur att vi har ett förnyat centrum och ett ombyggt torg tänker jag. Tur att vi har fått fart på bostadsbyggandet. Tur att vi har ett nytt bad, arena och en ny högskola.

Eller är det inte tur…utan en del i en medveten strategi som kommunen, näringslivet, fastighetsägare och föreningarna hållit fast i under några år? Även när det blåst emot.

Var och en av oss får bygga upp sin egen världsbild.

I den meningen var det här en av de mest märkliga och underbara veckor jag varit med om under mina yrkesår.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Det blir lite speciellt i den här veckans bloggtext. Låt mig ägna mig åt lite folkbildning.

Vän av ordningen funderar på hur det går till när ett företag vill etablera sig i Eskilstuna. Det är oerhört många involverade i en sådan här process. Nästan alla skrymslen av vad en kommun består av blir direkt eller indirekt involverade.

Från vår näringslivsenhet till vår mark- och exploateringsenhet, från vårt Logistikbolag och Energi och Miljö till jurister och kommunikatörer. Många gånger så blir också Kommunfastigheter involverade och nästan alltid stadsbyggnadsförvaltningen och ibland miljöenheten.

Indirekt så påverkas vår barn och utbildnings-  och arbetsmarknad- och vuxenutbildningsförvaltning.

Och beslutforumet är ofta den politiska nivån – en kommunstyrelse, en nämnd eller bolagsstyrelse och i förekommande fall vårt högsta beslutande organ kommunfullmäktige.

Jag skriver det här för att skapa förståelse om vad som är en rubrik i tidningen är dagar, månader och ibland år av hårt och målmedvetet arbete.

Ibland gör vi fel och får stå upp för det. Ibland upplever vi som medarbetare att vi får kritik där sociala medier underlättar oförsonlighet och en raljerande ton. Det enkla, att sopa till eller att prata illa om ersätter förtroende, uppmuntran eller att se den goda intentionen.

Det är då det krävs mod och ledarskap. Och jag tror att läsaren anar mitt budskap – det krävs samarbete och ett tillsammans.

Min erfarenhet efter att ha verkat i tre stora kommuner är att om invånarna, kommunen, näringslivet och den ideella sektorn förmår gå i takt, stötta och prata väl om varandra så kommer framgångarna.

Det är precis den urkraften som vägleder oss i allt vi gör. Att skapa något som är gott för Eskilstuna.

Självgodhet…invänder den kritiske läsaren. Jag bjuder på det. En sådan här vecka.

På hemmaplan
Jag pratar med min 95-åriga mamma. Alltid uppmuntrande mot sin son men också en Eskilstunabo i själ och hjärta. Det händer mycket bra just nu i stan, konstaterar hon. Det budskapet är också viktigt. Att de äldre känner sig delaktiga i förnyelsen.

Hustrun berättar att badrummet är nyrenoverat och klart. Oj…det hade jag glömt bort, svarar jag lite urskuldande efter att inte varit hemma så mycket. Tur att jag har hustrun…som gör så mycket gott i både sitt yrkes- och familjeliv.

Annars lyssnar jag på The Cactus Blossoms. En ung amerikansk duo som låter som klassiska Everly Brothers. Aldrig fel.

Ha en bra helg!

 

 

 

 

 

Jag ställer en skarp fråga – är det någon som vill byta liv med mig?

Det låter dramatiskt men jag tänker så här; det är nu vi behövs.

Världen är i obalans med sig själv, utmaningarna är stora både internationellt, nationellt och i vår egen kommun. Det är nu det behövs mer av demokrati och humanism för att ta sig igenom en svår tid.

Jag skulle vilja vara 40 år och ha allt framför mig som förälder, som medarbetare i kommunen och som chef.

Jag förstår om min krönika den här veckan kan tolkas som en +60-årig mans längtan av att ”få vara med”

Och så är det nog. Men min ambition är större än så. Häng med!

En fantastisk utveckling men något skaver
Jag kan blicka tillbaka på en snart 40-årig yrkesbana. 10 år i Örebro, 20 i Västerås och förhoppningsvis 10 år i den stad som jag bär så nära mitt hjärta.

Samhället har gått igenom en fantastisk utveckling och så också den kommunala organisationen. Från en myndighetslogik till mer av själen i en modern kunskapsorganisation. Från bruna kuvert till ett exploderande digitalt samhälle.

Från drag av toppstyrning mot mer av delaktighet och gemensamt ansvarstagande. Från en värld av många manliga chefer och beslutsfattare till mer av mångfald och helhet.

Från medborgare som kanske upplevde att de stod med mössan i handen till mer av levande och ansvarstagande invånare som kräver att bli lyssnade på

Det är en fantastisk utveckling som alla generationer ska känna sig stolta över. Så utvecklar man ett samhälle och en stad.

Samtidigt är det något som gnager och skaver. Världen är i obalans med sig själv. Vi upplever krig, terror och flyktingströmmar som i antal överträffar vad historien upplevt tidigare.

Det brinner i områden, vi möter dödskjutningar och narkotikauppgörelser.

Vi tar del av berättelser från kvinnor och unga tjejer som inte känner sig trygga. Vi möter ett klimat på sociala medier som andas oförsonlighet, hat och hot.

Det är en ny värld med både stora möjligheter och allvarliga problem.

Det är precis i den kontexten jag är avundsjuk på den yngre generationen av chefer och medarbetare som får vara mitt i det här de närmaste 20-30 åren.

Jag skulle så gärna vilja…

Ni är så viktiga. Det är ni som ska bära det här samhället, den här kommunen vidare. Det är så mycket ogjort.

Ett samhälle som bars upp av visioner
När jag växte upp på 1950-talet – bara några år efter 2:världskrigets slut – så förmedlades en väldigt optimistisk framtidsbild till oss barn. Budskapet både i skolan, vid köksbordet och i samhället var att tiden med krig och de makabra gasugnarna och förintelselägren var över.

Och prata om utveckling. Korea- och senare Vietnamkriget tar slut, kolonialismen och det förskräckliga apartheidsystemet faller och länder i den sk Tredje världen blir fria, tre diktaturer faller i vårt eget Europa och några decennier senare faller ett helt system som karaktäriserats av förtryck mot oppositionella i Östeuropa.

De stora folksjukdomarna trängs tillbaka och vetenskapen löser och svarar på många av mänsklighetens gåtor.


Fina Råbergstorp – här är min dotter född

Gamla dragiga träkåkar – det är bara 50 år tillbaka i tiden i vår egen stad – ersätts av moderna miljonprogramområden. Våra pappor har jobb och våra mammor är på väg ut i arbetslivet. Vi barn får gå 9 år i skolan och ges möjlighet till ytterligare 3 år på det nystartade gymnasiet.

Kanske läsaren invänder att det här bara är en nostalgisk berättelse. Och visst kan det vara så. Bakom den här bakgrundsteckningen döljer sig naturligtvis nya problem och svårigheter i form av nya motsättningar och nya samhällsfrågor.

Men huvudbudskapet till oss barn och de som var unga då var att världen var hoppfull. Allt var möjligt. Till och med att åka till månen.

När världen nu är i krig och kris och så behöver vi återerövra framtidshoppet. Känslan av att det kommer att gå bra.

Det är precis där ni unga har ett extra stort ansvar de närmaste åren. Att berätta nya berättelser om världen, samhället och vår stad. Att ingjuta hopp utan att bli naiva eller förminska de problem vi står inför.

De äldres klokskap
Vi äldre har ett särskilt uppdrag – och det är nog så viktigt – och det är att uppmuntra de unga. Ge dem plats, ge dem förtroende.

Jag har stor respekt för den äldre generationen men vi måste förstå att det är de som är mitt i livet nu som måste få sätta agendan precis som vi ville utmana de äldre när vi var unga.

Vi äldre ska agera mentorer och vägledare. Vara kloka vägvisare. Men aldrig de som bromsar och håller tillbaka.

Så byggs ett samhälle och en stad. I förståelsen och vissheten att vi behöver gå tillsammans. Ung och gammal, infödd och inflyttad, män och kvinnor.

De som vill splittra oss, peka på skillnaderna kommer inte att lyckas eftersom vi människor söker balans och jämvikt. Vi vill ha lugn och ro. Hatet, hoten, rasismen, bilbränderna och gänguppgörelserna håller oss tillbaka.

Det dimper ner två sms från personer jag känner men som också är 25 år yngre och som tydligen funderat på det där med att byta liv.

Den ene frågar ”vad tjänar du”? Jag svarar på kronan och får snabbt ett svar ”inte tillräckligt”.

Det andra sms:et; ”hur är det att leva med din fru, dina barn och barnbarn…”

Jag berättar för hustrun som ser anklagande på mig…du får nog nöja dig med att förändra världen här och nu, där du står. Varför inte börja med dig själv?

Hon är klok hon.

Ha en bra vecka!

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | mars 30, 2017

Veckan som gått – w 13

På jobbet
De som följer mig mer regelbundet vet att jag uppskattar att träffa medarbetare, Eskilstunabor, elever, föreningar och företag.

Att prata och samtala om Eskilstuna är ett av mina viktigaste uppdrag.

Genom åren – såväl i Örebro, Västerås som nu här i Eskilstuna – har jag också blivit inbjuden till olika församlingar och kyrkor. Det känns extra både utmanande och lite högtidligt.

Nu är det dags för ett besök i Tumbo kyrka. Temat är nobelpristagaren Bob Dylan och i fokus står kyrkokören och min vän Robert. Min roll är att prata om livet, världen, de utmaningar vi står inför, vad musiken kan betyda och vad Dylan betytt för en hel generation.

Önska mig lycka till.

Den här veckan gick lite i ledarskapets tecken.

Vi har en ambition att rekrytera 2/3 av cheferna från våra egna led. Min erfarenhet är att det skapar en förståelse och driv för organisationen och de utmaningar den står inför.

Har du arbetat som medarbetare så bär du på en ovärderlig erfarenhet som behövs i ledarskapet. Du bär också känslan för Eskilstuna.

Men vi behöver också nya impulser, nya sätt att tänka och förhålla sig. Därför är det viktigt att vi också drar till oss chefer som arbetat i andra kommuner, som kommer från landsting, statliga verk och privata näringslivet.

Den här veckan så introducerade vi och välkomnade ett 15-tal nya chefer.

För 6-7 år sedan drog vi igång den satsning som kallas  Modigt. Det bygger på en enkel och pedagogisk teori om kommunikation. Om vi ska förmå samarbeta med varandra – oaktat förvaltning, bolag och arbetsplats – så krävs att vi förstår varandra och pratar samma språk.

Modigt bygger på att se den andres goda intention och att vattna det som växer, att vara nyfiken på den andre samtidigt som vi klarar av att vara raka och ärliga utan att trycka till eller såra.

Idag när vi skriver 2017 så lever metoden och konceptet. En eloge till alla våra chefer, medarbetare och utbildare som varit långsiktiga och ihärdiga. Inte hoppat från tuva till tuva, från olika metoder och idéer utan hållit fast kursen. Det är också en form av ledarskap.

Ett bevis på det är att alla nyanställda medarbetare och chefer går igenom en ”duvning” i Modigt-konceptet. Den här veckan var det dags för ett 20-tal chefer att starta upp Modigt Ledarskap.


Framtidens ledare – generation 2016

Som om det inte var nog så träffade jag också våra deltagare i Framtidens Ledare. Det är en utbildning som nu genomförs för tionde året. Där får medarbetare ansöka om att delta och bland de ca 200 som söker väljer vi ut ett 20-tal som får förmånen att under ett drygt år förbereda sig för att bli just framtidens chefer.

Vi tar nu ett nytt steg i vår filosofi. Tillsammans med Västerås stad, landstingen i Västmanland och Sörmland och Mälardalens högskola startar vi en sk Högre Chefsutbildning. Där är fokus att kunna ta nästa steg för att verka som områdeschef, förvaltningschef eller direktör.

Där hade vi ett 50-tal chefer som aspirerade på de fem utbildningsplatserna som Eskilstuna har till förfogande.

Jag berättar det här för er därför att jag vill att ni ska se och förstå att vi har en allt tydligare ledningsfilosofi i Eskilstuna. Från medarbetarutveckling, via chefsförsörjning och hur vi skolar upp nya och tar hand om de nyanställda till hur vi försörjer kommunen med sk högre chefer.

Allt i en anda av Modigt som är det som håller ihop oss. Förmågan att vara tydlig och rak. Förmågan att samarbeta och agera moget. Förmågan att se till helheten och kunna samarbeta med vem som helst, när som helst.

Och jag vill vara tydlig – vi som arbetar i Eskilstuna avkrävs en sjusärdeles förmåga att samarbeta. Inte i första hand för att det är så kul – vilket det också är – utan för att våra problem och utmaningar kräver det av oss.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Jag tänker på alla ”hantverksbilar” jag möter på morgonen. Det måste vara tusentals jobb som skapas av att våra kök ska göras om, verandor byggas ut, nytt kakel i badrummen, nya fräscha fasader, nymålade väggar, nya VVS-lösningar och el-dragningar.

Många gånger så pratar vi om industrijobben och vikten av högskolan. Vi pratar om vikten av nya branscher – IT, turism, bank och finans.

Jag tror inte att vi glömmer hantverksjobben men kanske vi bara tar de för givna.

Det här är viktiga jobb för en stad i utveckling. Vi ska vara mån om våra hantverksföretag. Ofta är det också småföretag.

Det har också en direkt koppling till grundskolan och vår gymnasieutbildning på Rekarneskolan. Att locka till intresse i tidig ålder men också att hålla hög kvalitet på utbildningen. Och glöm inte – hantverksjobb passar både tjejer och killar.

Och som om det inte var nog. Deras barn ska gå i förskolan och skolan. Allt hänger ihop.

Så nästa gång ni möter en ”hantverksbil” tänk då att de är en del av Eskilstunas utveckling. De är oerhört viktiga.

Så bygger man också en stad. Tillsammans.

På hemmaplan
Våren försöker och knackar på dörren.

Om inte annat syns det på idrottsarenorna. Bandy, hockey och handboll ersätts av fotboll.

Och vilken härlig säsong vi har att se fram mot. Vårt fina United och nu nya AFC. Lägg då till att City aspirerar på en toppplacering. Jag kommer också att följa fina IFK som avancerat i seriesystemen. Jag kommer också att hålla ett öga på nyuppflyttade Primavera FC och klassiska Ärla IF.

Och naturligtvis äldsta barnbarnet och bonus-barnbarnet i Skogstorp där båda nu fått göra debut i A-laget.

Jag ser att hustrun blir orolig…när ska du vara hemma?

Annars lyssnar jag på kanadensiska Wooden Sky. Var har ni och jag varit de senaste tio åren?

Ha en bra helg!

 

 

Du kommer kanske inte att tro mig.

Men när man fyller 65 år så får man reda på en hemlighet om oss människor.

Så förra veckan berättades den här hemligheten för mig samtidigt som jag försäkrade att inte berätta den vidare om det inte var nödvändigt.

Överenskommelsen är nämligen så fiffigt ordnad att man får återberätta den tre gånger i sitt liv för sina barn, barnbarn, vänner eller arbetskamrater.

Så redan efter en vecka så förbrukar jag en av dessa möjligheter eftersom jag tycker att det är så viktigt.

Den treuddiga stjärnan
Så lyssna; vi bär alla en treuddig stjärna inom oss. Den är vass och kan kännas lite obehaglig. Den sitter precis i anslutning till vårt hjärta och påverkar våra inre organ.

Den där vassa och obehagliga stjärnan ligger oftast still och märks inte av i vardagen. Men – och det är det här som är lite jobbigt – den rör sig ett kvarts varv varje gång vi gör något omoraliskt, oetiskt eller när vi sårar en annan människa.

Den fungerar som en signal och påminner oss om att vi är människor och att vi aldrig får skada eller begå våld mot andra.

Problemet är att om vi gör många omoraliska och oetiska handlingar så rör sig den där vassa treuddiga stjärnan ofta. I början åsamkar den oss smärta men till slut så gröper den ur vårt inre så pass mycket att den börjar röra sig fritt och vi känner inte av den.

Vi förlorar vår inre kompass och känsla av att vara goda människor.

En värld som kräver mycket av oss
Jag tror läsaren börjar förstå vart den här texten är på väg.

Vi lever i en märklig och utsatt värld just nu. Krig, terror och stora sociala umbäranden gör att människan inte bara lider utan också har en tendens att bli ond och hatisk. Mot den som inte ser ut som oss själva, den som klär sig på annat sätt, den som tillbedjer en annan gud, som bär en annan kultur eller sedvänja.

Ondskan flyttar också in i vårt eget Europa. Terrorn skall göra oss rädda och återhållsamma. Våra grundbegrepp demokrati och humanism utmanas.

I det lokala möter vi brinnande bilar, dödsskjutningar, våld och kriminalitet.

Vi läser om barn som utsätts för sexuella övergrepp. Kvinnor som är rädda för att våldtas, hatas eller hånas.

Vår förmåga att förbli människa utmanas. Antingen rycker vi på axlarna och orkar inte engagera oss. Kanske vi förväntar oss att samhället återställer något vi känner håller på att gå förlorat. Kanske vi i ren desperation letar syndabockar – samhället, polisen, kommunen, politikerna eller föräldrarna. Det är någons fel.

Kanske vi möter vår ökade ångest och förtvivlan med krav på hårdare tag. Lås in förövarna på livstid eller än värre – skjut dom.

Även om jag inte delar analyserna så förstår jag hur idéerna och förslagen till lösningar växer fram. I brist på upplevda resultat, i brist på trovärdiga förslag och åtgärder växer den egna frustrationen. I brist på framtidsvisioner och nya berättelser. I brist på hopp.

Treudden rör sig allt oftare och förmågan att känna av vad som är rätt och fel utmanas.

Och treudden spelar också fritt hos förövarna. I sämsta fall fortsätter de att våldta, skjuta eller att sälja narkotika.

Vad vi har att göra
Den här krönikan aspirerar inte på att presentera lösningar på dagens samhällsproblem.

Vi förstår alla att om lösningarna vore enkla så skulle problemen redan vara lösta.

Samtidigt ser jag konturerna på ett helhetstänkande. Samtidigt som samhället och vi som lever här måste få skydd från att bli skjutna, våldtagna eller att det säljs narkotika till våra barn så måste vi också förmå fråga oss vad det är för krafter som skapar och underlättar det här.

Vi måste klara av att tänka två eller flera tankar samtidigt.

Barn och unga måste ges de allra bästa förutsättningarna när de växer upp. Att inte bli slagna eller själva utnyttjade.

Vi vet att skolan och förmågan att lära sig läsa, räkna och skriva, förmågan att tänka och reflektera är avgörande för hur det går för var och en av oss.

Vi vet att barn som blir riktigt duktiga på något – att spela fotboll, att sjunga, att rida, att teckna, att spela teater – oftast får ett bättre liv än de som är passiva.

Vi vet att de barn som har kärleksfulla föräldrar, far- eller morföräldrar eller andra släktingar tenderar att klara svåra utmaningar bättre.

Vi vet att de barn som hittar en ”gate-keeper” i livet – dvs en vuxen som kan agera grindvakt och peka ut att det finns ett annat liv att leva än ett destruktivt klarar sig bättre.

Och den där sociala grindvakten är oftast en tränare, föreningsledare, lärare, fritidsledare eller socialarbetare. Det är helt enkelt du som läser den här texten.

Du har alltid varit viktig men just nu när vi skriver 2017 är du viktigare än någonsin.

Och vår hållning, vår moral är tydlig. Vi kommer aldrig att acceptera omoraliska och oetiska handlingar. Aldrig att vi förminskar våldet, dödandet och kriminaliteten. Den dagen vi ser mellan fingrarna eller skyller på andra har vi förlorat vår egen inre kompass.

Men samtidigt som vi är kompromisslösa när det gäller handlingar och destruktivitet så hatar vi inte människan.

Handen är knuten mot beteendet men öppen mot människan.

Min erfarenhet i livet är att människan har en inneboende kraft att vilja bli älskad och själv få älska. Alla har en möjlighet att förändra sig.

Jag är inte naiv. Några vare sig vill eller har förmågan att förändra sig. Den inre treuddiga stjärnan snurrar fritt. De får också ta konsekvenserna av det.

Men min livserfarenhet efter att under många år arbetat med ungdomar som vuxit upp under svåra sociala förhållanden och som också valde ett kriminellt liv var att de flesta av dom ville leva ett bra och värdigt liv. Det ger mig hopp. Det är den tråden, den kraften vi ska fånga.

Kodordet är tillsammans
Det är också det vi nu försöker göra i Eskilstuna.

Vi arbetar på bred front för att öka motivationen till utbildning och att ta skolan på allvar. Vi erbjuder en bra fritid och har ett mycket bra samarbete med våra föreningar.

Vi försöker tillsammans – kommun och näringsliv – skapa fler jobb, praktikplatser och möjligheter att delta i yrkeslivet.

Vi ser att allt fler föräldrar och boende engagerar sig. Kyrkor och församlingar, föreningar och organisationer.

Vårt SFI och KomVux ger inte bara kunskap utan också nödvändig samhällsorientering.

Vi har en socialtjänst som tar ansvar för det allra svåraste. De erbjuder samtal, behandlingsprogram och i yttersta fall omhändertas barn och ungdomar med tvång för att ges möjlighet att få starta om.

Polis, åklagare och rättsväsende gör ett professionellt arbete i en sjusärdeles svår tid.

Och alla barn och ungdomar som lever sina liv i detta turbulenta årtionde. De är värda alla respekt och förståelse från oss vuxna.

Förlåt oss för att vi inte just nu kan ge er en annan värld än den vi har.

Bevara hemligheten men lev efter insikten
Så naivt, invänder den kritiske läsaren. Ja kanske. Men vad är alternativet?

Det finns inte plats att sätta sig på läktaren och peka finger. Du borde, du är inte bra, det här är inte mitt ansvar, polis och kommun är dåliga. Politiker och föräldrar fattar inget.

Jag är ledsen. Vi har inte tid med den attityden. Om den nu finns.

Kodordet är tillsammans.

Och om jag får fortsätta att berätta ytterligare en hemlighet om den vassa treudden. Det hoppfulla budskapet är att om vi människor gör goda moraliska och etiska handlingar i vardagen så återskapas det där inre hjärtat. Det som tidigare spelade fritt återtar sin plats och vi återerövrar vår inre kompass om vad som är rätt och fel.

Vi blir lite mer människa.

Lova att ni bevarar den här hemligheten. Annars försätter ni mig i en svår situation som handlar om förtroende.

Ni kommer själva att få den berättad mer utförligt när ni fyller 65 år.

Jag har förbrukat 1 av 3 möjligheter att återberätta den. Jag valde er.

Nu har jag 2 kvar och de spar jag till framtiden.

Ni är så viktiga.

Ha en bra vecka!

 

 

 

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | mars 23, 2017

Veckan som gått – w 12

På jobbet
Äntligen – skriver jag som hängt i Sporthallen i mer än 50 år. Tack för allt som varit men nu rivs du och ger plats för det nya Eskilstuna.


Foto Fredrik Blomberg

Jag var nog där första gången i början av 1960-talet och såg Guif. Sedan följdes det av en spännande pop-epok med alla de stora engelska banden Who, Kinks, Troggs, Spencer Davis Group, Downliner Sect och naturligtvis den numer legendariska Beatleskonserten hösten 1963.

Och även den svenska popvågen översköljde oss Eskilstunaungdomar. Sporthallen bjöd på Tages, Hep Stars, Shanes, Fabulous Four, Shakers, Sleepstones…jag blir alldeles varm när jag skriver det här.

Och alla timmar jag tillbringat på handbollsplanen i Guifs och Citys tröjor. Alla innebandymatcher som dottern spelat. Och sonen som sjungit i kör med Musikskolan i Sporthallen.

Så är det någon som kan kalla sig vän av Sporthallen så är det jag.

Och ändå utbrister jag i ett äntligen. Sporthallen har fullgjort sitt historiska uppdrag. Snart står en av Sveriges modernaste arenor färdig i Munktellområdet och 2019 inviger vi högskolans nya lokaler där Sporthallen ligger idag.

Kom då ihåg att det byggs en ny högskola i Sverige de närmaste 25 åren och det är hos oss.

Tack för allt du betytt Sporthallen. Men nu är det de unga som måste få sätta sin prägel på den här staden. Nostalgi är något som vi äldre kan ägna oss åt..

Nu börjar det klarna med förändringen av Torshälla.

Jag har stor respekt för att det finns olika synpunkter om det är bra att Torshällas kommunala verksamheter samorganiseras med Eskilstunas olika förvaltningar.

Kritikerna menar att medborgarna tappar närheten till den kommunala servicen och att de politiska besluten inte längre avgörs i Torshälla.

Vi ska ta de synpunkterna på allvar och samtidigt bygga en ny typ av modern organisation.

Tillskyndarna lyfter upp att det nu blir mer likvärdigt oaktat om var i kommunen du bor. Det blir samordningsvinster och med det effektivare.

Nu har kommunfullmäktige avgjort frågan. Den politiska nämnden finns kvar och får ett tydligare uppdrag i frågor som rör Torshälla som ort.

Samtidigt blir förskolorna, skolorna, vård och omsorgsverksamheterna, socialtjänsten, försörjningsstöd och biståndshandläggning, gator och park, kultur och fritidsverksamheterna en del av helheten och samorganiseras med det som sker i Eskilstuna.

Vi är nu mitt uppe i att genomföra den här förändringen och mitt intryck är att det finns energi och engagemang för att det ska bli något bra. En hel del lokal service och mottagning kommer också att finnas tillgänglig – bl a i det vi kallar Torshälla Direkt.

Den här veckan ska jag också hinna med att besöka Örebro.

Vi är ett tiotal kommuner som ingår i ett nätverk runt organisationen SIQ som har till uppgift att utveckla kvaliteten i offentlig- och privat sektor. Min bedömning är att det är bra att Eskilstuna kommun finns med i sådant här typ av samarbete.

Ytterst ska det ge resultat i våra verksamheter och min bild är att vi har en kommunal organisation som i alla lägen har det goda mötet med brukaren, kunden, eleven och invånaren i fokus. Vi lyckas inte alltid men vår ambition är tydlig.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Det är inget konstigt att skriva att Eskilstuna är en musikstad.


Verdis Requiem med fina Ars Musica. En gång bildat av min musiklärare Jarl Einar Johansson som också betytt så mycket för våra musikklasser

Oftast leder tankebanorna in på vår pop- och rockscen. Och den ska vi vara stolt över. Men vi är lika mycket körerna och instrumentalisternas stad. Så många duktiga musiker som har fostrats i vår kommunala musikskola.

För mig är Eskilstuna också musikalerna och operetternas stad. Går vi tillbaka till 1950- och 1960-talet så fylldes Teatern av alla de klassiska uppsättningarna. Vi får tillskriva Lasse Spång och den fina Scenknuten den historien.

Men även i nutid så har vi haft en rad duktiga och drivna Eskilstunabor som brinner för musikaler.


Eskilstunarevyn viktiga för vår stad

Och det går naturligtvis inte att inte nämna vår revykung Andreas Zetterberg som hållit igång Eskilstunarevyn med framgång. I rakt nedåtstigande led till Hållstarevyn.

Nu har Andreas gjort sitt – för den här gången – men in kliver då duktiga Mathilde Stavehaug som vid 21-årsålder bär revytraditionen vidare.

Stor respekt Mathilde och ett stort lycka till och tack till Andreas, Sonny och hela gänget…tack för alla skratt och kärlek till den här staden.

På hemmaplan
Helgen innehåller Earth Hour. Det är en internationell kampanj som uppmanar hushåll och företag att under en timme släcka belysning för att uppmärksamma klimatfrågan. Det är nu på lördag 20.30-21.30. Det här året manifesterar vi det i Torshälla. Kom gärna till Östra Torget 20.00 för att lyssna på tal och musik.

Att överösas av värme från arbetskamrater och kompisar när man fyller 65-år är stort men bäst är ändock alla teckningar och småpyssel man får av sina barnbarn. Orden ”vi tycker om dig” etsar fast sig lite extra i ett farfars- och morfarshjärta.

Dottern var kompromisslös i uppvaktandet. Inte bara inbetald anmälningsavgift till Cykelvasan utan också till något som kallas Vasaloppet på skidor – om än den mer mänskliga Kortvasan. Hon vet inte vad hon utsätter sin pappa för.

Annars lyssnar jag på Sven-Ingvars och det får bli en hemma-bugg – jag kan tre turer – med hustrun till tonerna av ”Två mörka ögon”. Stor respekt till Sven-Erik Magnusson och allt han gjort för den svenska musikscenen. Eller hur, säger jag till min arbetskamrat och dansbandssångaren Vedad…

Ha en bra helg!

 

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier