Hösten väcker nya frågor.

Vi lever i ett mer rörligt arbetsliv. Kanske någon skulle säga rörigt. Tiden då arbetslaget var intakt år efter år är i någon mening över.

Det finns en förlust i det. Kontinuitet, trygghet och igenkännande ersatts av nya mönster. Ständiga omflyttningar och rörelser bland annat därför att brukarnas, elevernas och de äldres antal och behov ständigt skiftar över tid.

Vi lever och verkar i en stad som växer. Vi ställs inför nya frågor och krav på lösningar.

Vi har att förhålla oss till detta nya läge.

Krav på ökad förståelse
I det förstone kan det tyckas slitsamt och stressigt. Och så är det. Livet och samhället är i en rörelse som saknar motstycke. I vart fall i det 40-åriga tidsperspektivet jag kan överblicka över arbetslivet.

Samtidigt är det nu vi behövs när utvecklingen snurrar extra fort och arbetslivet är extra turbulent.

En motkraft är att skapa förståelse. Vi behöver som chefer och medarbetare förstå att det är tufft nu. Det finns ingen att peka fingret mot. Vare sig mot arbetskamraterna, cheferna eller ens politikerna.

I det här utmanade läget behöver vi trygga chefer som förmår lyssna på medarbetarnas oro. Vi behöver pedagogiska chefer som kan förklara och synliggöra. Men också vara tydliga med färdriktningen och som klarar av att fatta svåra beslut när det blåser motvind.

En utsträckt hand
Men vi behöver också ta ett eget stort ansvar i våra roller som medarbetare. Vi behöver hitta balansen mellan att få ge vår röst hörd, känna att det är högt i tak, ges möjlighet att uttrycka både glädje och frustration.

Och samtidigt ta ansvar. Att stötta och hjälpa.

Det är extra viktigt att sträcka ut en hjälpande hand till sin kollega när det tar emot. Vi är olika erfarna, vi har kanske olika utbildningar och kompetenser, vi är olika gamla och lever olika liv.

Det är mitt i den utmaningen den utsträcka handen är så viktig. Jag hjälper dig. Du hjälper mig.

Inte klandra, prata illa om eller misstänkliggöra. Eller prata om ”dom andra” som inte förstår på den andra arbetsplatsen eller dom man förväntas samarbeta med.

Vattna det som växer. Stärk det goda utan att bli inställsam eller att blunda för problemen eller det som inte fungerar.

30- och 60-åringen är lika viktiga
När vi nu kliver in i hösten så är det också många nya chefer och medarbetare på våra arbetsplatser. Inte alla – men många är unga.

Nu släpper vi in 1980- och 1990-talisterna och snart knackar 2000-talisterna på dörren.

Just därför behöver vi en ännu starkare samarbetskultur. De yngre kommer in med energi och ny kunskap. De har hela livet framför sig.

Vi äldre behöver bistå med vår klokskap och erfarenhet. Det är alltid vi äldre som har huvudansvaret för att samarbetet fungerar.

Livet är konstruerat så. Den äldre i familjen, i föreningen, i kvarteret och på en arbetsplats har ett större ansvar i egenskap av sin erfarenhet och mognad.

Det är en gyllene livsregel som vi alla får pröva och ta ansvar för. Så rättvist är livet.

Du som är ung och ny – utmana oss. Vi har anställt dig för att hjälpa oss att bli ännu bättre. Lyssna, ta in, var ödmjuk men gå inte med på att någon svarar ”så här har vi alltid gjort”.

Och du som kliver in som ny i chefskapet. Njut av att du får utvecklas som människa. Men lär dig också att ta stöd.

Kliv fram och tydliggör ditt och gruppens uppdrag. Vik aldrig från det men ta hjälp. Dina bästa rådgivare sitter precis framför dig.

Och vi alla – vi har ett av de allra viktigaste jobben i samhället. Vi gör skillnad för tusentals människor.

Just därför behöver vi skapa en modern och framåtsyftande kommun.

Kodordet hos oss är – tillsammans.

Så svårt, så utmanade men också så enkelt och så underbart.

Ha en bra vecka!

 

Annonser
Skrivet av: Pär Eriksson | augusti 31, 2017

Veckan som gått – w 35

På jobbet
Digitaliseringen blåser som en fräsch vind över samhället.

Har man som jag haft förmånen att följa utvecklingen de senaste 30-40 åren så lyfter jag på hatten och bugar. Från de första stor-datorerna och hålkorten – jo då jag har jobbat med det – till de första mer moderna men otympliga persondatorerna fram till dagens moderna teknik som genomsyrar samhällets alla skrymslen. För att inte prata om hur våra mobiltelefoner revolutionerat vår vardag.

Industrin, hälso- och sjukvården, utbildningen, handel och service och offentliga myndigheters sätt att arbeta har på djupet förändrats. Det är i det sammanhanget vi ska sätta vår ambition att formulera en framåtsyftande plan för kommunens digitalisering. Hur kan vi utveckla digitaliseringen i alla våra verksamheter?

Den här veckan träffas vi för en temadag för att inspireras och för att lära oss. Fortsättning följer.

Den regelbunden läsaren känner min grundinställning – vi är en del av Mälardalsregionen. Eskilstuna lever inte i ett vakuum. Det som händer i huvudstaden och i våra grannkommuner påverkar oss.

Bild: Sweco

Nu står Västerås inför ett oerhört viktigt beslut. I media har vi kunnat följa att företaget Northvolt – som avser att starta Europas största bilbatteritillverkning – står inför vägvalet att förlägga sin fabrik i Skellefteå eller Västerås.

Det här handlar inte bara om Västerås. Det är en angelägenhet för hela regionen och givetvis också för oss. Flera tusen jobb står på spel.

Jag är glad att Västerås också ser Eskilstunas roll och jag ser hur det finns driv i vår kommuns politiska ledning för den här frågan.

Törs jag skriva…det är en laddad fråga…med positiv energi.

Den här veckan var det dags för höstens första kommunstyrelsens arbetsutskott. Och agendan lika bred som vanligt. P-garage, avtal med Trafikverket, plan för näringsliv och arbete, Munktell Science Parks inriktning, revisionsberättelser, motioner, medborgarförslag, markfrågor, skolfrågor, Översiktsplan…

Så nog har vi att göra i höst.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Vi lever i nuet. Inte tu talt om annat.

Men nuet får inte ta överhanden när vi tänker på framtiden. Planer, idéer och visioner måste rikta blicken längre fram.

Beslut och inriktningar som tas i nuet har bäring på Eskilstuna om 30 år, 50 år…jag ibland även på 100 år. Den spänningen är något vi har att leva med.

Med all respekt för oss människor när vi blir oroliga eller ser framtida farhågor. Allt var bättre förr och sämre kommer det att bli…

Jag överdriver något men det är bland annat det vi har politiker och en kommunal organisation till. Att härbärgera framtidsfrågorna, att peka ut färdriktningen. Att våga göra nödvändiga förändringar även när det blåser motvindar.

Detta samtidigt som vi är lyhörda och har öronen mot backen. Lyssnar på opinioner och funderingar. Ofta bär motståndet på något klokt och det har något att säga om en fråga även om rösterna ibland fylls av indignation.

Det är två viktiga frågor som pulserar i den kommunens ledning just nu.

Den ena handlar om Vision 2030. Hur vill vi att vår stad ska se ut i framtiden? Vad ska den karaktäriseras av? Vad kännetecknar Eskilstuna?

Vi är mitt uppe i det arbetet och jag blir glad när jag hör att många hörsammat vår önskan att uttrycka sin framtidsbild. I förra veckan samlades också mer än tusen  gymnasieungdomar och arbetade med framtidsbilden av sin värld, sin hemstad.

Den andra frågan handlar om det vi kallar Översiktsplan med inriktning på 2050. Varje kommun tar fram en sådan plan för att ange inriktningen för den långsiktiga utvecklingen av den fysiska miljön. Översiktsplanen omfattar hela kommunen och ska ge vägledning för hur mark- och vattenområden ska användas och hur den byggda miljön ska användas, utvecklas och bevaras.

Det här är en kommuns ”holy book”. Det påverkar hur vi bygger staden, dess kommunikationer, markanvändning, var skall förskolor, skolor och äldreboenden och andra lokaler etableras, hur ska vi sköta vår natur, våra vattendrag, hur ska vi samarbeta med regionen…

Jag tror läsaren förstår planens dignitet och värde. Det är en lång väg innan kommunfullmäktige beslutar om en översiktplan och vi skriver snarare 2019 än 2018. Allt för att ge tid till eftertanke och för invånarnas möjlighet att påverka.

De här två frågorna – Vision 2030 och Översiktsplanen – är oerhört viktiga för vår stad.

På hemmaplan
Noterar att jag klippte gräset en gång i somras och nu i veckan. Indikerar en torr sommar.

Höstbestyren i trädgården kräver lite mer så här års annars har hustrun och jag fullt upp att följa barnbarnens alla fotbollsmatcher. Sådan glädje och jag blir ännu mer övertygad om idrottens men också kulturens betydelse för våra barn och ungdomar.

Nu i veckan avslutades säsong 7 för Jon Snow, Targaryen, systrarna Stark och onda Cersei. Sista avsnittet var ruskigt bra. Nå, för den oinvigde – vi pratar Games Of Thrones. Är det den bästa Tv-serien ever…

Annars lyssnar jag på svensk-finska gruppen Vasas flora och fauna – vilket bandnamn. Gillar tilltalet och deras lite underfundiga texter.

Ha en bra helg!

Om bara politikerna och cheferna kom ut och jobbade i verksamheten så skulle de förstå och satsa mer resurser.

Jag tror att de flesta av oss känner igen den kommentaren.

Det finns en stor portion sanning i den insikten. Vi ska inte underskatta vikten av att förstå verksamhetens logik och vardag. Jag tycker också att vi ska visa stor respekt för medarbetare, brukare, anhöriga och medborgare som just poängterar vikten av att de som bestämmer ska ha en förståelse för hur saker och ting fungerar.

Men det finns också en bedräglighet i den här insikten och synsättet. Den utgår ifrån att politiker och chefer inte förstår. Så kanske det också kan vara men mina snart fyrtio år i kommunal verksamhet säger mig något annat.

Oftast – nästan utan undantag – så kommer cheferna från medarbetarleden. Den där rektorn har själv varit lärare i många år. Äldrechefen har bred erfarenhet som sjuksköterska och om det är något räddningschefen kan så är det att släcka bränder.

Min erfarenhet är också att kommunpolitiker har en gedigen erfarenhet från arbetslivet. Flertalet – nästan alla – är sk fritidspolitiker och tillbringar dagarna på en arbetsplats. De står mitt i livet, mitt i samhället och är samhällsengagerade.

Om mina iakttagelser är korrekta så utmanas tesen att ”om de bara kom ut och såg verksamheten så….”.

Att förstå komplexiteten och helheten
Kanske det är så att problemet – eller låt oss kalla det utmaningen – är att politiker och chefer har att förhålla sig till en komplexare värld än vad vi har att göra i våra roller som medarbetare.

Deras vardag handlar om att helheten måste fungera. Både vägar, kollektivtrafik och äldreomsorg måste fungera samtidigt med skola, socialtjänst och energiproduktion.

Att hantera bygglov och släcka bränder måste ges prioritet samtidigt som musikskolan och biblioteken är viktiga i ett samhällsbygge.

Det förebyggande arbetet med ungdomar får inte tränga bort vikten av att staden också är vacker och fin eller att personer med en funktionsnedsättning ges stöd.

Föreningslivet och näringslivet förväntar sig stöd samtidigt som enskilda skall ges försörjningsstöd och ett bad och bostäder behöver byggas.

Jag tror läsaren förstår min poäng. Livet är en helhet och så också en kommunal organisation.

Så mitt i ropen på att politiker och chefer måste förstå – vilket är mer än sant – så behöver vi som medborgare, anhöriga, brukare och medarbetare höja blicken.

Vi behöver förstå att deras roll är just att se till helheten. Att inte favorisera utifrån vilka som är bäst på att utöva påtryckning eller har bäst kontakter med kommun- och stadshus. Eller att någon ensidigt drivs att ett egenintresse för sitt eget kvarter eller sin förening.

Det är det vi ska ha politiker till. Att väga olika intressen och göra kloka prioriteringar utifrån politiska värdemönster.

Politikens dilemma är kanske just att ingen blir riktigt nöjd men i bästa fall så kan vi som medborgare leva med de beslut som tas. Det är också en del av demokratin.

Jag vet att det kan misstolkas – men våra chefer behöver inte i första hand göra studiebesök i verksamheten. De vet redan hur det är. Våra chefer ska naturligtvis ha en stark känsla för verksamheten och vara bottnad i medarbetarnas vardag. Men det viktigaste är förmågan att hantera komplexa och svåra överväganden.

Att inte bli ångestfylld, räddhågsen eller vankelmodig när det blåser emot. Att se helhetsbilden vart vi ska. Att göra kloka avvägningar när intressen kolliderar och står emot varandra.

Så bygger man moderna organisationer. I en anda av djup respekt för varandras roller. Politiker, medborgare, brukare och medarbetare.

Ha en bra vecka!

Skrivet av: Pär Eriksson | augusti 24, 2017

Veckan som gått – w 34

På jobbet
I och med skolstarten så känns det som att hösten – eller ska vi kalla det sensommaren – kan börja.

Vi är mitt i arbetet med att formulera Vision 2030. Hur vill vi att Eskilstuna skall se ut om 10-15 år?

Det är klokt att vi nu tar hjälp av dryga tusen gymnasieelever. Det är dom som är 30 år 2030. Det är deras stad vi pratar om.

I veckan arbetade vi med en modell som heter We Change där vi tar hjälp av några större företag och inspirerande föresläsare. Men framförallt så har vi öronen på helspänn och lyssnar.

Det märks i min egen almanacka att hösten är igång. De stora frågorna som vi arbetat med under en lång tid väcks till liv efter sommarens ledighet.

Regionbildning Sörmland, samarbetet med 4-Mälarstäder, arbetet med att skapa fler jobb, reviderad Översiktsplan, ekonomi, medarbetarläget och rekryteringar, bostadsbyggande och många förberedelser inför höstens aktiviteter. Som det ska vara i en bra och aktiv kommun.

Jag är på resande fot den här veckan till Nyköping, Vingåker och Västerås. Kanske inga världsmetropoler men tillräckligt viktiga för Eskilstuna.

Eskilstuna lever inte i ett vakuum. Vi är starkt beroende av Mälardalens och Sörmlands kommuner. Det som händer där påverkar direkt vår utveckling.

Jag och politiken träffar delegationen mot segregation. Det finns ett uppdrag att bilda en ny statlig myndighet som fokuserar på frågor som rör segregation.

Och jag tror att alla ser allvaret. Det som händer i en del av våra bostadsområden oroar.

Mötet handlade om hur Eskilstuna och ett antal andra kommuner analyserade läget och vad som behöver göras. Och vi har att bidra. Både att vi behöver förbättra det förebyggande arbetet, läget i våra skolor, skapa fler jobb och motverka kriminalitet.

Men också att vi har så mycket bra att berätta för den nya statliga myndigheten. Om allt det goda, alla bra initiativ som finns i Eskilstuna från kommun, polis, AF, föreningar, näringsliv, föräldrar och ungdomar.

På lördag uppmärksammar vi att Eskilstuna kommun tidigare i år mottog utmärkelsen Året Jämställdhetspris. Det blir samtal och tårta på Fristadstorget.

Det här är viktigt och jag är så stolt över att både bo och få arbeta i en kommun som vill något och som anstränger sig i de här värdefrågorna.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Jag skrev om det under sommaren.

Jag har aldrig varit med om så många arrangemang och bra saker i Eskilstuna som just i somras. Och det är som att vågen fortsätter.


Anni-Frid tar emot Eskilstuna kommuns musikpris…äntligen Foto: Karin Törnblom

Tittar jag tillbaka till helgen så var det fullt av nya publiksuccéer. Att Anni-Frid Lyngstad var på besök i Torshälla tror jag inte undgått någon. Det blev till och med nyhet i kvällstidningarna.

Det där är viktigt för en stad. Att knyta an till sina ambassadörer. De som vill den här staden gott, pratar väl om Eskilstuna och Torshälla. Anni-Frid är en sådan. Bra initiativ 700-årsgänget och Alar Kuutmann.

AFC Eskilstuna spräckte inte publiksiffran på Tunavallen den här gången – det skedde mot AIK för några veckor sedan – men dryga 3000 mot svenska mästarna Malmö FF var inte fel. Att AFC sedan vann lyfter jag på hatten för.

Och som inte det var nog Jag såg med egna ögon att Sundbyholm fylldes av tusentals Per Gessle-fans. Minst tiotusen säger jag.

Och det fortsätter i helgen med musikfestivalen Gainsville på Strömsholmen. Nyfors- och Ärladagen – bl a med ett mountainbikelopp – folkrace i Ekebygropen och om det inte räcker så är klassiska Hammarby på besök på Tunavallen och möter vårt AFC.

Det här också en del av Eskilstuna. Glädjen, sammanhållningen, trivseln. Det är viktigt att vi också ser och njuter av den. Då orkar vi också ta itu med de utmaningar vi har.

Så byggerman en stad. Vattnar det som växer.

På hemmaplan
Den här helgen träffar jag mina allra äldsta kompisar. Många av oss har känt varandra sedan vi var små knattar. Vi växte upp i samma del av Eskilstuna, känner varandras föräldrar, syskon, ungdomskärlekar och följt varandra genom åren.

Nu är vi +65 och det är samma starka känsla av kamratskap. Det är en ynnest att ha ett sådant här gäng genom livet.

Annars lyssnar jag på Kicki Danielsson – kanske någon höjer på ögonbrynen – som återvänt till countryn. Jag tror hon kommer att göra ett bra ”Så mycket bättre” i höst. Kom ihåg var ni hörde det först.

Ha en bra helg!

Skolstart. Ett av världens vackraste ord. Fyllt av förväntningar…

Efter en sommar hos mormor och morfar där tiden kändes outtömlig och evig så var det dags att komma hem och tillbaka till skolan.

Återseendet, de glada tillropen…hur såg hon nu ut den där tjejen som man var småkär i. Hade det kommit någon ny som flyttat in i området och skulle börja i just min klass.

Nyköpt skolväska, nystruken skjorta och mamma hade förberett med det allra finaste av omslagspapper redo att slå in den nya matte- eller historieboken.

Jag vet inte om det är en äldre mans nostalgiska reflektion över en gången tid men min känsla finns kvar.

Jag är som fd socialarbetare, ansvarig för skolan under många år och vuxen väl medveten om att det också finns en annan berättelse. En berättelse som handlar om osäkerhet och rädsla.

Rädslan att bli mobbad och ställas utanför. Vi vet att många barn och tonåringar går till skolan den här veckan med en klump i magen.

Vi vet också att det bland lärare och skolpersonal kan finnas dubbla känslor. Beslutsamhet och engagemang blandas med osäkerhet om hur terminen skall starta. Är alla tjänster tillsatta, vilka blir mina närmaste kollegor, kommer jag att få kritik av krävande föräldrar, räcker jag till…funderingarna finns där.

Det är sunda och kloka funderingar i en värld och ett arbetsliv som är allt mer svårtolkat och osäkert.

Vikten av bildning och utbildning
Och samtidigt så är skolstarten fylld av så många möjligheter. Och ytterst är det vi vuxna – både i våra roller som medarbetare och föräldrar – som sätter agendan. Det är våra värderingar, vår attityd och vår förmåga till samarbete som sätter ramverket kring hur stämningen och kulturen blir just den här hösten.

Och vilket viktigt uppdrag skolan, föräldrar och vi vuxna har just nu. Att sprida hoppfullhet och framtidstro, att peka på vägarna framåt.

I en osäker och svår värld är utbildning och bildning än viktigare. Jag kan inte nog poängtera det. Vårt uppdrag är att vara de där mogna vuxna som våra barn och ungdomar så väl behöver. Någon att ta stöd av men också någon att ta spjärn mot. Att få pröva sina värderingar i arbetet med att bli en vuxen, en människa.

Jag slår in öppna dörrar då jag vet att läsaren är klok. Men all forskning genom åren pekar på att de barn och ungdomar som hittar en ”gatekeeper” – utöver mamma och pappa – som kan vägleda och stötta genom den här viktiga tiden i livet har större möjlighet att utvecklas och bli en ansvarsfull vuxen.

En fritidsledare, en socialsekreterare, en handledare, en föreningsledare, en fotbollstränare, en körledare…en mormor eller farfar…och det vanligaste…en lärare eller skolpersonal.

Precis mitt i den insikten och förståelsen ligger en av lärarens viktigaste uppgifter. Att agera föredöme och vara en ”role-model” för hur det är att vara människa.

Att vara sitt bästa jag
Jag har förståelse om man som medarbetare i skolan eller i verksamheter som riktar sig till ungdomar kan läsa mina rader med en kritisk underton. En kommundirektör förstår inte…han förstår inte att vi borde ha bättre löner och bättre arbetsvillkor.

Jo då jag förstår. Lita på mig…jag har arbetat tillräckligt länge i skolor, på fritidsgårdar och på socialkontor för att på djupet förstå att de ungdomar som lär sig läsa, skriva och räkna och som får en fin relation med skolan också klarar sig bättre i livet. Det är därför du är viktig.

Allt är möjligt
Och så var det då den där härliga känslan. Hösten…nystart

Jag pratar med mina barnbarn som är vägen in till skolan för mig idag. De minsta ska nu börja 2:an eller som de sjöng i somras…”vi är inga förstadassare….”

Oj vad de är fyllda av förväntningar. De tror verkligen på skolan och tycker om sina lärare, fritidspedagoger och skolpersonal. Lova mig att ni tar hand om deras drömmar.

Och mina äldre på gymnasiet. En som är född och uppvuxen i den djupaste myllan av Eskilstuna och en som bara bott i Sverige i två år men som bär på en annan erfarenhet av livet och har så höga ambitioner av att passa in i det här landet, i det här samhället.

Lova mig att ni ger dom möjligheten, ge dom chansen att få blomma, att växa. Jag ber dig av hela mitt hjärta. De vill så väl. Se dom.

Orka med deras tonårsbeteende…det är inte alltid enkelt att vara ung idag. Kom ihåg din egna osäkra tonårstid. Se dom med positiva ögon även när det blåser emot. Vattna det som växer. Ha höga förväntningar och ställ krav. Det är också ett sätt att bry sig.

Om du lovar att vara ditt allra bästa jag så lovar jag att bidra på mitt sätt.

Vi krokar arm. Tillsammans är vi oslagbara. Vi klarar det.

Ha en bra vecka!

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier