Skrivet av: Pär Eriksson | juli 7, 2017

Sommarpärspektiv I 2017

Längtan efter semester. Längtan efter några veckors ledighet.

Det är nästan magiskt. Och kanske våra barndomsminnen är djupt förankrade i våra hjärtan. Ett sommarlov som det inte fanns något slut på…ni hör.

Jag funderar på vad det där står för. Kanske en del av magin handlar om att få rå sig själv, att äga sin tid.

Samtidigt drivs vi av att ha ett arbete, något att hänga upp våra liv på, att vara självförsörjande, att inte vara beroende av vare sig andra eller samhället.

Att själv få bidra till samhället och livet.

Kanske det är just i spänningen mellan arbete och behovet av att äga sin egen tid en av livets hemligheter ligger.

Jag kanske får skriva om de här raderna om 20-30 år…men jag ser inte ett arbetsfritt samhälle framför mig. Detta skrivet med all respekt för robotor och teknikoptimisternas drömmar. Människans innersta väsen handlar om att bidra.

Naturligtvis kommer våra arbeten och yrken att förändras och framtida generationer kommer att forma andra sätt att producera, ge service och omsorg. Men vi kommer alltid att ha ett behov av att arbeta och bidra. Att bygga samhällen och ytterst våra liv.

Och det är i den kontexten ledigheten, semestern blir så betydelsefull. Idag som en markör att kropp, huvud och själ behöver återhämta sig under några veckor. I framtiden kommer kanske arbete och ledighet vara än mer sammanvävt än vad vi tänker oss idag.

Vi lever alltjämt i industri- och bondesamhällets logik. Långa skollov för att ge tid till jordbruket och gården. 4-5 veckors semester med rotsystemet i industrins logik. Vi stängde helt enkelt av maskinerna under en period och gick hem samtidigt.

När jag skriver det här i början av juli så vet vi att många av samhällets funktioner är i full gång. Räddningstjänst, förskola, fritidsverksamhet, vård och omsorg, socialtjänst, kultur och ungdomsarbete, gatu- och parkskötsel, energi- och elproduktion och administration tar aldrig ledigt. Året runt. Alla dagar.

Stor respekt till alla våra medarbetare som upprätthåller välfärden och samhällets viktiga funktioner.

Stor respekt till alla handelsanställda, turist- och servicepersonal som säkrar att sommarmånaderna fungerar. Mitt i det nya samhället men med den gamla logiken. Det duger gott det också.

Förändring tar tid. Men den kommer.

Allt väl till er alla!

I vårens sista ordinarie krönika – sedan går vi över som sig brukligt är till lite mer sommartankar under rubriken Sommarpärspektiv – kommer jag att bli lite självgod.

Jag varnar för det eftersom jag kommer att ge mycket beröm till alla våra medarbetare som varje dag arbetar i våra bostadsområden med det svåraste i skolor, som socialsekreterare, fältassistenter och fritidsledare, som fastighetsskötare, medarbetare i hemtjänsten och inom socialpsykatrin.

Men låt mig i börja i en annan ända.

Kraften att fly från det svåra
Min erfarenhet i yrkeslivet är att det finns en tendens att fly från det svåra. Det är nästan lagbundet och en kraft som kräver så mycket av förståelse och klarsynthet för att orka stå emot.

Jag har genom åren sett hur chefer och medarbetare – och kommundirektörer för den delen också – inte alltid orkar hålla riktningen. Det som är en vällovlig ambition att närma sig de svåraste grupperna av kriminella eller missbrukare förvandlas efter ett tag till mer av förebyggande insatser.

Det som är en ambition att söka upp de sjukaste och svåraste inom socialpsykatrin eller hemtjänsten drar mot att arbeta med en grupp som inte är lika krävande.

Målet att närma sig de jobbiga, de krävande, de ständigt klagande förvandlas lätt till att arbeta med en annan mer motiverad grupp.

Jag skriver inte det här med någon avsikt att kritisera. Vi är människor och med det begränsningar. Vi bär fel och brister och kanske vi av naturen söker den lättare vägen när det tar emot eller stigen blir för brant. Vi är mänskliga.

Samtidigt måste vi våga ifrågasätta oss själva. Vill vi växa som människor måste vi också möta det svåraste, det jobbigaste. Det som tar emot.

Jag hör att det låter gammeldags i ett samhälle där statliga myndigheter bevakar att vi gör rätt och med rätta kräver att ingen får jobba för hårt eller att det får göra ont eller att vi upplever stress.

Klokt har vi fackliga organisationer, en granskande media, krävande politiker, brukare och anhöriga som vill oss väl men som också ifrågasätter om vi gör ett litet fel, ett snedsteg eller inte till fullo lever upp till alla behjärtansvärda policys och riktlinjer.

Att utmana andra, sig själv och sin vardag
Allt detta är gott och väl. Men det finns också en fara att vi tenderar att fly från det svåra. Om inte annat som ett sätt att möta att vi åtminstone inte ska göra fel.

När vi egentligen mer än någonsin behöver möta det jobbigaste, att fatta de svåraste besluten, att gå emot när det blåser motvind, att stå på oss när omgivningen ropar på enkla lösningar. Att söka komplexitet när andra driver mot förenkling under fältropet ”det är väl bara att…”

Jag kräver inga stordåd – vare sig av mig själv, mina arbetskamrater eller omgivningen. Men jag kräver att vi för en stund förmår reflektera över sakernas tillstånd och då och då – precis som jag gör i den här krönikan – resonerar på arbetsplatsen om vi tillräckligt tar oss an det svåra, det svåraste. Det som också tar emot, det som ibland gör ont i våra själar och kroppar.


Personerna på bilden har inget med texten i sig att göra

Att vi ägnar tillräcklig tid åt den där tjejen som beter sig destruktivt, till den där 18-åringen som är på väg att bli fast i ett kriminellt beteende.

Att vi läser extra och lite till med det där barnet som inte tycks förstå eller knäckt läs- eller mattekoden.

Att vi ägnar än mer tid till den där jobbige hemtjänstkunden där klokskap och erfarenhet blandas med en begynnande demens och rena oförskämdheter.

Att vi orkar lyssna på den där förtvivlade föräldern eller anhörige trots att hon eller han är fylld av kompromisslöshet och hotar med…ja gud vet vad.

Det är jobbigt att vara människa. Det är också jobbigt att arbeta med de yrken vi har. Det kräver så mycket av oss. Samtidigt som vi gläds åt att vi gör skillnad för människor. Vi betyder något. Vi växer själva. Vi får aldrig glömma varför vi gjorde de här yrkesvalen.

Respekt till alla våra medarbetare
Och det är här hyllningen börjar. Lyssna på mig – jag har arbetat i snart 40 år i tre stora kommuner. Det är sällan jag mött så många bra chefer och medarbetare som inte flyr från det svåra som just nu.

Jag ser hur våra socialsekreterare och fältassistenter ger dig den på att inte vika från de barn och ungdomar som har det tuffast just nu. Samtal, utredningar, stöd, omhändertaganden, placeringar, uppföljningar. Ibland i en miljö där vi är underbemannade pga att vi inte hittar tillräckligt många välutbildade medarbetare.

Jag ser hur unga fritidsledare möter situationer i några av våra områden som allmänheten inte ens kan föreställa sig. Jag ser hur våra medarbetare inom hemtjänsten och socialpsykatrin, boendestödjare går in i hemmiljöer som knappt går att beskriva.

Jag noterar att våra fastighetsskötare, gårdsvärdar och andra anställda ute i våra områden möter situationer vi inte är vana med.

Jag hör om lärare och skolpersonal som tar tuffa hembesök och samtalar om vikten av att sköta sig, passa tider och att ta skolan på allvar.

Jag pratar med medarbetare som lyssnat på berättelser om flykt från terror och krig. Om unga pojkar och flickor som har varit med om händelser vi aldrig mött i ett demokratiskt och fredligt Sverige.

I någon mening lever de här yrkesgrupperna budskapet om att närma sig det svåraste.

Att arbeta i den direkta hemmiljön
Men vi då…invänder vi andra som gör annat på dagarna. Vi är också viktiga. En organisation är dess helhet. Alla har viktiga roller.

Men våra medarbetare som utöver sitt jobb i brukarnas direkta hemmiljöer är värda att uppmärksammas. Vi andra måste ha förståelse för det.

Det är i mötet värdeskapandet sker. Och mötet som sker i människors bostadsområden och hemmiljöer har en särskild logik.


Personerna på bilderna har inget med texten i sig att göra

I dessa situationer går det inte att fly från det svåra. Vi har att möta världen, samhället och människorna där de står.

Samtidigt är min erfarenhet att det är i det nära arbetet som förändring sker. Med all respekt för stadshus, förvaltningskontor och offentliga institutioner där någon besöker oss eller bor ”hos oss” – men det är i närmiljön verkligheten utspelas.

Därför kan också våra medarbetare som dagligen utför sitt arbete i de nära miljöerna stå som föredömen för oss andra.

Jag vet att den här meningen är livsfarlig att skriva – det är lätt att bli straffad. Men att vi just nu har en relativt bra stad så här i början av sommaren kan vi bland annat tacka allt det goda arbete som gjorts det senaste året i våra områden, i skolor, på socialkontor, på fritidsgårdar tillsammans med hundratals samtal vid köksbord och i vardagrum.

Kordordet känner vi – tillsammans. Vi krokar arm, skuldra vid skuldra. Kommun, polis, föreningar, näringsliv, föräldrar och ungdomar. Inte hacka på varandra. Uppmuntra. Se den andres goda intention.

Jag tar risken om nu någon vill rynka på näsan åt mitt budskap…på sikt kommer det goda att dominera. Om en +60-årig  kommundirektör inte törs uttrycka det vem skall då göra det?

Häng gärna med i Sommarpärspektiv under juli och början augusti. Sedan ses vi igen.

Allt gott till er – oaktat om ni jobbar eller har semester. Ni är bara så bra och viktiga i en svår tid.

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | juni 29, 2017

Veckan som gått – w 26

På jobbet
Branschtidningen Fastighetsnytt är på besök.

De vill göra ett reportage om en stad som är mitt i steget, en stad som använder byggboomen som en del i att utveckla sig.

– Då har ni kommit helt rätt, säger jag.

Jag guidar journalisten Teresa runt i Eskilstuna under några timmar. Fristadstorget, Tunavallen, Fröslunda, nya äldreboenden och förskolor, Tunafors skola på väg att bli bostäder, Mälarsjukhuset, Odlaren, Ekängens alla idrottsarenor, Odensala vid Balsta, Årby, Munktellstaden med nya bostäder, bad och arena, Gredbydepån, ReTuna återbruksgalleria, nya högskolan…jag berättar om planerna i Skiftinge och vad som händer i Kjula och Torshälla.

Jag ser i hennes ögon att hon blir både glad och imponerad. Hon har sina rötter i Borås och vet vad jag pratar om. Hur man förvandlar en fin industristad till något nytt och modernt.

Varje kommun med ambitioner bör ha en framtidsbild av sig själv. Vart ska vi, vad är riktningen på vår stad? För den oinvigde kan det tyckas som märkvärdigt eller till och med onödigt. Ja kanske…men min erfarenhet genom åren är att visioner, mål- och framtidsbilder är nödvändiga om vi ska förmå samla oss kring något.

I någon mening har alla kommuner, företag, föreningar och organisationer någon form av framtidsriktning. Det är dock inte säkert att den är formulerad eller ens uttryckt. Men den finns där vare sig vi ser den eller inte.

För mig handlar visioner och framtidsbilder om hur vi pratar om vår stad, hur vi beskriver den, vilka ord och metaforer vi använder. Visioner skapas dagligen, mitt i samtalen och den centrala frågan är – vart ska vi? Hur ser vår stad ut 2030?

Nu under sommaren ges Eskilstuna- och Torshällaborna möjlighet att ge sin bild av sin stad och den ort man lever i. Här har du en adress du kan söka mer information på – www.mitteskilstuna2030.se

Veckan började annars med en bra träff med polisledningen och kommunalråden. Problemen är kända och min bedömning är att vi har en stor samsyn om läget. Känslan av otrygghet finns där, gängkriminalitet, drogförsäljning och oro för en ökad politisk och religiös extremism.

Men vi ser också framgångarna. Ett tätt och nära samarbete mellan föreningar, boende, föräldrar, ungdomar, polis och kommun. Det är viktigt att se alla dessa positiva krafter som vill den här staden väl. Det ska inte vara enkelt att leva ett kriminellt liv i den här staden. Däremot ska det vara enkelt att ta sig ur, hoppa av och leva ett värdigt och ansvarsfullt liv. Mitt i allt är jag hoppfull.

 

Arbetslösheten är nyckelfrågan för Eskilstuna. Om fler kommer i arbete, om fler utbildar sig så vinner vi också så mycket i andra frågor. Föräldrar som bidrar skapar tryggare barn och ungdomar. Försörjningsbördan på andra minskar om vi blir fler som arbetar. Arbete skapar samhällsgemenskap och en livsviktig känsla av delaktighet. Samhället mår bättre och vi förmår stå emot de ansträngningar som vi utsätts för.

Sakta…sakta förändras sifforna åt rätt håll. Vi tar inga stora kliv men tendensen är tydlig. Det är fler som arbetar och utbildar sig. Vi ser det framförallt när det gäller ungdomar 18-24 år.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Jag minns mitt eget Eskilstuna som barn. Under industrisemestern så låg verkligen staden i vila och dvala. Något överdrivet – men det hände ingenting.

Det var ingen katastrof. Vi visste inget annat. Vi barn fick själva vara lite påhittiga. Så nog hade vi att göra.

Vi lever i en ny tid då kravet på samhället och livet är större. Idag översköljs vi av sommaraktiviteter. Natur, idrott, kultur, musik, rörelse, lek…så mycket bra.

Och också alla sommar- och feriejobb som erbjuds. Jag tror aldrig att det varit fler än just i år.

Och sommareskilstuna kommer verkligen att leva visionen om att vara en musikstad. Vi har aldrig haft så många framträdanden, så många konserter och arrangemang som i år. Från Mozart till Laleh och Per Gessle. Från Sean Banan till Loreen. Från uppmärksammade gruppen Amason till engelske folkmusikern Billy Bragg.

Och allt som kommer att utspela sig på Parkfestivalen och Torshälla 700 år. Lägg då till nya Picnic i Parken och all fin musik i våra kyrkor.

Men sedan var det det där med det egna ansvaret…den fria leken, känslan av att bara umgås, att hänga med kompisarna. Kanske den yngre generationen har något att lära av oss äldre. Vad gjorde vi på somrarna…vad gjorde vi hela dagarna?

Vi levde…och i bästa fall fanns det en morfar och mormor, en kusin eller kompis som välkomnade oss stadsbarn ut på landet.

På hemmaplan
Sakta – knappt märkbart – går familjen in i en slags för-semester trots att det återstår en arbetsvecka. Pratet vi köksbordet fokuserar mer på den förestående ledigheten än jobbet. Klädseln något mer ledig.

Jag påminns om att dagarna fram till årets Cykelvasa krymper och att jag måste in med mer mil i benen.

Annars lyssnar jag på Emmylou Harris och Linda Ronstadt. För den musikintresserade så rekommenderas en fin version av dessa två artisters ”This Is To Mother You” med Sinead O`Connor och Mary J Blige. Ladda ner…

Har ni inget att jö…så ligger Eva Norbergs och min pod-radio ”Pin Point Eskilstuna” ute för lyssning. En hel del sommarkänsla blir det.

Ha en bra helg!

Jag skriver självklarheter. Vi måste leva budskapet.

Jag var ung fältassistent och jag minns de viktiga åren på 1980-talet tillsammans med socialt vingklippta ungdomar. Ungdomar som inte alltid hade det så bra hemma. En skola som inte alltid förmådde fånga deras intresse.

Jag mötte droger, kriminalitet och i några fall också en för tidig död.

Men jag mötte också glädje, förverkligade livsdrömmar, drogfrihet och återupprättande av livet.

Och lärdomen var så enkel. Om jag i min roll som vuxen inte förmådde leva budskapet så var min möjlighet att påverka dom bortspelad.

Om jag pratade om vikten av drogfrihet och samtidigt var ute och festade ofta så tog de mig inte på allvar.

Om jag pratade om vikten av arbete och samtidigt själv smet undan eller uppfattades som att jag inte var tillräckligt engagerad på jobbet så vände dom sig bort från mig.

Om jag pratade om vikten av att vara en god kamrat och samtidigt pratade illa om andra vuxna lyssnade de inte på mitt budskap.

De lärde mig den enklaste men svåraste insikten i ledar- och medarbetarskapet – du måste leva budskapet.

Den moderna organisationens själ
Det är möjligt att organisationer, föreningar, företag – och kommuner för den delen – tidigare kunde ledas och styras enbart med rutiner, förhållningsorder och beslut.

Jag raljerar inte över det utan förstår också att samhället såg annorlunda ut. Bland annat fanns en inte helt sund underdånighet inför chefer, makthavare och politiker. Man gjorde som man blev tillsagd.

När vi skriver 2000-talet så ställs helt andra krav. Som människor är vi mer frispråkiga, vi är mer välutbildade – ibland mer än de som ska leda och chefa oss. Vi är också mer krävande och vi vet vilka rättigheter vi har.

Allt detta ställer också nya krav på ledarskapet.

Min erfarenhet är att förmågan att leva budskapet inte bara är viktig i det sociala arbetet med ungdomar utan det blir allt viktigare i moderna organisationer.

Vilka tar vi intryck av?
Gör själv en tankeresa – ställ upp era lärare, tränare, viktiga vuxna, chefer och kompisar på en rad.

Granska dem noga. Försök minnas deras röster, deras ansikten, deras budskap och deras personlighet. Försök erinra er hur de var som människor och hur de påverkat dig…

Peka ut 2-3 stycken som du känner att du bär med dig än idag i ditt minne. Hur de påverkat dig och hur du påverkats och försökt ta efter deras bästa sidor.


Personerna på bilden har inget med texten i sig att göra

Ha stor respekt för alla som står där. Det är människor som varit viktiga i ditt liv och gett dig mening. Men notera återigen de 2-3 som du lärt dig extra mycket av.

…jag tror att vi alla kommer till samma slutsats. Det är de människor som vi uppfattat som ärliga, som burit värderingar och erfarenheter du värdesätter.

Jag är ganska säker på att det är personer som försökt leva budskapet i allt de gör.

Emotionellt stabila vuxna som inte trycker till eller framhäver sig själv. Människor som inte pratar illa om andra, inte letar syndabockar eller pekar finger, som inte pratar om ”dom som inte förstår”. Det finns inget hat eller misstänkliggörande i dras ansikten.

Skillnaden mellan det de säger och hur de själva agerar är extremt liten eller till och med obefintlig.

Frågan om värderingar blir allt viktigare
Min erfarenhet är att frågan om värderingar kommer att bli allt viktigare de närmaste åren. Kravet på att en organisation står för något blir allt centralare för den moderna människan. Kalla det gärna vision eller grundläggande värderingar och synsätt.

Det räcker inte längre – om det nu någonsin varit så – med att någon i ett kommunhus eller i en företagsledning pekar med hela handen och förväntar sig att alla följer det.

Den moderna människan är kritiskt lagd. Hon vill se praktik, hon vill förstå varför saker och ting är som de är.

Ledar- och medarberarskapet måste svara upp mot det. Tydliga grundläggande värderingar som bygger på demokrati och humanism måste kombineras med förmågan att agera som föredömen.

Att leva budskapet i skolor och på fritidsgårdar, på socialkontor och i räddningstjänst, i hemtjänst, boenden, i bolags- och förvaltningsledningar, i kommunhus.

Det betyder inte att det moderna ledar- och medarbetarskapet söker perfekta människor. Inte alls. Vi gör många fel, vi har fel och brister.

Det jag pratar om är ambitionen, viljan att göra gott i vardagen. Se den goda intentionen hos den andre.

Förståelsen att det är mötet mellan oss medarbetare och invånarna som är det värdeskapande i en modern organisation.

Förmågan att leva budskapet i allt vi gör.

Högtravande invänder den kritiske läsaren. Ja kanske, men vad är alternativet?

Ha en bra vecka!

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | juni 22, 2017

Veckan som gått – w 25

På jobbet
Vi skriver midsommarvecka och jag påminns om att tiden går för fort. Det är så mycket ogjort.


Midsommar i det vackraste av Sundbyholm

I min roll som kommundirektör har jag en fördel – eller kalla det ynnest – att få vara med och se helheten. Det är få förunnat att få följa både förskolan, demensvården, konstutställningar, bostadsbyggande och säkra att vi har rent vatten.

En lärdom är att man blir ganska ödmjuk när man möter den här helheten. Det växer en förståelse för att det är både en komplex och bra verksamhet vi driver. Förståelsen ökar om att resurser måste fördelas och avvägas ur ett helhetsperspektiv.

Kanske jag själv var ivrig när jag var yngre och ”bara” såg min verksamhet. Politikerna och cheferna borde väl förstå…om dom bara kom ut och jobbade i just min verksamhet så skulle dom…ja vad skulle dom egentligen? Jag hade nog inga svar.

Samtidigt har jag stor respekt för alla medarbetare och chefer som finns där i vardagen och möter en verklighet där vi ser att det skulle behöva göras mer. Varje dag i de där viktiga mötena med Eskilstuna- och Torshällaborna.

Men det är kanske så man bygger en modern organisation. I djup förståelse och insikt att alla behövs. Att vi har olika roller och uppdrag men att vi alla har en god intention att göra gott.

Jag är mitt uppe i individuella samtal med förvaltningscheferna och direktörerna. Fokus är hur första halvåret fungerat och vad vi ska fokusera på i höst.

Jag förstärks i min bild att det görs mycket bra men också att vi har viktiga utmaningar. Och den regelbundne läsaren känner dom – arbetslösheten, bostadsbyggandet, känslan av social oro, utbyggnad av vård och omsorgsboenden, förskolor och skolor, miljö- och energismarta lösningar, kommunikationer, rekrytera medarbetare och förbättra arbetsmiljön.

Vi är mitt uppe i arbetet med att bilda Region Sörmland. I praktiken handlar det om att landstinget, kollektivtrafikmyndigheten och Regionförbundet går samman i en organisation.

På pappret ett enkelt penndrag men svårare och mer komplext i verkligheten. Uppdrag och politiska styrformer behöver tydliggöras, relationerna mellan kommunerna och regionens institutioner behöver synliggöras. Det är också en del av demokratin.

Den här veckan avtackade vi två av mina närmaste medarbetare.

Vår näringslivsdirektör Mattias Rossköld flyttar ”hem” till Halmstad. Mattias är ung och har allt framför sig och vem vet…om några år är han tillbaka. Vi önskar Mattias stort lycka till och tack för de här åren.

Samtidigt går Gudrun Nyqvist i pension. Hon är en av dessa serviceinriktade, engagerade och nästan alltid glada personer som Eskilstunas kommunledning omger sig med.

Gudrun har varit samordnare för frågor som rör kommunledningen, representation, internationella besök eller när kommunen agerar mer formellt. Gudrun är en sådan där medarbetare som jag tror att alla organisationer behöver. Stort lycka till med ditt nya liv Gudrun.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Vi skriver GENSE – Gustaf Eriksson NySilverfabrik i Eskilstuna. Ett av alla dessa företag som tillverkat knivar och bestick. 1856 startade Gustaf Eriksson en smedja som sedan skulle utvecklas till ett världsledande företag.

När vi nu tar del av informationen att Gense upphör med sin verksamhet så är det också en epok som går i graven. I någon mening en markör att den klassiska historiska industriproduktionen med rötterna i Renihold Rademachers smedjor är över.

Det sker naturligtvis med viss sorg i hjärtat då vi vet vad den tiden betytt för vår stad. Samtidigt så är det också en naturlig utveckling. Det som tidigare var en viktig ingrediens i varje hem och en slags symbol för hushållets status – knivar och bestick av bästa märke – är idag förbruksmaterial.

Så kanske vi ändock inte ska gråta över Gense utan tacka Gustaf och hans familj och alla medarbetare som bidragit under mer än hundra år.

Samtidigt som vi tackar alla dessa smeder, mästare, gesäller, ingenjörer och konstruktörer, fabriks- och industriarbetare för att de tog vår stad framåt.

Nu får EKA-knivar och vår vapensmed Jan Peter Hammar i Rademachersmedjorna hålla ställningarna och påminna oss om vår stolta tradition.

Kanske det också är en stark symbolisk händelse att Gense gjort sitt samtidigt som ett av världens ledande e-företag Amazon etablerar sig i Eskilstuna.

Så bygger man också en modern stad. Stolthet över vår historia men blicken riktad framåt.

På hemmaplan
Midsommar är starten för sommaren. Även om det inte är dags för ledighet för familjen än så är det en stark markör att sommaren är i antågande.

Jag behöver öka antalet mil på cykeln om jag ska vara väl förberedd inför Cykelvasan. Känner att jag är lite slarvig och tror mig klara det lätt i år…

Annars lyssnar jag på Jason Isbell. En sådan där amerikansk folkrockare som passar mig.

Ha en bra midsommarhelg!

 

 

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier