Skrivet av: Pär Eriksson | november 2, 2017

Veckan som gått – w 44

På jobbet
Oktober skiftar till november och vi pratar höstens själva epicentrum.

Jag gillar hösten – inte bara för att det är vackert i naturen eller att klarblå himmel växlas med regn och rusk – utan också för att det är ”görandemånader”.

Det ska hända mycket på kort tid under hösten. Mål och uppdrag skall förverkligas, ambitioner och löften skall bli till verklighet.

Regionfrågan, kompletterande årsplan med budget, visionsarbetet, plan för digitalisering, analys av medarbetarundersökningen, minskade ohälsotal, rekryteringar, byggandet av bostäder, äldreboenden och förskolor…är sådana övergripande frågor.

Den här veckan träffade vi Studentkårsstyrelsen för Mälardalens högskola. Det här är viktiga möten. Det är ett sätt för studenterna att uttrycka sina förväntningar på Eskilstuna och också ett sätt för oss att skapa goda relationer med studenterna. I många fall blivande medarbetare eller anställda i Eskilstunas näringsliv.

Jag var  inbjuden till att informera om vårt samarbete 4-Mälarstäder i Strängnäs kommunfullmäktige. Det är viktigt och stort. Strängnäs har ett bra driv i det här arbetet och jag tror att min insats vsr mer att förstärka och ge röst och en bild i egenskap av att ha varit med från starten.

Strängnäs och Eskilstuna är historiskt förbundna med varandra och min bild är att vi alltid gillat varandra men kanske existerat var och en för sig. Industristaden granne med regements- och stiftstaden.

När vi nu skriver 2017 behöver vi varandra än mer.

Den här veckan var det dags för kommunstyrelsens arbetsutskott. Och dagordningen fylldes av viktiga och spännande frågor. Kompletterande årsplan 2018, upplåning, internkontroll, policy för jämlik hälsa och social hållbarhet, samlad måltidsorganisation, utveckling av Sundbyholm, fastighetsförsäljningar, nya kriterier för tilläggsbelopp inom skolan, ett antal motioner och medborgarförslag, vision 2030 samt företagsbesök.

Som om vi hade att göra…och bakom det här finns åtskilliga timmar av kloka och resonerande tjänstemän som skriver och tänker, lyssnar och föreslår inför att politiken ger sin syn, lägger sin bild och också beslutar.

Demokrati när den är som bäst.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
2017 verkar vara ett högtidsår.

Inte bara att vi celebrerar Torshällas 700 år utan också att Sörmlands Fotbollsförbund fyller 100 år. Det är mäktigt att det spelats fotboll i vårt län och vår kommun så länge. Minns jag rätt så bildades IFK Eskilstuna 1897 och City 1907. Det imponerar.

Som om inte det räcker så firar Eskilstuna Fabriksföreningen 170 år. Nu pratar vi allvar…170 år. Det bekräftar Eskilstuna som en producerande och tillverkande stad. Och viktigt – Fabriksföreningen har inte en museal agenda utan står mitt i utvecklingen vad gäller automatisering, digitalisering, innovation, smart specialisering, 3-D och affärsutveckling.


Interiör från den tänkta nya högskolan – precis här har vi Eskilstunabor badat

Vi får inte glömma Mälardalens högskola som fyller 40 år just i år. Kanske den viktigaste aktören i att skapa energi och utveckling i Eskilstuna. Deras betydelse går inte att underskatta. Mdh är liktydigt med Eskilstunas framtid.

Och till det har vi ett antal organisationer och föreningar – politiska och religiösa – som celebererar sitt bildande just i år.

Jag skriver de här raderna med stor respekt. Det här är också en del av berättelsen om vår stad, dess historia och dess framtid.

Alla dessa – och ursäkta de jag glömt – är värda stor respekt. Ni är viktiga.

Så bygger man moderna städer. Genom att blicka både framåt och bakåt.

På hemmaplan
Om allt funkar så blir det fjällbesök med yngsta barnbarnet. Stockholmsbarnbarnet berättar att hon spelar teater. Blir glad och konstaterar att hon tar vid från min tonårstid.

Det verkar som att hustrun får som hon vill. Ett litet ute-spa-badkar verkar vara på gång i det Erikssonska hemmet.

Annars lyssnar jag på amerikanskan Kim Register och hennes band Loamlands. Hade jag ett liv till skulle jag vilja spela bas i hennes band.

Ha en bra helg!

Annonser

”Kullerstensgatorna i Gamla Staden, Parken Zoo och hem till Sveriges största rockband. Eskilstuna är lätt att älska.

Vi vill vara med och utveckla allt som är bra med Eskilstuna, till något som vi ännu inte kan sätta ord på.

Vi kan bidra med moderna hem, spännande arkitektur och lösningar för en hållbar framtid.

Men det är du och alla andra Eskilstunabor som gör den här staden unik och fyller den med liv. Tack för att vi får vara en del av det.”

Det är fastighetsbolaget Magnolia som saluför sin syn och sitt intresse för Eskilstuna.

Jag har sällan mött det här tilltalet. Det är nästan poetiskt och ett nytt sätt att prata om staden. Det känns modernt och deras entusiasm smittar.

Att prata väl om sin stad
En av mina Fb-vänner skrev i ett meningsutbyte om Eskilstunas utveckling att hans generation var nog den sista som pratade illa om sin egen stad.

Om jag minns rätt är min vän 1980-talist.

Hans ord grep tag i mig. Jag tror nämligen att han satte fingret på en oerhört viktig fråga – hur pratar vi om varandra och om vår stad.

Jag försöker tänka tillbaka till min egen uppväxt under 1950- och 1960-talen. Jag kan inte minnas att mina föräldrar och deras vänner pratade illa om Eskilstuna. Tvärtom skildrade de en plats de flyttat till och som skänkt dom ett nytt liv, familj och vänner.

Jag kan inte minnas att mina lärare, mina fotbollstränare eller kompisar pratade illa om Eskilstuna.

Kanske det var en tid då man inte reflekterade så mycket över tingens ordning. Livet var som det var. Men jag kan ändå förnimma den där stoltheten som låg och grodde hos oss barn och våra föräldrar.

Årets stad som blev till en krisernas stad
Lite symboliskt utnämns Eskilstuna till Årets Stad 1973. Det var tidningen Expressen som pekade ut en stad i Sverige där framtidsoptimismen grodde, våra pappor hade jobb och våra mammor var på väg ut i arbetslivet. Det formligen rök ur skorstenarna.

Och det var inte så konstigt. Den här staden har producerat i 400 år. Den har varit världsledande under 1800- och stora delar av 1900-talet.

Och så kommer då 1960- och 1970-talskrisen i stålverks-, varvs- och tekoindustrin. Som följs av 1980-talets metallindustrikris.

Eskilstuna – likt många andra industriorter – tappade arbetstillfällen och med det befolkning. För vår del handlade det om ca 10 000 jobb och ca 6-7000 invånare.

I den kontexten växer oron, alkoholmissbruk och sociala problem. Framtidsoptimismen minskar.

Så kanske det då inte är så konstigt att man pratade illa om varandra, om våra företag, om vår kommun och vår stad.

För någon är väl skyldig?

Alla vi Eskilstunabor måste på djupet förstå att kriser likt metallkrisen är strukturell. Den handlar inte om att vi var dåliga eller att våra företag inte dög. Inte ens att kommunen som organisation var dålig.

Nya möjligheter
Ur kriser växer alltid nya förhållanden, nya möjligheter. Så också för vår stad.

30-40 år senare står vi i ett nytt läge. Även om arbetslösheten alltjämt är hög så etablerar sig nya företag och nya branscher.

Nya människor flyttar in och ytterligare några återvänder. En ny tid väntar.

Gamla strukturer ersätts med nya. Såväl i företags- som kommunledningar. Nya idrottsföreningar kliver fram och tar en ny position.

Nya budskap om vikten av kommunikationer, regionsamarbete, högskola, bildning och utbildning hörs i samtalet. Hållbarhet, miljö- och klimatansvar blir den nya tidens avgörande frågor.

Nya bostäder, sporthallar och badhus byggs. Gamla slitna torg och gågator ersätts av den nya tidens arkitektur och gestaltning. En vacker å synliggörs.

Samtidigt ställs nya frågor och nya problem kommer upp till ytan. Grov organiserad kriminalitet, gängkultur, droger, våld, bränder, religiös och politisk extremism.

En ny attityd
Läsaren behöver inte dela min skissade bild men jag menar att i den här tiden, i det här sammanhanget så finns inte tid till att prata illa om varandra eller prata illa om sin stad.

Tvärtom krävs en sjusärdeles attityd att snarare prata väl om varandra, uppmuntra och vattna det som växer.

Att hata, hota, agera oförsonligt eller ironisera tillhör det gamla sättet att förhålla sig.

Den nya tiden lyfter snarare fram ord som tillsammans, äkthet, värme, eftertänksamhet och vikten av att kroka arm.

Detta utan att vi blir flata eller okritiska. Tvärtom. I ett gott samtals- och samhällsklimat tål vi att vi tänker olika och ser på världen och vår stad med olika ögon. I bästa fall berikar det och bidrar till utveckling.

Men hatet och raljerandet – som det ibland uttrycks på sociala medier – bidrar inte. Det skänker i bästa fall en stunds själslig lindring för den som hackar på andra, på våra idrottsföreningar, på våra företag, på vår kommun eller på vår stad.

Samtidigt ser jag en förändring. Apropå min Fb-vän…jag ser att de som misstänkliggör får allt färre ”likes”. Deras tid är i någon mening över. Allt färre blir intresserade och framförallt ger det sättet att tänka om livet och samhället sällan någon kraft eller glädje.

Deras syn på livet och samhället är förlegat.

Jag noterar också att det blir allt färre oförsonliga insändare i lokala media och mer av konstruktiv och berättigad kritik.

I de bästa av världar ett tecken på att det civiliserade och bildade samtalet återupprättas i en värld där ”fake-news”, gapighet och hat mot framförallt kvinnor och ”dom andra” blivit vardag.

En ny ljudbild
Min kollega och kulturprofilen Rocco Gustafsson brukar svara på frågan om när nästa Kent kommer till Eskilstuna med orden;

”Jag hoppas att det aldrig mer kommer att uppstå ett Kent. De var uttryck för en tid då Eskilstuna genomgick sin kris.”

Jag tror att Rocco har rätt. Det är en ny tid, en ny ljudbild som växer fram. Inte bara i replokalerna och på musikscenerna utan också i stadshuset, bland företagen, i våra idrottsföreningar och organisationer.

”…men det är du och alla andra Eskilstunabor som gör den här staden unik och fyller den med liv”

Magnolia goes poetry. Jo då deras kommunikationsansvarige har rötterna i den här staden.

Så enkelt. Så naturligt. Så hoppingivande.

Tack Magnolia, Rocco och min Fb-vän att ni fick mig att inse det.

Ha en bra vecka!

Skrivet av: Pär Eriksson | oktober 26, 2017

Veckan som gått – w 43

På jobbet
358 är en respektfull ålder.

1659 den 25 oktober mottog Eskilstunabona erkännandet att vi var en stad. Det var Carl X Gustaf som gav oss de så viktiga stadsprivilegierna.

Sedan dess har vi varit en stad – eller rättare sagt två om vi också räknar Torshälla stad. Det är en häftig känsla och med stor sannolikhet så lever och finns våra städer i flera hundra, ja kanske tusen år framöver.

Det betyder att vi som lever här och nu har ett ansvar. Vi har den här staden till låns. Den är inte vår. Vi kan inte behandla den som vi vill, prata illa om den eller förstöra den. Staden är sig själv och kräver respekt.

Tack kära stad för att du gett hundratusentals människor som alla kallat sig Eskilstuna- och Torshällabor plats i den här staden.

Något visst är det med Eskilstuna. Den här veckan blev jag påmind om det. Vi har besök av kommunledningarna från Kristinehamn och Karlshamn. Och Lidköping toppar med att komma hit på besök med mer än 200 chefer.

Det intressanta är att dessa tre kommuner kommer för att de vill hämta inspiration i hur vi byggt och moderniserat vår stad. Den vill veta hur vi tänker kring hållbarhet och miljötänkande där de upplever att vi ligger långt framme.

Och de vill veta mer om hur vi utvecklat ledar- och medarbetarskapet.

Ibland behöver man några som ser på oss utifrån och också klarifierar att vi gör ett bra jobb. Att vi är någon att räkna med.

Den här veckan samlades mer än femtio olika byggföretag och koncerner för att både informera sig och göra sig bekanta med Eskilstuna. Det byggs som aldrig förr och de närmast åren har vi en stort utmaning vad gäller förskolor, äldre- och omsorgsboenden.

Det här är ett tecken att Eskilstuna är intressant. Vi håller på att bli en del av Mälardalen- och Stockholmsregionen på allvar.

Jag gav en bred bild av vår stads utveckling och ville locka dom att vara en del av vår framtid. Hur ser Eskilstuna ut 2030?

Den här veckan hade koncernledningsgruppen sitt månadsmöte. På agendan stod bl a genomgång av läget i våra verksamheter, ekonomi och medarbetarundersökningen. Vi diskuterade Vision 2030 och hur vi formar en gemensam idé om vårt kommunikationsarbete. Och så är det dags för lönerevision 2018.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Den här veckan har vi besök av den finländske ambassadören Matti Anttonen. Han är nytillträdd sedan i början av året och är nu ute på en besöksrunda i sitt nya uppdrag.

Det är naturligtvis helt rätt att besöka Eskilstuna och Torshälla. Vi är en kommun med starka influenser från Finland. Under 1950-1960-talet kom många unga finländare hit för att jobba. Arbetsmarknaden var tuffare i Finland och jobben fanns bl a på många av vår industriorter.

Jag minns själv ett tidigt 1970-tal som ung och första jobbet på Volvo BM efter gymnasiet. Mitt minne är att det pratades både svenska, finska och serbokratiska på skiftet.

Det är också så vi ska minnas den stora finländska invandringen och skicka ett stort tack till att både enskilda och familjer som kom för att arbeta i vår stad.

Ca 16%  av vår befolkning har sitt rotsystem i Finland. Det gör oss till en hyfsat stor Finlands stad.

2017 är ett speciellt år. Finland skriver 100 år av självständighet. Från att ha varit en del av Sverige (1157-1809) och sedemera en del av det ryska storfurstendömet (1809-1917) blev man ett självständigt land efter den ryska oktoberrevolutionen den 6 december 1917.

Det är viktigt att vi påminner oss om den här historien och förstår hur viktiga den finländska befolkningen är för Eskilstuna och Torshälla.

Jag kände mig också stolt över att vi kunde berätta om det arbete och de verksamheter vi har som direkt har en finländsk anknytning.

Så bygger man också moderna städer. I respekt och dialog.

På hemmaplan
Jag är ingen Spa eller badtunne-kille – än…men hustrun är rolig – nu ska det installeras ett ute-spa. Vi får se hur det går.

På skivtallriken snurrar Bille the Vision and the Dancers. Ett Malmöband som jag missat under mer än tio år. Reparerar nu skadan.

Ha en bra helg!

Skrivet av: Pär Eriksson | oktober 22, 2017

Om bilder på väggar, livets rytm och vikten av förebilder

Om jag skriver Sarah Sjöström, Linnea Claeson eller Kosovare Asslani så tror jag att ni tänker på tre framgångsrika idrottsprofiler.


Bilden tagen från en reklamkampanj för ett varumärke för idrottskläder

Men jag tror också att ni tänker att det är tre starka unga kvinnor som är förebilder för flera tusen andra unga tjejer.

Det har inte alltid varit så. Med all respekt för alla bra manliga idrottare som genom åren inte bara varit framgångsrika utan också varit goda vuxna förebilder för både killar och tjejer.

Men unga tjejer har i någon mån varit hänvisade till manliga idrottare att se upp till.

Än tydligare har det kanske varit inom populärkulturen. Manliga rockare och poppare, pojkband och manliga soloartister.

Det var därför Madonna var så viktig på 1980-talet och Spice Girls på 1990-talet. De satte en ny agenda, en ny tid där tjejer skildrades som självständiga och tuffa. Några andra att se upp till än den gängse normen.

Att kunna identifiera sig
Jag tänker på mina egna 8-åriga barnbarn och deras kompisar och ser att de nu på ett annat sätt än deras mammor, mormor och farmor har några att ta spjärn mot, några att mäta sig med.

Jag ser det inom idrotten och jag ser det inom kulturen. Kvinnoidrotten har fått ett annat genomslag i media, de syns och de hörs på ett annat sätt än för bara tio år sedan.

Fråga oss Eskilstunabor som bär United, nästan ett helt gymnastiklandslag och en av världens bästa kvinnliga golfare i våra hjärtan.

För att inte prata om alla nya kvinnliga pop, soul och hip-hopartister som intar scenen. Linda Pira, Tove Lo, Silvana Imam, Rawda, Sabina Ddumba och Zara Larsson.

Vi ser det också inom media, näringslivet, teatern, filmen, konsten, litteraturen, politiken och ledarskapet.

Det här är viktigt. Inte därför att de manliga förebilderna på något sätt är dåliga eller att inte fyller sin roll.

Men min erfarenhet är att unga tjejer också måste få hitta sina ”role-model” bland sina egna. För att utvecklas, för att bli den potential de är ämnade att vara, för att förverkliga sina framtidsdrömmar.

Egentligen är det en enkel logik som också gäller oss vuxna. Vi hittar inspiration och föredömen hos människor som vi ser upp till och vill efterlikna. Detta oaktat ålder, bakgrund och kön.

Och ändå bakom det behöver vi också söka föredömen som vi kan hitta inspiration av i vår egen grupp, i vår egen identitet. Någon som jag känner igen mig in. Någon som skulle kunna vara jag. Någon som jag skulle vilja vara.

Vi är alla föredömen
Att vara ett föredöme är en svår roll. Kanske vi blir rädda och tänker – inte klarar jag av att vara ett föredöme. Snart ramlar jag ner från pidestalen jag satts upp på och fallet blir tung. I värsta fall med besvikelse som följd.

Och så är det nog. Det är en krävande roll. Samtidigt ger den utveckling och tvingar oss att tänka efter hur vi lever, vad vi säger, vilka värderingar vi ger uttryck för, hur vi gestaltar oss själva inför varandra.

Men – och här kommer min poäng – det vardagliga föredömet för våra barn och ungdomar är vare sig idrottsstjärnorna eller musikartisterna.

Det vardagliga föredömet är du och jag i vår roll som vuxna i det vanliga livet. Lärararen, fritidsledaren, föreningsledaren, fotbollstränaren.

Som föräldrar, far- och morföräldrar är vi vardagliga föredömen dygnet runt, året runt. Så tufft är det. Våra barn har inte levt livet. De vet inte hur det går till.

De har bara ett sätt att lära – att titta på oss som varit med lite längre.

Och valet är ibland tufft. Gängledaren eller fritidsledaren. Den kriminelle eller läraren.

Mobbaren eller fotbollstränaren. Hataren eller storasyster. Extremisten eller mamma och pappa.

Fifflaren och svartjobbaren eller bäste kompisen.

Det finns ingen annan väg. Vi alla söker föredömen och samtidigt är vi föredömen vare sig vi vill eller inte.

Det är ett av människans gissel. Vi lever inte bara för oss själva utan vi sätter standaren, värderingarna i våra egna liv och andras.

Med all respekt för samhället, politiker, kommun, polis, skola, socialtjänst…de är oerhört viktiga. Men livets rytm är du och jag.

Jag blir så glad när jag tittar på mina barnbarns tapetserade rum. Där hänger Olivia Schough och hela United. Inte Manchester United eller Barcelona.

Där hänger bilder på Laleh och Dolly Style. Inte de klassiska pojkbanden.

Och..skönjer jag inte en liten bild av mormor och farmor…

Det finns en hoppfullhet.

Ha en bra vecka!

Skrivet av: Pär Eriksson | oktober 19, 2017

Veckan som gått – w 42

På jobbet
Eskilstunas stadskärna blir allt finare.

Den här veckan invigdes utsmyckningen av den uppsnyggade gågatan. Barns teckningar som gjorts om till bestående bronsplattor samsas med Eskilstunafödde konstnären Knutte Westers fina ”Jag är en liten grön planta”.

Det finns en stark symbolik i skulpturen och den passar så väl in i en stad som vill sina barn så gott och en konstnär som vuxit upp just här.

Tack för ditt bidrag Knutte.

Den här veckan var det dags för introduktionsträff för nya medarbetare.

Det slår mig att de verkar vara fler vid varje tillfälle och de verkar också bli yngre och yngre.

Det senare är kanske mer en reflektion från en äldre mans utkikspunkt. 1980-talisterna har tagit överhanden, nu kommer 1990-talisterna starkt och det står inte på förrän vi anställer den första som är född i det nya seklet. Ok några år till tar det.

Och då betyder alla 1950-, 60- och 70-talister så mycket med sin erfarenhet. Välkomna hela gänget!

Den här veckan är det dags för budgetberedning 2018. Men är inte budgeten antagen av kommunfullmäktige i juni frågar sig den kunnige och påläste läsaren.

Men om jag får ägna mig åt lite kommunal folkbildning så har politiken en möjlighet att komplettera budgeten 2018. Nya förhållanden och nya nationella beslut kan ha tagits under hösten.

Det är det som vi nu går igenom med respektive nämnd/förvaltning och styrelse/bolag.

Alltid bra dagar. Det känns att Eskilstuna är ett välskött fögderi.

Noterar att World Economic Forums film om vårt ReTuna nu har över 9 miljoner visningar. Helt fantastiskt och stärker att Eskilstuna är att räkna med när vi gör något vi tror på tillsammans.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Vår stadsbild förändras nästan dag för dag.

En fin helgpromenad är att börja vid Centralstationen och känna in att det här är själva kommunikationsnavet i vår stad.

Innan Svelandsbanan pendlade ca 1500 personer in och ut ur Eskilstuna varje arbetsdag. När vi skriver snart 20 år senare så är det mellan 6500-7000 pendlare via järnväg, buss eller bli. Det skapar en ny stad.

Om något, några år ligger här en nytt Resecentrum och binder ihop Nyfors med centrum på ett nytt sätt.

Fortsätt längs järnvägen ner mot Rinmansskolan. Snart lämnar Mälardalens högskola lokalerna på höger sida kanske till förmån för en skola och/eller lokaler för näringslivet.

Fortsätt längs järnvägsspåren och här gissar jag att du sällan vandrat. Ett tidigare nästan spöklikt område som likt en kyrkogård varit fyllt av gamla järnvägslok. Detta skrivet med stor respekt för de företag som också hållit igång verksamhet här under många år.

Här ser du konturerna på Eskilstunas nya tågdepå. En lång och imponerande byggnad där Mälardalstågen skall servas och underhållas.

På höger sida ser du Sveriges modernaste myndighetslokaler. Glana in genom fönstren så möter du Energimyndighetens häftiga lokaler i Bröderna Söderbergs gamla gjuteri.

Granngårds kommer det inom något år att förhoppningsvis ligga det vi kallar Energicentrum. Ett samarbete mellan Energimyndigheten, högskolan och vår egen kommun.


Foto: Anders Nilsson – Eskilstuna Kuriren

Gena genom en del av Eskilstunas industrihistoria och du ser klassiska ASSA längre fram till vänster. I området du nu passerar ligger ett antal småföretag och viktiga kundtjänstföretaget Transcom som nu kommer att växa med ytterligare medarbetare.

Går du över Kungsgatan ser du tendenserna till det nya Väster. Här växer det nya Eskilstuna. Ta ett välförtjänt kaffestopp på fina Amaranten som är granne med Willys. I ögonvrån anar du Profeel. Ett annat företag som växer starkt inom reklam och evenemangsbranschen.

Gå över nya bron och du är inne i Munktellstaden. Nytt bad, ny arena och nya bostäder var du än tittar. På gamla BM:s gjuteri växer nu nya och moderna bostäder fram.

Oaktat om du gör den här vandringen i verkligheten eller gått med mig i den här texten så går du mitt i det nya Eskilstuna. Det är så läckert. Det är så kul att få vara en del av den här utvecklingen.

På hemmaplan
Verkade som att jag tog hem Manchester allas virus och fick en Quadrupel Helix med huvudvärk och feber, förkylning, hals- och ögoninfektion i ett slag. Efter några dagars sömn och vila så vann kroppens immunförsvar igen. Skönt att de går att lita på.

Fotbollen i slutfas. United ser ut att bli topp-3 igen. Bra tycker jag. Svaret på AFC har vi inte riktig än mer än att vi vet att det krävs mer än ett under för att de ska klara sig kvar. Men kul har det varit på Tunavallen i år.

Tycker att det är bra att kampanjen #metoo på sociala medier sätter ljuset på mäns sexuella övergrepp och beteenden. En diskussion som kan bli något bra. En ny modern mansroll växer förhoppningsvis fram. Bra att den unga generationens kvinnor och män, killar och tjejer sätter en ny agenda.

Annars lyssnar jag på klassiska Brooklyn-singer-songwritern Carole King från 1970-talet. Så bra musik det gjordes. Och hon fortsätter att ge ut skivor.

Ha en bra helg!

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier