Skrivet av: Pär Eriksson | maj 11, 2017

Veckan som gått -w 19

På jobbet
Den regelbundne läsaren noterar att jag ständigt återkommer till frågan om vikten av jobb.

Det är särskilt viktigt för en stad som Eskilstuna som har rotsystemet i produktionen, i industrin.

När vi förlorade nästan 10 000 arbetstillfällen på 1980- och 1990-talen så var det uttryck för en strukturell kris. Inte att det var fel på Eskilstuna eller oss som bor här. Min erfarenhet är att vi behöver erövra den insikten än mer.

Att ta sig igenom en strukturkris tar nästan 30 år. Ibland ännu längre. Fråga Manchester eller Liverpool, Norrköping och Sundsvall, Göteborg eller Malmö.

Min bedömning är att vi är i slutet av den där 30-årsperioden.

Och de strategiskt övergripande frågorna har handlat om vikten av utbildning och högskolans betydelse. Det handlar om kommunikationer. Förmågan att ta sig runt i Mälardalen. Till Västerås, till Södertälje och Stockholm.

Detta samtidigt som vi bygger en ny och estetiskt vacker stad som präglas av öppenhet och miljötänkande.

Det är det här en kommunledning håller på med på dagarna – bygger stad.

Och jag ser i min egen almanacka att mötena, träffarna, diskussionerna handlar om det här. Hur vi utvecklar Eskilstuna än mer.

Den här veckan hade vi ett bra möte där vi just gick igenom arbetslösheten sett ur ett 5-1o-års perspektiv. Vi gick igenom alla de nya etableringarna som är på gång. Känner hoppfullhet.

Dels har vi ett internt arbete som försöker stärka alla våra olika förvaltningar och bolag kring uppdraget att skapa förutsättningar för fler jobb. Dels träffas vi i något som vi kallar Näringslivskommittén där Mälardalens högskola, Fabriksföreningen, Företagarna, Handelskammaren och Eskilstuna Innerstad ingår tillsammans med oss i kommunen. Ett mycket bra och viktigt samarbete.

På samma tema träffas vi i veckan kring något som kallas Affärsplan Eskilstuna. Det är ett konkret arbete där alla aktörer ingår som vill bidra till Eskilstuna utveckling vad gäller arbetstillfällen och jobb. Jag är särskilt nöjd med att näringslivet är drivmotor. Långt från budskapet att det där får kommunen fixa. Det är tillsammans som är kodordet.

Internt är vi mitt uppe i budgetarbetet 2018. När man som jag jobbat några år så är man väl inspelad i den här processen. Och samtidigt är det både intressant och fascinerande att delta i ett arbete som är så viktigt för hela Eskilstuna.

Vi tjänstemän tar fram de ekonomiska förutsättningarna, speglar ny lagstiftning, analyserar tillväxt och utveckling. Detta samtidigt som de folkvalda politikerna sätt sin agenda och riktning för vilka samhällsfrågor som är viktigast.

Som kommundirektör måste man naturligtvis gilla det här sättet att arbeta. För mig är det också en vital del av den kommunala demokratin.

Den här veckan ska jag också hinna med att träffa mer än hundra kommunala chefer från Lidköping. De har ”adopterat” vår styrmodell och vill nu ha lite mer ledarskap och filosofi kring hur man styr en kommun. I höst kommer sedan hela Lidköpingsgruppen och besöker våra verksamheter.

Jag gillar sådant här samarbete. Det är också ett sätt att utveckla en kommun.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Vi står mitt uppe i arbetet med att bilda Region Sörmland.

Kanske ingen kioskvältare för allmänheten men en stor och viktig fråga för en kommun.

Idag finns det tre viktiga organisationer som har ett uppdrag att verka i hela Sörmland. Regionförbundet, landstinget och Kollektivtrafikmyndigheten.

Idén är att slå samman dessa eftersom de också i många frågor har ett gemensamt uppdrag.

Min bedömning är att det här är bra för Eskilstuna och Sörmland.

Samtidigt måste vi tänka att regionkartorna ritas om. Med all respekt för länsgränserna och vårt fina Sörmland men vi blir mer och mer Mälardalsbor och en del av Stockholm. Vi samarbetar mer och mer med Västerås, Strängnäs och Enköping.

Nyköping, Oxelösund och Katrineholm stärker sitt samarbete med Norrköping. Vingåker ligger granngårds till Örebro. Trosa och Gnesta känner sig mer och mer som en del av Stockholm.

Det gäller att förstå de här flödena och förändringarna. Min bild är att vi har en hög förståelse bland politiker och tjänstemän om den här utvecklingen. Samtidigt behöver vi bli bättre på att kommunicera och berätta om det här för Eskilstunaborna.

Vi är en del av Sörmland men vi blir mer och mer Mälardalsbor.

På hemmaplan
Förra helgen besökte jag Lagersbergsdagen. Och jag blev verkligen glad för alla barn, ungdomar och familjers skull. Samtidigt såg jag med egna ögon hur vi samarbetar mer och mer inom den kommunala organisationen. Ung Fritid krokar arm med skolan, Kommunfastigheter samarbetar nära socialtjänsten.

Med på dagen var också Räddningstjänsten med ett eget fotbollslag. Jag blir så glad för deras inställning och attityd. Med var också Eskilstuna Direkt som presenterade sin verksamhet. Det här är när en kommun är som bäst. Med människorna. Tillsammans.

Det här helgen är det dags för den årliga Eurovision. Och för 40:e året…träffar vi bästa kompisar från Örebro för att rösta…och umgås. Snacka om tradition.

Annars lyssnar jag på Wild Reeds. En trio som jämförs med Dolly Parton, Linda Ronstadt och Emmylou Harris. Kanske något överdrivet men riktigt bra…

Ha en bra helg!

 

Jag har genom åren haft förmånen att arbeta med och träffa många ungdomar.

Under 1980-talet som socialarbetare, under 1990- och 2000-talen som ansvarig för den kommunala skolan, fritidsgårdarna och socialtjänsten och nu som kommundirektör.

Jag har mött hundratals ungdomar – kanske kan jag skriva tusentals – i olika samtal om livet, skolan, föräldrar, fotboll och kärlek. Det som slår mig är att nästan alla verkar längta efter att få prata allvar, att få prata om det som betyder något.

Med all respekt för oss i våra roller som föräldrar, far- och morföräldrar, lärare, fritidsledare, tränare och körledare – men det är som att vi ibland har svårt att prata med våra tonåringar. Kanske vi förmår ställa frågorna men är inte tillräckligt uppmärksamma på svaren.

En del av det är förståeligt. Att vara tonåring eller att ha en tonåring nära sig är svårt. Det är något som värker att vara ung. Osäkerhet blandas med tvärsäkerhet. Det lilla barnet finns också i tonåringen, precis som den unga kvinnan och mannen finns någonstans i slumrande.

Att förstå våra ungdomar
Min livserfarenhet är att vi måste förstå det här. Det är inte alltid enkelt som förälder eller lärare. Man lever med vardagen så starkt inpå sig. Kanske upplever vi oss stressade eller att vi saknar tillräckliga resurser eller kunskap. Fokuset blir på något annat än oss själva.

Under alla mina år i samtal med ungdomar så har jag alltid haft en stående fråga – en slags gyllene fråga som ofta öppnar upp ett samtal. Detta oaktat om jag suttit med nedknarkade ungdomar, skoltrötta elever, fotbollsungdomar eller välmotiverade tonåringar.

– Vad gör du om tio år…

– Vad menar du…

– Vad bär du på för framtidsdrömmar…

– Okey… du är den förste som frågat mig…

För ett antal år sedan var jag ansvarig för den skolverksamhet som tog emot nyanlända barn och ungdomar. Jag minns särskilt ett besök i en klass med ett antal 12-14-åringar.

Det var knappt att de psykologiskt hunnit landat i sitt nya land och sin nya stad. Det var knappt att de fångat vilken kultur och vilka värderingar, vilka spelregler som gällde. Men de satt där i sina skolbänkar och läste svenska och löste mattetal.

Jag minns att både jag och dom var lite blyga inför situationen. Vad hade vi att säga varandra?

– Vad gör ni om tio år…vad är era framtidsdrömmar?

Och plötsligt förvandlades den upplevda tystnaden till ett sorl och vinkande armar.

Och förslagen avlöste varandra där familjebildning blandades med drömmar om att bli snickare, lärare, läkare, ingenjör, jurist och fotbollsproffs. Vi blev sittande hela lektionen.

Jag påmindes om det här samtalet när jag nu i veckan träffade ett gäng Eskilstunaungdomar i åldern 14-16 år.

Samma samtal, samma drömmar.


Det är kanske ett tecken i tiden att norska ungdomsserien Skam är så populär – den handlar om livet och hur det är att vara ung i det nya samhället. Det är på allvar. Precis som ”Bullen” var på 1990-talet.

En tid som kräver att vi lyssnar
Den kritiske läsaren tycker kanske att jag blir väl filosofisk och psykologisk. Dagens värld och samhälle är fylld av så mycket spänningar. Vi tar del av stök och bråk i våra skolor. Fritidsgårdar tvingas stänga på grund av förstörelse och hot. Unga tjejer känner sig osäkra och rädda för att utsättas för sexuella närmanden.

Statistik talar för att fler ungdomar omhändertas av socialtjänsten. Knarkhandel blandas med kriminalitet och våld.

Detta är också sant. Om detta må vi också samtala, agera och reagera.

Men det är inte huvudströmmen – även om sociala media lätt kan få oss att tro det. Huvudkraften är ungdomars längtan efter att få leva ett bra liv. Att få växa upp tryggt, få vara glad och njuta av livet, klara skolan, utbilda sig, skaffa ett jobb, bli en bra vuxen.

Vem vill gå omkring och hota och hata? Vem orkar?

I den meningen skiljer sig inte dagens tonåringar från när du och jag var unga.

Att hitta människans inre kärna
Min lärdom är också att även de mest hårdföra och extrema längtar efter något annat. Den insikten betyder inte att vi vare sig förstår, negligerar eller förminskar att deras beteende skadar andra eller hotar delar av samhällsgemenskapen.

Men insikten är viktig därför att den förmår skilja på beteendet och människan. I allt arbete med ungdomar måste vi vuxna vara konsekventa mot oacceptabla beteenden och värderingar men öppna mot den enskilda människan.

Och tro mig…jag har arbetat med många ungdomar som förändrat sina liv. Några har jag kontakt med än idag.

Om inte några vuxna – en förälder, en lärare, en tränare, en fritidsledare, en socialarbetare – lyssnat på deras framtidsdrömmar och tagit fram den innersta kärnan i deras mänsklighet – så hade de varit döda eller suttit i fängelse idag. Vilket många också gör.

Vi ska också lyssna på alla de ungdomar – oftast pojkar – som upplever sig som förlorare i dagens värld och samhälle. De oroas över arbetslöshet, främmande eller nya värderingar, känslan av att inte platsa, bli sedda.

Samtidigt som vi är tydliga med var vi står när det gäller värderingar så ställer vi samma fråga – vad är dina framtidsdrömmar?

Och min erfarenhet är att du får ungefär samma svar…jag vill leva ett bra liv.

Vår roll som vuxna är att bli livscoacher eller kalla det sociala grindvakter där vi hjälper och stöttar våra ungdomar att bli vuxna och ta sig igenom den märkliga perioden i livet som vi kallar tonåring. Kanske den både svåraste och härligaste perioden för oss människor.

Vår roll är att ställa frågorna, peka på alternativ, stå upp för grundläggande mänskliga värderingar – och lyssna på deras svar.

Men vandringen måste de göra själva. Så tufft och underbart är det att vara människa.

Vår roll i en kommunal organisation har aldrig varit viktigare.

Så bygger man också moderna städer och samhällen. Och kodordet är det samma – tillsammans.

Förlåt oss kära barn för att vi inte kan erbjuda er en bättre värld än den här just nu. Det kommer att bli bättre. Vi tycker om er.

Ha en bra vecka!

 

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | maj 4, 2017

Veckan som gått – w 18

På jobbet
Vecka läggs till vecka.

Från dag till dag ser vi ingen skillnad. Ända tills det en dag är vår. Sädesärlan visar sig och vi kan ta den första fikastunden ute. Vårt fina Fristadstorg fylls med människor.

Den här veckan har jag besök av ungdomar från Fröslunda.


Bakre raden: Abdinasir och Abdimahad. Främre raden: Balkiis, Zainab, Nasthea och Mahamud.

Det är Kommunfastigheter som tillsammans med Ung Fritid engagerat sk ungdomsambassadörer. Det är tre tjejer och tre killar i åldern 13-17 som utför olika uppdrag och arbetsuppgifter i bostadsområdet. Ungdomarna kommer att arbeta tillsammans med föreningar, företag och kommunala verksamheter i området. Som sitt första uppdrag fick ambassadörerna till exempelvis dela ut resultatet från höstens boendeenkät till alla Kommunfastighets hyresgäster.

Vi kommer att prata om hur en kommun fungerar och de kommer att berätta om sin syn på Eskilstuna, skolan och livet.

Jag uppskattar sådan här initiativ. Det finns så mycket av respekt och gemensamt lärande när en 65-åring möter ett gäng 15-åringar.

Den här veckan tog vi nästa steg i en kommuns inre liv. Vi kallar det årshjulet. Politiker och tjänstemän träffades för att få upp en gemensam bild av läget i alla våra verksamheter och anger också en inriktning för vad som är viktigast 2018.

Hur svårt kan det vara…invänder den otålige. Det är väl bara att ge alla mer pengar? Jag tror att läsaren förstår att det är svårare än så. Det är därför vi har politiker. Det är därför vi har en representativ demokrati med uppgiften att se till helheten. Väga olika intressen och behov.

Den här veckan var jag och min kollega Marita Skog tillsammans med Barn- och utbildningsnämndens ordförande Jari Puustinen inbjuden till Engelska skolan. De fyller en oerhört viktig roll i Fröslunda och jag tror att vi är i ett läge då det är än viktigare att kroka arm mellan kommunen och våra friskolor. Jag noterade att Jari var extra glad att besöka sin gamla skola.

Jag är mån om att hålla mig väl informerad om vad som händer i föreningslivet. För mig är det en oerhört viktig fråga för varje stad som vill utvecklas. Alla är viktiga men jag tror att de flesta är överens med mig om att barn- och ungdomsföreningarna spelar en särskilt viktig roll.


Den här veckan träffar jag Sebastian Melander som representerar den så viktiga gymnastiken. EGF blandar bredd med elit och gör det på ett klokt och väl avvägt sätt. Blir imponerad över både kunnandet och engagemanget och förstår att bakom barren och bommen står inte bara duktiga tränare utan många tusentals timmar av frivilligt engagemang från föräldrar och andra.

Jag tänker också på det när jag läser om Eskilstuna Baskets stora cup förra helgen. 232 lag och mer än 2300 ungdomar. Bra jobbat av klubbchefen Peter Oksman och alla runt klubben.

Och som inte det var nog så fylldes Sundbyholm i helgen av hopptävlingar och hundratals engagerade. Många hästar blir det.

Så bygger man också en stad.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Jag vet inte hur många valborgsmässeldar som brann i helgen i vår närhet.

Hundratals. Allt från de stora arrangemangen i Torshälla, Sundbyholm och Vilsta med flera tusen besökare till de mer lokala.

Jag var själv inbjuden vårtalare till Gillberga-Lista och jag vet att kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson var i trakten kring Öja på väg mot Alberga.

Jimmy och jag pratade om det här. Det är något med den där lokala känslan för sin bygd.

Gillberga-Lista är ett relativt stort geografiskt område och ändå känns det som att de boende känner varandra. Det sätter också fingret på vad som betyder något. Det nära, det lokala. En förskola, skola, möjligheter till kollektivtrafik, att underlätta pendling. Möjligheter att driva jordbruk och företagande.

Och så dessa kyrkor som bär hundraåriga berättelser och för viktiga traditioner vidare. En Gillberga kyrka. En Lista kyrka.

Hembygdsföreningen i bygden som år efter år arrangerar möten och fester och enträget ger ut sina böcker och skrifter om bygdens historia.

Och så dessa idrottsföreningar som i lite motvind ändock står pall och drar till sig nya barn och ungdomar. Gillberga-Lista IF fyller i år imponerande 85 år.

Jag lyfter upp det här för att påminna om hur man bygger samhällen. En kommun och ort är dess helhet. Med all respekt för stadens puls och betydelse. Ett centrums viktiga roll. Men en plats är också dess landsbygd.

Nu berättar jag om Gillberga-Lista men ni vet att jag likväl kunde berätta om Jäder eller Barva, Vallby eller Hällby, Kvicksund eller Näshulta.

På hemmaplan
Hustruns tveksamhet till att utemöblerna kom fram har vänts till optimism. Det första vårfikat är avklarat.

I helgen blir det ett besök på den sk Lagersbergsdagen. En dag fylld av arrangemang, tävlingar och trivsel. Jag gillar sådana här initiativ.

Annars lyssnar jag på Angelina Pavanelli. Direkt från Kvicksund. Så bra, så modernt. Kom ihåg var ni hörde det först.

Ha en bra helg!

 

Jag vet inte hur jag ska uttrycka min respekt och vördnad – kalla det gärna kärlek – till en 40-åring.

I det här sammanhanget är hon ung. Hennes syskon i Uppsala och Lund är flera hundra år gamla. Och även de mer åldersmässigt närmre syskonen i Umeå, Stockholm och Göteborg är äldre.

Jag pratar om Mälardalens högskola som i år fyller hedervärda 40 år. Ett fortfarande ungt men kaxigt lärosäte i den akademiska världen.

Högskolans betydelse för regionen
Jag vet inte om det går att uttrycka den betydelse högskolan spelar för regionen. För sina värdorter Eskilstuna och Västerås. För näringslivet, för offentlig sektor och för våra unga.

Jag tror att läsaren förstår och ser bilden. Två län och två stolta städer som producerat världsledande produkter och varor i hundratals år. Men som också genomgått klassiska strukturkriser med hög arbetslöshet och krav på omställning.

Det är i den kontexten vi ska förstå högskolans betydelse och jag tackar de högre makterna att vi på 1970-talet hade insiktsfulla politiker, företagare och akademiker som förstod hur man bygger samhällen.

För det var inte helt lätt. Det var inte så att insändarsidorna fylldes av krav på en högskola. Det är inte ens säkert att förståelsen nådde de innersta beslutsrummen i företagens styrelserum eller kommunernas stadshus.

Jag skriver inte det i någon anklagande ton utan mer för att skapa förståelse för att stora och viktiga strategiska insikter ofta växer fram succesivt för att till slut landa i breda beslut.

Tack till alla er som i motvind – även om vi inte ska förstora styrkan i den – tog striden för att etablera en högskola i Eskilstuna och Västerås.

Och läser vi på vår historia så vet vi att dåvarande ASEA – som blev ABB – hade en stor roll i skapandet av högskolan. Inledningsvis så var de också med och finansierade lärartjänster.

Stödet och insikterna fanns naturligtvis också hos andra företag – bl a på Volvo i Eskilstuna – och i takt med tiden så blev näringslivet en viktig aktör för högskolans utveckling. Och är så än mer idag.

Likaså spelade de två värdkommunerna en avgörande roll för högskolans tillblivelse. Utvecklingen av högskolan under det 1990-tal jag själv kan överblicka personifieras också av kommunstyrelseordförandena Åke Hillman i Västerås och Hans Ekström i Eskilstuna.

Jag tror att det är viktigt att vi påminner oss om den här berättelsen därför att den ger svaret på varför högskolan är så viktig för den här regionen och de här städerna.

En industriregion, ett antal stolta industristäder på väg att skapa något nytt.

Vikten av vetenskap och forskning
Men en högskola är inte bara dess kommuner eller dess näringslivs framtid. En högskola är garanten för vetenskap och kunskap.

I det läge världen befinner sig just nu är vetenskapen, forskningen och fakta än viktigare. I en mediavärld där det är svårt att skilja på fakta, information, reklam och propaganda så är vetenskapen, bildning och utbildning motkraften.

Den akademiska sfären blir en del i arbetet för demokrati och humanism.I den meningen så är högskolan än viktigare när vi nu snart skriver 2020.

Våra studenter, medarbetare och ledning
Ytterst handlar högskolan om vår framtid och våra ungdomar. Jag är särskilt stolt över Mälardalens högskola och deras förmåga att dra till sig studenter från sk ”studieovana hem”. Enkelt uttryckt Mälardalens högskolan har en förhållandevis hög andel studenter där deras föräldrar själva inte har någon högre utbildning.

Det är inte bara en lek med siffor. För mig är det här att bygga samhällen, att bygga social rättvisa. Att ge alla samma förutsättningar och möjligheter. Hur vi sedan tar emot dessa möjligheter är upp till var och en av oss.

Kanske siffrorna är gamla men den senaste redovisningen jag tog del av berättar också att nästan 60% av alla Eskilstunabor som har en högskoleutbildning har fått den på Mälardalens högskola.

Jag vet inte om vi förstår vad den här 40-åringen betyder för oss.

Jag har haft förmånen att arbeta i Västerås och Eskilstuna i snart 30 år. Ett antal högskolerektorer har passerat. Alla med passion för forskning och utbildning. Alla med drivet att utveckla vår region. Och alla med en öppen hand och invit till samarbete.

Och alla dessa medarbetare – lärare och forskare, administratörer och chefer. Ni är så viktiga och det jag själv sett av nära samarbete är något vi ska vara rädda om.

Det är också det som är högskolans inriktning och devis – den samproducerande skolan. Det kan låta som en kul men till intet förpliktigande deklaration. Men jag som följt högskolan på dess vandring har sett hur de anstränger sig för att hitta konkreta samarbeten med det omgivande samhället. Med näringslivet, med kommunerna, med landstingen och regionen. Detta utan att tappa sin självständighet.

Utveckling sker i motvind
Och vandringen är inte alltid enkel. Och ska kanske heller inte vara det. Den akademiska världen är inte en historiskt naturlig del av våra två industristäderna. Jämför Uppsalas eller Lunds historia.

Jag förstår att invånarna som kanske inte har den dagliga insynen i högskolans värld kan höja på ögonbrynen och fråga sig vad det är för märkvärdigt med en högskola.

Utan att dra för stora växlar på mina erfarenheter men det fanns också ett motstånd när högskolan skulle bygga ut i Västerås.

Nu bygger högskolan ett nytt Campus i Eskilstuna. Det gamla fina badhuset från 1933 och vår klassiska Sporthall från 1955 får ge vika för något nytt.

Men min lärdom i livet är att strategiska och viktiga utvecklingssteg ofta tas i motvind. Det är nästan lagbundet.

Men det är också i motvind pappersdrakar stiger. Det är därför vi har politiker. Personer med passion, en riktning och ett mod att fatta beslut som påverkar samhällen i hundraårsperspektiv. Det är därför vi har ett politiskt representativt system. Vi begär att några ska se lite längre än vad var och en av oss gör. Att se till helheten bortom vårt eget kvarter.

Vi krokar arm för ett universitet
I år firar Mälardalens högskola 40 år. Jag påminner gärna läsaren än en gång. Från gamla Zimmermanska skolan och de första trevande lektionerna i Västerås. Från ett 70-tal anställda till dagens 900 medarbetare. Från blygsamma 500 studenter till dagens 15 000. Från namnet Högskolan i Eskilstuna/Västerås till det mer klockrena Mälardalens högskola.

Från en utspridd högskola på flera platser till en ny och modern högskola granngårds med Rademachersmedjorna som en del av Eskilstunas stolta historia.

Eskilstuna och Västerås behöver gå i takt med varandra. Vi behöver än mer kroka arm, skuldra vid skuldra. Vi ligger i två län, vi är två självständiga kommuner men vi är för evigt förbundna med varandra.

Vi är två tvillingstäder med ett gemensamt barn och vi ska vara så varsamma och ge henne så mycket kärlek.

Så utvecklar man städer och samhällen.

I helgen installerades Paul Petterson som ny rektor efter Karin Röding. Båda dessa har betytt oerhört mycket i den högskoleledning som så konsekvent drivit att högskolan är en del av regionen och att Eskilstuna och Västerås är två jämlika parter.

Det nu dags att börja driva frågan om att bli Mälardalens Universitet.

Jag har nu fått förtroendet att ingå i högskolans styrelse. Jag är stolt över det och jag tror mig ana att valberedningen ser mig som en värdig röst för mina två kommuner som jag bär i mitt hjärta – Eskilstuna och Västerås.

Här får ni kramen Mdh…hur man nu förklarar sin kärlek till en högskola.

Vi har allt framför oss.

Ha en bra vecka!

 

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | april 27, 2017

Veckan som gått – w17

På jobbet
Med hopp om att våren snart bryter igenom på allvar. Det behövs sol och mer ljus i våra liv.


Jag hade förmånen att få hälsa ett hundratal gäster välkomna till Eskilstuna. Det var vår verksamhet som ansvarar för förebyggande hälsoarbete och mötesplatser för äldre som var värd för liknande verksamheter runt om i landet.

Jag noterar att vi tar emot allt fler konferenser och möten jämfört med för några år sedan. Jag har också siffror på det om någon tvekar.

Under 2016 ökade övernattningarna med mer än 45 000 nätter. 1/3 av den ökningen kommer från turister. 2/3 från sk affärsresenärer, bl a konferenser och möten.

Så bra Eskilstuna och en stor eloge till våra hotell och mötesarrangörer. Och till vårt eget bolag Destination Eskilstuna. Så bygger man också en stad.

Vi har precis avslutat våra samtal med respektive förvaltningsledning. Och återigen – ni kanske tröttnar på mig – vilken bra verksamhet som görs. Jag önskade att varje Eskilstunabo fick sitta med och lyssna på allt gott som en kommun gör.

Samtidigt räds vi inte svårigheterna. Tvärtom möter vi dom – öppet och med en ambition att skapa förändring. Och den regelbundne läsaren känner frågorna – arbetslösheten, känslan av otrygghet i några av våra områden, barn och ungdomar som inte mår bra.

Men det är därför vi finns. Att göra skillnad, att skapa förändring. Det är det som driver oss i vardagen.

Den här veckan publicerades den sk NKI-mätningen av hur näringslivet värderar kontakterna med sina kommuner vad gäller t ex bygglov, serveringstillstånd, hälso- och livsmedelsinspektioner, brandtillsyner etc.

Jag blir glad när jag noterar att Eskilstuna höjer sig återigen och får index 75. Allt över 70 bedöms som bra och det här tar oss upp på topplistan med jämförbara kommuner. Så bra…så bra. Den här stan är på väg.

Den här veckan var det dags för kommunstyrelsens arbetsutskott. På dagordningen stod bl a visionsarbete 2030, uppföljning första kvartalet, överenskommelse med landstinget vad gäller effektiv utskrivning från sjukhuset, Torshällas förändring, samverkansöverenskommelser med idrottsföreningar, ett antal motioner och medborgarförslag, förvärv av vattenkraftstationer, utvecklingsplan för Sundbyholm, Gredbydepån, laddstolpar för elbilar, upphandlingsfrågor och program för hållbar utveckling.

Åjo vars…lite har vi att göra.

Jag var också inbjuden till ett seminarium om ledarskap i Stockholm för chefer inom LSS-boenden. Glad att Eskilstuna efterfrågas.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Stadsparken är verkligen en oas. Den är så vacker och idag så prunkande grön.

Och ändå så kan det upplevas att den är långt borta. Det är en park på andra sidan ån, på väg mot norr.

Inte ens den numera rivna Pråmen fick Eskilstunaborna på den tiden att vallfärda till sin vackra stadspark.

Parken har en fin historia som går tillbaka ända till 1877. Idag har den ett imponerande trädbestånd med bl a lönn, lind, tall, bok, kastanj, ek, hägg, björk och körsbärsträd. Leta gärna upp exemplaret av riksträdet ornäsbjörken Betula pendula Dalecarlia.

Lägg då till öppna gräsytor, sittplatser, blomsterrabatter, lekplatser och en fågeldamm så är det en vacker stadspark som visar upp sig.

Och det går inte att inte nämna Carl Milles vackra orginalstaty ”Guds hand” som invigdes 1954. Den beställdes för att hedra stadens uppfinnaren Carl Edvard Johansson, även kallad Mått-Johansson.

Statyn finns även på Millesgården på Lidingö och ”kopior” av den finns bland annat i Tokyo, Porjus, Melbourne och Peking.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Bengt Larsson klassiska ”Kvällskvitter” i Stadsparken. Det var en lokal variant av Allsång på Skansen och samlade tusentals Eskilstunabor under 1960-talet.

Nu i sommar så startar Picnic i Parken med Micke Byström och Peter Thorsén. Ännu mer sång och musik och arvet efter Bengt Larssons Kvällskvitter bärs vidare.

Så byggs också en stad. Vi är stolta över vår historia – oavsett om det är en sporthall, en industri eller ett torg med en korvkiosk – men det är i det nya vi bygger framtidens Eskilstuna.


Pappa och jag i Stadsparken – 1956

Jag är så stolt över vår fina Stadspark. Tack gänget på Park och natur som håller den så fin.

På hemmaplan
Jag propsade på att vi skulle ta fram utemöblerna. Hustrun protesterade inte men utstrålade ändock skepsis. Jaha…nu snöar det, konstaterade hon segervisst dagen efter…

Valborg innebär också valborsmässotal. Det här året ute i Gillberga-Lista. Känner för trakten så det kommer att bli bra. Pratar om det oroliga läget i världen men också om hoppfullhet.

Annars lyssnar jag på Ulf Stureson. Direkt från Edsbyn och Alfta i Hälsingland och en legend i Traste Lindéns Kvintett. Alltid bra.

Ha en bra helg!

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier