Livet flyter i sina egna flodfåror.

Vi tror att vi kan kontrollera världen – och i någon mening är det nog så – men många gånger tar utvecklingen en annan riktning än vi kunnat ana.

Kanske den insikten också är en del av att vara människa. Att leva med det osäkra. Det oförutsägbara.

Vem kunde för tio år sedan ana att den hoppfulla Arabiska våren som utspelade sig i Mellanöstern skulle utvecklas till inbördeskrig, terror och stora flyktingkatastrofer?

Vem kunde tro att Amerikas president efter Obama skulle bli en affärsmän som var mest känd som en lustigkurre som skrek ”you´re fired” i en populär TV-dokusåpa?

Vem trodde att Ryssland skulle annektera en del av sitt grannlands territorium?

Kunde vi ana att en av kärnländerna skulle lämna EU och att vi skulle lära oss ett nytt ord – Brexit?

Vem trodde i sin vildaste fantasi att Bob Dylan skulle få Nobelpriset i litteratur och att det året efter inte skulle delas ut något pris på grund av något som kallades metoo med en märklig # som en inledande markör?

Kanske vi heller inte skulle litat på vårt omdöme om vi sagt att en 14-årig ung pakistansk tjej skulle få Nobels fredspris och att det aldrig någonsin i världshistorien varit så många barn som gick till skolan just den här veckan i december.

Eller att vi efter riksdagsvalet 2018 inte skulle ha en regering på plats efter mer än tre månader.

Vem hade trott att vi skulle vara mer än 105 000 Eskilstunabor och att det byggdes på varje liten markyta i vår stad.

Eller vem hade vågat nämna orden Eskilstuna och universitet i samma mening?

Vem hade trott att vi skulle få fira två SM-guld på Fristadstorget tillsammans med vårt speedwaylag. Samma lag som gick i konkurs bara några år innan dess.

Eller att vårt damlag skulle spela Champions League på Tunavallen och att det skulle finnas ett lag i herrallsvenskan i fotboll som hette AFC Eskilstuna.

Jag förstår att mina nyfödda barnbarn 2009 tio år senare skulle fylla 10 år men att det blev en fotbollsspelare som sjöng i kyrkokören och en konståkerska som älskar att teckna kunde jag inte förutspå.

Inte heller att jag skulle gå på min första begravning av en kompis i vårt ungdomsgäng som jag känt i mer än 60 år.

Eller att det skulle bo en ung afghansk pojke i vår familj.

Och hade någon sagt att jag under de här åren skulle genomfört tre Cykelvasor hade jag skrattat.

Livet flyter i sina egna flodfåror. Det är med den insikten vi bör närma oss världen, livet, samhället och varandra än mer ödmjukt.

Vi behöver stödja varandra. Kroka arm och stå skuldra vid skuldra just därför att livet är så bräckligt och oförutsägbart.

Vi behöver tända varandras ljus.

Vi behöver lära oss att bli varandras trädgårdsmästare. Lära oss att vattna det som växer. Prata väl om varandra.

Därför finns det inte så mycket plats för hårda ord, fördömanden, skuldbeläggning eller än värre hat, hot och våld.

Det kan tyckas som en äldre mans filosofiska funderingar så här i tredje perioden av livet. Och så är det nog.

Men jag skulle vilja att någon hade berättat det här för mig när jag själv var ung eller medelålders.

Livet är lite för kort för att inte ta vara på de år, månader och dagar vi fått oss tilldelade.

Leta upp den du sårat – be om förlåtelse. Precis som du kan närma dig de som sårat dig.

Gå med rak rygg genom livet. Våga se dig i spegeln och fråga dig om du är sann mot dig själv. Låt livet snurra kring något annat än dig själv och hur du mår.

Och när vi förfaller till hat, misstänkliggörande och blir arga eller besvikna på omvärlden, samhället, våra medmänniskor eller kommunen så låt oss stanna upp och tänka efter. Vi ska vi vårda vår kritiska ådra. Vi bär på viktiga erfarenheter som är värda att berätta. Men vi behöver släppa det ultimata, det ständigt krävande.

Vi behöver sänka rösten så att andra hör vad vi vill säga. Hjälpa, stötta och förklara istället för att kritisera, trycka ner eller ge dåligt samvete.

Eller för att använda Verner von Heidenstams ord ”Hur lätt bli människors kinder heta. De döma fast de litet veta”.

Vem kunde ana för tio år sedan att jag skulle komma att skriva mer än 1200 krönikor och bloggtexter som handlar om min stad och dess människor. Om världen, regionen, kommunen och dess verksamheter.

Och inte ens jag själv kunde ana att en av de allra sista kommer att handla om vikten av att förstå att livet flyter i sina egna flodfåror. Ibland skrämmande men lika många gånger njutfullt och underbart.

Vem kunde för tio år sedan ana att jag skulle komma att uppskatta min barndomsstad än mer dag för dag. Just med insikten att vi behöver gå än mer tillsammans för att klara av den värld som just nu är i obalans med sig själv.

Och ytterst med bara en enda drivkraft – att våra barn och barnbarn och deras generation ska få det så bra och så mycket bättre än vi ibland känt och upplevt.

Att den unga generationen får växa upp i en värld som karaktäriseras av demokrati och humanism och som klarar av att möta miljö- och klimathoten.

Och hur ser världen ut 2030…du får ge mig svaret om du kan.

Allt börjar med att du formulerar dina framtidsdrömmar.

Ha en riktigt bra vecka och låt julens budskap om fred och frid prägla våra hjärtan och sinnen!

Skrivet av: Pär Eriksson | december 13, 2018

Veckan som gått – w 50

På jobbet

Den här veckan på årets mörkaste dag kom då äntligen Lucian med sina tärnor och stjärngossar. Som en slags markör av ljuset och hoppfullheten.

Bortom en osäker värld med krig, terror och flyktingkatastrofer växer framtidsdrömmar i våra hjärtan.

Jag är särskilt glad att vår Lucia kom direkt från Syrakusa via att ha besökt min gamla Djurgårdsskola…så det kan bli.

Det står ”spadtag” i min almanacka. Det börjar bli allt vanligare.

Veronica Gustafsson, Tuna Park, Jimmy Jansson, kommunstyrelsens ordförande och Erik Lindmark, byggbolaget Fastec tar första spadtaget inför utbyggnaden i Tuna Park och nu står det klart

När jag tillträdde som kommundirektör för snart tio år sedan så tillhörde det ovanligheten. Förvisso byggdes det nya bostäder, förskolor och äldreboenden även då men det var långt mellan spadtagen.

Något har hänt i vår stad. Vi ser det med blotta ögat i form av byggkranar och en och annan avstängd gata. Eller åk ut till Logistikparken i Kjula så ser ni det nya Eskilstuna växa fram.

Snart är det också dags för gamla Myntverkets lokaler att förvandlas till en modern Tingsrätt och det står inte på förrens vår gamla Sporthall och badhus återföds i form av en ny högskola…eller var det universitet?

Vi står mitt i steget i en stad som växer.

Vi behöver öka vår förståelse för vad det innebär. Det skapar både framtidshopp men också nya problem och spänningar. Som det är att bygga en stad.

Eskilstuna har varit med om det förr. I mitten och slutet av 1800-talet, 1920-1930-talen, 1960-1970-talen och nu skriver vi 2010-2020-talen.

Vi gör också den här omställningen mitt i en turbulent tid då världen är i obalans med sig själv. Krig, terror och flyktingströmmar stöper om världskartan. Lägg då till ett Europa som söker sin identitet och ett EU som är ifrågasatt. Och att vi alltjämt saknar en regering som kan agera långsiktigt.

Det är precis mitt i en här miljön, mitt i det här sammanhanget vi går till jobbet och förväntas leverera bra kommunal service.

Med rätta känner vi medarbetare oss ibland trötta och ifrågasätter om vi har rätt resurser och förutsättningar. Jag har stor förståelse och respekt för det. Tro inte annat.

Jag har ingen tröst att ge mer än att vi behöver förstå världen och samhället just nu. Vår upplevda trötthet är en avspegling av vad som sker just nu. Den som tror att det är fel på kommunen, näringslivet eller att det är fel på oss själva hamnar lätt fel, med fel åtgärder och fel fokus.

I ledar- och medarbetarskapet brukar vi prata om emotionell stabilitet som en viktig egenskap. Just nu är den oerhört viktig.

Den här veckan träffade jag våra chefer på Arbetsmarknad- och vuxenutbildningsförvaltningen. Det blev ett bra möte. Alla medarbetare är värda en stor eloge då de ansvarar för några av våra viktigaste verksamheter i detta läge. Vuxenutbildning, skapa fler jobb, försörjningsstöd och flyktingmottagande.

Kan det bli viktigare?

Tack för att ni bjöd in mig. Det där med bokläsning blev ju ganska bra…

Jag är mitt uppe i samtal med de medarbetare som är mig närmast. Vi summerar året som gått, påminner om våra nedtecknade ambitioner och överenskommelser och drar upp riktlinjerna för 2019.

Det här är viktiga samtal som både ger möjlighet till problematisering och att lyfta upp framgångarna. Efter 40 år i tre stora kommuner vågar jag skriva – Eskilstuna kommun har väldigt bra chefer och ledare. Det finns en medvetenhet och mognad som jag imponeras av.

Det betyder inte att vi inte gör misstag eller att vi inte har mycket att lära. Men så ska det vara i en modern och öppen organisation.

Den här veckan var det dags för årets sista och min sista träff med de centrala fackliga organisationerna.

Jag har alltid uppskatt relationerna mellan arbetsgivare och fack. Deras medlemmar är våra medarbetare. Vi har ett gemensamt intresse att det sker utveckling, att det är ordning på ekonomin, att vi har en bra lönepolicy och en god arbetsmiljö. Detta samtidigt att vi är raka och tydliga med och mot varandra.

Tack alla fackliga organisationer och fackligt aktiva för ert engagemang. Ni har betytt mycket för mig.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
När jag nu är på väg in i mål när det gäller både mitt yrkesliv och mina nästan tio år i Eskilstuna så får jag frågan om vad som glatt mig mest.

Jag tror att läsarten förstår svårigheten att ge ett svar eftersom det är så många frågor som hänger samman – arbete, kommunikationer, bostadsbyggande, en attraktiv stad, kultur och fritidsfrågor, folkhälsa och trygghet.

Men avtvingas jag ett svar så svarar jag arbetet för att lyfta Eskilstuna som en bildningens- och utbildningens stad. Det är den enskilt viktigaste frågan och framgången.

Jag drivs naturligtvis av mina erfarenheter som socialarbetare och att ha arbetat i och med skolan. Jag har sett med egna ögon vad skolan betytt för enskilda ungdomar och dess möjlighet att förverkliga framtidsdrömmar.

Men jag har också sett vad utbildning betyder för en kommun, för ett näringsliv.

Eskilstuna har inte alltid varit en skolstad – detta skrivet med stor respekt för allt det goda arbete kompetenta lärare och skolpersonal gjort under stora delar av 1900-talet. Räknar vi in alla duktiga hantverkare, finmekaniker och smeder under hundratals år så förstår vi att Eskilstuna historiskt är en utbildningens stad.

Och ändå är det något som skaver. Vi tappade fokuset under åren i takt med att vi tappade arbetstillfällen och framtidstro.

Min bild är att vi hittat tillbaka. Vi ser det på kunskapsresultaten och betygen. Vi är inte riktigt topp-100 bland Sveriges 290 kommuner men nästan.

Trots att vi tagit emot mer än tvåtusen fler barn och elever från och med 2015 som oftast saknat språket och en vuxen i sin närhet och förankring i sitt nya hemland så är vi nu 2018 tillbaka till resultaten innan det stora flyktingmottagandet.

Om detta må vi berätta.

Det är en fantastisk både humanitär insats och bildningsmission som vi gjort tillsammans. Lärare och skolpersonal, sociala stödinsatser, många andra kommunala verksamheter, företag och organisationer, föräldrar och naturligtvis eleverna själva.

Och våra politiker som många gånger inte får den uppskattning och uppmärksamhet de är värda. Det är dom som angett förutsättningarna och inriktningarna och beslutat om resurserna. För det är dom värda all respekt i en värld som brinner.

Vi behöver ägna oss mer åt det vi kallar förståelsebaserat ledar- och medarbetarskap. Öka vår kunskap om hur samhället och en kommun fungerar.

De som pratar om ”vi och dom” och att några inte förstår eller ständigt påtalar att samhället har ont om resurser eller ”systemkollaps” har något viktigt att berätta. Vi ska lyssna på dom rösterna.

Men de får inte dominera samtalet. För bakom de rubrikerna döljer sig också något annat. Nämligen tusentals medarbetare och elever som gjort stordåd då världen genomlider en av sina svåraste kriser.

Precis i det läget kliver Eskilstuna fram och tar ansvar.

Det är det som är mitt svar. Det bästa vi gjort de här tio åren är att vi återtagit betydelsen av bildning och utbildning i den stad vi räknar som vår.

Eller kanske mer poetiskt – vi har återtagit våra framtidsdrömmar.

Det är stort!

På hemmaplan
I helgen är det dags för konståkning. Det är mycket fotboll, handboll och speedway i Eskilstuna. Jag behöver också något annat. Bra barnbarnet. Trippel Salchow, säger jag…

Jag har haft en fin bokhöst som gått i biografiernas tecken. Fatima Bremmers intressanta berättelse om journalisten Ester Blenda Nordström följdes upp med Jens Liljestrands 700 sidor tjocka och läsvärda bok om Vilhelm Moberg och jag toppade höstläsningen med en av mina favoritbiografiförfattare Henrik Berggrens bok om Dag Hammarsköljd.

Ger mig nu i kast med Kristina Sjögrens uppmärksammade bok om drottning Christina och rikskansler Axel Oxenstierna. Kan bara bli bra. En del av Sveriges viktiga historia. Och Jäders…

Nya boktips tas gärna emot så här inför jul- och nyårshelgerna.

Annars lyssnar jag på Andy Schaufs Foxwarren från Kanada. Lite avstämt och melodiskt och så…lite The Band.

Ha en bra helg!

Du kan inte förändra en annan människa. Bara dig själv.

Jag hör att det kan låta banalt och en portion vardagspsykologi men det är en livserfarenhet jag bär.

Den regelbundne läsaren vet vid det här laget att jag har min yrkesmässiga bakgrund i det sociala arbetet med socialt vingklippta ungdomar.

Det jag lärde mig de åren som ung socialarbetare har jag burit med mig inte bara i mina olika yrkesroller utan också i livet som son, pappa, make, kompis och arbetskamrat.

Min erfarenhet är att vi ofta bär på synsättet att vi genom att tala någon till rätta, förkunna, vädja eller kanske än värre ge dåligt samvete, skälla på någon, trycka till en person eller att använda påtryckningar kan få någon att förändra sig.

Det går säkert i det korta perspektivet men min erfarenhet är att det sällan skapar långsiktig förändring på djupet. De ungdomar och deras familjer jag arbetade med lärde mig det.

Därför är min erfarenhet på ett sätt enkel – vi agerar utifrån vår förståelse för en situation eller händelse.

Lägg då till aspekten att du bara kan förändra en annan människa – eller i vart fall påverka den – genom ditt sätt att agera och vara. Din förändring, ditt sätt att se på en annan människa påverkar direkt er relation och förhållande till varandra.

Din förändring är nyckeln.

Alla läsare har kanske inte samma erfarenheter men ge mig ytterligare några rader för att utveckla mitt resonemang.

Förmågan att vara nyfiken
Om vi utgår ifrån att alla agerar utifrån sin förståelse och att endast ditt sätt förändrar så behöver vi närma oss varandra på ett delvis annat sätt än det vi är fostrade till.

Synsättet att vi agerar utifrån vår förståelse bär i sig mycket av humanism. Det sättet att se på livet och människan bjuder in till dialog och samtal eftersom vi då måste förhålla oss nyfikna om vi själva ska förstå händelser, skeenden eller andra människors tankar, känslor och erfarenheter istället för att gissa eller skapa bilder av hur en annan människa tänker.

Vi människor är experter på att överföra  känslor och tankar på andra, oftast utan att reflektera över det. En form av projektion skulle psykologerna uttrycka det.

Därför bör vi lägga oss till med en frågvis attityd och en arsenal av frågor utan att vi uppfattas som påflugna.

Det är likadant med moderna organisationer – oaktat om det är ett företag, en förening eller en kommun – dess kultur känns igen på nivån av samtal och dialog.

Jag tror mig efter några minuter i ett klassrum, i fikarummet på ett äldreboende, under ett föreningsmöte, i ett stadshus eller i ett kamratgäng kunna avgöra dess kultur genom att lyssna på samtalet och fånga hur många frågor som ställs och som har till syfte att väcka intresse och engagemang.

Pröva gärna själv. Hur många dialoger och samtal för du under en dag? Hur mycket predikar du och hur mycket lyssnar du?

Endast ditt sätt förändrar
Om vi förmår leva det här budskapet och sättet att se på verkligheten och varandra så händer något med de grupper vi agerar i, våra arbetslag förändrar karaktär, våra familjer får en annan rytmik och du själv hittar en ny ton i dig själv.

Jag säger inte att det här är enkelt. Tvärtom är det ett evigt övande eftersom vi så lätt förlorar oss och återgår till det mer bekväma argumenterandet, att övertyga någon, rätt eller fel. Ställer oss själv i centrum.

Så är det också med mig. Ofta på grund av rädsla eller osäkerhet. Eller att jag inte kan härbärgera min känslor.

Förmår vi kombinera den här lärdomen med insikten att endast mitt sätt förändrar en annan människa så börjar vi närma oss ingredienserna i den moderna kunskapsorganisationen.

Modigt ledar- och medarbetarskap
När jag genom åren vurmat för systemteorin – som just sätter ord på hur saker och ting hänger ihop i cirkulära rörelser och mönster – så bygger det på insikten om nyfikenhetens betydelse, samtalet och dialogens betydelse för att utveckla både arbetsplatser, organisationer och oss själva.

I Västerås kallades det Klart Ledarskap. I Eskilstuna går det under rubriken Modigt Ledar- och Medarbetarskap.

Tiden börjar bli knapp för mig i min roll som kommundirektör. 40 års yrkeslivserfarenhet läggs till handlingarna.

En ny generation av ledare och medarbetare måste få forma sin samtid. Livet och verkligheten förändras. Jag tror ingen läsare kan missta sig på mitt budskap genom åren.

Men kanske…kanske finns det universella erfarenheter som bär över tid. Oaktat om vi skriver mitt eget unga 1970-tal med ungdomarna eller det snart stundande 2020-talet.

Och kanske den erfarenheten är just insikten och förmågan att vara ständigt nyfiken och frågvis. För att förstå sitt uppdrag, sitt kall och sin mission – att ständigt förbättra och förändra den värld och samhälle som vi kallar vårt eget.

Endast tre veckokrönikor kvar….av mer än tvåtusen skrivna. Och alla med samma budskap – vikten av förändring, vikten av förflyttning.

Vikten av att lyssna på varandra.

Ha en bra vecka!

Skrivet av: Pär Eriksson | december 6, 2018

Veckan som gått – w 49

På jobbet
Sedan några veckor tillbaka har den nya cykelbanan till Sundbyholm tagits i bruk.

Äntligen…skriver jag som satt på pappas pakethållare som liten då vi cyklade på den redan då trafikerade vägen till badet. Som barn åkte jag till Sundbyholm med kommunens badbuss och som tonåring blev det moped på vägrenen och nu senaste åren en kombination av bil och cykel.

Att bygga cykelbanor är både en trafiksäkerhetsfråga och en miljöfråga. Min erfarenhet av stora Europeiska städer är att antalet cykelbanor är ett mått på hur långt staden kommit i sin utveckling.


Anna Lindén och jag gör reklam för cyklandet när det gäller kommunens resor

På fredag är det en liten ”happening” där kommunen, Trafikverket och Eskilstuna Kuriren gemensamt cyklar till Sundbyholm. Som en slags markering. Ett tecken i tiden att vi är på väg inte bara till Sundbyholm utan på väg mot något nytt som stavas modernitet.

I veckan uppmärksammades Eskilstuna för sitt arbete med Språkvän/flyktingguide. Det är en enkel men genial metodik där någon med svenska språket länkas ihop med en nyanländ. Vårt arbetssätt har fått spridning till mer än hundra kommuner i landet.

Tack till vår integrations- och flyktingsamordnare Rabie Aldeeb och teamet som drivit på. Och alla dessa hundratals…ja tusentals språkvänner.

Den här veckan är det dags för den årliga Medaljfesten i kommunens regi. Vi träffas i stadshuset för att celebrera Eskilstunabor som genomfört ”en gagnerik gärning” för sin stad. I vardaglig tal så har de bidragit till något positivt för Eskilstuna.

Det här året är det fyra personer som föräras med medaljen – Jan Kruhsberg, bygg och näringsliv, Christina Winblad, lantbruk och näringsliv samt Inger Eriksson och Torbjörn Olsson inom politik och samhälle.

Och årets Musikpris går välförtjänst till Scenknuten. Ett fenomen och en kulturgärning som är viktig för Eskilstuna och som jag faktiskt har haft en 60-årig relation med tack vare min föräldrar som tog mig med på alla operetter.

Grattis säger jag.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Det byggs alltjämt så det ryker i Eskilstuna.

Jag försöker överblicka 40-50 år av utveckling och jag kan inte minnas att det byggdes så intensivt som just nu.


Familjen Erikssons första boende som småbarnfamilj – Råbergstorp

Detta skrivet med all respekt för 1970- och 1980-talens stora byggprojekt i Skiftinge, Slagsta, Råbergstorp och Lagersberg. Det producerades många lägenheter även då men frågan är om de här åren kommer att beskrivas som en tid då det byggdes bredare med olika bostads- och ägandeformer över hela kommunen.

Bostadsforskarna får ge oss svaret i framtiden.

Min erfarenhet är att när man bygger städer så måste det finnas ett helhetstänkande. Det behövs både villor till småbarnsfamiljer som vill flytta från sin första lägenhet som de flyttade in i som unga och nyförlovade.

Det behövs bostadsrätter för de som tycker att det passar deras boende och liv just nu. Det behövs hyresrätter som svarar upp mot behoven för såväl den ensamstående, studenten, pensionären, barnfamiljen som ungdomen som söker sitt första boende.

Vi behöver bygga såväl i centrum som i våra större orter och på landsbygden.

Ni som känner vår historia vet att fabrikerna ofta låg i centrum. Vi familjer bodde en bit utanför och våra föräldrar cyklade in till stan för att jobba.


Tunaforsfabriken – från produktion av bestick till moderna lägenheter

Det betyder också att det alltjämt är relativt få som bor i centrum. Förvisso har våra klassiska fabriker förvandlats till hotell, skolor, administration, kultur- och idrottsanläggningar men med färre möjligheter till boende.

Men förändringen är påtaglig. Från att det för 10-15 år sedan bodde ca 1 500 – 2 000 – beroende på hur man räknar – i själva centrum finns nu planer på boende för minst det dubbla…ja kanske 5-6000 boende.

Det förändrar en stad, dess uttryck och gestaltning. Vi Eskilstunabor behöver öka vår förståelse för den här förändringen. Ett nytt torg, en ny gågata, en ny högskola, arena och bad, bostäder och ett nytt å-rum är en del av den förändringen.

På hemmaplan
Julbelysning, adventsljusstakar och lite julpynt har redan kommit upp hemma. Och det lyser så fint från grannarnas fönster och trädgårdar.

Jag noterar redan nu en lien uppskruvad stämning hos barnbarnen…julen är magisk.

Annars lyssnar jag på en musikalisk märklig duo. 80-årige jazzsaxofonisten Charles Lloyd och Lucinda Willams med rötterna i countryn. Båda tillhör mina favoriter men inte visste jag att de kände varandra. Spännande.

Ha en bra helg!

Jag har i mitt yrkesliv verkat i tre stora och utvecklingsinriktade kommuner.

Jag har haft ynnesten att få verka i faser då dessa kommuner tagit stora kliv.

Ett Örebro som på 1970- och 1980-talen tog de avgörande stegen bort från epitetet sko- och kexstaden till ett regionalt nav och ett betydande handelscentrum fram till dagens universitetsstad som sjuder av liv.

Ett Västerås som inte bara symboliskt firade 1000 år 1990 utan som också tog de där stegen till att bli en modern internationell exportstad där klassiska ASEA blev high-Tech och ABB.

Ett Eskilstuna som alltjämt är havande med det nya men vars 2010-tal indikerar att en ny stad växer fram.

Mönster i utvecklingen
Frågan är enkel men svårare att svara på – vad ser jag för likheter, vilka mönster är det som driver förändringen?

En gemensam nämnare är politikernas förmåga att formulera det nya. Att lämna det kortsiktiga – vilket också är viktigt – och se sin stad i ett 20-, 30- ja hundraårsperspektiv.

Att förmå att lämna det som möjligtvis skulle gynna det egna partiets kortsiktiga popularitet till förmån för de stora utvecklingsfrågorna. Det inger också respekt i de breda folklagren.

Min erfarenhet är att det kräver en stor portion politiskt mod och mognad.

Och det är precis det jag sett i dessa tre kommuner. Politiker – oaktat partitillhörighet – som brunnit för sin kommun, för sin stad.

Jag kan namnge dom om ni vill och jag har också arbetat nära dom. För det är också en av lärdomarna när man ska bygga städer – vi behöver lära känna våra politiker. Deras förnamn måste bli ett med sina städer.

Men städer byggs och utvecklas inte utan sitt näringsliv. Såväl Örebro, Västerås och Eskilstuna är starkt sammanbundna med sina företag. Och då tänker inte jag bara på de viktiga Atlas Copco, ABB och Volvo utan på alla dessa tusentals medelstora och mindre företag.

Min lärdom är att företagens driv och engagemang är avgörande faktorer för ett samhälles utveckling. Det förutsätter också företagsledare och styrelser som förmår se helheten och hur saker och ting hänger ihop och som pratar väl om sin kommun och som blir verkliga föredömen för andra.

Jag tror att den regelbundne läsaren av mina krönikor känner mitt vurm för idrotten och kulturen. Mitt intresse bottnar inte i första hand för serietabeller och matchresultat eller enskilda teaterpjäser och konserter. Utan mer för den kraft, det kitt som kulturen och idrotten utgör för att bygga gemenskap.

Just därför är våra föreningar – oaktat om de bildades för hundra år sedan eller igår – så viktiga.

Men en stad utvecklas inte utan att den kommunala organisationen förmår gå i bräschen. Moderniserar sitt arbete och erbjuder en grundkvalitet i skolor, äldreboenden, på socialkontor, fritidsgårdar, kulturinstitutioner, räddningstjänst, stadsbyggnad, administration och i stadshus.

Jag ser tre kommuner som tydligt haft en agenda om att förflytta den klassiska förvaltningsorganisationen till mer av själen i en modern kommunal kunskapsorganisation.

Men det förutsätter också att såväl medarbetarna som medborgarna ser sin kommun som ett ”vi”. Varje gång vi förmedlar ”dom i kommunen” så skapas det en liten spricka som tenderar att vidgas i en tid då vi snarare behöver gå än mer tillsammans.

Förändringens logik
Lärdomen från de tre städerna är också att vi behöver förstå förändringens logik.

Såväl samhällen som vi människor söker balans och jämvikt. Det kan lätt uppfattas som att allt ska vara som det är. Det vi känner igen blir det trygga.

Vi ska ha stor respekt för de krafterna och också noga lyssna på de största kritikerna mot förändring. Inte i första hand för att vara artig utan för att de ofta har något viktigt att berätta.

Men kritikerna får heller inte dominera. Om vi tar för stor hänsyn till varje röst så sker ingen utveckling därför att i varje fråga, i minsta förslag till förändring finns ett motstånd, en vindpust som blåser mot.

Det är bl a därför vi har politiker och tror på den representativa demokratin. Politikens roll är just att se helheten, väga olika intressen mot varandra, söka kompromisser. Fatta beslut även om de kan uppfattas som obekväma.

Vi behöver öka vår förståelse för förändringens logik och rytmik.

Min syn på livet är att vi behöver förändra inte bara för att omvärlden och livet förändras över tid utan vi behöver paradoxalt nog förändra för att behålla.

I den meningen är förändringens logik inte bara en framåtsyftande kraft utan också en nödvändig konservativ återhållande kraft som gör att vi kan behålla det som är värt att försvara genom att förändra.

Vår egen förmåga till förändring
Tron på förändring handlar också om vår personliga förmåga att visa mod och mognad.

Förmågan och insikten att vi är människor med fel och brister men vi har också begåvats med en kraft som skiljer oss från andra levande arter – vi kan förändras. Ytterst är det kännetecknet på att vara människa.

Och kanske vi också där har svaret på den eviga frågan om vad som är meningen med livet. Livets mening är att förändras så att vi kan överleva och vara de människor vi är destinerade att vara.

Min erfarenhet från de tre städerna är just att invånarna förmått förändra inte bara sin kommun, sitt näringsliv, sina föreningar och organisationer utan också sig själva.

Precis där har vi erfarenheterna.

Jag har också mött motsatsen. Städer och kommuner som inte förmått leva med förändringens logik. Jag tror inte att jag behöver trötta läsaren med vad som kännetecknar dom idag och hur deras framtid ser ut.

Och tro mig – veckans krönika har handlat om tre framgångsrika städer som har allt framför sig.

Att ha fått verka i dessa i mer än 40 år – …eller 67 år blir det väl – har varit en förmån.

Den obändeliga tron på förändring.

Ha en bra vecka!

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier