Skrivet av: Pär Eriksson | december 28, 2017

Året som gått – anno 2017

Var och en av oss bär nog på minnen av år som betytt extra mycket för oss.

För min egen del handlar det om när jag träffade den som blev min hustru, barnen och barnbarnens födelseår.

Det kan också smyga sig in ett och annat år då mina idrottslag tog de där eftertraktade SM-gulden. Eller när jag flyttat till olika platser och adresser.

2009 är ett viktigt år i mitt eget liv. Jag började som kommundirektör i den stad jag älskar som mest. Familjen flyttade – om än bara några kilometer – och det föddes två kusiner som blev mina barnbarn. De förändrade för evigt vår familjs liv och rytm.

Samtidigt är 2009 också ett tufft år. Vårt fina och traditionsrika Stadshotell brinner. Ska vi tro rapporteringen så försökte den organiserade brottsligheten sätta sina spår i vår stad. Jag tackar av hela mitt hjärta alla kloka medarbetare på hotellet och en kompetent räddningstjänst att ingen förolyckades. Det hade kunnat sluta i en mänsklig tragedi och blivit en del av vår stads historia i hundra år…eller tusen.

Eskilstuna reste sig igen som hon gjort under århundraden.

Samma år och nästkommande fördubblas arbetslösheten i Eskilstuna som en följd av den internationella fordonskrisen.

Något mindre viktigt men också en tidsmarkör – även om Guif spelade SM-final och ledde med 18-17 en bit in i 2:a halvlek – så kunde det ha gått bättre för både Guif och våra lokala idrottslag.

Jag gör den här bakgrundsteckningen för att få läsaren att hänga med i mitt resonemang. Alla år – även de mest framgångsrika – har sina baksidor. Och tvärtom – de som upplevs som svåra och tuffa år – har en annan uppsida.

En värld i turbulens
Kanske läsaren misstänker mig för att konstruera min bild av 2017. Men frågan är om det inte varit ett av de bästa åren för Eskilstuna under många decennier.

Men låt oss först blicka ut över en värld som genomlevt ett omvälvande år.

Donald Trump svärs in som ny president efter Barack Obama. Underhuset i Storbritannien beslutade formellt om utträde ur EU och i Katalonien växte kravet på att lämna Spanien.

Kriget i Syrien eskalerade bl a med en giftgasattack i Idlibprovinsen. Spänningarna i Afghanistan tilltog. Nordkorea testsprängde kärnvapen och året avslutades med ökade motsättningar i Mellanöstern.

I Europa blev terrorn synlig på gator och torg. I London, Manchester, Barcelona och i vårt eget Stockholm.

Men vi ser också tendenser till att kriget i Syrien är på väg mot ett slut under 2018. Förhoppningsvis.

Och så denna #metoo-rörelse som satte ljuskäglan på hur kvinnor känner sig kränkta, sexuellt antastade och utsatta. I de bästa av samhällen finns ingen väg tillbaka. Det är som att det skett en revolution mitt framför våra ögon där förhoppningsvis ett mer jämställt och humant samhälle växer fram.

…och så detta mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Kanske kan det uppfattas som ett kaxigt påstående – att 2017 varit ett av Eskilstunas bästa. Mitt i en värld som gestaltar något annat.

Men häng med i mitt resonemang så får ni bilda er en egen uppfattning.

Befolkningen växer. Arbetslösheten minskar om än från en relativt hög nivå.

Bostadsbyggandet har aldrig varit högre. Det är möjligt att 1960-talets miljonprogramsutbyggnad utmanar vad gäller antalet nya bostäder.


En tänkt interiörbild från den nya högskolan där simbassängen låg förut

Det har aldrig varit så många första spadtag för viktiga satsningar, bl a för en ny högskola och en tågdepå i Gredby.

På planeringsbordet ligger förslag om investeringar i nya bostäder, förskolor, skolor, gruppboenden och äldreboenden. Vi pratar om miljardinvesteringar. Detta skrivet som kontrast till bilden av att det aldrig varit sämre eller satsats så lite.

Lägg då till invigningarna av en av Sveriges finaste arenor i våras, nya Fristadsskolan, den statliga Energimyndighetens moderna lokaler och den östra delen av gågatan.


Kanske det viktigaste markavtalet jag och kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson kommer att skriva i Eskilstuna kommuns namn. Här tillsammans med Amazons Nordenchef Darren Mowry

Och så dessa företagsetableringar. Alla viktiga i formandet av det nya Eskilstuna men kanske ändock att Amazons etablering – en av världens ledande e-företag – sticker ut extra i sin betydelse. Framtiden lär utvisa om det var startpunkten för det nya Eskilstuna.

De sk NKI-resultaten – där företagen betygssätter sin kommun – förbättras och vi tar ett hyfsat språng på Svenskt näringslivs ranking.

Våra natur- och rekreationsområden har också fått ett lyft. Vi blir mer och mer aktsamma om vårt vatten och om våra sjöar Hjälmaren och Mälaren.

Vi rankas sedan flera år tillbaka högt som en miljö- och klimatmedveten kommun.

Eskilstuna utses till det prestigefyllda Årets Jämställdhetskommun i början av året. Munktellbadet har varit igång ett drygt år och vi fortsätter att uppskatta vårt Parken Zoo. Antalet turistbesökare och hotellnätter ökar under året.

Kunskapsresultaten i skolan går – om än försiktigt – åt rätt håll. SCBs undersökning indikerar att Eskilstunaborna blir allt nöjdare med sin stad.

Och så alla dessa firanden. Torshälla 700 år, Fabriksföreningen 170 år, Stadshuset 120 år, Mälardalens högskola 40 år och Svealandsbanan 20 år. Det är ett år som heter duga.

Smederna kommer hem med ett SM-guld till ett nybyggt Fristadstorg. Vi har också haft förmånen att få se både allsvensk dam- och herrfotboll på vårt fina Tunavallen.


Årets sportsliga höjdpunkt – Smederna kommer hem med SM-bucklan

2017 har i den meningen varit ett fantastiskt år. Ett av Eskilstunas bästa.

Det goda vinner
Men invänder den kritiske läsaren. Kriminalitet, bilbränder, känslan av otrygghet, barn och äldre som upplever att de borde få mer stöd…?

Redan i morgon kan vi ha en skjutning, en oförrätt, en påtalad brist på snöröjning eller viktig service.

Absolut. Det är också sant.

Skryt är sällan klädsamt. Problemen finns där också. Livet är svårt. Att vara människa är inte lätt. Att forma ett samhälle är heller ingen lätt match. Prioriteras något eller någon så känner sig någon annan förbisedd.

En kommuns roll – dess politiker och tjänstemän – har det svåra uppdraget att se till helheten. Kanske ingen invånare blir riktigt nöjd utifrån sin livssituation men förhoppningsvis tillräckligt nöjd för att också se andras behov. Det är också en del av demokratin.

Men min reflektion sänder ett ärligt budskap rakt in i Eskilstunas själ och hjärta – det goda vinner. Och det är om det jag vill berätta. Också.

Vi behöver bli fler som står upp för den här platsen där det bott människor i tusen år och där det kommer att bo Eskilstunabor om tusen år framåt.

Att vi tar hand om den här staden med vördnad. Som det vore vårt barn eller våra föräldrar.

Den som bara ser problem och svagheter, hatar eller hotar blir till släpankare för utvecklingen. Vi ska lyssna till de kritiska rösterna – de har något viktigt att berätta – men vi ska aldrig låta det ta över våra sinnen och våra hjärtan. Där ska vi lagra framtidsoptimism.

Alla problem, svårigheter och misstag…dom berättar jag om en annan gång.

På hemmaplan
Och mitt eget 2017 då…två barnbarn som debuterade i de lokala A-laget i fotboll och två 2:a klassare som älskar skolan. Jag klarade Cykelvasan för andra året, blev bjuden på middag av kungen och drottningen som ett tack för alla deras besök i Eskilstuna och…en glad hustru.

Annars lyssnar jag på dansbandet Kentz version av vårt Kents ”Kräm”.

Med hopp om att ni inte tröttnar på min känsla för den här staden. För 2018 går i samma fotspår.

En mer värdebaserad krönika på söndagar och en mer vad som hänt i veckan på torsdagar…vi går in på 10:e året.

Å så bär jag på en liten överraskning under året. Men det får bli min ”cliffhanger” till den regelbundne läsaren…

Häng med!

Ha en bra nyårshelg och ett gott nytt 2018 till er alla!

 

Annonser
Skrivet av: Pär Eriksson | december 23, 2017

Om julens budskap och vikten av att öva på att vara människa

– Hur är det att ha ett jobb eller ett uppdrag där alla förväntas få något, att alla kräver något…

Det var en kompis som ställde den raka frågan till mig. Jag vet inte om han hade egna erfarenheter och jag minns inte om jag klarade av att ger något klokt svar.

Men det var som att vårt samtal etsade sig fast. Frågan är viktig eftersom den sätter ljuskäglan på hur vi förväntas vara mot varandra. Att se en vinning i ett samtal, en kontakt eller ett möte.

Kanske det är det moderna samhällets ibland bristande mänsklighet som gestaltas. Jag förväntas få något, vinna en fördel i mina kontakter med andra människor.

Kanske vi får leva med den logiken i det uppskruvade samhället men än viktigare är kanske att också bygga upp relationer som har en annan ingång.

Relationen och vänskapen som något som har ett värde i sig.

Kanske det också är det som är den grundläggande relationen mellan förälder och barn. Den reservationslösa kärleken till sina barn. Inte kräva något i gengäld för att älska och tycka om dom.

Kanske det också är den sanna kärnan i en riktigt fin kärleksrelation. Värmen för en annan person utan att avkräva något.

Eller den sanna vänskapen mellan kompisar. Du och jag finns och uppskattar att träffas men vi kräver inga fördelar, pengar eller inflytande utan vi bara är. Tillsammans.

Kanske är jag en naiv vardagsfilosof i ett samhälle där inflytande, makt och pengar vinns och erövras i en ständig kamp och där vi i sämsta fall behandlar våra medmänniskor som brickor i ett slags samhällsspel.

– Hur är det att ha ett jobb eller ett uppdrag där alla förväntas få något, att alla kräver något…

Frågan är ställd men kanske det inte finns något klokare svar mer än att vi människor också måste agera som de individer vi förväntas vara. Ansvarstagna, mogna humanister och demokrater.

Vi kan inte gilla alla lika mycket men vi kan öva på att vara goda i våra relationer på jobbet, i föreningen, i vardagslivet, bland våra kompisar, i våra familjer och de vi säger oss älska mest av allt.

Frågan är om det inte är det som är julens budskap – att öva på att vara människa.

Och inte vet jag vad som rör sig i Tomtens huvud – men visst får jag min julklapp för att ha tycker om mig…eller behöver jag ha varit snäll också under året. Ska jag också ställa ut en tallrik gröt?

Okey. Jag antar den överenskommelsen. Den känns ärlig.

Allt gott till er och ha en fin julhelg!

Skrivet av: Pär Eriksson | december 21, 2017

Veckan som gått – w 51

På jobbet
Vi är verkligen på väg att stänga 2017.

Vi skriver 51:a veckan och jag undrar vart året tog vägen.

Så här års dimper det ner olika utvärderingar och undersökningar. Jag tycker att vi ska vara försiktiga med att dra allt för långtgående slutsatser. Ibland är resultaten riktigt bra och ibland lyser bristerna.

Men – utan att bli för skrytsam – jag blir stolt och glad över Eskilstuna när jag tar mig igenom några av resultaten.

För några år sedan låg vi på en ej så hedrande plats – om jag minns rätt på nedre halvan 200…något – bland landets 290 kommuner när det gällde skolresultaten för åk 9. Idag skriver vi 107:e plats och utvecklingen fortsätter. En viktig resa där elever, föräldrar, lärare, skolpersonal och politiker får sträcka på sig. Såväl våra kommunala skolor som våra friskolor. Det är ett lagarbete.

Jag som arbetat som ansvarig för skolan under många år vet vilket hårt och tufft jobb som krävs för att ge sig ut på den resan. Då handlar det inte om enskilda år eller snabba åtgärder utan om ett långsiktigt ihärdigt – ibland sällan synbart – tålmodigt arbete. Lektion efter lektion, termin efter termin, år efter år.

Precis där befinner sig Eskilstuna just nu. I långsiktighetens land.

Samtidigt hamnar Fastighetsägarnas undersökning om hur de uppfattar sin kommun och sina förutsättningar på mitt bord. Och det är en sådan positiv tongång för vårt Eskilstuna där man känner sig nöjd bl a med bygglov och mark, med bemötande och allt tydligare förutsättningar.

Jag tjuvkikar också på det som kallas NKI där företagen som haft kontakt med oss bedömer kvaliteten i service och bemötande. Och jag blir glad över hur samarbetet stärks allt mer mellan näringslivet och kommunen.

Lägg då till den årliga attitydundersökningen som görs bland invånarna i 131 kommuner. Eskilstuna – förvisso kan mycket bli bättre – går för tredje året åt rätt håll. Eskilstunaborna värdesätter sin stad allt mer vad gäller arbets- och utbildningsmöjligheter, kommunikationer, kommersiellt utbud och fritidmöjligheter.

Skryt är sällan klädsamt och jag tror att läsaren förstår att också problem och svagheter synliggörs i sådana här undersökningar. Känslan av otrygghet återkommer. Där behöver vi hjälpas åt.

Den här veckan träffade jag ungdomar som arbetar i våra sk stadsdelslag. Deras uppgift är bl a att hålla vår stad, parker och bostadsområden välskötta. Vi pratade också om framtidsdrömmar och vikten av att utbilda sig.

Det är så roligt att möta dom och jag får energi över att de är så måna om sitt arbete och att få vara en del av arbetslivet och Eskilstuna. Kodordet är tillsammans.

Jag är också mitt i det vi kallar medarbetarsamtal med mina närmaste kollegor där vi summerar på individnivå vad som åstadkommits, hur året varit och vad som är uppdraget 2018. En bra metodik som hänger ihop med helheten och hur vi tillsammans utvecklar en stad.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Strax utanför mitt fönster lyser den vackra och överväldigande granen på Fristadstorget. Lika stolt som vanligt. Men jag hoppas att ni också sett den vackra granen i Stadsparken. Den badar verkligen i ljus.


Foto Eskilstuna Kuriren

Precis där – i det vi idag kallar Stadsparken – bosatte sig de första människorna i det som skulle komma att bli Eskilstuna. Det är en magisk känsla att det bott människor här i mer än 1000 år.

I början av 1800-talet bodde det ca 1000 personer här och hundra år senare ca 10 000. Fram till dagens mer än 100 000. Jag tror att vi snart skriver 105 000.

Det är en fantastisk resa som den här staden och dess människor gjort. Och precis just nu lever och verkar vi här. Det betyder också att vi har ett ansvar för den här platsen. Den är inte vår. Vi kan inte behandla den som vi vill eller prata illa om den.

Vi har Eskilstuna till låns och ett ansvar för de 200 000 som bor här om hundra år.

På hemmaplan
Vi skriver jul och vår familj samlas. Jag tror att jag skrivit det tidigare år – men det är en ynnest att få vara fyra generationer i en familj. Min mamma som är född på 1920-talet kan via min mormor och morfar förnimma 1800-talets senare del.

Samtidigt kan vi via min barnbarn ana 2100-talet. Det är en häftig känsla där tre sekel åtminstone i tankevärlden lever på en och samma gång.

Annars lyssnar jag på julmusik och det går väl inte att inte lyssna på the Pogues sångare Shane MacGowans fina duett med Kirsty MacColl – Fairytale of New York. Bästa julåt genom tiderna om ni frågar mig.

Och fråga mig borde ni göra…åtminstone när det gäller musik.

Allt gott till er och en God jul!

 

Skrivet av: Pär Eriksson | december 17, 2017

Om människans gemensamma längtan och vikten av att forma en ny samtid

Den här veckan kräver jag lite extra av läsaren eftersom jag är lite mer filosofisk än vanligt. Häng med!

Det är möjligt att jag gör en efterhandskonstruktion men mina intryck är att vi från efterkrigstidens sena 1940-tal fram till 1980-talet i hög grad levde i samma samtid.

Det vill säga vi var med om samma resa, samma utveckling, följde samma kulturella yttringar, såg samma filmer och lyssnade på samma artister. Vi såg till och med samma TV-program på vår enda statliga kanal som senare blev två 1969 och följdes av ytterligare kanaler i brottet mellan 1980- och 1990-talet.

Vi levde i samma kulturkontext skulle sociologerna beskriva det som.

Ibland kan det kännas skönt att längta tillbaka till den tiden. En del av den extremism vi idag får kännas vid – oaktat från vilket håll den kommer och vilka politiska eller religiösa förtecken den bär – hämtar ofta sin näring ur vår längtan tillbaka.

På något sätt är både Trumps Usa och Kim Jong-Uns Nordkorea en längtan tillbaka till de gamla motsättningarna, de gamla politiska och samhälleliga skiljelinjerna.

Ibland är också vår mänskliga hjärna en märklig konstruktion. Det är som att vi har en tendens att se problemen och svårigheterna när vi står mitt upp i det. Samtidigt som vi har en tendens att glömma och rationalisera när vi blickar tillbaka.

Enkelt uttryckt; livet är tufft och svårt när vi lever det men det var bättre förr när vi tittar tillbaka i backspegeln. Tror vi.

En ny värld
Vi människor behöver förstå att vi inte längre lever i en samtid – om vi nu någonsin gjort det.

Vi har olika erfarenheter, vi kommer ur olika etniska och kulturella traditioner. Vi tror inte längre på en enväldig monolitisk gud utan bär olika trossystem.

Vi klär oss olika, lyssnar på skiftande musik och uppfattar det som är vackert på olika sätt.

Vi kan ha olika åsikter om det här är bra eller inte men det viktigaste är kanske att inse och förstå att det är så här världen gestaltar sig.

Och kanske det är en villfarelse i våra tankesystem – så här har det kanske alltid varit så länge människans funnits. Det är bara det att vi inte uppfattat det så.

Världen upplevs ha blivit mindre som ett resultat av teknikens fantastiska utveckling. Vi kan kommunicera trådlöst över kontinenter och världshav.

Vi kan ta oss jorden runt inte på 80 dagar utan på 80 timmar eller snart 8 timmar…

Den här insikten gör att vi alla behöver fråga oss om vi behöver bli en annan typ av människa. Ett annat sätt att tänka om oss själva och förhålla oss till varandra.

Behovet av en ny samtid
För insikten om att vi inte lever i samma samtid, i samma kulturella kontext betyder inte att vi inte har något gemensamt. Tvärtom.

Vi har som människor aldrig haft så mycket gemensamt och krav på oss att gå samman som just i den här märkliga tiden då vi skriver början av 2000-talet.

För det gemensamma är att vi är just människor och med det samma längtan, samma drömmar, samma kärlek till våra barn och våra familjer. Samma behov av vänner.

Samma behov av värme och omtanke. Behov av överlevnad och känslan av trygghet.

Den kraften är starkare än våra kulturella och etniska olikheter. Likheten att vara människa är starkare än vårt kön, ålder, sexuella identitet eller hudfärg.

De som inte tror på att människan är mer lik än olik kan lätt komma att bli anhängare av rasism, främlingsfientlighet, hat mot homosexuella, mot kvinnor eller män eller mot barn eller mot äldre.

Då börjar vi dela upp. Kategorisera oss i grupper om vi är judar, kristna, buddhister, hinduer eller muslimer. Då blir det viktigt om vi är svarta eller vita.

Då blir det viktigt vem du blir förälskad i. Då blir det viktigt om du är kvinna eller man.

Då blir det viktigt hur du är klädd eller vilken musik du gillar.

Vi behöver förstå – vilket inte är samma som att gilla – vad det är för krafter, vilka tankesystem som ligger bakom den här föråldrade och historiskt uttjänade synen på människan, samhället och världen.

Det går heller inte att möta de som lever med den här människosynen med hat. Och kanske vi också ska vara ödmjuka att vi alla till och från bär på dessa föråldrade tankesystem. Om inte annat är dagens konflikter på världskartan ett bevis på det. Vi och dom.

Var och en av oss kan i stunder längta tillbaka till det där samhället där vi var lika och upplevde att vi levde i samma samtid.

Motkraften är bildning och demokrati
Men det finns också en utmaning för det demokratiska och humanistiska samhället och det stavas bildning.

Motkraften till splittring, våld, terror, rasism och extremism är just bildning och förståelsen för människovärdet.

Skapandet av det nya gemensamma, den nya kontexten, den nya samtiden är just förståelsen för grundläggande mänskliga rättigheter. Att vi är lika.

Om den nya samtiden ska klara av att härbärgera en mångfald av kulturer, religioner och intressen måste samhället bygga på en kompromisslös inställning vad gäller synen på varandra.

Samtidigt som vi förmår lyssna, vattna det som växer och se varandras goda intention behövs en tydlighet om hur vi är mot varandra.

Det är därför #metoo-rörelsen är så viktig. Den sätter ljuskäglan på hur kvinnor upplever att män behandlar dom.

Arbetet mot hedersrelaterat våld och den unkna synen på flickor och kvinnor i patriarkalt dominerande system är samma fråga men på ett annat tema. Ska vi leva i den nya samtiden så är det fenomen som inte har någon plats i det moderna samhället.

Diskrimineringen mot personer på grund av hudfärg, sexuell identitet eller ålder tillhör inte det nya samhället.

Synen på inflytande, att få ge sin röst hörd, att få uttrycka även obekväma åsikter, att få skriva och ge ut tidningar och böcker är en omistlig del av den nya samtiden. Demokratin är en omistlig del av att vara människa och är värd att försvara i varje i millimeter.

2000-talets viktiga frågor
Läsaren tycker kanske att jag far i väg. Men jag tror att det här samtalet – om än med lite ofärdiga tankar – måste aktualiseras nu när vi snart skriver 2018.

2000-talet springer på. Det står inte på förens vi skriver 2025, 2030, 2050…

Och vi har en skyldighet mot våra barn och barnbarn och ännu ej födda barnbarnsbarn.

Vi kan inte lämna över ett samhälle med krig, terror, flyktingströmmar, miljö- och klimathot utan att ha en idé om hur vi möter det.

Och svaren och trösten finns tyvärr inte ute bland sociala mediers hot och hatretorik. Inte ens på insändarsidornas många gånger oförsonliga ton. Eller i ironiserandet och undergrävandet av den nutida politiska demokratin som lätt blir resultatet i populismens kölvatten.

Tyvärr har inte heller dagens stora politiska ledare svaren. Tvärtom uppträder några av dem som ouppfostrade tonåringar.

Det är precis i den kontexten var och en av oss har ett ansvar att tänka och reflektera över hur vi agerar i vardagen. Hur vi lever våra liv.

Är vi fyllda av bitterhet, bor det ett litet argt missförstått barn i oss som söker upprättelse och vill ha rätt eller förmår vi agera som de där mogna vuxna människorna vi fötts till och förväntas vara?

Kanske det är med de frågorna vi ska gå in i julveckan och möta det nya året.

I hoppfullhet. Om inte annat för barnens skull.

Hur formar vi den nya samtiden…känslan av att vi människor går tillsammans? Våra olikheter till trots.

Kanske är det samtidens stora fråga. Och uppenbarligen är vi alltjämt skyldiga svaret.

Ha en bra vecka!

 

 

 

 

 

 

 

Skrivet av: Pär Eriksson | december 14, 2017

Veckan som gått – w 50

På jobbet
Det kom en hälsning från min arbetskamrat Anne – vi har blivit något bättre igen.

De centrala orden är vi, något bättre och igen.

Läs det igen. Det är viktigt att det är ett vi. Det är tillsammans vi skapar värde.

Något bättre. Jag gillar den tonen, det anslaget. Inte dramatiskt utan just någon bättre.

Och sedan kanske det viktigaste –  igen…vi har alltså gjort det förr.

Sakta men säkert ökar Eskilstuna- och Torshällabornas känsla och värdering av sin kommun.

Årligen genomför SCB en enkätundersökning i 130 kommuner där man mäter nöjdheten i relation till regionen, till vad staden och landsbygden erbjuder samt hur man uppfattar de kommunala verksamheterna – från vatten och avlopp till skola, vård och omsorg.

Därför känns det så roligt och hoppfullt för en kommundirektör att förmedla att vi går åt rätt håll. Det betyder inte att allt är bra. Inte alls. Det finns en rad frågor som behöver förbättras.

Men helheten är att invånarna tycker om sin stad allt mer. Hoppfullt!

Detta samtidigt som det sk NKI-värdet – de företag som haft kontakt med oss – förbättrats. Törs jag också skriva att vår interna medarbetarundersökning som gjordes under hösten ger bra resultat.

Skryt är sällan klädsamt men ibland måste det få sägas. För Eskilstunas skull.

Håll ordning på vilka som går Framtidens Ledare brukar jag skämtsamt säga till mina arbetskamrater.

Bland dom finns de blivande cheferna, rektorerna, förvaltningscheferna och direktörerna. Kanske en kommundirektör i vardande.

Jag tror att vi är inne på sjunde omgången av utbildningssatsningen som riktar sig till våra medarbetare som vill och bedöms klara av att ta steget i ledarskapet.

Jag är glad att vi i Eskilstuna kommun varit så ihärdiga i just den här satsningen. Min erfarenhet i tre stora kommuner är att ca 2/3 av de nya cheferna som tillsätts bör komma från de egna leden. Och följaktligen 1/3 kommer från en annan organisation, en annan arbetsgivare.

Jag tror att det är en klok avvägning. Känslan för Eskilstuna kommun och känslan för verksamheten kombineras med influenser och erfarenhet från andra arbetsgivare.

Den här veckan celebrerade vi 2017-års Framtidens Ledare. Och som vanligt möter vi en bra grupp med ambitioner och engagemang.

Och så dessa utbildningsledare Anna Melin Liv, en duktig enhetschef som själv varit en Framtida Ledare om jag minns rätt och vår maestro genom åren Eva Borgström. Ni är så viktiga och värdefulla för Eskilstuna kommuns ledarutveckling. Stort tack!

Den här veckan avrundar vi årets Näringslivskommitté. Det är ett forum där kommunen träffar, representanter för näringslivet – Fabriksföreningen, Handelskammaren och Handeln – samt Mälardalens högskola och vårt eget bolag Munktell Science Park.

Det här är ett viktigt forum. Vi kanske inte löser alla problem kring näringslivets villkor eller arbetslöshetens problem men vi drar frågan åt rätt håll. Lite, lite grann. Och framförallt skapar vi en stark kultur av dialog.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Vi skriver snart bokslut för 2017 och Torshälla lämnar det magiska sjuhundrade året.

Jag fick en bra fråga om vad det betytt och menar att det gjort oss alla mer medvetna inte bara om Torshällas fina historia utan också om dess framtidspotential och en uppvisning i alla goda ambassadörer för Torshälla som finns på orten och i våra verksamheter.

1

Jag tänker också på de som nu lever i förskingringen – Anni-Frid Lyngstad, mästerkocken Ulf Wagner, journalisterna Andres Lokko och Gabriel Byström som alla besökt sin gamla barndomsstad.

Och jag tänker på alla företag, organisationer och föreningar som engagerar sig dagligen för sitt Torshälla.

Jag tänker på alla bra kommunala verksamheter – förskolor och skolor, äldreomsorg och hemtjänst, socialtjänst, fritids- och kulturinstitutioner, gator och parkskötsel och allt jag glömt.

Jag fick också frågan om vad som är mitt personliga starkaste minne av 700-årsfirandet.

Sommarens stora musikfest var något speciellt. Vilken succé. Men jag har också gillat det lite mer lågmälda. Uppmärksamheten på Ebelingmuséets 20-årsfrande och familjen Ebelings konstnärskap, Alar Kuutmanns intervjuserie Alar Talar, musik i kyrkan och olika temadagar och fina kvällar.

Men mest etsar sig invigningen fast. Den 24 februari då vädergudarna gav oss det finaste som finns – en kall men solig och vinterblå himmel med ett fullt torg.

Och blir jag än mer personlig så blir det full poäng för Burn Out Punks eldshow senare på invigningskvällen och mitt eget bidrag i form av Germund som var den Torshällabo som tillsammans med kompisen Olov fick uppdraget år 1317 att skida ner till Nyköping och personligen ta emot beviset på stadsrättigheterna direkt ur kung Birgers hand.

Det var stort. Och en lång skidtur…

På hemmaplan
Umgicks med de yngsta barnbarnen – som inte är så små längre – i helgen och fick en snabbkurs om vad en skola i Stockholm och en i Skogstorp ägnar sig åt. Högt betyg till våra lärare och skolpersonal om ni frågar mig. Blir glad för alla elevers skull.

Men vi hann också gå igenom vilken musik och vilka serier som gäller. Och så fotboll och konståkning. Nu börjar det likna något.

Annars lyssnar jag på Brian Owens and the Deacons Of Soul. Bland annat gör gruppen covers på Johnny Cash-låtar och gör dem till Soul of Cash…kul att lyssna på.

Ha en bra helg!

 

 

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier