Om livets flodfåror, dess oförutsägbarhet och vikten av att tända varandras ljus

Livet flyter i sina egna flodfåror.

Vi tror att vi kan kontrollera världen – och i någon mening är det nog så – men många gånger tar utvecklingen en annan riktning än vi kunnat ana.

Kanske den insikten också är en del av att vara människa. Att leva med det osäkra. Det oförutsägbara.

Vem kunde för tio år sedan ana att den hoppfulla Arabiska våren som utspelade sig i Mellanöstern skulle utvecklas till inbördeskrig, terror och stora flyktingkatastrofer?

Vem kunde tro att Amerikas president efter Obama skulle bli en affärsmän som var mest känd som en lustigkurre som skrek ”you´re fired” i en populär TV-dokusåpa?

Vem trodde att Ryssland skulle annektera en del av sitt grannlands territorium?

Kunde vi ana att en av kärnländerna skulle lämna EU och att vi skulle lära oss ett nytt ord – Brexit?

Vem trodde i sin vildaste fantasi att Bob Dylan skulle få Nobelpriset i litteratur och att det året efter inte skulle delas ut något pris på grund av något som kallades metoo med en märklig # som en inledande markör?

Kanske vi heller inte skulle litat på vårt omdöme om vi sagt att en 14-årig ung pakistansk tjej skulle få Nobels fredspris och att det aldrig någonsin i världshistorien varit så många barn som gick till skolan just den här veckan i december.

Eller att vi efter riksdagsvalet 2018 inte skulle ha en regering på plats efter mer än tre månader.

Vem hade trott att vi skulle vara mer än 105 000 Eskilstunabor och att det byggdes på varje liten markyta i vår stad.

Eller vem hade vågat nämna orden Eskilstuna och universitet i samma mening?

Vem hade trott att vi skulle få fira två SM-guld på Fristadstorget tillsammans med vårt speedwaylag. Samma lag som gick i konkurs bara några år innan dess.

Eller att vårt damlag skulle spela Champions League på Tunavallen och att det skulle finnas ett lag i herrallsvenskan i fotboll som hette AFC Eskilstuna.

Jag förstår att mina nyfödda barnbarn 2009 tio år senare skulle fylla 10 år men att det blev en fotbollsspelare som sjöng i kyrkokören och en konståkerska som älskar att teckna kunde jag inte förutspå.

Inte heller att jag skulle gå på min första begravning av en kompis i vårt ungdomsgäng som jag känt i mer än 60 år.

Eller att det skulle bo en ung afghansk pojke i vår familj.

Och hade någon sagt att jag under de här åren skulle genomfört tre Cykelvasor hade jag skrattat.

Livet flyter i sina egna flodfåror. Det är med den insikten vi bör närma oss världen, livet, samhället och varandra än mer ödmjukt.

Vi behöver stödja varandra. Kroka arm och stå skuldra vid skuldra just därför att livet är så bräckligt och oförutsägbart.

Vi behöver tända varandras ljus.

Vi behöver lära oss att bli varandras trädgårdsmästare. Lära oss att vattna det som växer. Prata väl om varandra.

Därför finns det inte så mycket plats för hårda ord, fördömanden, skuldbeläggning eller än värre hat, hot och våld.

Det kan tyckas som en äldre mans filosofiska funderingar så här i tredje perioden av livet. Och så är det nog.

Men jag skulle vilja att någon hade berättat det här för mig när jag själv var ung eller medelålders.

Livet är lite för kort för att inte ta vara på de år, månader och dagar vi fått oss tilldelade.

Leta upp den du sårat – be om förlåtelse. Precis som du kan närma dig de som sårat dig.

Gå med rak rygg genom livet. Våga se dig i spegeln och fråga dig om du är sann mot dig själv. Låt livet snurra kring något annat än dig själv och hur du mår.

Och när vi förfaller till hat, misstänkliggörande och blir arga eller besvikna på omvärlden, samhället, våra medmänniskor eller kommunen så låt oss stanna upp och tänka efter. Vi ska vi vårda vår kritiska ådra. Vi bär på viktiga erfarenheter som är värda att berätta. Men vi behöver släppa det ultimata, det ständigt krävande.

Vi behöver sänka rösten så att andra hör vad vi vill säga. Hjälpa, stötta och förklara istället för att kritisera, trycka ner eller ge dåligt samvete.

Eller för att använda Verner von Heidenstams ord ”Hur lätt bli människors kinder heta. De döma fast de litet veta”.

Vem kunde ana för tio år sedan att jag skulle komma att skriva mer än 1200 krönikor och bloggtexter som handlar om min stad och dess människor. Om världen, regionen, kommunen och dess verksamheter.

Och inte ens jag själv kunde ana att en av de allra sista kommer att handla om vikten av att förstå att livet flyter i sina egna flodfåror. Ibland skrämmande men lika många gånger njutfullt och underbart.

Vem kunde för tio år sedan ana att jag skulle komma att uppskatta min barndomsstad än mer dag för dag. Just med insikten att vi behöver gå än mer tillsammans för att klara av den värld som just nu är i obalans med sig själv.

Och ytterst med bara en enda drivkraft – att våra barn och barnbarn och deras generation ska få det så bra och så mycket bättre än vi ibland känt och upplevt.

Att den unga generationen får växa upp i en värld som karaktäriseras av demokrati och humanism och som klarar av att möta miljö- och klimathoten.

Och hur ser världen ut 2030…du får ge mig svaret om du kan.

Allt börjar med att du formulerar dina framtidsdrömmar.

Ha en riktigt bra vecka och låt julens budskap om fred och frid prägla våra hjärtan och sinnen!

Annons