Skrivet av: Pär Eriksson | december 13, 2018

Veckan som gått – w 50

På jobbet

Den här veckan på årets mörkaste dag kom då äntligen Lucian med sina tärnor och stjärngossar. Som en slags markör av ljuset och hoppfullheten.

Bortom en osäker värld med krig, terror och flyktingkatastrofer växer framtidsdrömmar i våra hjärtan.

Jag är särskilt glad att vår Lucia kom direkt från Syrakusa via att ha besökt min gamla Djurgårdsskola…så det kan bli.

Det står ”spadtag” i min almanacka. Det börjar bli allt vanligare.

Veronica Gustafsson, Tuna Park, Jimmy Jansson, kommunstyrelsens ordförande och Erik Lindmark, byggbolaget Fastec tar första spadtaget inför utbyggnaden i Tuna Park och nu står det klart

När jag tillträdde som kommundirektör för snart tio år sedan så tillhörde det ovanligheten. Förvisso byggdes det nya bostäder, förskolor och äldreboenden även då men det var långt mellan spadtagen.

Något har hänt i vår stad. Vi ser det med blotta ögat i form av byggkranar och en och annan avstängd gata. Eller åk ut till Logistikparken i Kjula så ser ni det nya Eskilstuna växa fram.

Snart är det också dags för gamla Myntverkets lokaler att förvandlas till en modern Tingsrätt och det står inte på förrens vår gamla Sporthall och badhus återföds i form av en ny högskola…eller var det universitet?

Vi står mitt i steget i en stad som växer.

Vi behöver öka vår förståelse för vad det innebär. Det skapar både framtidshopp men också nya problem och spänningar. Som det är att bygga en stad.

Eskilstuna har varit med om det förr. I mitten och slutet av 1800-talet, 1920-1930-talen, 1960-1970-talen och nu skriver vi 2010-2020-talen.

Vi gör också den här omställningen mitt i en turbulent tid då världen är i obalans med sig själv. Krig, terror och flyktingströmmar stöper om världskartan. Lägg då till ett Europa som söker sin identitet och ett EU som är ifrågasatt. Och att vi alltjämt saknar en regering som kan agera långsiktigt.

Det är precis mitt i en här miljön, mitt i det här sammanhanget vi går till jobbet och förväntas leverera bra kommunal service.

Med rätta känner vi medarbetare oss ibland trötta och ifrågasätter om vi har rätt resurser och förutsättningar. Jag har stor förståelse och respekt för det. Tro inte annat.

Jag har ingen tröst att ge mer än att vi behöver förstå världen och samhället just nu. Vår upplevda trötthet är en avspegling av vad som sker just nu. Den som tror att det är fel på kommunen, näringslivet eller att det är fel på oss själva hamnar lätt fel, med fel åtgärder och fel fokus.

I ledar- och medarbetarskapet brukar vi prata om emotionell stabilitet som en viktig egenskap. Just nu är den oerhört viktig.

Den här veckan träffade jag våra chefer på Arbetsmarknad- och vuxenutbildningsförvaltningen. Det blev ett bra möte. Alla medarbetare är värda en stor eloge då de ansvarar för några av våra viktigaste verksamheter i detta läge. Vuxenutbildning, skapa fler jobb, försörjningsstöd och flyktingmottagande.

Kan det bli viktigare?

Tack för att ni bjöd in mig. Det där med bokläsning blev ju ganska bra…

Jag är mitt uppe i samtal med de medarbetare som är mig närmast. Vi summerar året som gått, påminner om våra nedtecknade ambitioner och överenskommelser och drar upp riktlinjerna för 2019.

Det här är viktiga samtal som både ger möjlighet till problematisering och att lyfta upp framgångarna. Efter 40 år i tre stora kommuner vågar jag skriva – Eskilstuna kommun har väldigt bra chefer och ledare. Det finns en medvetenhet och mognad som jag imponeras av.

Det betyder inte att vi inte gör misstag eller att vi inte har mycket att lära. Men så ska det vara i en modern och öppen organisation.

Den här veckan var det dags för årets sista och min sista träff med de centrala fackliga organisationerna.

Jag har alltid uppskatt relationerna mellan arbetsgivare och fack. Deras medlemmar är våra medarbetare. Vi har ett gemensamt intresse att det sker utveckling, att det är ordning på ekonomin, att vi har en bra lönepolicy och en god arbetsmiljö. Detta samtidigt att vi är raka och tydliga med och mot varandra.

Tack alla fackliga organisationer och fackligt aktiva för ert engagemang. Ni har betytt mycket för mig.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
När jag nu är på väg in i mål när det gäller både mitt yrkesliv och mina nästan tio år i Eskilstuna så får jag frågan om vad som glatt mig mest.

Jag tror att läsarten förstår svårigheten att ge ett svar eftersom det är så många frågor som hänger samman – arbete, kommunikationer, bostadsbyggande, en attraktiv stad, kultur och fritidsfrågor, folkhälsa och trygghet.

Men avtvingas jag ett svar så svarar jag arbetet för att lyfta Eskilstuna som en bildningens- och utbildningens stad. Det är den enskilt viktigaste frågan och framgången.

Jag drivs naturligtvis av mina erfarenheter som socialarbetare och att ha arbetat i och med skolan. Jag har sett med egna ögon vad skolan betytt för enskilda ungdomar och dess möjlighet att förverkliga framtidsdrömmar.

Men jag har också sett vad utbildning betyder för en kommun, för ett näringsliv.

Eskilstuna har inte alltid varit en skolstad – detta skrivet med stor respekt för allt det goda arbete kompetenta lärare och skolpersonal gjort under stora delar av 1900-talet. Räknar vi in alla duktiga hantverkare, finmekaniker och smeder under hundratals år så förstår vi att Eskilstuna historiskt är en utbildningens stad.

Och ändå är det något som skaver. Vi tappade fokuset under åren i takt med att vi tappade arbetstillfällen och framtidstro.

Min bild är att vi hittat tillbaka. Vi ser det på kunskapsresultaten och betygen. Vi är inte riktigt topp-100 bland Sveriges 290 kommuner men nästan.

Trots att vi tagit emot mer än tvåtusen fler barn och elever från och med 2015 som oftast saknat språket och en vuxen i sin närhet och förankring i sitt nya hemland så är vi nu 2018 tillbaka till resultaten innan det stora flyktingmottagandet.

Om detta må vi berätta.

Det är en fantastisk både humanitär insats och bildningsmission som vi gjort tillsammans. Lärare och skolpersonal, sociala stödinsatser, många andra kommunala verksamheter, företag och organisationer, föräldrar och naturligtvis eleverna själva.

Och våra politiker som många gånger inte får den uppskattning och uppmärksamhet de är värda. Det är dom som angett förutsättningarna och inriktningarna och beslutat om resurserna. För det är dom värda all respekt i en värld som brinner.

Vi behöver ägna oss mer åt det vi kallar förståelsebaserat ledar- och medarbetarskap. Öka vår kunskap om hur samhället och en kommun fungerar.

De som pratar om ”vi och dom” och att några inte förstår eller ständigt påtalar att samhället har ont om resurser eller ”systemkollaps” har något viktigt att berätta. Vi ska lyssna på dom rösterna.

Men de får inte dominera samtalet. För bakom de rubrikerna döljer sig också något annat. Nämligen tusentals medarbetare och elever som gjort stordåd då världen genomlider en av sina svåraste kriser.

Precis i det läget kliver Eskilstuna fram och tar ansvar.

Det är det som är mitt svar. Det bästa vi gjort de här tio åren är att vi återtagit betydelsen av bildning och utbildning i den stad vi räknar som vår.

Eller kanske mer poetiskt – vi har återtagit våra framtidsdrömmar.

Det är stort!

På hemmaplan
I helgen är det dags för konståkning. Det är mycket fotboll, handboll och speedway i Eskilstuna. Jag behöver också något annat. Bra barnbarnet. Trippel Salchow, säger jag…

Jag har haft en fin bokhöst som gått i biografiernas tecken. Fatima Bremmers intressanta berättelse om journalisten Ester Blenda Nordström följdes upp med Jens Liljestrands 700 sidor tjocka och läsvärda bok om Vilhelm Moberg och jag toppade höstläsningen med en av mina favoritbiografiförfattare Henrik Berggrens bok om Dag Hammarsköljd.

Ger mig nu i kast med Kristina Sjögrens uppmärksammade bok om drottning Christina och rikskansler Axel Oxenstierna. Kan bara bli bra. En del av Sveriges viktiga historia. Och Jäders…

Nya boktips tas gärna emot så här inför jul- och nyårshelgerna.

Annars lyssnar jag på Andy Schaufs Foxwarren från Kanada. Lite avstämt och melodiskt och så…lite The Band.

Ha en bra helg!


Responses

  1. Boken om Ester Blenda Nordström står på min ”att-läsa-lista”, och ska bli intressant att läsa.
    Jag kan rekommendera två böcker jag läst nyligen – den ena är skriven av Amy Liptrot och heter ”Utvägen – dagarna på Orkney”, och den andra är skriven av Kristina Palten och Desiree Stattin Wahren och heter ”Den rädda löparen”. Mycket bra och intressanta böcker båda två och är ju även biografier.

  2. Tack Maud för två fina tips.

    Allt gott och läs vidare!

    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: