Skrivet av: Pär Eriksson | november 25, 2018

Om skottlossningar, framtidsvisioner och vikten av att vara människa

Veckans krönika är viktig därför att den ställer den skarpa frågan om vilket samhälle vi vill leva i och vilka vi som människor vill vara.

Vilka framtidsdrömmar vill vi bära, vad vill vi lämna över till våra barn och barnbarn?

Men låt mig börja i en annan ända eller kanske ändå inte.

I veckan sköts ytterligare en ung man till döds på öppen gata i vår stad. Jag har glömt att räkna om det var den tredje eller fjärde dödsskjutningen i år.

Dödsskjutningar – eller låt mig använda ordet avrättningar för det är precis vad det är – börjar bli en del av vår vardag. Så pass vanliga att våra hjärtan inte orkar med att varje gång förfasas och uppröras.

Sakta men säkert avtrubbas vi känslomässigt. Våra liv måste levas.

Om inte annat tröstas vi med att de sk gänguppgörelser inte har med oss att göra.

Låt mig vara extremt tydlig så att ingen onödigt provoceras av veckans krönika. Vi – i det här fallet kommunen – gör allt som står i vår makt för att aktivt arbeta mot droger och kriminalitet. Allt är inte synligt eller kan redovisas men lita på oss att vi jobbar så hårt vi kan.

Jag skickar också en eloge till alla våra medarbetare som står mitt i det här. Ni betyder så mycket för våra barn, ungdomar och föräldrar. Stor respekt för ert arbete och viktiga engagemang.

Mitt syfte med veckans krönika är inte att redovisa det arbetet eller argumentera för vad som borde göras. Min utgångspunkt är den här gången en annan.

Just därför att de här unga männen – mitt i bedrövelsen – också är en del av oss. De bor och lever här. De flesta har gått i våra skolor, spelat fotboll i våra föreningar, varit besökare på våra fritidsgårdar.

Kanske inte alla uppskattar det jag skriver – de är också våra söner. De tillhör vår stad. Vare sig vi vill eller inte.

Samtidigt begår de det värsta av brott – de dödar en annan människa. De är redo att sälja droger till de ännu yngre och mer oskuldsfulla. Deras beteende kan aldrig accepteras eller förminskas.

I den meningen är livets logik enkel – alla måste vara redo att ta ansvar för sina handlingar.

Ett samhälle som tappat det gemensamma
Samtidigt kan vår framtidsvision inte vara att fylla våra fängelser. Enkelt uttryckt – jag vill inte ge budskapet till min barnbarn att vår framtidsdröm är att bygga fler fängelser.

Jag vill kunna ge ett annat budskap som handlar om hopp, demokrati och humanism. Att ett annat samhälle är möjligt. Även de mest förhärdade brottslingar kan förändra sina liv.

En av de stora filosoferna och tänkarna under 1900-talet har varit den polsk-brittiske professorn Zygmunt Bauman (1925-2017).

En enkel sammanfattning av hans gedigna produktion av rapporter och böcker är att den gränslösa världen har ryckt upp oss från våra rotsystem och gjort oss osäkra och rädda. I den meningen är Bauman en stark civilisationskritiker.

Han menar också att vi förlorat gemensamheten – känslan av att vi hör ihop. Begreppet tillsammans har mist sin magi.

Individualiseringen har haft ett högt pris där delade meningar om livet, delade meningar om vårt samhälle tenderar att ha gått förlorat. Vi har tappat det som förenar och binder oss samman. Ett gemensamt och samlat ”vi” har blivit till ett ”vi och dom”.

Skillnader förstärks samtidigt som det som förenar oss som människor inte synliggörs tillräckligt.

Solida samhällssystem där vi som medborgare kunnat lita på varandra och på myndigheter utmanas.

Vi behöver inte dela Baumans analys och kritik av det postmoderna samhället men kanske vi kan lära något. Ta med oss delar av hans sätt att resonera.

Vikten av en samlad framtidsvision
Oaktat behöver vi som levande och verksamma i ett snart stundande 2020-tal formulera en samhällsidé som pekar ut en framtidsriktning. Och nu pratar inte jag partipolitik eller religion – vilket också är viktigt – utan om vår gemensamma bild över vart vi ska.

Och det brådskar.

Min erfarenhet är att om det demokratiska och humanistiska samhället inte förmår lösa de grundläggande mänskliga behoven av trygghet och återerövra Baumans gemensamhet så växer fascismen och extremismen. Iklädd såväl politisk som religiös förklädnad.

Enkelt uttryckt – om vi inte förmår få slut på skjutningar, mord, droghandel, kriminalitet, hederskulturer och omoral så växer kraven på enkla lösningar. Och historien förskräcker eftersom svaren nästan undantagslöst stavats förtryck och fler fängelser. I värsta fall koncentrationsläger.

Jag vet att jag kan uppfattas som drastisk – och jag hoppas att jag har fel – men jag är född bara några år efter att de makabra gasugnarna knappt ens hunnit svalna.

Jag ser att de internationella ledarna som borde ta ansvar och leda oss medborgare och peka ut framtidshopp saknar den mognaden och värdigheten när den behövs som mest.

Jag ser hur annars stabila demokratier raserar det som varit den västeuropeiska framgången – fria och oberoende myndigheter, domstolar, rättsväsende och public service. Och en orubblig tro på demokrati och människans förmåga att ta ansvar.

Dåtid – nutid och framtid
I sin sista bok ”Retropia” – som jag ännu inte läst kanske jag skall tillägga – ställer Bauman en utmanade fråga. Står mänskligheten inför ett vägval där vi för första gången i vår historia inte kan blicka framåt utan behöver gå tillbaka för att hitta framtidsvisionerna – Retropia.

Bauman influerade mig på 1990-talet. Hans sätt att beskriva världen och samhället gjorde mig nyfiken. Han skrev ofta om vikten av att vi människor förmår leva på en tidslinje.

Och de som följt mitt skrivande under decennier vet att jag ofta återkommit till vikten av en dåtid – ett nu och en framtid.

Och det är kanske precis där vi står nu. Vi utmanas i vår förmåga att formulera berättelsen om vår historia, våra liv och våra framtidsdrömmar.

Något som är än viktigare då världen ser annorlunda ut än i går. Vårt land och vår kommun är annorlunda där vi är en befolkning som den här gången inte bara har sitt rotsystem i Norrland, Småland, Stockholm och Finland utan kommer från hela världen.

Precis i det läget, i den situationen behöver vi formulera ett nytt samhällskontrakt, en ny inspirerande framtidsvision.

Inte kanske i första hand för mig och min generation utan för våra barn och barnbarn. Och jag lovar att vi ska göra allt vi kan för att ni ska få ett bra liv.

Den visionen kan inte innehålla vare sig hat, hot eller våld. Den kan inte innehålla dödsskjutningar och fler fängelser.

Den visionen måste bygga på något annat. Hoppet om en framtid. En vision som tar tag i oss så att vi får vara de goda människorna vi är födda att vara.

Jag tror att svaret kommer att ges…men innehållet det avgör bara du och jag.

Bilda dig. Bry dig. Bidra.

Var en människa.

Ha en bra vecka!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: