Skrivet av: Pär Eriksson | maj 9, 2018

Veckan som gått – w 19

På jobbet
Många röda dagar är det i maj.

Samtidigt är det inget en kommun kan ta för stor hänsyn till. Många av våra verksamheter är igång dygnet-runt, året runt.

Det imponerar och det är inte alltid våra chefer och medarbetare får den uppskattningen de är värda. Så här kommer den – och jag tror ingen invänder – ni gör ett viktigt arbete för oss Eskilstuna- och Torshällabor.

Regeringen har beslut om en stor satsning under 10 år för att motverka segregation. Det kan handla om resurser för att skapa fler jobb och att satsa på områden som behöver lyftas.

Sådana här pengar har förvisso satsats tidigare men många gånger har det varit tillfälliga utspel. Den här gången är det 32 kommuner som delar på pengar under tio år.

Eskilstuna är tillsammans med de 15 största kommunerna och lika många till en del av de 32. Det här kan komma att betyda oerhört mycket för arbetet med att skapa ett bra Eskilstuna. I dagsläget vet vi inte vad det betyder i kronor räknat men från 2019 delar kommunerna på 1,9 miljarder 2019 och från 2020-2027 2,2 miljarder årligen.

Den här veckan är det dags för ett nytt heat Modigt Medarbetarskap. Jag tror att det är 50:gången jag möter våra medarbetare i Parken kring det här temat. Den här gången drygt 200 nyanställda.

Jag tycker att det är lika roligt varje gång. Att vi har samma bild över vart den här staden är på väg, att vi förmår gå tillsammans än mer, att vi ser vår vardaglig verksamhet i ett större sammanhang. Det är det allt handlar om.

Och många av er skulle kunna hålla den där inlednigen jag nu gjort i alla år. Vikten av att förflytta och utveckla Eskilstuna. Och om vi ska klara det så behöver vår egen kommunala organisation ta ett ännu tydligare steg mot själen i en modern kommunal kunskapsorganisation.

Det är det Modigt Ledarskap och Modigt Medarbetarskap handlar om.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Den här veckan tänkte jag att vi skulle prata offentlig konst.

En stad byggs av dess människor, samspelet och relationer. Men den yttre miljön spelar oerhört viktig roll. Vi människor har en tendens att vårda och akta det som är vackert.

Eskilstuna är en vacker plats. Den har varit det i tusen år. Vid ån och dess spegel som förenar två stora sjösystem – Hjälmaren och Mälaren.

Men till och från förfulas också en plats. Ofta går det hand i hand med minskad framtidstro och optimism. I tider av arbetslöshet och missmod växer också kriminalitet, skadegörelse och en taskig attityd till sin stad. Ibland ser vi det i Eskilstuna i form av gängkriminalitet, våld och förstörelse men också mer vardagliga tecken om hur vi berättar om den här staden och vilka ord vi använder.

Min bild – efter att ha levt nära och i den här staden i 66 år – är att den blir allt vackrare. Forsparken, Smörparken, Fristadsorget, å-promenaden och Munktellområdet sätter bilden av en ny stad. Torshälla, Årbyskogen, Vilsta, Skjulsta och Sundbyholm.

Vår vackra landsbygd, centrum och våra fina och klassiska bostadsområden utgör tillsammans det som vi definierar som vår stad.

Jag ser med blotta ögat hur våra parker och grönområden blir till oaser. Blomprakt och gräsmattor. Rothoffsparken och Stadsparken blir ett Hyde Park i miniatyr.

Och alla dessa skulpturer. De är så många att det är lätt att de skyms. Jag noterar hundratals skulpturer runt om i stan. Jag hoppas att ni ser dom mitt i folkvimlet. De är så vackra och så viktiga.

Varje skulptur har sin berättelse och sin identitet. Men de berättar också om en stad. De blir historiska markörer.

Allan Ebelings ”Smederna” sammanfattar en stor del av vår stolta historia 400 år tillbaka i tiden. Ivar Johnssons ”Arbetets ära och glädje” från 1942 på Fristadstorget är en påminnelse om vårt arv.

Och alla dessa vackra och välgjorda reliefer insprängda i husfasader.

St Eskil vid Slottbacken och de mer moderna Torgmadam på gåatan och Eskilstunafödde Knutte Westers nyinvigda ”Jag är en liten grön planta” är fina exempel på hur människor gestaltas i den offentliga miljön.

Med all respekt för japanen Takashi Narakas fina ”Strukturspiral” i rondellen vid Smörparken, Sivert Lindboms ”Profilen” och Olov Sällströms både roliga och utmanande ”Pin Point” på Fristadstorget så är min absoluta favorit Carl Milles ”Guds hand” i Stadsparken.

Den är både vacker, välgjord och har en stark symbolik. Den finns också på fler platser världen över. I Holstebo i Danmark, i Hakone i Japan, i Melbourne, Peking, Malmö och Stockholm.

Oaktat om vi tillerkänner oss till någon religion eller inte så tror jag att det går att uppskatta hur Gud håller sin hand över vår stad och oss människor.

Nu bygger vi sakta men säkert upp en skulpturpark i Torshälla runt Holmberget. Den är redan idag värd ett besök och vårdar vi det här rätt så kommer det att bli en mötesplats i framtiden för offentlig konst.

Tack Eskilstuna och Torshälla. Ni är så vackra med all er konst…och alla människor.

På hemmaplan
Det är lärorikt att vara gift med hustrun. Nu undervisar hon mig i lärkans ryttlande och sång och hon tycker att jag borde förstå att det som sker är fantastiskt.

Det känns som att försommaren trycker på och visar upp sig. Det är inte fel med röda dagar mitt i arbetsterminen. Hjärnan och kroppen får ta igen sig.

Annars lyssnar jag på Joan Armatrading. Kanske mest känd från 1980-talet men hennes underbara röst bär även idag. Nyutgiven platta i år ”Not Too Far Away”.

Ha ett bra veckoslut!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: