Skrivet av: Pär Eriksson | februari 11, 2018

Om två kameror som skildrar livet, livstidsdömda, en konstnär och en obändig tro på förändring

I en värld där ”fake news”, halvsanningar och allmänt tyckande stärker sin plats i mediaflödet är dokumentären en sund motkraft.

Jag noterar allt fler riktigt bra dokumentärer i såväl TV som i radio. Avskalade berättelser där kameran och mikrofonen får spela huvudrollen.

Ibland kommenterat som i Tom Alandhs alltid sevärda filmer – med hopp om att ni sett de finstämda filmerna om Martina – eller helt okommenterat som i Jairus McLearys ”The Work – gruppterapi med mördare”.

The Work är kanske inte den bästa dokumentären jag sett men den fascinerar mig. Den sätter nämligen ljuskäglan på en av mänsklighetens viktigaste frågor – tron på förändring.

Bakgrunden är följande; i klassiska Folsom Prison i Kalifornien får vi följa ett 50-tal fångar – flertalet dömda till livstid eller långa straff i en 4-dagars lång terapisession. Med i arbetet är också fyra ostraffade män som anmält sig att delta frivilligt för att lära sig något om sig själva.

Att söka förändring
Låt mig vara tydlig – de vi möter har mördat, våldtagit, misshandlat och skadat människor. Dokumentärens ingång är inte att ”tycka synd om” eller ens försöka förstå eller begripliggöra. Fokuset är snarare – går det att förändra sig själv?

Det är också det som tar tag i mig och gör mig hoppfull.

Hur eländigt, hur svårt det än är, hur stor skada vi än åsamkat någon annan så kan vi söka förändring. De stora världsreligionerna skulle beskriva det som en inre förlåtelse.

Det här är viktigt – och nu pratar inte jag om kriminalpolitik eller ens om brott och straff – utan om att vara människa. Tron på det egna ansvaret och den djupa tron på förändringens möjligheter.

Gruppen vi möter är kanske inga vi skulle vilja möta en mörk kväll. Fulltatuterade, uppumpade muskler och de klassiska gängemblemen.

Men det vi får vara med om via McLearys kamera är inte bara den upplevda hotfulla ytan utan en grupp män som söker att bli bättre människor mitt i eländet.

Det vi får vara med om är tårar, livsberättelser om svek och våld i tidig ålder, oförlösta känslor och lågt självförtroende. Trasiga själar och oläkta sår.

Vi möter också unga killar och män som nästan undantagslöst saknat en pappa, en förebild av hur det är att vara man.

Föräldrar som inte funnits där, kanske en lärare, en socialarbetare, en idrottsledare som inte orkat med en jobbig och krävande 10-åring som ropat efter bekräftelse och kärlek.

Det är som att dokumentären blir folkbildande. I avsaknaden av den här pappan att se upp till, avsaknaden av manliga förebilder som kan vägleda en genom livets svårigheter fyller gänget tomrummet.

Gänget i dess bästa form är kanske idrottslaget som skapar kamratskap, lärande och känslan av att betyda något. Drömmen om ett gemensamt mål.

I dess sämsta form så betyder gänget kriminalitet, droger och våld i en slags konstlad gemenskap som kortsiktigt skapar upprättelse och känslan av kamratskap.

Våra fångars berättelser ger en annan bild av gängen. Svek, utstötning, mobbing och våld är vardag när man inte är tillräckligt lojal eller börjar tänka själv. Först sviks man som liten och sedan av gänget.

Det är snart dags för avhopparnas tid – tro mig. Kraft föder motkraft.

Vem vill vi själva vara
Jag är tillräckligt gammal för att inte vara naiv. Jag tror inte att terapi löser samhällsproblemen eller är svaret på våld och kriminalitet.

Men jag är också tillräckligt gammal för att ha fått vara med när unga människor väljer en annan väg i livet. Människor som tagit sig ur en destruktiv livssituation och valt något annat.

Och det är precis där vi ska dra lärdomarna från fångarna i Folsom Prison. Tron på förändringens möjligheter är en av livets allra innersta sanningar och för mig en del av meningen med livet.

Det behöver inte vara så dramatiskt som att det bara berör livstidsdömda. Insikten om förändringens möjligheter handlar lika mycket om dig och mig. Vår förmåga att bidra, att prata väl om varandra, att söka den andres goda intention.

Inte klandra, inte söka syndabockar, peka finger åt någon annan utan istället söka blicken in mot oss själva. Vilken människa vill jag vara, hur vill jag leva mitt liv, vilket ansvar är jag redo att ta för mig själv, min familj, mitt arbete eller min arbetsgrupp? Eller varför inte min kommun.

Att söka förändringens själ.

Jag skriver inte det här för att i första hand recensera en TV-dokumentär utan för att stimulera läsaren i ledar- och medarbetarskapet. Jag tror nämligen att vi har något att lära i vårt arbetsliv.

”The Work – gruppterapi med mördare” finns att hämta på SVT Play ytterligare några veckor.

Konst och glädje
Om den här typen av budskap upplevs som provocerande och utmanande rekommenderar jag istället att se på ”Lerins lärljungar”. Det är en grupp personer med funktionsnedsättning från Karlstad som deltar tillsammans med konstnären Lars Lerin i en konstskola.

Det finns så mycket värme, så mycket glädje, skratt och allvar i deras berättelser. Och på ett märkligt sätt så tror jag faktiskt att fångarna i Folsom och Lars och hans lärljungar skulle trivas att träffa varandra.

De skulle ha helt skilda liv och erfarenheter att berätta om. Men ytterst skulle de ha väldigt mycket gemensamt.

Längtan efter att få vara sig själv. Att få bekräftelse och bli sedda.

Att få vara människa i en värld och ett samhälle som ibland blir både ytlig och förråad.

Och om jag lärt känna Lars Lerin rätt så skulle han utbrista i ett glatt – ”vad fina ni är…”

Tack SVT för två riktigt bra dokumentärer.

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: