Skrivet av: Pär Eriksson | november 12, 2017

Om att erbjuda vardagsrummet till någon annan och vikten av att öva godhet

Går det att leva godhet?

Det kan tyckas som en märklig fråga men jag ställer den till mig själv allt oftare. Kanske är frågan ett desperat uttryck för att skapa någon slags mental överlevnad i en värld och i ett samhälle som känns i obalans med sig själv.

Och i obalans med tidigare givna humanistiska och demokratiska grundvärderingar.

Vi tar dagligen del av övergrepp både mellan stater och stridande parter men också mellanmänskliga där våld, sexuella övergrepp, hederskulturer och mer subtila härskartekniker blir en del av vår vardag. Nästan utan att vi till slut reagerar.

Sociala medier i sin sämsta form underhåller och vattnar ibland en sådan kultur med sitt hotande och hatande budskap.

Vardagssamtalet förråas och det oförsonliga smyger sig sakta men säkert in i våra hjärtan. Utan att vi vare sig vill eller ser det.

Den öppna blicken när jag möter en okänd, en liten nick på bussen till en medpassagerare ersätts av en blick i backen.

Så kanske min fråga inte är så dumt ställd – går det att leva godhet?

Vikten av att öva godhet
Sicket prat, invänder den kritiske läsaren. Godhet går snabbt över i snällhet som lätt blir till dumhet.

Och kanske det ligger något i det. Men frågan är vad vi har för alternativ?

En insikt som vuxit hos mig i takt med livets gång och erfarenhet är att godhet går att öva. Det är det våra lärare, fritidsledare, föreningsledare, social- och omsorgspersonal ägnar sig åt varje dag i sina relationer med barn, ungdomar och vuxna.

Och visst är det godhet vi övar dagligen i våra roller som föräldrar, far- och morföräldrar.

Någonstans så tror jag att vi i den insikten hittar människans inre väsen, dess längtan efter livet, att göra gott.

Att hålla ondskan i schack
Men det finns ondska hör jag min inre röst tala till mig. Och visst är det så. Den finns nog inbyggd i oss själva. Tyvärr bekräftar historien det.

Men kanske livets mening är att tygla och hålla den där kraften i schack. Att aldrig låta den få ta plats eller dominera vårt tänkande och agerande. Det är kanske det som är att vara människa. Att dagligen övervinna sig själv och låta godheten få spelutrymmet.

Jag har mött hundratals individer vars liv präglats av våld, droger och kriminalitet. Människor som sårat och skadat andra.

Nästan utan undantag har jag också sett längtan efter att leva ett värdigt liv. Längtan efter att återupprätta människovärdet. Längtan efter godhet.

Godheten personifierad
Under mina år i yrkeslivet har jag också mött godheten personifierad. Med all respekt för oss som i våra yrken förväntas agera och göra vårt bästa. Vi får ju till och med lön för det.

Med all respekt för oss i våra roller som föräldrar och familjer. Vårt engagemang är för evigt inskrivet i vårt själsliga och sociala arv.

Men min ljuskägla och djupa respekt faller åt ett annat håll och kanske blir ni förvånade.

Jag pratar om våra dryga 30 000 familjehem runt om i Sverige. Kanske är de fler och de senaste årens flyktingmottagande har säker inneburit att antalet ökat.

Men låt oss tänka så här – runt om i vårt land finns det ett antal familjer som valt att inte bara öppna sina mentala hjärtan utan krasst öppnat upp sina hem.

De har valt att dela köksbord, vardagsrum – ja hela familjens liv med någon annan. En främling.

Jag blir berörd när jag tänker på det. De tar ett steg många av oss kanske känner sig obekväma med.

Varför jag väljer att lyfta fram alla våra familjehem är att de lever godheten, de blir ett föredöme för oss andra.

Någon läsare invänder säkert att de gör det bara för att tjäna pengar. Släpp det säger jag.

Jag har mött hundratals familjehem – både föräldrar och deras barn och tonåringar – jag kan inte påminna mig om någon som öppnat upp sitt liv för att tjäna pengar.

Min erfarenhet är snarare att de känner att deras liv, deras familjs rytm har ytterligare plats för att ge någon, några ett annat liv.

Inte i första hand för att tjäna pengar eller ens för att rädda världen utan mer som ett inre kall att bidra till detta enda liv vi med säkerhet vet att vi har att leva.


Bilden har inget med texten i sig att göra

Det här är viktigt. Familjehemmen blir en motkraft till känslan av hopplöshet. En motkraft till hatandet och hotandet, det oförsonliga som sällan eller aldrig ger någon kraft eller sprider något framtidshopp.

Någon tänker kanske att detta är en krönika för att värva nya familjehem. Inte alls. Vi har medarbetare som är bättre skickade än mig till det uppdraget.

Mitt syfte är att i vardagen hitta föredömen, modeller för att öva godhet. Eller för att uttrycka det enkelt – att få oss alla att tänka på hur vi kan bidra. Det behöver inte vara så dramatiskt eller så krävande eller livsavgörande som att besluta sig för att öppna upp dörren till sitt hem.

Det är enklare än så – att lära oss prata väl om varandra, vattna det som växer och gå än mer tillsammans i en turbulent och svårtolkad värld.

Tack till alla våra ca 500 familjehem som finns i Eskilstuna eller som tar hand om en Eskilstunatjej eller kille. Lägger vi till kontaktfamiljer och kontaktpersoner så skriver vi 1400.

Ni är värda stor respekt.

Ha en bra vecka!

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: