Skrivet av: Pär Eriksson | augusti 10, 2017

Sommarpärspektiv XI 2017

Jag är långt ifrån att vara någon äventyrare.


Sydtoppen på Kebnekaise – Sveriges högsta topp 2106 m

Men jag uppskattar utmaningar. Att ge sig i kast med något som skapar energi, att få visa sig själv vad man går för.

Jag har vandrat ett antal gånger i fjällen med socialt vingklippta ungdomar och narkotikamissbrukare. Och det är som att vi hittade hem. Vi blev människor inför varandra. Vi tvingades samarbeta för att klara prestationen.

Den där känslan och erfarenheten har sedan följt mig genom åren. Längtan efter att vandra, få pröva sig själv både mentalt och fysiskt. Att vara beroende av andra men ändå förstå att jag ansvarar inför mig själv. Ingen kan bära mig.

Även om prestationerna varit blygsamma så har det betytt mycket för mig. Ett stupande Sylarna med två ystra 12-åringar, ett Kebnekaise som krävde att jag övervann både höjdrädsla och en ömmande kropp eller en värdefull pilgrimsvandring i ett stekhett Spanien på väg mot Santiago de Compostela.

Och de där prestationerna kan lika väl vara ett halvmaraton då kroppen och huvudet bara skriker – stanna.

Eller som nu i veckan då jag sätter mig för andra gången på mountainbikecykeln för att ta mig till Mora. Må vara att det denna gång bara är halva sträckan.

Jag vet att det kommer att göra ont. Det värker och smärtar och i  huvudet kommer jag att höra min mammas röst ”lägg dig och vila, sicket stolleprov…”

Och ändå ska jag framåt i mål.

Jag berättar inte det här för er för att ni ska imponeras – okey lite då… – utan mer för att jag vill väcka lusten till att utmana sig själv.

I vandringens och toppbestigningarnas värld, i löpningens och cyklandets fasor så är det en ständig kamp mot det som gör ont. I kroppen och i huvudet. Och ändå fortsätter jag och ser det som en tjusning.

Och jag tror inte att allt behöver vara fysiskt. Jag tror att vi alla bär på utmaningar som gör ont, att våga pröva, att utmana, att bli lite mer människa.

Jag tror också att vi kan bära med oss erfarenheterna in i våra jobb.

Världen och samhället är både underbar och hemsk på en och samma gång. Det är nu det behövs chefer och medarbetare som står upp och vill förändra, göra en skillnad.

Jag hör att det kan eka tomt och någon kritisk läsare kan säkert lockas att raljera – men det har aldrig varit viktigare än just nu att arbeta i offentlig sektor. Våra barn, ungdomar, familjer, äldre och personer med en funktionsnedsättning behöver oss.

Det kommer att ta emot. Jag är medveten om det. Och kanske det är det som är själva lärdomen.

Har jag tagit mig upp längs Sylarnas höga och stupande kam, stått på den där hala och oberäkneliga snötoppen på Kebnekaise, gått den där grusiga och dammiga stigen i Spanien, sprungit de där krävande 21 kilometerna och tagit mig från Sälen, via Evertsberg till Mora så vore det attan om jag inte också orkade med att utveckla Eskilstuna.

Det må värka och ta emot och mamma må stå där och ge lindring men framåt ska vi.

Håll tummarna på fredag.

Ha en bra vecka!

 

 

Annonser

Responses

  1. Hoppas att Din efterträdare blir lika modig , nyfiken och öppen för nödvändiga förändringar .

    • Härlig uppmuntran Hans-Erik.

      Det är klart att hen kommer att vara…

      Allt väl i höst!
      Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: