Skrivet av: Pär Eriksson | augusti 5, 2017

Sommarpärspektiv X 2017

”Jag hade tur när pappa Jörgen och mamma Elsie-Marie skulle bli föräldrar första gången.

Givetvis blev de sorgsna när det konstaterades att jag hade en CP-skada. Men jag uppskattar att de tog hand om mig som ett ”friskt” barn.”

Det är de första meningarna i Eskilstunabon Uffe Karlssons bok ”Mot alla odds”. Det är en stark inledning som sätter fingret på vad människovärde ytterst handlar om.

Sommarens ledighet ger tid till läsning. Bland årets skörd så har jag läst litterärt starka böcker men ändock så är nog Uffes bok den som berört mig mest och djupast.

För oss som växt upp runt Ekängen och Isstadion, i områdena kring vårt vackra Djurgården och Östermalm i Eskilstuna så går det inte att inte veta vem Uffe är.

Han har sedan liten knatte varit en del av miljön. Som en del av idrottsfamiljen Karlsson. Och frågan är om han inte hade blivit en riktig duktig bandyspelare – med Bengt ”Kungen” som farfar och Jörgen som pappa – om förutsättningarna varit annorlunda.

Uffe är född med en CP-skada – han använder själv ordet rörelsehindrad – vilket innebär att han inte kan gå, prata och har svårt att styra sina rörelser.

Och ändå – understryker Uffe – så han haft ett underbart liv.

Jag uppskattar sådan här livsberättelser. Det är som att Uffes ord tar tag i mig och för in mig i en annan värld men ändå inte.

Ord där varje bokstav är skapad med en pinne fastsatt vid huvudet. Själva tillblivelsen av boken blir en lektion i att leva budskapet om att ta vara på den kraft och energi som vi bär som människor.

I boken får vi för följa Uffes tid i skolan, de viktiga tonåren, kärleken, det första egna boendet, alla viktiga personliga assistenter och så denna stöttande familj. Och alla vänner.

Och det är kanske där boken sätter sina starkaste spår. Uffes förmåga att leva livet, att vara social, att vara det där ”friska” barnet som hans föräldrar mött honom som.

Trots att han inte kan prata, inte kan gå eller klara sig helt själv.


Far och son Karlsson – foto: Niklas Holm

Som läsare blir jag berörd. Uffe kunde vara jag. Hans pappa och mamma kunde lika väl vara jag och min hustru. Eller mitt barnbarn.

Den identifikationen är viktig därför att den skapar förståelse och den skapar en djup känslan och upplevelse om vad människovärde är för något.

Oaktat hudfärg, religion, etnicitet, sexuell identitet eller funktionsnedsättning så är vi i första hand människor. De som vill dela upp oss, särskilja oss, peka ut ett ”dom” och ”vi” förstår inte människovärdets okränkbarhet.

Jag gissar att det även hos Uffe och hans familj till och från funnits tårar. Tider av förtvivlan. Kamp mot myndigheter och upplevda tröga regelverk. Kanske institutioner och organisationer som borde samarbetat mer.

Men – och det är viktigt – det finns ingen självömkan eller tendens att tycka synd om sig själv – i Uffes ord och berättelser. Det finns inga ”dom” som borde eller någon skuldbeläggning.

Tvärtom ger han mig energi och styrka i sitt sätt att tänka och leva.

Och det är så välgörande att via boken få följa med i Uffes liv. Och för mig och mina kompisar runt Ekängen och Östermalm är det så välgörande att veta att den där lille grabben i rullstolen som vi mötte på 1960-talet fick en värdigt och bra liv.

Uffes stora intresse för idrott blev också hans jobb. Under många år skrev han kåserier och referat. Jag tror – om jag är rätt informerad – att han allt jämt arbetar med vår bandyförening EBS.

Jag träffade Uffe och hans pappa Jörgen här om dagen. Som alltid var de på väg någonstans, mitt i vimlet. Mitt i steget. Livet skall levas.

Jag såg i Uffes ögon att han blev glad när jag berättade att jag precis hade läst hans bok och att den gjort intryck.

Jag vet att det tog många år att skriva boken. Bokstav för bokstav. Som blir till ord för ord. Stycke för stycke. Kapitel läggs till kapitel. Ett liv.

Och Uffe…vi har så mycket gemensamt.

Vi älskar båda den här staden. Vi vet vad Diana, Eskilshem, Östermalm och EBS betytt. Vi vet att livet är både skört och samtidigt så underbart.

”Jag hade tur när pappa Jörgen och mamma Elsie-Marie Karlsson skulle bli föräldrar första gången…”

Det kan inte uttryckas bättre.

Ha en fortsatt bra sommar!

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: