Skrivet av: Pär Eriksson | juli 2, 2017

Om branta stigar, att inte fly från det svåra och förståelsen för att det goda kommer att dominera

I vårens sista ordinarie krönika – sedan går vi över som sig brukligt är till lite mer sommartankar under rubriken Sommarpärspektiv – kommer jag att bli lite självgod.

Jag varnar för det eftersom jag kommer att ge mycket beröm till alla våra medarbetare som varje dag arbetar i våra bostadsområden med det svåraste i skolor, som socialsekreterare, fältassistenter och fritidsledare, som fastighetsskötare, medarbetare i hemtjänsten och inom socialpsykatrin.

Men låt mig i börja i en annan ända.

Kraften att fly från det svåra
Min erfarenhet i yrkeslivet är att det finns en tendens att fly från det svåra. Det är nästan lagbundet och en kraft som kräver så mycket av förståelse och klarsynthet för att orka stå emot.

Jag har genom åren sett hur chefer och medarbetare – och kommundirektörer för den delen också – inte alltid orkar hålla riktningen. Det som är en vällovlig ambition att närma sig de svåraste grupperna av kriminella eller missbrukare förvandlas efter ett tag till mer av förebyggande insatser.

Det som är en ambition att söka upp de sjukaste och svåraste inom socialpsykatrin eller hemtjänsten drar mot att arbeta med en grupp som inte är lika krävande.

Målet att närma sig de jobbiga, de krävande, de ständigt klagande förvandlas lätt till att arbeta med en annan mer motiverad grupp.

Jag skriver inte det här med någon avsikt att kritisera. Vi är människor och med det begränsningar. Vi bär fel och brister och kanske vi av naturen söker den lättare vägen när det tar emot eller stigen blir för brant. Vi är mänskliga.

Samtidigt måste vi våga ifrågasätta oss själva. Vill vi växa som människor måste vi också möta det svåraste, det jobbigaste. Det som tar emot.

Jag hör att det låter gammeldags i ett samhälle där statliga myndigheter bevakar att vi gör rätt och med rätta kräver att ingen får jobba för hårt eller att det får göra ont eller att vi upplever stress.

Klokt har vi fackliga organisationer, en granskande media, krävande politiker, brukare och anhöriga som vill oss väl men som också ifrågasätter om vi gör ett litet fel, ett snedsteg eller inte till fullo lever upp till alla behjärtansvärda policys och riktlinjer.

Att utmana andra, sig själv och sin vardag
Allt detta är gott och väl. Men det finns också en fara att vi tenderar att fly från det svåra. Om inte annat som ett sätt att möta att vi åtminstone inte ska göra fel.

När vi egentligen mer än någonsin behöver möta det jobbigaste, att fatta de svåraste besluten, att gå emot när det blåser motvind, att stå på oss när omgivningen ropar på enkla lösningar. Att söka komplexitet när andra driver mot förenkling under fältropet ”det är väl bara att…”

Jag kräver inga stordåd – vare sig av mig själv, mina arbetskamrater eller omgivningen. Men jag kräver att vi för en stund förmår reflektera över sakernas tillstånd och då och då – precis som jag gör i den här krönikan – resonerar på arbetsplatsen om vi tillräckligt tar oss an det svåra, det svåraste. Det som också tar emot, det som ibland gör ont i våra själar och kroppar.


Personerna på bilden har inget med texten i sig att göra

Att vi ägnar tillräcklig tid åt den där tjejen som beter sig destruktivt, till den där 18-åringen som är på väg att bli fast i ett kriminellt beteende.

Att vi läser extra och lite till med det där barnet som inte tycks förstå eller knäckt läs- eller mattekoden.

Att vi ägnar än mer tid till den där jobbige hemtjänstkunden där klokskap och erfarenhet blandas med en begynnande demens och rena oförskämdheter.

Att vi orkar lyssna på den där förtvivlade föräldern eller anhörige trots att hon eller han är fylld av kompromisslöshet och hotar med…ja gud vet vad.

Det är jobbigt att vara människa. Det är också jobbigt att arbeta med de yrken vi har. Det kräver så mycket av oss. Samtidigt som vi gläds åt att vi gör skillnad för människor. Vi betyder något. Vi växer själva. Vi får aldrig glömma varför vi gjorde de här yrkesvalen.

Respekt till alla våra medarbetare
Och det är här hyllningen börjar. Lyssna på mig – jag har arbetat i snart 40 år i tre stora kommuner. Det är sällan jag mött så många bra chefer och medarbetare som inte flyr från det svåra som just nu.

Jag ser hur våra socialsekreterare och fältassistenter ger dig den på att inte vika från de barn och ungdomar som har det tuffast just nu. Samtal, utredningar, stöd, omhändertaganden, placeringar, uppföljningar. Ibland i en miljö där vi är underbemannade pga att vi inte hittar tillräckligt många välutbildade medarbetare.

Jag ser hur unga fritidsledare möter situationer i några av våra områden som allmänheten inte ens kan föreställa sig. Jag ser hur våra medarbetare inom hemtjänsten och socialpsykatrin, boendestödjare går in i hemmiljöer som knappt går att beskriva.

Jag noterar att våra fastighetsskötare, gårdsvärdar och andra anställda ute i våra områden möter situationer vi inte är vana med.

Jag hör om lärare och skolpersonal som tar tuffa hembesök och samtalar om vikten av att sköta sig, passa tider och att ta skolan på allvar.

Jag pratar med medarbetare som lyssnat på berättelser om flykt från terror och krig. Om unga pojkar och flickor som har varit med om händelser vi aldrig mött i ett demokratiskt och fredligt Sverige.

I någon mening lever de här yrkesgrupperna budskapet om att närma sig det svåraste.

Att arbeta i den direkta hemmiljön
Men vi då…invänder vi andra som gör annat på dagarna. Vi är också viktiga. En organisation är dess helhet. Alla har viktiga roller.

Men våra medarbetare som utöver sitt jobb i brukarnas direkta hemmiljöer är värda att uppmärksammas. Vi andra måste ha förståelse för det.

Det är i mötet värdeskapandet sker. Och mötet som sker i människors bostadsområden och hemmiljöer har en särskild logik.


Personerna på bilderna har inget med texten i sig att göra

I dessa situationer går det inte att fly från det svåra. Vi har att möta världen, samhället och människorna där de står.

Samtidigt är min erfarenhet att det är i det nära arbetet som förändring sker. Med all respekt för stadshus, förvaltningskontor och offentliga institutioner där någon besöker oss eller bor ”hos oss” – men det är i närmiljön verkligheten utspelas.

Därför kan också våra medarbetare som dagligen utför sitt arbete i de nära miljöerna stå som föredömen för oss andra.

Jag vet att den här meningen är livsfarlig att skriva – det är lätt att bli straffad. Men att vi just nu har en relativt bra stad så här i början av sommaren kan vi bland annat tacka allt det goda arbete som gjorts det senaste året i våra områden, i skolor, på socialkontor, på fritidsgårdar tillsammans med hundratals samtal vid köksbord och i vardagrum.

Kordordet känner vi – tillsammans. Vi krokar arm, skuldra vid skuldra. Kommun, polis, föreningar, näringsliv, föräldrar och ungdomar. Inte hacka på varandra. Uppmuntra. Se den andres goda intention.

Jag tar risken om nu någon vill rynka på näsan åt mitt budskap…på sikt kommer det goda att dominera. Om en +60-årig  kommundirektör inte törs uttrycka det vem skall då göra det?

Häng gärna med i Sommarpärspektiv under juli och början augusti. Sedan ses vi igen.

Allt gott till er – oaktat om ni jobbar eller har semester. Ni är bara så bra och viktiga i en svår tid.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: