Skrivet av: Pär Eriksson | juni 11, 2017

Om minnen från en skolgård, framtidsdrömmar och förmågan att se gläntan i skogen

Året är 1971 0ch jag står tillsammans med mina föräldrar och skolkompisar på St Eskils skolgård.

Vi har gått 12 år i skolan och vi är den första årskullen som går ut det nya gymnasiet.

Det har inte riktigt gått 50 år men det är mer än 45 år sedan så kanske minnet sviker mig. Men min omedelbara känsla är framtidsoptimism. Världen låg framför oss.

En stad och värld som andas optimism
Eskilstuna hade precis blivit en ny storkommun där sju självständiga delar blivit ett. Vi hade passerat 90 000-gränsen när det gäller antalet invånare. Våra pappor hade jobb och våra mammor hade precis tagit steget ut i arbetslivet. Arbetslösheten var ca 5-6% och betraktades då som mycket hög.

GUIF kom 8:a i allsvenskan i handboll och året innan hade juniorerna i IFK Eskilstuna blivit svenska mästare i fotboll efter finalseger mot meriterade Djurgården. Få uppmärksammade vid den tiden damfotbollen och det skulle dröja ytterligare några år innan BK Sport och Tunafors SK satte en ny agenda för framtiden

37 statliga verk flyttade ut från Stockholm och några hamnade hos oss här i Eskilstuna. Om två år – 1973 – skulle Eskilstuna bli utsedd till Årets Stad. Om ytterligare två år tog Vietnamkriget slut efter nästan 20 års krigande och 1977 avled Elvis som en slags markering att efterkrigstiden var över.

I Polen strejkade hamnarbetarna – som en föraning om att något större skulle ske med ett helt politiskt system – och USA och Kina spelade en pingislandskamp i Peking. Några månader senare valdes Kina in i FN.

Samma framtidslängtan
Jag berättar inte det här för att göra er nostalgiska utan för att ge en bild av hur det kunde vara att stå där på skolgården. Känslan av att framtiden hade allt att erbjuda vad gällde utbildning, resor och upplevelser.

2:a världskriget kändes långt borta och de spänningar som fanns i världen tycktes kunna hanteras. Detta skrivet mer stor respekt för de väpnade konflikterna som vi den tiden dominerade nyheterna.

Bildresultat för studentmössa

Jag tänker på det här när jag ser dagens studenter stå där på St Eskils skolgård. Jag ser samma förväntan, samma framtidslängtan, samma…men ändå inte

Min bild är att de är mer välutbildade än vad vår generation var. Låt mig påminna läsaren om ca 30% av dåtidens ungdomar gick ut gymaniset i början på 1970-talet.

Min bild är också att dagens generation är något lite mer mogna och reflekterande än vad jag och mina kompisar var.

Och ändå…så möter de en svårare värld där frågan om arbete, studier och bostad tränger på.

Känslan av att bli vuxen i en makaber värld där kvinnor inte ges samma förutsättningar utan hålls tillbaka. En värld som de senaste åren dominerats av religiös och politisk extremism. En värld där terror, hot och hat klivit in mitt på våra gator och torg, mitt i våra städer och i sämsta fall i de demokratiskt valda parlamenten runt om i Europa.

Och ändå så är jag optimistisk. För bortom hörnet, i den där gläntan som vi knappt ser med blotta ögat växer något annat fram.

Och det är precis i den tiden våra gymnasieelever kliver ut i livet. Precis som vi gjorde. Det är deras tur nu. Det är dom som måste få forma sin framtid, sin stad, sitt kvarter, sin miljö.

Vi äldre kan bistå med klokskap och erfarenhet men aldrig att vi kan stå i vägen. Vi må längta efter det gamla och inövade. Det vi med rätta upplever som tryggt. Vi må längta efter den gamla Sporthallen, det gamla Fristadstorget, det fina IFK och City, det gamla BM, den gamla fina och stolta industristaden.

Allt detta är förståeligt och behjärtansvärt. Men det får aldrig vara det vägledande för att bygga det nya Eskilstuna.

Berätta de nya berättelserna
Vårt bidrag en sådan här dag, i en sådan här tid då skol- och studentavslutningarna dominerar stadsbilden är att sprida framtidsoptimism. Att ge berättelserna som gör att våra ungdomar blir nyfikna på att växa upp till mogna och ansvartagande vuxna.

Och jag vill säga till er unga – besegra de sju världshaven, bestig de högsta bergen, gå de svåraste och mest spännande stigarna, rid på de vildaste hästarna…lev livet…bygg din framtid.

Ställ dig över bitterheten, det som sägs vara omöjligt. Ställ dig över hoten och hatets kultur.

Lyssna på dina föräldrar, dina äldre syskon, de kloka vuxna lärarna – men gå din väg. Följ ditt hjärta.

Jag hör att jag bli väl bombastisk men sådana här dagar måste vi bli lite mer humanister, lite mer framtidsinriktade, lite mer människa.

Och jag minns luften, jag minns känslan när jag stod där på St Eskils skolgård. Den där ljumma sommarvinden, de ljusa färgerna. Stolta föräldrar…och så en 16-årig tjej som lade blommor runt min hals. Föga anade jag då att hon skulle bli min fru, min bästa vän och mamma till mina barn.

Allt var möjligt. Den där skolavslutningsdagen i juni 1971. Inte riktigt för 50 år sedan men mer än för 45 år sedan.

Ha en bra vecka!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: