Skrivet av: Pär Eriksson | maj 28, 2017

Om en fotbollsmatch, kärleken till en stad och vikten av en levande landsbygd

Klockan är 19.00 och domaren blåser igång matchen.

Vi är kanske ett 50-tal åskådare. Föräldrar, far- och morföräldrar, vänner, sambos och några från bygden.

Försommarens skira grönska dröjer sig kvar. Lukten av nyklippt gräs blandas med smaken av kaffe och korv.

Jag är i Barva strax utanför Eskilstuna, granngårds med Strängnäs. Det är så vackert att jag blir stående och njuter av atmosfären. Det här är svensk landsbygd när den är som bäst. Det är som att livet talar till mig. Att vi inte ska vara oroliga i en orolig värld. Hav förtröstan, viskar den vackra naturen.

Vikten av att synliggöra landsbygden
När vi pratar och diskuterar samhällsutveckling och kanske än mer en stads utveckling så blir lätt fokus på själva stadsbilden, dess centrum. Jag bidrar själv till det i mina texter.

Det är som att landsbygden ibland blir osynliggjord. Något som vi har för att en stund få bli nostalgiska och minnas tillbaka. Det behöver inte vara fel – men landsbygden är mer än så.

Inte bara att den förser oss med vår livsviktiga mat utan landsbygden präglas också av företagande och optimism. Detta samtidigt som landsbygdens kris fortsätter på många orter. Servicen försvinner – både den privata och den offentliga.

Min erfarenhet är att en ort, en kommun byggs av dess helheter. Samtidigt som själva staden är oerhört viktig så är dess förorter, bostadsområden, större orter och landsbygd en del av helheten.

Jag tror att alla förstår att det går inte att en förskola eller skola är hur liten som helst. Jag har varit med om att driva en landsbygdsskola med 20 elever och till slut reagerade föräldrarna och eleverna därför att utbildningens kvalitet inte höll måttet.

Men ambitionen måste vara att upprätthålla offentlig service och utbud så långt det går. Kommunikationerna måste vara tillgängliga och utbyggda.

När kommunen planerar vägar, bredband, vatten och avlopp, beviljar bygglov och arbetar med detaljplaner ska det naturligtvis tänkas långsiktigt och med miljöansvar. När vi bygger ett samhälle kan en kommun inte bara säga ok till allt och alla eller oreflekterat bistå med kollektivt finansierad service.

Jag tror att alla förstår den ambitionen samtidigt som en kommun inte ska försvåra den längtan som finns hos många att bosätta sig på landsbygden. Det är en svår balansgång som ytterst våra politiker har att hantera.

Kärleken till en bygd
Det är halvtidsvila och jag får möjlighet att prata med några av Barvaborna. Hur är det att bo här, var jobbar ni, hur trivs era barn?

Frågorna är många och svaren entydiga. Det här är en underbar plats att bo på. Precis mitt emellan två städer, två kommuner som är i växande och har ambitioner. Kanske är man extra hövlig en sådan här kväll…men nej…jag tror dom.

Och det slår mig hur viktiga kyrkan, hembygdsföreningen, byalaget är…och så dessa idrottsföreningar. Många av dom med en 50-årig, ja till och med en 100-årig historia.

Ett Barva IF, Jäders IF, Gillberga-Lista IF, Hällbybrunns IF, Kvicksunds SK, Näshulta Goif, Skogtorp Goif, Stenkvista Goif, Östermalm IS…hur många har jag glömt?

Det slår mig att det är samma upplevelse när jag för några veckor sedan åkte genom ett klassiskt Värmland där bruksorterna avlöste varandra. Även om jag såg tomma affärslokaler, igenvuxna gamla järnvägsspår och tomma stationer så fanns den där idrottsplatsen intakt. Som en påminnelse om ett 1900-tal, en slags sista protestyttring mot det urbaniserade och moderna samhället.

Är det några Barvakillar i laget tänker jag och frågar en åskådare som ser initierad ut.

– Nja…kanske inte men många har en knytning till bygden, är uppvuxna här eller har en mormor och morfar de ofta besökt.


Idrotten och föreningslivet betyder oerhört mycket för våra barn

Och samma är det nog med mitt eget Skogstorp som ikväll står för motståndet. Unga killar som är början av livet där utbildning och framtidsplaner står på dagordningen. Några av spelarna bor till och med långt från Skogstorp men åker hit varje vecka. Det är kärlek till fotbollen, till kompisarna och uppväxten.

Att bygga en stad och landsbygd görs tillsammans
Jag tänker – så bygger man också en stad, en landsbygd och en kommun. Känslan för sitt rotsystem.

Det är bra att vi påminner oss om det i en tid då också många är nya Eskilstunabor. De bär med rätta på en kärlek till sitt hemland, till sin stad eller by där de är uppväxta. Detta samtidigt som de nu vill bli en del av vår stad, en del av våra fotbollslag.

Och min lärdom genom livet är enkelt – det går att älska, att känna värme för fler städer och orter. Själv bär jag inte bara min barndomsstad Eskilstuna i mitt hjärta utan har också starka känslor och minnen för Örebro där mina barn växte upp och jag har många kompisar kvar. För ett Västerås där jag verkade i 20 år.

Och för en plats mitt emellan Sundsvall och Östersund där den vackra Ljungan precis gör en krök. Där tillbringade jag varje sommar hos mormor och morfar och mina kusiner under de så viktiga uppväxtåren.

För att inte prata om Stockholm, Göteborg, New York och London. Det är också städer jag känner för men på ett annat sätt.

Om vi ska ta oss framåt så måste vi bygga nya minnen tillsammans, forma en ny kärlek till den här staden.

Vi som är födda här bär vår stolta historia, alla våra minnen, alla våra styrkor men också tillkortakommanden. Detta samtidigt som alla inflyttade – oaktat när de kom till vår stad, oaktat om varifrån de kom – måste få sätta sin prägel på den här staden, dess bostadsområden, orter och landsbygd. För lyssna – det gemensamma just vi har är att vi alla är Eskilstunabor.

Det är en stark faktor som skapar gemenskap och känslan av att vi hör ihop. I det arbetet, i den ambitionen måste alla bidra.

Det går inte att ställa sig utanför. De som gör det blir släpankare för utvecklingen och skapar snarare en stad fylld av spänningar och motsättningar. Något få vill ha eller leva i.

Där blåser domaren av matchen och jag påminns om att jag sett en riktigt bra och välspelad division 6-match. Och tuppkammen växer i takt med att jag noterade att barnbarnet räddade ett friläge och var centimeter från att avgöra.

Han var bäst – i vart fall om ni frågar en morfar.

Men mest lärde jag mig i kväll att landsbygden är så viktig och så vacker.

Förresten det blev 0-0…jag tror att alla var nöjda. För vem bryr sig om resultatet i slutändan. Det är det som är idrottens speciella och unika själ. Så viktig när den pågår men ack så oviktig när den är klar. Lite som livet…

Ha en bra vecka!

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: