Skrivet av: Pär Eriksson | maj 21, 2017

Om årsringar, att möta unga och äldre och förmågan att se bortom det synliga

I mitt arbete möter jag mycket människor.

Medarbetare, politiker, samarbetspartners, invånare, företagare och föreningar. Alla dessa hundratals möten under ett år ger mig mycket energi. Men kanske det ändå är som roligast att möta ungdomar och pensionärer. Eller heter det seniorer?

Det låter kanske lite konstigt men dessa två grupper skildrar så fint livets gång. Samtalen med ungdomarna blir ofta heta och engagerande. Det går nästan att ta på stämningen. Samtalen kretsar ofta kring viktiga frågor som arbete och utbildning, om vuxna, att bli och vara någon men också om identitetssökande, vänner och tillhörighet.

Det är så välgörande att få träffa ungdomar eftersom de också har livet framför sig. När jag träffar ungdomar eller mina egna barnbarn så är det så tydligt att världen ligger framför dom. En värld jag så gärna skulle vilja vara en del av.

De äldre har något att berätta
Men minst lika spännande är det att träffa en grupp seniorer. Det är mer återhållsamt, mer reflekterande.

I dom samtalen möter du ofta ett tillbakablickande, en gedigen livserfarenhet. Du möter årsringarna i en och samma person. När jag träffar min mamma så ser jag både flickan från Norrland, den unga mamman, den arbetande kvinnan, den medelålders hustrun, farmorn och den gamla tanten i ett och samma ansikte.

Årsring läggs till årsring. Erfarenhet till erfarenhet. Klokskap till klokskap. Men jag möter också jämnmod och en förtröstan om att livet varit gott men också att det snart är slut.

Jag har haft förmånen att vara ansvarig för vård- och omsorgsverksamheter under många år. Och det jag lärde mig var förmågan att se alla dessa årsringar bortom den där åldrande och trötta kroppen.

Jag har skrivet om det förr – de där korten som står på byrån. Ofta ett bröllopskort som en slags påminnelse om att här möter vi en äldre person men bakom finns en hel människa som en gång var en ung vacker man eller kvinna och som hade hela livet framför sig.

Att se bortom det synliga
Det var de mest reflekterande medarbetarna som lärde mig att se det här. Förmågan att se bortom…att se helheten.

Och kanske det är den lärdomen vi kan bära med oss. Vår förmåga att se hela människan när vi möter våra barn, elever, personer med funktionsnedsättning, äldre eller brukare.

Många gånger så har vi en tendens att möta människan bara i den situation hon befinner sig. I den tid, i den stund med de problem, svagheter och styrkor hon bär just nu eller visar upp. Det är djupt mänskligt men vi bör sträva efter att fånga hela människan.

Vänd på det. Det är väl så vi själva vill bli bemötta. Vi känner oss själva, bara vi själva vet vem vi är och vad vi varit med om. Vi kan inte begära att någon vare sig ska förstå eller ta till sig hela vår livshistoria.

Men vi vill bli respektfullt bemötta. De som möter oss måste – om så bara för en sekund – ta sig tid till att tänka att den här personen är mer än sitt nu. Det är därför vi betonar själva mötet så starkt i vår organisation.

Det gäller också hur vi agerar mot de vi inte känner. De vi möter i en hastig främmande blick på gatan, i bussen eller i trappuppgången. Börja inte med att kategorisera eller döma…låt oss stilla oss.

Låt oss se den goda intentionen i en annan människas ansikte. Låt oss tänka att här möter jag en människa som säkert varit med om mycket. En människa som är precis mitt i steget i sitt eget liv och som jag inte har rätt att döma eller ha förutfattade meningar om.

Låt oss öva på sociala medier eller på jobbet. Att vara nyfiken, ställa frågor och undersöka istället för att vara kategoriska eller trycka till. Vi behöver lära oss att härbärgera ångest. Vi behöver inte reagera eller agera på allt. Behöver jag skicka den där snabbt påkomna kommentaren på sociala medier som kanske sårar?

Jag förvånas ibland över oss människor och hur vi tycks vara så endimensionella i vårt agerande och sätt att tänka. Vikten av att få ha rätt, vikten av att förminska någon annan. Som om det gav oss en stunds ro i våra själar. Att någon annan mår dåligt eller tar illa upp.

Förmågan att vara nyfiken
Läsaren tycker kanske att jag blir väl filosofisk. Och man blir kanske det med ålderns rätt.

Min erfarenhet i livet är att vi utvecklas som människor om vi förmår behålla respekten och nyfikenheten på andra. Det gör oss till lite mer människa. Lite mer humana i en värld som i sig själv är svår att leva i. I en värld fylld av spänningar och motsättningar och ytterst krig, terror och förföljelser så är det inte mer hot, hat och oförsonlighet vi behöver.

Vi behöver varandra. Vi behöver kroka arm och visa att det finns ett annat sätt att tänka och förhålla sig. Om inte annat behöver vi bli förebilder för våra barn. Några som de kan se upp till.

Och kanske det är just i den insikten som det är så hälsosamt att träffa barn, ungdomar och äldre. Det är som att de inte känner ordet bitterhet. De yngre vet ännu inte vad det är. De har ännu inte mött livets besvikelser.

Och de äldre är på väg att släppa sina tillkortakommanden. Bitterhet blir till ett släpankare för de allt färre år de har framför sig.

Och missförstå mig rätt…jag välkomnar och finner naturligtvis glädje i att möta alla de vuxna och medelålders arbetskamrater, samarbetspartners och vänner. Tro inte annat.

Jag tror att ni fångat budskapet i veckans krönika. Vi kan bara vara människor inför varandra. Så underbart och så svårt.

Ha en bra vecka!

 

 

Annonser

Responses

  1. Fin och tänkvärd text! /Ralf

    • Tack för uppmuntran Ralf.

      Ha det bra!
      Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: