Skrivet av: Pär Eriksson | april 8, 2017

Om sorg, våra barn och barnbarn, kramar och hoppfullhet

Förlåt oss kära barn att vi inte kan ge er en bättre värld.

Vissa datum är för evigt inskrivna i historieböckerna men också som sår i våra hjärtan.

28 februari 1986, 11 september 2001 0ch 2003 och numer fredag 7 april.

Det är dramatiska händelser som påverkar den samhälleliga agendan och den politiska kartan.

Men det påverkar också våra känslor och vårt inre.

Terrorns syfte är att skapa splittring, oro och kaos. Den vill göra oss rädda och misstänksamma. Terrorn vill locka fram det sämsta i oss människor.

Terrorns yttersta syfte är att förändra samhället och vägen dit går över att splittra oss, göra oss hatiska.

Syftet är att sprida missmod och uppbringa hat mot samhället, polisen, politiker och ytterst demokratin. Och mot varandra.

Rädsla vänds till hoppfullhet
Men det som skett i Stockholm nu i helgen kan också vändas till hoppfullhet.

Bilden jag får är att det offentliga samhället – polis, räddningstjänst, hälso- och sjukvård, kommuner och organisationer – agerat professionellt och snabbt.

Jag får också bilden att de politiska partierna visat enighet och kraftfullhet. Nog så viktigt i ett allvarligt läge.

Jag blir också varm i hjärtat när jag tar del av den solidaritet enskilda medborgare visat varandra.

Så i den meningen så verkar terrorn ha förlorat. Det har snarare lett till att vi kommer närmre varandra.

Och det är nog så det är. Terrorn, extremismen, rasismen, stenkastning mot polis och bilbränder vinner inga anhängare.

Den överväldigande majoriteten av oss människor är fridfulla. Vi vill leva i lugn och ro.

Därför kommer den här typen av rörelser eller ismer – oaktat i vilken form den ikläder sig – aldrig att vinna folkets hjärtan.

Det är också det som är så hoppfullt.

En värdekompass att hålla sig i
När världen är i obalans med sig själv och vi känner oss otrygga och kanske missmodiga så måste vi ha något att hålla oss i.

Var och en får hitta sin melodi, sitt språk som talar till hjärtat.

Själv bärs jag i mitt liv av två grundbegrepp som jag försöker leva efter och i. Demokrati och humanism.

Jag hör att det kan låta både storvulet och lite otydligt.

Men jag tänker tvärtom – för mig är det att vara människa. Om jag förmår leva varje dag i min familj, i mina relationer med vänner och kompisar, i min vardag på jobbet utifrån kärnan och själen i begreppen demokrati och humanism så kan jag bidra till något gott. Jag kan upprätthålla människovärdet i mig själv och min syn på andra.

Jag får en inre kompass att hålla mig till. Något som kan vägleda mig i hur jag är, vad jag tycker och vad jag förmedlar.

Vem jag vill vara?

Jag vill inte vara en del av hatet och extremismen. Jag vill inte vara en del av kriminaliteten och meningslösheten.

Jag har ett liv och jag vill leva det. Jag vill att mina barn och barnbarn ska vara stolt över mig.

Bjud motstånd mot hatets kultur
Terrorn och våldet bär på sin logik och är på alla sätt förskräcklig. Men i den här miljön frodas också hatet och hoten. Missunnsamheten och det oförsonliga. Inte som attacker och död utan som ett sätt att splittra oss i det lilla. Prata illa om varandra, sprida missmod och verbala angrepp.

Hatet mot unga kvinnor, begränsningar av kvinnors liv och rättigheter, hatet mot de som inte tycker eller ser ut som vi själva, hatet mot politiker, polis eller en kommun dödar inte men det är en undervegetation som underlättar och skapar förutsättningar för extremismen.

Det är dags att vi stärker motståndet. Demokrati och humanism kan vara de ledord som karaktäriserar ett modernt samhälle, en modern stad och moderna människor.

Förlåt oss kära barn att vi just nu inte kan ge er en bättre värld än den här.

I veckan dog också några av dina jämnåriga i en gasattack i Syrien. Livet är så orättvist.

Samtidigt lovar vi er att göra allt vi kan för att det ska bli bättre.

Och tro mig – jag som är lite mer erfaren och äldre än er – det kommer att bli bättre.

Jag vet det. Men då måste vi gå tillsammans. Det demokratiska och humanistiska samhället.


Vi måste agera föredömen till våra barn och barnbarn. Berätta de nya berättelserna.

De här dagarna kramar jag mina barn och barnbarn, familj och vänner lite extra. Jag håller den vardagliga kramen några sekunder extra och tillsammans i tystnaden förstår vi vad det betyder.

Vi tänker på familjerna till de som nu är döda och skadade. Vi är ni.

Vi bara har varandra. Och det är en bra början.

Ha en bra vecka!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: