Skrivet av: Pär Eriksson | mars 19, 2017

Om två grabbar, ett brev som berör och vikten av människovärde

Det är någon gång på 1960-talet.

Jag bor uppe vid lasarettsområdet och granne med mig bor Janne.

Vi springer på varandra nästan varje dag men umgås ändå inte så där tätt som grannpojkar brukar göra. Jag går på Djurgårdsskolan bara några hundra meter hemifrån och jag har – om minnet inte sviker mig – bilden av att det kommer en taxi och hämtar Janne på mornarna.

Vart han ska och varför han inte går med oss andra har jag svårt att förstå. Frågan är om jag ens hade förmågan att reflektera över det.

För några år sedan så återförenades vi. Den här gången som arbetskamrater. Jag i rollen som kommundirektör och han som vaktmästare på en av våra grundskolor.

Vi kramade om varandra och det blev ett kärt återseende.

– Var var du Janne…vart åkte du varje dag, frågade jag nyfiket.

– Jag hade svårt att hänga med. Så var det, berättade Janne.

– Och då fick man åka till en särskild skolan, fortsatte han.

Det tycks som att livet har gått bra för honom. Han är aktiv i olika föreningar och har också varit ordförande i en nationell förening som just driver frågor för personer med funktionsnedsättning. Han representerar Sverige i en nordisk samarbetsorganisation.

Janne har också haft ett jobb och jag vet att det är hundratals – frågan är om det räcker – elever på skolan som känner och har haft kontakt med Janne.

Vikten av förståelse
Det är inte så länge sedan som personer med funktionsnedsättning ställdes utanför samhällsgemenskapen. Jag tror inte att det berodde på att någon ville något illa utan det var den kunskapen, den förståelsen som fanns då.


Bilden har inget med texten i sig att göra

Alla som är föräldrar till ett barn med någon form av handikapp vet vad jag pratar om. Ständigt denna kamp för upprättelse. Ständigt dessa upplevda strider med institutioner och myndigheter, kommun och landsting, försäkringskassa och medarbetare som vill så väl.

Jag skriver inte det i någon nedlåtande ton. Men vi måste förstå att det är en livslång kamp som alla dessa hårt kämpande föräldrar, släkt och vänner behöver ta sig igenom.

Om vi förstår så ökar också dessa barn och ungdomars kvalitet i livet. Vi kan inte återställa funktionsnedsättningen. Vi kan knappt trösta men vi kan göra allt som står i vår makt för att visa respekt och hänsyn.

Det finns så mycket ogjort för dessa barn och ungdomar. Samtidigt ser jag framgångarna. För bara några decennier sedan så var många av dessa barn hänvisade till institutioner och särskilda skolor.

Kanske de också ställdes utanför den sociala gemenskapen. Inte bara i skolan och arbetslivet utan också i kultur- och idrottslivet, på restauranger och i offentliga miljöer.

När vi nu skriver 2017 så har dessa barn och ungdomar tagit sin rättmätiga plats i samhället. Samtidigt som mycket är ogjort så är jag stolt över att Eskilstuna kommun har som mål att anställa 150 personer med en fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Och nu pratar vi inte något projekt utan fast anställning.

När jag besöker och träffar andra kommuner så brukar jag berätta om det här. Jag tror att ni alla kan gissa reaktionen.

Vi lever just nu i en tuff och turbulent värld. Demokrati och humanism blir till skällsord.

Det är i det perspektivet vi skall se arbetet med att förbättra levnadsvillkoren för barn och ungdomar – och naturligtvis de vuxna – med en funktionsnedsättning.

Så bygger man också en modern stad. Tillsammans.

Ett värdigt brev
Det kom ett brev på det gamla sättet. Det är inte så ofta man får det nu för tiden.

”Hej Pär. Hoppas att du mår bra för det gör jag. Hoppas att du kan komma till Klosters kyrka. Du ska hälsa din mamma från mig. Du är varmt välkommen ska du veta. Jag mår bra. Får höra att man ska få en statyett. Jag är så glad och stolt.

Det ska vara bra för barn och unga och vuxna med utvecklingsstörning. Solen skiner idag för jag skriver till dig.”

Så i lördags återförenades Janne och jag igen. Jag som representant från kommunen och Janne som mottagare av den fina och åtråvärda Eskilstatyetten.

Jag berörs i mitt hjärta. Jag blir så glad för Jannes skull. Och för min egen. För hur det än var när vi växte upp så var han en del av oss men ändå inte.

Nu står han där i Klosters kyrka och blir uppmärksammad både för den han är men också för det han gjort i sin roll som engagerad medarbetare och föreningsmänniska.

Det finns hopp. Jag är så glad att få leva i ett modernt och humanistiskt samhälle. Det är det här vi ska försvara. Det är det här vi ska stå upp för i vardagen. Människovärdet.

Ha en bra vecka!

Advertisements

Responses

  1. Tack för den tankeväckande krönikan.
    Låt oss alla hjälpas åt att sprida Pers budskap. Det behövs i dagens hårda samhälle.

    • Tack Berit för dina rader.

      Vi hjälps åt.

      Pär E

  2. Vilken underbar och viktig berättelse att dela med oss andra. Tack!

    • Tack Sari och roligt att den tog tag i dig.

      Vi fortsätter att berätta de goda berättelserna. Behövs kanske i dessa tider.

      Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: