Skrivet av: Pär Eriksson | januari 15, 2017

Om en text i stridens färger, våra mammor, partners och barn och vikten av att gå tillsammans

Om du bara ska läsa en av mina krönikor det här året så välj den här.

bra

Det blir en skriftställning i stridens färger.

Vi tycker oss leva i ett modernt och humanistiskt samhälle. Och i många stycken är det nog så också. Samtidigt är det något som oroar och skaver i mitt hjärta.

Jag tar del av BRÅs årliga rapport och läser att 31% av kvinnorna känner sig ganska eller mycket otrygga att gå ut på kvällarna. 12% uppger att de väljer att inte gå ut överhuvudtaget.

En av dom är min 95-åriga mamma. Och om några år kan det också vara mina yngsta barnbarn som då är tonåringar. För det är just de unga och de äldre som är mest rädda.

bra2

Läs gärna om det där. Det är våra unga och gamla som upplever att det är obehagligt att vistas ute på kvällarna. I sin egen hemstad, i sitt eget bostadsområde.

Ytterst ansvarig är naturligtvis de som utsätter barn, ungdomar och äldre för sexuella övergrepp och våld. Det ansvaret är alltid individuellt och kan inte förhandlas bort eller ursäktas.

Men jag menar att vi män har ett särskilt ansvar. Inte bara för våra döttrar, fruar och mammor utan också för våra söner och för andra män.

Det finns många som inte ser det så men alla vi män måste fråga oss vad det är för samhälls- och maktstrukturer som underhålls och som möjliggör och underlättar sexuella övergrepp och trakasserier. Och jag upprepar – detta utan att för en sekund undanta varje enskild persons ansvar för sitt agerande och handlande.

Allt sker i ett sammanhang
I
nget sker i ett vakuum. Allt har ett sammanhang. En kontext.

Och den kontexten förskräcker. Det är män som slåss och misshandlar både kvinnor, barn och varandra. Det är män som är grunden i de kriminella gängen, bland fotbollshuliganerna och agerar som hatare och hotare på sociala medier.

Det är män som är aggressiva och har synpunkter på hur kvinnor klär och beter sig. Det är män som underhåller hederskulturer.

Någon tycker kanske att jag är anklagande mot en hel grupp. Inte alls. Jag anklagar inte någon. Jag pratar om ansvar. Jag pratar om vilka som måste gå i bräschen för en ny syn på mannen och mansrollen.

Blomma

För vi kan inte fortsätta så här i ett modernt, demokratiskt och humanistiskt samhälle.  Våra mammor, partners, barn och barnbarn måste kunna lita på oss. Både att vi inte slår men också att vi förmedlar att det är nog nu.

Det är slut med sexuella skämt och antydningar. Det är slut med att se mellan fingrarna när vi hör talas om mäns våld mot kvinnor och barn. Det är slut med att skrika kränkande könsord – både på puben, i skolan, på jobbet och på idrottsplanen. Eller hålla tyst när någon drar ett sexistiskt eller rasistiskt skämt som vi kollektivt förväntas skratta åt. Det är slut med fnissandet.

jamstalldhet3

Vi behöver ställa de svåra och samhälleliga frågorna på sin spets. De som handlar om inflytande, makt, lön, hur samhället är organiserat – oaktat om vi pratar om hälso- och sjukvård, utbildning, användningen av sporthallar eller snöröjning.

Vi behöver få en modern lagstiftning som ställer förövarna till ansvar och som samtidigt erbjuder utbildning och rehabilitering. Vi behöver en ny folkbildning om hur män uppträder mot kvinnor.

Vi behöver skapa ett samhällsklimat som än tydligare skapar skam- och skuldkänslor av att utsätta kvinnor och barn för sexuella övergrepp och trakasserier. Att slå en kvinna, förvägra henne utbildning och frihet eller att använda könsord på nätet eller i verkliga livet gör bara fegisar och de som inte är riktiga män.

Det är dags att vi män – och den stora majoriteten av oss är vanliga hyggliga människor som försöker få ihop våra liv och som älskar våra mammor, partners och barn. Men kanske vi är lite för fega. Lite för återhållsamma. Vi vill inte sticka ut. Vi utmanar inte tillräckligt.

Jag vågar skriva det som en snart 65-årig man.

Vår betydelse
Det är slut med det nu. Om inte annat för min mamma och hennes väninnors skull. För min hustru, min dotter, svärdotter och deras kompisars skull.

För mina minsta barnbarns och deras generations skull. Jag vägrar se på att de ska växa upp i ett samhälle och en miljö där de ska vara rädda för att gå ut på kvällarna. Oroliga för att bli kladdade på. Att bli kallade hemska ord som de idag inte ens vet vad det är. Att vara rädd för att bli våldtagna.

Vi som arbetar i en kommun har ett särskilt ansvar. Vi kan göra skillnad på förskolan, i grund- och gymnasieskolan, i vuxenutbildningen, i vård och omsorgen, i socialtjänsten, i kultur och fritid, i samhälls- och stadsplaneringen. Ja i allt vi gör – varje dag.

Vårt jobb är så viktigt.

I den meningen står vi skuldra vid skuldra – män och kvinnor. Ung och gammal. Vi har allt framför oss. Det finns en hoppfullhet som växer i takt med ökad förståelse.

Folkbildningen har börjat.

Ha en bra vecka!

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: