Skrivet av: Pär Eriksson | januari 8, 2017

Om en röst i radion, en inre kompass och vikten av att stå för något

Radion står på i bakgrunden men av någon anledning så skär budskapet rakt igenom rummet.

radio

– Vi håller på att förlora vår inre kompass…

Det är en psykoterapeut som för ett resonemang om att samhället blir allt mer narcissistiskt och fokuserat på det egna jaget. Han menar att det är ett tecken i tiden. Samvetets instans – överjaget skulle Freud säga – håller på att förlora kampen.

Lagar och regler utmanas och vi utvecklar en gränslöshet och skamlöshet både mot vår omgivning och oss själva, fortsätter psykoterapeuten.

Jag avkräver vare sig av mig själv eller av läsaren att vi behöver hålla med vår psykoterapeut. Däremot så tror jag att den här typ av diskussion kommer att bli allt vanligare.

Och det är inte så att han är ensam i sin i iakttagelse. Psykologer, sociologer, filosofer, religiösa och politiska tänkare har pekat på den här utvecklingen de senaste decennierna. Som ett utryck för det postmoderna samhället.

Vad ersätter…
Under århundranden har tron på det övernaturliga och religionen dominerat och under 1900-talet har framförallt skolan och politiken stått för den inre kompassen. Vikten av att göra rätt för sig, att behandla andra som man själv vill bli behandlad, att var en god människa och ansvarsfylld samhällsmedborgare

Om inte annat har familjen varit den yttersta instansen och garanten för fostran och bärare av moral och etik. Är man tonåring så kan man åtminstone skärpa sig för mammas och pappas skull. Så att de slipper skämmas.

etik-och-moral

Det finns naturligtvis en baksida av allt detta. Människor som hålls tillbaka och styrs av givna samhälleliga konventioner och kulturyttringar. Längtan efter den individuella friheten spränger gränser och tidigare upplevda förtryckande system.

Problemet blir när detta inte ersätts av något. Ska jag lyssna på de moderna tänkarna så är idén att denna inre röst att göra rätt i det moderna samhället ska manifesteras av marknaden och staten.

Två instanser som ifrågasätts om de mäktar med sitt uppdrag.

Vår psykoterapeut fortsätter sitt resonemang och jag blir oroad när han pekar på en tänkbar konsekvens. I avsaknad av en inre kompass där förmågan att känna skuld och skam går förlorad så kommer det att ersättas av en yttre kontroll.

Han menar att vi redan ser det. Ökad byråkrati, kontroll och övervakning. Krav på ökad lagstiftning mot beteenden som tidigare var en del av givna hederskodex och gemensamma samhälleliga överenskommelser.

Och det yttersta – menar han – framväxten av fascistiskt inspirerade rörelser.  Det blir i sämsta fall svaret på behovet av ett yttre tryck när det inre i oss människor inte klarar av att upprätthålla etik och moral.

Därför är kriminalitet, våld, extremism, fusk och bedrägerier, bristande skattemoral, sex- och människohandel, droger, brinnande bilar och stenkastning mot blåljuspersonal havande med reaktionen.

trump-och-putin

Ingen av oss vet var världen är på väg. Såväl Putin som Trump är svaret skyldiga. Samtidigt är också de ett tecken i tiden. Det är ledare som är redo att gå väldigt långt för att upprätthålla det yttre trycket. Bygga murar mot andra länder eller annektera landområden som enligt folkrätten tillhör ett annat land.

Det öppna, demokratiska och humanistiska samhället utmanas.

Att stå upp för grundläggande värden
Har det här med oss att göra, invänder den kritiske läsaren. Ja, jag menar det.

skola2

Vi behöver föra ett vardagligt arbete i skolan, på fritidsgården, i föreningen och vid köksbordet. Det handlar om att stå upp för grundläggande demokratiska värden i samtalen och i våra relationer med våra barn och ungdomar.

Men det förutsätter också att vi som vuxna – i våra roller som föräldrar, far- och morföräldrar, lärare, skolpersonal, fritids- och kulturarbetare, vård och omsorgspersonal, socialarbetare och föreningsledare – står för något. Att vi förmår agera moget och vuxet.

Endast så återerövrar vi och stärker det inre jaget och dess förmåga att skilja på rätt och fel, gott och ont.

barn

Vi som arbetar i en kommunal organisation har aldrig haft ett viktigare uppdrag än just nu.

Det finns en hoppfulhet – bortom det vi tycker oss uppleva idag. Jag tror att vår radioröst skulle hålla med mig om det. Det finns en hoppfullhet.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Tro hopp och ”mod” – och kärlek förstås!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: