Skrivet av: Pär Eriksson | december 28, 2016

Julpärspektiv IV 2016

Jag vet inte om ni i mellandagarna tog er tid att titta på SVTs dokumentärer om Zlatan och Kent.

zlatan2

De låg programmässigt i anslutning till varandra. Kanske medvetet av programplanerarna. För även om filmerna berättar två olika historier så är det i någon mening samma berättelse.

Om två städer – Malmö och Eskilstuna – som har alla möjligheter inför framtiden att bli framgångsrika men också två städer som sliter med sin identitet och gått igenom sina kriser. Det är kanske ingen tillfällighet att det är i det sammanhanget, den miljön Zlatan och Kent växer upp. Bort, framåt, ett annat liv är möjligt.

En ung fotbollsspelare som förstår sin talang och tidigt är fast övertygad om att bli en av de bästa i världen.

En gäng unga gymnasieelever som kan 2-3 gitarrackord men som känner att de har potential att bli en av de största rockgrupperna i landet.

Och här ligger också en av lärdomarna vi alla kan ta del av – förmågan att ta tag i sitt liv, viljan till förändring, att peka ut en ambition, en framtidsbild.

Men vi stannar inte där.

Bortom ambitionen att bli en bra fotbollsspelare eller framgångsrika musiker döljer sig inte bara talang utan också hårt arbete.

För vi förstår att bakom framgångarna ligger tusentals timmar, dagar och otaliga år av hård träning. Slagna frisparkar och tuffa löprundor när övriga gänget gått och duschat.

Vi förstår att bakom skivframgångarna och alla fullsatta arenor ligger tusentals timmar i tråkiga replokaler och oändliga timmar att gitarrslingor, sångövningar och intrimmade av rytm och basgångar.

Men dokumentärerna visar också en annan viktig ingrediens i att skapa framgång. Mognad.

Som tittare och föräldrar lider vi lite med den unge Zlatan. Vi ser ambitionen och talangen men vi ser inte alltid mogenheten, förmågan att se till hela laget. Och vem kan klandra en 18-åring.

Och jag får samma känsla när jag hör Kent-medlemmarna reflektera över sina 26 år tillsammans. Nu är det de eftertänksamma rösterna som tar tag i oss. Lärdomarna.

Jag fångas av fd Kent-medlemmen Harri Mänty som i dokumentären naket och ärligt bjuder på sina erfarenheter av hur det unga Kent och han själv agerade som omöjliggjorde att han kunde fortsätta. Och Martin Sköld fyller på och pratar om saknad.

Eller Sami Sirviö som låter oss förstå att alkohol och droger aldrig skapat någon kreativitet – som det ibland påstås.

Det här kan bara sägas av mogna och reflekterande människor.

Det är ingen tillfällighet att det är just nu – när vi skriver 2016 – som Zlatan gör sina bästa säsonger i PSG och Manchester United. Han passar, han uppmuntrar och han gör mål. Av spolingen blev det en ledare. Han blev en av världens allra bästa.

Det är heller ingen tillfällighet att Kent är som allra bäst just nu och visar alla att de är Sveriges bästa och största rockband genom tiderna.

Deras musikbild har aldrig varit så tydlig, så tung och så skarp som just nu.

De valpiga gymnasisterna blev de fullblodsmusikerna de var så övertygade om att de skulle bli.

zlatan-och-kent

Läsaren tycker kanske att jag drar för stora växlar på de här två fenomenen. Och så kanske det är.

Men jag tänker så här;

Vi är alla på något sätt involverade i en match eller ett framträdande på våra jobb eller det vi visar engagemang för.

Vår match eller motsvarande konsert i kommunen är alla de vardagliga möten vi genomför varje dag när vi möter ett barn, en elev, en äldre, en familj, en som söker vårt stöd eller behöver ett beslut.

Vi brukar leka med siffrorna och säga att vi inom den kommunala organisationen har 250.000 sådana viktiga möten varje dag…varje dag.

Även om vårt arbetet inte redovisas i serietabeller eller på musiksidorna så utvärderas också vi. I enkäter, undersökningar, jämförelser, samtal, kommentarer på sociala media och granskningar i lokalmedia.

Så snacka om att vi är betydelsefulla för Eskilstunaborna.

Och det är här vi kan lära av Zlatan och Kent.

Enkelt sammanfattat;
Vi behöver ett driv, en ambition, en framtidsbild – kalla det gärna verksamhetsplan eller din egen medarbetaröverenskommelse. För Zlatan och Kent var det nog mer en genuin känsla.

Vi behöver träna och åter träna. Ingen framgång kommer av sig själv. Vi behöver öva på att bli den bäste pedagogen, den bäste socialarbetararen, den bäste vård och omsorgsmedarbetaren, den bäste chefen. Modigt Medarbetarskap är ett sätt att träna.

Vi behöver utveckla vår mognad. Både som individer och i det arbetslag vi jobbar i. Förmågan att vara konstruktiv, se den andres goda intention, vattna det som växer, sätta laget före jaget.

Tack Magnus och Fredrik Gertten och Per Sinding-Larsen för två bra dokumentärer.

Och by the way…om 30 år är det Kent-generationen som sitter i Svenska Akademien och ska utse Nobelpristagare…se upp Jocke Berg…

Så att ingen blir arg och upprörd i onödan…jag bara skojade eller…

Ha ett bra nyår!

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: