Skrivet av: Pär Eriksson | oktober 23, 2016

Om en anklagelseakt, narkotikan och vikten av att en ny generation måste kliva fram

Jag anklagar mig själv och min generation för att vi inte gjort tillräckligt för arbetet mot narkotikan.

narkotika
I Eskilstuna hösten 2017

Jag hör på mig själv att tonfallet låter dramatiskt. Anklagelseakter är sällan särskilt konstruktiva och jag söker hellre dialog och förståelse för olika skeenden än söker syndabockar.

Men jag tror att det är lika bra att vara lite dramatisk för att ni ska lyssna.

Ett aktivt och engagerat 1980-tal
Under stora delar av 1980-talet arbetade jag med socialt vingklippta ungdomar och deras föräldrar. Jag var en av de unga socialarbetarna som vid den tiden fångades av att narkotikan fick fäste i breda grupper av ungdomar.

hjarta1

Jag såg unga människor som gick under. Jag mötte familjer som splittrades och trasades sönder som en följd av narkotikan. Jag mötte olyckor och ond bråd död.

Det är minnen som är djupt inetsade i mitt hjärta och otaliga är också de tårar jag spillt. Men jag mötte också många ungdomar som med stöd av samhället och vuxna tog sig ur missbruket och återerövrade sina liv.

Det här var en tid då samhället arbetade målmedvetet mot narkotikan och dess inneboende destruktiva kraft att skapa livslånga beroenden som tar ifrån unga dess människovärde och framtidshopp.

Det var en tid så samhället i bred mening – politiker, skola, socialtjänst, fritidsgårdar, polis, föräldrar och föreningar drog åt samma håll.

Det är möjligt att någon tycker att jag romantiserar och ger en ljusare bild av 1980-talet än det var…men det är så jag minns det.

Det är också en tid då missbrukarna erbjöds en offensiv behandling och vård. Behandlingshem och institutioner växte upp över hela Sverige. Så snabbt att vårdens kvalitet ifrågasattes och en berättigad kritik växte också fram om ekonomiska intressen som utnyttjade samhällets goda intention.

narkotika1

Olika antidrog-kampanjer avlöste varandra och både fd missbrukare, folkrörelser, poliser och socialarbetare stod i kö för att sprida sitt budskap i klassrum och på föräldramöten.

Ett tydligt budskap från den tiden var att får vi inte stopp på narkotikan så kommer inte bara humanistiska värden att sättas på spel utan demokratin kommer också att utmanas.

30 år senare
Vi skriver 2016. Jag har blivit 30 år äldre och förhoppningsvis lite klokare. Eller inte.

Fältarbete

Jag anklagar mig själv för att jag inte såg det här och att min generation av politiker, föräldrar, lärare, fritids- och föreningsledare, socialarbetare, poliser och folkrörelser inte tillräckligt envetet fortsatte vårt arbete.

Istället fick drogliberala tongångar fäste. Företrädare för sk harm-reduction och legaliseringsivrare tilläts dominera samtalet. Kampen mot narkotikan ifrågasattes och beskrevs ibland i debatten som något reaktionärt och tillhörande en svunnen tid.

Polisen omgrupperade sig och duktiga narkotikapoliser skulle nu arbeta bredare. I våra kommuner lades narkotikaenheter och särskilda tjänster som fokuserade på narkotikaarbetet ner till förmån för ett mer övergripande och förebyggande folkhälsoperspektiv.

Låt mig vara tydlig. Min erfarenhet är att detta skedde med goda intentioner och en vilja att göra gott. Om än något aningslöst.

Och nu har vi facit.

Alienation

Knarket får ett allt starkare fäste i vårt land och våra bostadsområden. Och det är precis som vi då varnade för – det är förortens barn som är de stora förlorarna.

Knarket drivmotor i våldet
I förra veckan hade vi en dödsskjutning i Eskilstuna. Det följdes av ytterligare en skjutning och vi har i sämsta fall ännu inte sett slutet av de här tragiska händelserna. Vi känner igen mönstret från många av våra storstäder.

Och nästan alltid är det narkotikan som är magneten och drivmotorn i kriminaliteten, i våldet och dödandet.

Det är ett högt pris vi betalar. Människors liv sätts på spel, familjer och vänner splittras.

Samarbete

Mördare, kriminella och drogförsäljare ska naturligtvis ta ansvar för sitt handlade och dömas samtidigt har de gått i våra skolor, fritidsgårdar och spelat i våra fotbollslag. De har en mamma och pappa, en mormor eller en bror.

På sociala medier föreslår de mest dramatiska kommentarerna att vi ska spärra in dom på livstid eller skjuta dom.

Det ohumana och råa samhället växer fram. Samtidigt så förstår jag människors förtvivlan och oro. I brist på en framåtsyftande och sammanhållen social- och narkotikapolitik blir ropen på hårdare tag människors enda hopp.

Uppgivenheten tar över.

Jag anklagar mig själv för att jag inte mer ihärdigt fortsatte arbetet mot narkotikan. Att jag inte gav motstånd mot den växande uppgivenheten.

Svaret på vad vi ska göra för att motarbeta kriminaliteten och våldet är komplex och svår. Jag är tillräckligt erfaren för att inse det.

Men en bra början är att inge hopp hos alla unga människor och deras föräldrar att samhället står upp mot narkotikan.

Change

Lärare, fritidsledare, socialarbetare, behandlingspersonal, polis och andra viktiga yrkesgrupper behöver få stöd från oss som representerar det offentliga samhället.

Och gör vi inte det så bäddar vi för de krafter som vill lägga skulden på våra invandrare och flyktingpolitiken. För det är precis vad som sker nu.

Bland de osorterade budskapen läser jag allt oftare att det är invandrarnas fel att vi har dödskjutningar och våld i våra bostadsområden.

Vi måste tillbaka till en tydligare vision om att narkotikan inte har någon plats i vårt moderna samhälle så här i början av ett nytt sekel.

Det löser inte allting. Långt därifrån. Men vi måste ta någon utgångspunkt i arbetet. Vi är skyldiga våra barn och ungdomar det.

Jag är stolt över att den viktiga konferensen Sverige mot Narkotika arrangeras i Eskilstuna hösten 2017.

Bra jobb av socialnämndens ordförande Göran Gredfors och förvaltningschef Mehmed Hasanbegovic som drivit frågan. Ni slår an en ton som skapar engagemang och hoppfullhet.

En ny generation tar över.

Ha en bra vecka!

 

 

Advertisements

Responses

  1. Jag var själv anhörig till missbrukare samt engagerad i Föräldraföreningen mot narkotika och talade i skolor. Nu känner jag mig väldigt uppgiven med tanke på att jag jobbat i kommunens missbruksvård i 30 år. Dags att sätta igång…. MVH Tina Dahlin

  2. Hej Tina!
    Tack för dina rader.

    Vad tråkigt att du känner dig uppgiven efter att ha arbetat med de här frågorna i 30 år.

    En gissning är att du och dina kollegor gjort oerhört mycket bra och att du betytt mycket i ditt viktiga engagemang i föräldaföreningen.

    Min poäng är att vi måste tillbaka – och då pratar jag om hela samhället – till en ökad förståelse om vad narkotikan får för konsekvenser.

    Vi får hjälpas åt. Fortsätt ditt engagemang.

    Ha det bra!
    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: