Skrivet av: Pär Eriksson | september 25, 2016

Om en olympier, föredömen och människovärde

Jag vill att ni tittar på den här bilden. Den innehåller så mycket energi och människovärde.

paraolympics3

Höstens idrott har karaktäriserats av olympiska spelen i Rio.

Med all respekt för OS-tävlingarna i början av augusti men det som tog tag i mig var Paralympics.

Jag blir glad över att se den utveckling som skett i världen i synen på funktionsnedsättning. Även om det är en lång resa kvar.

Det är inte så länge sedan som personer med allvarliga funktionshinder var hänvisade till institutioner. Några som stod vid sidan av. Några som inte skulle ges samma fullvärdiga plats i samhället. Vi får inte glömma det.

Det var ett samhälle som inte visste bättre. Precis som vi om femtio år kommer att blicka tillbaka mot 2010-talet och förundras över de tillkortakommanden vi då hade.

Det är en naturlig del av ett samhälles utveckling.

paraolympics2

Vikten av förebilder
Framgången ligger i att personer med olika funktionsnedsättning, deras föräldrar och anhöriga fört en enveten kamp för människovärde. Och de är värda all respekt. Inte alltid lyssnade på samtidigt som de har mött ett samhälle med fördomar och som inte alltid varit redo för förändring.

Alla föräldrar som slåss för sina barn – oavsett vad det handlar om – vet att det är en livslång kamp. Så kanske det inte borde vara men vi måste förhålla oss till det.

Med stor respekt för landsting, medicin och läkare, personliga assistenter, habilitering och rehabilitering, föreningar, kommun med våra förskolor och skolor, socialtjänst, fritid, vård och omsorg och boende. Allt detta är oerhört viktigt men i slutändan så är det personen själv och de anhöriga som står där. Även om alla vill väl så infinner sig ibland känslan av ensamhet och oförståelse. Vi behöver förstå det.

Ett handikapp tar kraft och energi.

Det är också viktigt att vi får förebilder. Personer som visar hur det går att leva ett fullvärdigt liv inte bara inom idrotten utan i arbetslivet, inom politiken, i familjen.

Jag har egna bilder på näthinnan från Mikael Andersson i Örebro hur han spelade pingis och innebandy trots sitt handikapp. Jag tänker på simmaren – 14 världsrekord – och numer politikern David Lega.

micke-andersson
Armlös, benlös men inte hopplös – titeln på Mikael Anderssons bok

En inneboende urkraft
Samtidigt är jag hoppfull och Paralympics står som en symbol för det arbetet och det erkännandet.

Idrottare utan armar och ben, utan hela den fysiska och psykiska förmågan gör stordåd och visar också oss som lever ett sk normalt liv att människan har en inneboende urkraft. Många personer med en funktionsnedsättning berättar också om att deras handikapp är en del av dom och att de inte vill byta bort det. Då vore de inte de personer de är.

Jag tror mig förstå den livsfilosofin.

I den meningen handlar det inte bara om människovärde utan lika mycket om att visa att vi människor är olika och att vi har ett ansvar för våra liv.

Om det är något handikapprörelsen visat genom åren så är det just ansvarstagande, att lära sig att acceptera tillkortakommanden och ändå forma sina egna livsbetingelser. Detta samtidigt som man kräver något av samhället och omgivningen.

Det är att vara människa.

Vi har ett oerhört viktigt uppdrag inom våra kommunala verksamheter. Att stötta och möjliggöra ett värdigt liv men också att synliggöra.

rullstol
Personerna på bilden har inget med texten i sig att göra

Vi har också ett tydligt uppdrag från politiken – 150 personer med en funktionsnedsättning skall anställas i den kommunala organisationen de närmaste åren. Jag undrar om inte Eskilstuna är unika i landet med den ambitionen. Kan vi få ett bättre och viktigare uppdrag.

Och apropå vår bordtennisspelare.

Han heter Ibrahim Hamadtou och kommer från Egypten. När han var 10 år så förlorade han båda armarna i en tågolycka.

– Vad är den största utmaningen med att spela pingis utan armar, frågar Aftonbladets reporter.

– Jag tänker inte så. Jag ser inte svårigheterna.

Det är också ett sätt att se på sitt liv.

Ha en bra vecka!

 

 

Advertisements

Responses

  1. Det internationella handikappåret inföll någon gång under 70-talet när jag och min fru bodde i Eskilstuna. En affisch från den perioden har etsat sig fast och betytt mycket för mig personligen
    Inte i första hand bilden på den handikappade utan undertexten:
    MITT STÖRSTA HANDIKAPP ÄR DIN INSTÄLLNING!

  2. Ligger mycket i det Håkan.
    Tack för din fundering.

    Ha det bra
    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: