Skrivet av: Pär Eriksson | september 11, 2016

Om en ny värld, en ny typ av kunskap och vikten av att kunna gå i någon annans mockasiner

Vi lever i en allt mer svårtolkad och fragmenterad värld.

illustration depicting a sign post with directional arrows containing a life choice concept. Blurred background.

Tiden då vi upplevde samma saker tillsammans eller värderade skeenden likartat är i någon mening över.

En tid då vi kanske upplevde att vi bar på samma grundläggande värderingar, påverkade av samma skola och av föräldrar som tänkte ganska lika.

För att använda sociologernas och religionsfilosofernas språk – en homogen världsbild, en slags monoteism.

Jag tror att en del av de tendenser vi ser i form av Brexit, motstånd mot globaliseringen, en ökad protektionism, religiös och politisk extremism eller att Donald Trump är en tänkbar president går att söka i längtan tillbaka till en flyende tid.

En form av motstånd – om än i olika former och med olika utgångspunkter – mot det okända och oprövade.

Samtidigt står världen och samhället inför nya prövningar. Homogenitet ersätts av heterogenitet. Monoteismen – tron på en och samma gud – ersätts av ett samhälle där flera -ismer, religioner och trossystem ska leva sida vid sida i en form av samexistens.

Höstlöv
Människans palett är ofta mer färgrik än vi tror…

Det här skaver naturligtvis och skapar friktion. Vi behöver förstå den här utvecklingen för att bättre kunna orientera oss i det nya samhället.

För nytt blir det. Och det är inget märkligt. Läser vi på i historieböckerna så har mänskligheten till och från stått inför sådana här mentala språng. Det är nästan alltid smärtsamt – i sämsta fall med krig och stora sociala och mänskliga umbäranden som följd.

Demokrati, humanism och nyfikenhet
Min erfarenhet är att vi i det här svåra läget har två saker att göra.

Dels att skaffa oss ett räcke att hålla oss i. Något att ta stöd mot när det svajar och blåser. För min del är det att hålla hårt i värdeorden demokrati och humanism. Om vi tappar den kompassriktningen så förlorar vi också något av vårt människovärde.

Därför är också de politiska och religiösa -ismerna som förkunnar våld, terror, förtryck, hat och hot krafter som måste bekämpas.

Dels handlar det om att förstå hur andra tänker. Inte i första hand för att vara artig eller att ”hålla med” utan för att förstå.

LKS 20150430 4558; Pope Francis tries to hear during an audience with the members of Cursillos of Christianity movement in the Paul VI hall at the Vatican on April 30, 2015. LEHTIKUVA / AFP PHOTO / TIZIANA FABI
Snart på besök i Sverige…för att lyssna

Vi lever i en tid då vi behöver bli än mer nyfikna, än mer frågvisa, se den andres goda intention. Detta utan att ge upp sina egna grundläggande värderingar.

Att gå i en annans skor
Den indianska visdomen – att gå i en annan människas mockasiner – är oerhört relevant.

Flummigt, invänder den kritiske läsaren. Ja, kanske. Men vad har vi för alternativ?

Om vi tänker på vår vardag skulle jag vilja se mer av öppenhet och nyfikenhet i våra kommunala verksamheter. Nyfikenhet på hur mina arbetskamrater tänker. Nyfiken på vad som rör sig i våra politikers huvuden och tänkande. Att förstå politikens komplexitet och förmåga till helhetstänkande för att få ihop de mångas synpunkter.

Skor

Och vice versa. En nyfiken politisk generation som är djupt intresserad av hur vi som invånare och medarbetare tänker. Att lyssna på erfarenheter.

Internt i vår egen organisation vill jag se lärare som är nyfikna på socialsekreterarna. Stadsbyggare som förstår hur en miljöinspektör tänker.Fritidspedagoger och kulturarbetare som närmar sig vård- och omsorgspersonalen. Chefer som anstänger sig extra för att lyssna på brukare och medarbetare.

Och vice versa.

Förmågan att gå i en annans mockasin blir ett av samtidens viktigaste förmågor.

Kanske vi borde ha det som en naturlig fråga vid anställningsintervjuerna – är du van att gå i en annan människas skor?

Eller tänk er ett lönesamtal som börjar med; jag har satt dig högt i årets lönerevision för jag har sett din förmåga att byta skor.

Eller varför inte börja nästa arbetsplatsräff med Joe Souths fina ”Walk a mile in my shoes”.

”If I could be you and you could be me for just one hour
If we could find a way to get inside each others mind
If you could see you through my eyes instead of your ego
I believe you’d be surprised to see that you’d been blind
Walk a mile in my shoes, walk a mile in my shoes
Yeah, before you abuse, criticize and accuse, walk a mile in my shoes”

Ha en bra vecka!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: