Skrivet av: Pär Eriksson | september 4, 2016

Om hjärtan som gråter, att överklaga förändring och förmågan att se helheten

På en ort på Västkusten vill kommunen bygga ett sk hospice.

Hospice

Det är en oerhört viktig sk palliativ verksamhet där man erbjuds ett omsorgsfullt och värdigt boende den sista tiden i livet.

Jag hade möjligheten att för några år sedan på nära håll följa ett sådant boende i Västerås och vet vad det betyder. Jag mötte både äldre och yngre. Deras berättelser gav mig viktiga lärdomar om livets bräcklighet men också om förmågan att acceptera det allra svåraste – döden.

Om jag ska tro media så protesterar nu grannar på den här Västkustorten mot den här etableringen. Argumenten är skiftande men bl a hävdas att det inte passar sig att ha en sådan här verksamhet i det här vackra och natursköna området. Några föräldrar menar att barn och ungdomar inte ska behöva påminnas om döende och stora svårigheter varje gång de åker förbi.

Våra hjärtan gråter.

Samtal och protester men först ett rejält överklagande
Jag tror inte att läsaren blir överraskad om jag skriver att jag ser en tendens till att dessa typer av protester ökar.

Genom åren har jag varit med på stormöten och uppvaktningar kring byggandet av psykiatriboenden och boenden för missbrukare. Ofta ackompanjerade av burop och missnöje med politiker och tjänstemän.

Det har också handlat om verksamheter som riktar sig till unga personer med en funktionsnedsättning. Byggandet av förskolor, skolor och äldreboenden, gator och vägar.

Vi ser det nu också vid etablering av flyktingboenden runt om i landet.

Överklagan

Det nya är att protesterna inte bara blir en fråga om argument, debatt och diskussion innan beslut fattas utan nu har också missnöjet tagit en ny juridisk bana.

Vi lever i ett samhälle med starka individuella rättigheter att överklaga i en rad instanser. Får jag inte rätt i sak och känner att någon lyssnar så kan jag åtminstone försena en process. Ofta under flera år med stora sociala och ekonomiska konsekvenser för samhället.

Jag mötte det under mina år i Västerås men ser det nu också i Eskilstuna. Alla städer som växer och är i utveckling har att ta sig igenom den här processen.

Jag tror inte jag behöver påminna er men vår nya arena skulle ha stått färdig 2015.

Mdh1

Och det som smärtar mig mest är förseningen av högskolan. Det är en livsnerv för Eskilstuna och – jag har skrivit det tidigare – jag är inte helt säker på att vi Eskilstunabor på djupet förstår högskolans betydelse för vår stads utveckling.

I det mindre formatet står också några byggplaner stilla i väntan på rättsprocess. Detta under tiden som trångboddheten och de sociala problemen ökar.

Detta oroar.

Protester och missnöje har också en annan sida
Samtidigt vill jag vara tydlig – detta är en del av en demokratisk process. Lagstiftningen ger rätt att överklaga och ska naturligtvis respekteras.

Dialog1

Min erfarenhet är också att många protestkörer och kritiska röster har bra synpunkter som inte enkelt ska avfärdas

Här har också politiker och sådana som jag något att lära. Att lyssna mer, att vara nyfikna, att uppmuntra till att olika åsikter bryts mot varandra. Men också att tillåta sig vara pedagogisk och folkbildande i samtalen. Förklara. Skapa förståelse för förändring. Stå upp även när det blåser motvind. Min erfarenhet är att det också skapar respekt.

Så det är inte protesterna och missnöjet i sig jag reagerar mot.

Det är mot trångsyntheten och det inskränkta jag reagerar. Gärna förändringar men inte i mitt kvarter.

Och det som gör mig mest oroad – det drabbar nästan alltid människor som inte har resurser och röster.

Inte ens de döende kan ges plats. Det stör idyllen i ett vackert område som borde ha kraft, resurser och präglas av generositet.

Ödmjuka inför förändringens logik
Kanske vi ändock ska vara ödmjuka inför oss själva. Det kan lika väl vara vi själva som nästa gång står för dessa protester och överklaganden. Det kan handla om förändringar där jag bor och lever men det kan också handla om förändringar på min arbetsplats.

förändring

Gärna förändring men inte i min vardag. Det är djupt mänskligt. I slutändan är jag ändock optimistisk. Det framåtsyftande. Det energirika brukar vinna över det som håller tillbaka.

Och kanske det är därför den representativa demokratin vinner över både maktfullkomlighet och enkel handuppräckning. Den politiska själen lever på dess förmåga att se helheten, att värdera olika aspekter för att landa i vad som är bra för ett samhälle. Det är inte den som har rätt kontakter, ropar högst, har pengar och resurser eller ett sk våldskapital som avgör frågorna.

Det politiska systemet och den lokala demokratin får inte alltid applåder eller ges pluspoäng. Många gånger handlar politiska beslut om svåra avvägningar där ingen blir helt nöjd men de flesta kan leva med det som bestäms.

Ropen om att…det är väl bara att. Eller mantrat – gör rätt gör om…ekar tomt. I takt med politikerföraktet tappar vi också en del av vår värdighet och vår egen förmåga att ta ansvar.

Ung och gammal

Med hopp om att de lokala politikerna och majoriteten av de boende i vårt västkustsamhälle både har mod och empati.

För det skulle kunna vara min farfar, min mamma eller mitt barn som ska bo på det där hospicet. Och ytterst…det skulle kunna vara du eller jag. Det kallas humanism.

Det är svårt att vara människa och i slutändan har vi bara varandra. Kodordet är tillsammans. Även när det är svårt.

Ha en bra vecka!

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: