Skrivet av: Pär Eriksson | augusti 28, 2016

Om förorten och vikten av att återerövra hoppfullheten

Förorten står i fokus. Än en gång. Eller kanske den alltid gjort det.

Förorten6
Förorten är också något annat än sina problem

Det brinner, det kastas sten, det säljs droger och mitt i det oroas vi över religiös extremism.

Också jag är oroad. Detta sagt för att ingen ska missförstå mitt budskap eller tro att jag tar lätt på problemen. Tvärtom.

Förorten alltid i centrum
Men vi glömmer så lätt. Min bild är att förorten alltid fått utstå kritik och känslan av undergångsstämning.

Förorten1
Eskilstunas eget Årby som gestaltade det nya och moderna på 1960-talet

Så var det när miljonprogrammen tillkom på 1950- och 1960-talen. Det var arbetarfamiljerna och deras barn som flyttade in och det dröjde inte lång tid innan rubrikerna avlöste varandra med budskap om bråk och farliga ungdomsgäng.

Vad vi lätt glömmer bort var att det snabba bostadsbyggandet i form av miljonprogrammen löste trångboddhet och social misär. Det är inte så länge sedan vi hade dragiga träkåkar med utedass i vår stadsmiljö.

Jag längtar inte tillbaka.

På 1970-talet växte ytterligare moderna förortsområden fram runt våra storstäder. Den här gången mer välplanerade och genomtänkta och med en stark idé om lokal kommersiell och offentlig service.

Förorten2

Jag var själv en stolt Brickebacksbo i Örebro under de här åren. Och många var vi unga familjer som gavs möjlighet till vårt första boende.

Men diskussionen fanns också då om ungdomsgäng och kriminalitet.

Mitt 1980,1990- och 2000-tal följdes sedan av att jag arbetade i några av dessa områden eller med ungdomar som kom från ett Tybble, Varberga och Vivalla i Örebro eller ett Råby, Bjurhovda  och Önsta i Västerås.

Förorten3

Och rubrikerna känner vi igen även från den tiden – ungdomsbråk, kriminalitet och droger. Det hette ”värsting” i språkbruket då.

En annan bild av förorten
Och ändå så är det något annat som etsat sig fast i mitt hjärta. Alla dessa barn, ungdomar och föräldrar i tusental. Jag minns än idag namnet på många av dom. Jag ser deras ansikten, deras hopp om framtiden.

Några av de ungdomar jag lärde känna gick under i droger och kriminalitet. Några är döda. Men den överväldigade majoriteten lever idag ett bra liv med familj och arbete.

Och det är också det som jag bär i mitt hjärta.

Förorten5
Kreativiteten och glädjen glöms lätt bort – här i Vivalla i Örebro

Men jag bär också bilden av att de alltid fick förklara sig, motivera att de var förortsbarn. Några tyckte synd om dem. Ytterligare några tyckte att samhället borde vara tuffare mot dom.

Men de kämpade på. Deras föräldrar stretade på. Ofta i ett liv med en blandning av jobb och arbetslöshet. Hopp och förtvivlan.

Och så denna känsla av att inte duga. Ibland fick de ta emot förmaningar från skola och socialtjänst – och även från mig – att dom måste skärpa sig. Detta ackompanjerades av medias bild av de förlorade förorterna.

Att förmå se hela bilden
Den kritiske läsaren kanske med rätta tycker att jag blir känslosam och nostalgisk. Och så kanske det är. Men jag bär mina erfarenheter och känslor och jag blir inte av med dom.

Nu upprepas orden och analyserna. Mitt liv spelas upp igen. Den unga familjen i Råbergstorp – vi var knappt 20 år och höll vår dotter i famnen. Vi var de nya skolföräldrarna i ett kritiserat Brickebacken. Jag var socialarbetaren och den oerfarne chefen i de socialt ifrågasatta Tybble och Råby.

Ballong

Men – invänder kanske läsaren – det är annorlunda nu. Det är tuffare. Det är stenkastning, det brinner, det skjuts, hedersvåld, förtryck…

Så är det nog. Men erfarenheterna består.

Förändring kräver att vi går tillsammans
I förorten och i de sk miljonprogramområden bor nästan två miljoner människor som är värda all respekt.

Och det är bara tillsammans vi kan förändra. Föreningar, boende, vuxna och ungdomar, kommunen med alla sina verksamheter – skola, socialtjänst, fritid, kultur, stadsplanering, fastighetsbolag – polis och rättsväsende.

Förorten4

Och det arbetet pågår. Varje dag. Varje timme. Långt från hatet och skrivbordsdebattörernas krav på fängelse och nackskott – vilket florerade i somras på sociala medier som en lösning på stenkastningen.

Men kanske vi också behöver återerövra hoppfullheten i synen på förorterna.

Förorten är inte stenkastarna, bilbrännarna, de kriminella gängen och de religiösa extremisterna. Även om dom också är våra barn.

Budskapet måste vara tydligt – ditt agerande är aldrig försvarbart men du som männíska kan alltid förändra ditt liv. Här är min hand…ta den…du måste gå själv men jag kan stötta dig…

hand i hand3

Förorten är alla de hundratusentals barn och ungdomar, familjer, vuxna och äldre som bor och lever där.

Ju förr vi inser det ju kraftfullare blir vi. Det finns inget att vänta på.

Och jag tror att alla förstår vilka viktiga uppdrag vi har i våra roller som medarbetare i kommunen.

Det var det här som gjorde att jag utbildade mig och blev socialarbetare, chef och senare kommundirektör. Jag vill förändra. Göra något gott för människorna och vår stad.

Förskola

Det är en sådan kommunal organisation jag vill att vi ska bli än mer av. En organisation som tror på förändring och blir ”committade” i våra hjärtan och vår yrkesprofession för de här barnen och ungdomarna.

Så bygger man också en stad.

Kodordet är…tillsammans.

Ha en bra vecka!

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: