Skrivet av: Pär Eriksson | maj 22, 2016

Om en påve, motsättningar och förståelsen för att vi lever i ett mellanläge

Det pågår en intressant diskussion inom den politiska teorin.

Motsättningar

Räds inte frågan utan håll kvar intresset för vi kommer att landa i något som berör dig och mig.

I en ny bok ”Agonistik” ställer den belgiska författaren Chantal Mouffe frågan om vi inte lever i en exceptionell tid fylld av spänningar och motsättningar.

Motsättningar1

Intressen, ideologier, maktanspråk och inflytande ställs mot varandra. Inte bara mer traditionellt – höger mot vänster, liberalism mot socialism – utan också nya motsättningar. Nationalist – internationalist, miljövän – tillväxtanhängare, anti-rasist – rasist, djurens rätt – människan i centrum, sexuellt likaberättigande – heterogenitet.

Om det är så att spänningarna och motsättningarna polariseras så behöver också samhället ett synsätt och en metodik för att hantera det så att vi inte behöver slå på varandra eller kalla varandra skitstövel så fort vi är oense eller för att vara mer allvarlig – använda våld eller starta inbördeskrig.

Det är inte helt enkelt att följa Mouffe i alla hennes tankebanor och det viktiga är kanske inte att förstå varje analys eller kommatecken när vi tar del av hennes teorier.

Motsättningar2

Men hon sätter fingret på något viktigt i en tid då vi söker nya svar på hur vi klarar att hantera konflikter och uppblossande motsättningar mellan både länder, regioner, ideologier och värderingar.

Utmanar samtalet och konsensus
Mouffe utmanar den tradition jag själv är fostrad och tilltalad av. Den humanistiska och liberala traditionen där vi i samtal och konsensus vrider på argumenten. Lyssnar på varandra respektfullt och reflekterar. Och i de bästa av världar kommer fram till en gemensam färdväg.

Ni som följer mig mer regelbundet ser min röda tråd genom åren – att jag längtar efter det mogna och reflekterande samtalet. Att sociala medier brutit en ny flodfåra som snarare andas hat och hot. Att insändarsidorna i dagstidningarna allt mer präglas av oförsonlighet än verkliga samtal.

deabatt

På arbetsplatser och i våra sociala vardagsrum tycker jag mig skönja mer av ironi och missnöje, att vi tenderar att trivas på en läktarplats där vi pekar finger åt varandra snarare än hjälper och stöttar varandra.

Den politiska kulturen går heller inte fri från ansvar. Jag ser en politisk miljö som handlar mer och mer om att trycka till någon än att skapa verklig förändring. Det räcker med att följa presidentkandidaten Donald Trump så förstår ni vad jag menar.

Så kanske mina följeslagare från Sokrates via Mahatma Gandhi, Moder Teresa och Nelson Mandela till 1900-talets viktiga filosof Jurgen Habermas tid är över…eller…?

Gandhi

Chantal Mouffe lanserar en politisk teori som vi i vart fall inte bara kan vifta bort. Hon menar att motsättningar och spänningar är en del av det mänskliga samhällets själ och arv. Och det är också något vi måste förhålla oss till.

Varför jag lyssnar på henne är att hon också ser nödvändigheten av att agera inom demokratins ramar. Olika ideologier får tävla mot varandra, motsättningar synliggöras och majoriteten vinner i omröstningar. Mer av kamp och synliggöra verkliga motsättningar än konsensus och överenskommelser tror jag att Mouffe menar.

Samtidigt som hon markerar sig bort från hatet och våldets predikanter – oaktat vilka politiska eller religiösa färger de ikläder sig.

Vi är i ett mellanläge – interregnum
Den erfarne sociologen och samhällstänkaren Zygmunt Bauman – jag tror att han passerat 90 år – pratar om att vi befinner oss i en tid då de gamla sätten att tänka och lösa samhällsproblemen inte räcker till och motsvarar inte den nya tidens krav.

Samtidigt har de nya lösningarna ännu ej växt fram. Vi ser inte riktigt det nya samhällets lösningar framför oss…än.

Det är en tid av interregnum menar Bauman.

Det är därför vi ibland känner oss villrådiga. Och kanske vi sätter vår tilltro till att politikerna ska lösa problemen åt oss när också 1900-talets ideologier är lite vilsna. Politikerföraktet växer men blir till en bumerang tillbaka in i våra egna hjärtan.

Bauman menar att mycket av dagens politiska teorier och filosofier alltjämt hämtar näring från 1700- och 1800-talet.

Och kanske det är här vi har att lära. Att vi förstår att vi nu när vi skriver så här i början av 2000-talet ännu inte ser eller förmår formulera det nya.

Under tiden måste vi leva och agera. Och möta nya frågor vi aldrig gjort tidigare. Ett märkligt IS som drivs av en dödskult. Starka sociala och etniska motsättningar där mer än 60 miljoner människor är på flykt.

illustration depicting a sign post with directional arrows containing a life choice concept. Blurred background.

Stora migrationsrörelser där kontinenter möter varandra och också utkämpar ett slags vardagskrig om värderingar.

Att i det läge bara spä på spänningarna är sällan fruktbart. Konsekvensen är ofta mer hat, mer våld.

Å andra sidan så kan det samhälle vi lever i inte ge upp eller kompromissa om sina grundläggande värderingar. Det finns ingen plats för att förhandla om demokrati, människovärde, yttrandefrihet eller barn och kvinnors rätt.

Zygmunt Bauman är solklar i sin analys. Vi behöver mer av global integration annars skapar vi en värld av apartheid där olika grupper av människor och individer lever med olika lagar och värderingar i samma bostadsområde, stad eller land.

Att bygga framtidstro i en stad
Vad har det här med oss att göra, invänder den kritiske läsaren.

Jo, vi agerar i en oerhört viktig tid just nu. Som medarbetare i en kommun eller som medborgare i en stad.

Världen har funnits med i Eskilstuna i mer än tusen år. Men nu är det än mer påtagligt. Invandrare, flyktingar och flera hundra ensamkommande ungdomar ska samsas på samma geografiska plats med inflyttade norrlänningar, stockholmare, finländare, bosnier och kurder, flensbor och du och jag.

Emotionell stabilitet

Det gemensamma är att vi är Eskilstunabor. Och vi är människor. Det är starka gemenskapsband som ofta är starkare än hur vi klär oss, vad vi äter för mat eller vilken gud vi tillber.

Det är där vi har samtidens utmaning. Hur bygger vi ett hoppfullt och framtidsinriktat samhälle och en stad att vara stolt över?

Kanske Chantal Mouffes teorier kan hjälpa oss att förstå att motsättningar och spänningar är jobbiga och svårlösta men att vi inte får rädas utmaningen. Kanske Zygmunt Baumans syn på livet och samhället kan lära oss något.

Och kanske Chantal, Zygmunt och jag ändock kan förenas i att samtalet – dialogen – aldrig får svalna.

LKS 20150430 4558; Pope Francis tries to hear during an audience with the members of Cursillos of Christianity movement in the Paul VI hall at the Vatican on April 30, 2015. LEHTIKUVA / AFP PHOTO / TIZIANA FABI

Om inte annat får jag söka stöd hos påven Franciskus. När han tacktalade i samband med att han mottag Karlspriset i Aachen så avslutade han med orden;

Om det är ett ord vi aldrig borde tröttna på att upprepa är det – dialog.

Vi har allt framför oss!

Ha en bra vecka.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: