Skrivet av: Pär Eriksson | april 24, 2016

Om några modiga 17-åringar och vikten av att ta ansvar för sig själv och andra

Vi skriver 1930-tal och det återstår alltjämt några år innan Tyskland invaderar Polen och andra världskriget startar.

Arbetslösheten

Det är oroligt i världen och så också i vårt eget land.

Under 1920- och 1930-talen ökar arbetslösheten och kulminerar med den stora börskraschen i New York 1929 som följs av Kreugerkraschen 1932 i Sverige.

Särskilt gruv- och skogsindustrin i Norrland drabbas extra hårt.

Att mitt i det där vara ung och kanske än mer ung tjej i Norrlands inland är inte helt enkelt.

Att söka en ny framtid
Vi skriver 1938 och den 17-åriga tjejen som skulle komma att bli min mamma beslutar sig på vinst och förlust att ge sig av söderut.

17 år och utan yrkesutbildning och erfarenhet av livet.

När jag pratar med min mamma så berättar hon att det lika väl kunnat bli Köping, Arboga, Västerås, Södertälje eller Stockholm. Det var i Mälardalen jobben fanns.

Nu blev det först Enköping och sedan Eskilstuna.

Och vi skattar tillsammans när hon berättar att det snackades om att det fanns snygga killar som jobbade inom industrin, det fanns en folkpark och det dansades mycket i Eskilstuna.


Mina blivande föräldrar…eller dina eller din mormor och morfar

Att värdesätta sina rötter men blicka framåt
Livet flyter onekligen i sina egna oförklarliga banor. Långt från medvetna planer och tydliga framtidsdrömmar.

Att var och en av oss finns till är ett under. Vi är ett resultat av miljontals märkliga val, omständigheter och tillfällen.

Kanske vi också borde värdesätta vårt enda liv lite mer. Känna glädje och tacksamhet för det som är. Titta på våra föräldrar – med alla sina tillkortakommanden och brister och säga; tack för det liv jag fick av er.

Mamma och jag fortsätter våra samtal och plötsligt kommer det över oss att det finns likheter med dagens ensamkommande ungdomar.

Åldern, den bristande erfarenheten, vilsenheten, avsaknaden av familj och vuxna.

Lena Alwaki1

Det som skiljer är att min mamma hade språket, kulturen och om än på avstånd – 50 mil var långt på den tiden – sin familj.

Men kanske vi också kan hitta det som förenar. Någonstans måste det ha funnits ett driv, ett mod hos min då 17-åriga mamma att ge sig av. Att söka sin framtid någon annanstans.

Att ge sig ut i en främmande värld där hon inte kände någon.

Men hon fick också ta ett stort eget ansvar vad gäller att söka boende och arbete. Vid den tiden fanns heller ingen välutbyggd välfärdsstat.

Men kanske vi också här kan hitta lärdomar.

Lärdomar till dagens 17-åringar
Vi förstår – såväl min mamma som jag – att livet och samhället är annorlunda än då.

Vi förstår att många av dagens nyinflyttade bär med sig djupa sår och bilder av krig, förföljelser och stora umbäranden.

Vi förstår att dagens ungdom växer upp i ett samhälle med stora möjligheter men också med ett samhälle i obalans – med spänningar och motsättningar, ungdomsarbetslöshet, droger och kriminalitet.

Men det hindrar inte att också berätta om det egna drivet och det egna ansvaret.

Att som 17-åring stå där mitt på Fristadstorget och undra – var är jag och vart ska jag.

Etik

Vad är ditt råd frågar jag mamma när vi sitter där och samtalar.

– Dagens ungdomar – oaktat var de är födda – måste öva på att ta ett stort ansvar för sina egna liv.

– Krav är också kärlek. Man får inget utan att också lära sig bidra. Även om det är i det lilla.

– Att komma in i vuxenlivet handlar också om att omge sig med bra vänner och många gånger så finns din blivande livspartner och bästa kompisar i den närheten. De som kommer att betyda något för dig över tid.

Det finns hopp om en ny värld
Året är 1938.

Kriget är precis på väg att starta. Det kommer att pågå i sex år och när det summeras så har världshistoriens blodigaste konflikt utspelat sig med mer än 100 miljoner soldater involverade, 50-85 miljoner dödade, förintelseläger, förföljelser och kärnvapenanvändning.

Men det gick över och det kommer också dagens krig och motsättningar att göra.

Samarbete1

Men fram tills dess så måste vi ihärda – tro på demokrati och humanism. Bidra, hjälpa och stötta, ställa krav på oss själva och andra och öppna handen lite extra till de där 17-åringarna. Både till Cecilia, Martin, Omar och Maryam.

Det är så man bygger samhällen och städer.

Vi har allt framför oss.

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: