Skrivet av: Pär Eriksson | mars 15, 2016

Om ett band och dess stad och vikten av att vara lite snällare

För några veckor sedan så hade jag och mina kompisar från Örebro förmånen att få vandra i Eskilstunas musikspår tillsammans med musik- och kulturprofilen Rocco Gustafsson. Från den tidiga jazzen, via Beatles i Sporthallen och Towa Carson till Kent.

Kent4

En av mina kompisar frågade träffsäkert – ”när kommer nästa Kent..?”

– Jag hoppas att det aldrig kommer något nytt. Kent är en framgångssaga men också en berättelse om ett Eskilstuna vi inte vill uppleva igen, svarade Rocco.

Och precis där har vi en del av svaret kring fenomenet Kent. På ett sätt handlar Kent om låtar, hits, CD och turnéer. Som vilket band som helst.

Men på ett annat sätt – som kanske bara kan förstås av oss som växt upp här och lever här – är Kent en del av den här staden.

Många uppfattar Kents musik som tung och driven i moll. Och så kanske det är.

Kent växte upp i ett Eskilstuna då vi var på väg att förlora självförtroendet. Från att ha varit en stolt industristad med produktion av världsledande produkter så efterfrågades inte längre våra knivar, bestick, lås och röda traktorer. Vår industri tappade nästan tiotusen arbetstillfällen.

Kent3

Självkänslan och optimismen byttes mot något annat.

Om man inte förstår det här så har man också svårt att förstå Kents storhet i sin egen hemstad.

För få enskilda band har haft en sådan betydelse för en enskild stad som Kent. Vi får söka oss till ett Liverpool eller Manchester för att hitta något liknande.

Jag kan förstå om läsaren tycker att jag blir storvulen – men jag hör smedernas släggslag i Kents musik. Jag hör den där industristaden som vill något annat. Jag hör livet i Hagnesta Hill, Krusgården och Balsta Musikslott.

Det är också därför vi ännu inte sett och hört några som låter som Kent. Det går inte att låta som Kent om man inte vuxit upp här. Kent kan inte vara från Örebro, Uppsala, Linköping eller Stockholm. Inte ens från Västerås men kanske från Fagersta och Borlänge.

Och med åren har också Kent blivit mer samhällspolitiska. Jag är inte säker på att de själva skriver under på det.

Låten ”Sverige” är en bra betraktelse över sakernas tillstånd.

Och textraden i den nyutgivna ”Egoist” sätter allt på sin spets;

Vårt motto var länge ”ta ingen skit”
Men du kom på ett bättre;
”Var lite, lite snällare än du måste vara nu”
För vi ska aldrig bli som ni

Tack Kent för de här åren. Vi bär den här staden vidare. Lite snällare än vi måste vara nu…

Ni vet var vi finns.

Vi ses!

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: