Skrivet av: Pär Eriksson | mars 6, 2016

Om skön- och svartmålning och vikten av att erövra samtalets konst


Den här veckan handlar det om målning.

Målning

Det låter märkvärdigare än det är. Men smaka på orden skönmålning och svartmålning.

Två starka och pedagogiskt tydliga ord. Det går liksom inte att ta miste på vad som åsyftas.

När någon svartmålar så vet vi att det är ett uttryck för att se mörkt på tillvaron, att vara pessimistisk över sakernas tillstånd.

Det kan också betyda att förtala eller misskreditera någon, något eller en företeelse.

Målning1

Skönmålning å sin sida handlar om att försköna, att ge en bättre bild än det egentligen är i verkligheten.

Att erövra förmågan till samtal
Läsaren undrar med rätta varför jag lyfter upp det här.

Jo, jag tycker mig möta ett samhällsklimat, understött av sociala medier, som får allt svårare att samtala eller vrida och vända på argumenten.

Reflektion1

Försöken att skapa förståelse för komplexa frågor ersätts av snabba, ofta oreflekterade krav på ställningstaganden.

En knapptryckning och hat-kommentar ersätter förmågan till diskussion och samtal där olika ståndpunkter och livserfarenheter bryts mot varandra.

Jag noterar också att allt mer i debatten och diskussionen blir personligt. Jag tycker mig se att de artiklar och insändare som kommenterar personliga egenskaper snarare än fokus på sakfrågor tenderar att öka.

Särskilt unga kvinnor har de senaste åren fått erfara hur sexism och rena förolämpningar ersätter saklighet.

Hot på nätet

Kanske jag är naiv och längtar tillbaka till något som redan är förlorad.

Eller också är det dags att bryta mönster och beteenden. Att återerövra förmågan till samtalet.

Ett nytt sätt att se på omgivningen
Och kanske det är dags att förändra  penseldragen och vår förmåga att fylla paletten med nya färger. Vackrare och mer mångfacetterat.

Målning2

I ett samhällsklimat som ibland bygger på svart- eller skönmålning är det kanske dags att vi blir lite mer reflekterande, lite mer eftertänksamma.

Låt mig fortsätta resonemanget och ta utgångspunkten i något vi alla har synpunkter på – skolan och äldreomsorgen.

Sällan träffar vi rätt när vi svartmålar skolan eller äldreomsorgen. Innerst inne så vet de flesta att mycket av svensk skola och vård och omsorg innehåller stora kvaliteter.

Äldre

I några delar är vi världsledande både vad gäller resurser och medarbetarnas kompetens, forskning, frivilligas och anhörigas engagemang.

Som om att vi inte riktigt litade på våra erfarenheter eller intuition utan behöver påminna omgivningen, politiker och ansvariga om att det mesta är dåligt. Som om det gav oss en inre tillfredställelse att om vi pekar på det dåliga så blir det bättre.

Å andra sidan så ska vi passa oss för skönmålning. I ivern att beskriva den där skolan eller äldreomsorgen som innehåller så mycket positivt så kanske vi blir rädda för att också se de allvarliga bristerna.

Stora grupper eller överfyllda sjukhussalar, mobbing och ensamhet, stressade lärare och sköterskor.

Som om bristerna väckte något i oss som vi inte vill se.

arbetsplats

Min erfarenhet genom yrkeslivet är att när vi förmår se helheten – både det glädjefyllda och svårigheten – det är då vi tar vårt uppdrag, vårt jobb och vår vardag framåt.

Att forma en stad
Samma logik gäller när man bygger en stad.

De som bara ser svårigheter, de som bara känner sig trygga med den svarta mörka färgen bidrar sällan till framtiden på ett konstruktivt sätt.

Och de som tenderar att skönmåla trycker ofta undan det som behöver förändras och åtgärdas.

Samtidigt – och läs mig rätt – så har såväl svart- som skönmålarna en viktig roll.

De ser något som inte alla ser. De blir vittnen till något som i förlängningen vi har användning av. De pekar – om än något onyanserat – både på styrkor och svagheter.

Och kanske det också är så att de som bara ägnar sig år svart- eller skönmålning är få. Frågan är ens om de existerar.

Etik

Min erfarenhet är att vi alla bär på de här sidorna. Beroende på fråga, engagemang och förståelse så tenderar vi att slå över åt något av hållen.

Så är det att vara människa. Vi bär på olika livserfarenheter och ståndpunkter om hur saker och ting bör vara.

Låt oss utmana svart- och skönmåleriet i oss genom att vara nyfikna på varandra. Att se den andres goda intentionen.

Att förstå att alla agerar utifrån sin förståelse för ett skeende eller händelse.

Genom att lyssna på varandra och återerövra det goda samtalet utvecklar vi både skolan, äldreomsorgen och en hel stad.

Samtal3

Detta utan att för en sekund undantränga spänningar och motsättningar. Att vi tycker olika och är olika.

Och humanism och social rättvisa är grundpelarna – ett räcke att hålla oss i när vi blir vankelmodiga och osäkra.

Vi behöver lära oss än mer att vara raka och ärliga i samtalet. Inte trycka till, förnedra någon, uttala glåpord, förminska eller ironisera.

Omodernt tycker kanske den kritiske läsaren.

Ja, kanske. Men vad är alternativet? Mer hat och mer oförsonlighet och något lite mindre hjälpa och stötta varandra när världen och samhället just nu behöver det som bäst.

En klok organisation, en klok stad börjar med att återerövra det klassiska samtalet.

Frågan är om vi minns hur det går till…

Ha en bra vecka!

 

 

 

Annonser

Responses

  1. Modiga medarbetare = Kloka medarbetare= Måttfulla (moderata) medarbetare. MODERATA MEDARBETARE!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: