Skrivet av: Pär Eriksson | januari 31, 2016

Om förenklingar, skuldbeläggning och vikten av att avkräva ansvar

Vi lever onekligen i en svår tid.

hjärta1

Vi tar del av social oro i form av kriminalitet, våld, gängbråk, uppgörelser, spänningar och motsättningar.

I veckan dödades en medarbetare på ett asylboende.

Svartklädda gäng drog omkring i Stockholms city i helgen och uppmanade och tog till våld mot flyktingar. Det rätta ordet är lynchmobb.

Vi läser och tar del av bilar och förskolor som sätts i brand. Räddningstjänst och ambulans kan inte röra sig obehindrat vid utryckningar.

Unga tjejer känner sig otrygga på gator och i offentliga miljöer. För att inte prata om de pojkar som utsattes för övergrepp av en av samhällets viktigaste aktör – en skolläkare.

Religiösa byggnader – såväl synagogor, moskéer som kyrkor – utsätts för vandalisering och attacker.

I vårt eget Eskilstuna har en äldre man misshandlats och avlidit av skadorna.

Vi berörs. Rädsla ersätter framtidstro. Resignation ersätter hoppfullhet. Våra hjärtan såras.

Det här är allvarligt. Grundläggande samhällssystem och strukturer ifrågasätts.

Vi måste ställa oss nya frågor om hur polis och rättsväsende möter det tuffa läget? Är kommunerna som ansvarar för viktiga verksamheter förberedda?

Hur är engagemanget i föreningar, organisationer, kyrkor och församlingar?

Och oerhört viktigt – hur är det med vårt eget personliga engagemang? Vårt civilkurage.

Var är vi föräldrar och vuxna? Hur tar vi hand om våra barn och ungdomar? Även de vilsna är våra.

Förenklade förklaringar

När jag tar del av dagens debatt om kriminaliteten, våldet och den sociala oro som många av oss känner av just nu framskymtar två förklaringsmodeller.

Båda förenklade men tydligen tillräckligt tydliga och pedagogiska för att vinna gehör.

Polisen1

Några hävdar att dagens kriminalitet och sociala oro ”bara” emanerar ur sociala faktorer. Svaret och åtgärderna blir då helt logiskt att arbeta förebyggande, satsa än mer på skolan och goda sociala uppväxtvillkor.

Ibland kombineras det här tänkandet med en skuldbeläggning av föräldrarna, av vuxna, av skolan, polisen eller av samhället i stort och kanske ytterst av politikerna.

Det är ”någon annans” fel. I sämsta fall får det oss att känna oss värdelösa, att se ner på samhället eller vår stad. Detta trots allt gott vi försöker åstadkomma tillsammans i bostadsområden, på skolor och fritidsgårdar och i föreningar.

Den andra ståndpunkten vänder på resonemanget och ser orsaken inte i samhället utan i individen själv, gruppen eller kulturen.

Det kombineras ibland också med en skuldbeläggning men nu med fokus på dålig uppfostran eller personlig karaktär. Eller religion och etnicitet. En form av stigmatisering skulle sociologerna beskriva det som.

Jag tror att läsaren följer mitt resonemang och kanske också kan gissa vilka som är mina erfarenheter.

Strukturella och individuella faktorer samtidigt
Vi behöver förstå att människan inte lever i ett tomrum. Vi är sociala varelser och påverkas av vår uppväxt, värderingar och livsmöjligheter.

Det är viktigt i vilket typ av samhälle vi växer upp. Är vi sedda och bekräftade? Får vi uppmuntran? Finns det jobb, hur försörjer vi oss, finns det en positiv framtidsvision, kan vi förverkliga våra framtidsdrömmar?

Antonovsky1

Aaron Antowskys idé om förmågan att känna sammanhang i livet  – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet

I den meningen betyder samhället, politiken, den sociala kontexten och den kultur som omger oss allt.

Men det finns också en annan dimension som handlar om familjen, gänget och oss själva.

Alla är ansvariga för sina liv. Vi är individer och kan också göra livsval – om än begränsade eller mer fria. Kriminalitet och missbruk är också ett livsval. Och jag har också lärt mig att kriminalitet och droger utvecklar sin egen logik, sin egen beroendedynamik.

Skuldbeläggning är sällan framgångsrikt
Min erfarenhet är att skuldbeläggning sällan är framgångsrikt. Det skapar sällan förändring.

Ballong

De som vill skuldbelägga samhället, politiken eller varför inte kommunen bidrar sällan till verklig förändring. I bästa fall blir det ett nästan terapeutiskt sätt att bli av med lite ångest och oro. Att avlasta sig.

En del av sociala medias logik gör mig fundersam. De allt vanligare haten och hoten bygger i många fall på just skuldbeläggning. Det är ”någon annan” som är ansvarig och den eller dom ska ha ”skit”.

Men jag reagerar lika starkt på den individuella skuldbeläggningen som ibland ikläder sig rollen av domare och överstepräster över enskilda människor. Och också ibland över grupper av individer. Det är också här rasismen hämtar sin källa.

Det betyder inte att vi inte ska diskutera vilka värderingar eller inbyggda strukturer som kan finnas i olika tankesystem och kulturer. Tvärtom.

Ett systemiskt perspektiv
Men vi måste ha ett brett systemiskt perspektiv som förmår sätta in saker i sitt sammanhang, se helheter och samhälleliga faktorer samtidigt vi ser individens ansvar för sitt handlade och sina livsval. Och också avkräva ansvar – både mot samhället och individen.

ansvar

Vi får inte tappa någon av bollarna. Det är så vi förmår orientera oss i en svårtolkad och turbulent värld och samhälle som ropar efter enkla lösningar, en miljön där det extrema lätt växer och får fäste.

Det demokratiska samhället klarar av att se både samhällets brister och tillkortakommanden och avkräva ansvar av oss som enskilda. Så skapas verklig förändring.

Och ytterst är det väl det vi längtar efter – ett samhälle där rasism, missbruk, kriminalitet, våld, skadegörelse, bränder, dålig attityd och unkna värderingar trängs tillbaka. Då är vi alla vinnare.

I tider då vindarna blåser hårt är det än viktigare att ha ett grund att stå på. Den stavas demokrati och humanism.

Och att aldrig låta uppgivenhet och rädsla ta över. Det är precis det de som förespråkar våldet, kriminaliteten och terrorn vill.

Not afraid, svarade parisarna.

I’m afraid no one, sa den unga pakistanska flickan Malala Yousefzai som utmanade talibanerna.

Tiden är mogen för att formulera de nya samhälleliga visionerna. Att skapa de nya berättelserna. Och kodordet är tillsammans.

Det är precis det som är vaccinationen mot våldet, kriminaliteten och den sociala oron.

Världen och samhället står inför oerhört stora utmaningar. Vi har inte tid att ägna oss åt våldsamma spänningar och motsättningar.

Vi behöver kroka arm, sträcka ut en hand, titta varandra i ögonen och säga – kom vi går tillsammans även om vi är olika och har olika erfarenheter.

Bli lite mer människa. Varde ljus. Varde bildning.

Ha en bra vecka!

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: