Skrivet av: Pär Eriksson | december 13, 2015

Om ett Luciatal och vikten av att förstå att hoppets stråle går över världen

Om jag räknar rätt så är det sjätte gången som jag håller ett Luciatal i Stadshuset i Eskilstuna. 

Lucia3

Och varje gång har jag inlett med orden – adventsljusen fladdrar hårt i år.

Jag har då hänvisat till läget i världen, kanske arbetslösheten som inte ger vika eller det ekonomiska läget. I år känns orden extra starka och värda att tas på allvar.

Jag har under mina år inte varit med om den stora ansträngning som vi genomgår just nu. Det är som att världen är i obalans med sig själv.

Två småpojkar i ett optimistiskt 1950-tal
Det här är jag och min kusin Håkan. Jag har visat bilden i tidigare krönikor. Jag gissar att bilden är tagen någon gång i mitten av 1950-talet.

Pär o Håkan

Vi brukar kallas efterkrigsgenerationen. Vi är födda bara några år eller något decennium efter att de makabra gasugnarna i koncentrationslägren knappt hunnit svalna.

Fred

Och vi växte upp med ett sådant positivt budskap – aldrig mer. Aldrig mer ska människor massutrotas eller tvingas på flykt beroende på sin bakgrund, sin hudfärg, sin etnicitet eller religion. Aldrig mer ska vi rikta vapen mot varandra.

Och det är precis med det budskapet vi växte upp. Allt är möjligt. Alla ska få gå i skolan och ges en chans att utbilda sig.

De gamla utslitna dragiga träkåkarna med utedass skulle ersättas av moderna bostadsområden.

Våra pappor hade jobb och vi såg de första tendenserna till att våra mammor var på väg att bli självständiga och på väg ut i yrkeslivet. Och budskapet förmedlades såväl vid familjens köksbord, som i skolan och av det offentliga samhället.

Och vilken fantastisk tid det blev.

En tid av möjligheter
Kolonialismen föll och länderna i Afrika, Latinamerika och Asien blev fria.
Korea- och vietnamkrigen tog slut.

Nelson Mandela

Den vedervärdiga apartheidregimen – som gjorde skillnad på svarta och vita föll och kröntes med att Nelson Mandela valdes till den första demokratiska presidenten i Sydafrika.

Kommunismens totalitära system faller samman i slutet av 1980-talet och den mur som hållit i sär människor i Tyskland och Berlin vittrar symboliskt och bildligt samman.

Många av de stora folksjukdomarna besegrades och trängdes tillbaka.

Vi var verkligen vinnarna – vi efterkrigsbarn. De sena 1940-talisterna, 1950- och stora delar av 1960-talisterna.

Och bilden säger också något om samtiden. Det är ingen tillfällighet att vi står vid en bil. Den symboliserade framtid, välstånd och möjligheter.

Jag har jeans – ett tecken på modernitet – även om jag förstår att ni idag kanske skrattar åt den där lilla killens klädsel. Det här var dåtidens hip-hopare.

Pär o Håkan

Och så min kusin Håkan – några år äldre – lite kaxigt så där i träningsoverall och flygarmössa. Också en signal om framtiden. Det skulle bara återstå några år innan den första människan åkte till månen. 

Ni kanske tycker att jag tröttar er med den här samhällskunskapslektionen eller att jag upprepar mig men jag tror att det är bra att vi ibland stannar upp och reflekterar över våra liv och hur vi växt upp.

Vilken värld växer våra 6-åringar upp i?
Idag är det en tuffare värld. Vi måste se det och också förstå hur det är att vara barn och ungdom idag.

Jag älskar den här bilden. Inte bara för att det är mina minsta barnbarn utan den symboliserar i all sin enkelhet frågan om vart de är på väg i sina drömmar. Två vetgiriga och glädjefulla tjejer som precis har startat sin livsvandring och blivit skolbarn.

Bonnie och Ellen2

Vad rör sig i deras huvuden så här i brottet mellan 2015 och 2016?

En värld där 60 miljoner människor – inte 2 eller 5 miljoner utan 60 – är på flykt från krig och terror därför att de in på skinnet upplever det som vi i Europa känt av under hösten. Apropå terrorn i Paris.

Flyktingkrisen3

En värld där extremism – oaktat om den ikläder sig politiska eller religiösa förtecken – vill få oss skrämda och rädda.

Nu om någonsin behövs kloka och mogna människor som står upp för demokrati och humanism.

I vår egen kommunala organisation så är det nu det behövs reflekterande och ansvarsfulla barnskötare och förskolelärare, skolpersonal och socialarbetare, fritidsledare och administratörer, räddningstjänstpersonal och stadsplanerare.

lärare2

Bygglovshandläggare och miljöinspektörer, kulturarbetare och parkarbetare, undersköterskor och sjuksköterskor. Tekniker och vaktmästare, chefer och ledare.

Det är precis nu vi behövs. När världen är i oro.

Vikten av en ny berättelse
Och vi efterkrigsbarn har ett särskilt viktigt uppdrag precis nu. Att inge hopp till den yngre generationen. Att berätta om en ny framtidsvision för samhället.

Framtidstro

För mitt i alla utmaningar är huvuddragen optimism och det är den vi måste tillbaka till.

För bakom krigen, terrorn och dagens flyktingströmmar byggs en ny värld. Även om den inte alltid är så lätt att urskilja. Men den finns där. Tro mig.

Och det är här vi Eskilstunabor och vår kommun kan bidra. Eskilstuna har genom århundranden varit en välkomnande stad. De senaste åren har det kommit tusentals nya Eskilstunabor.

Tillsammmans

Från Finland och Estland, från Chile och Balkan, från Iran och Irak och nu från Somalia, Afghanistan och Syrien. Från Sörmland och Stockholm. Studenter och barnfamiljer.

Det är inte alltid lätt. Jag inser och förstår det. Det skapas spänningar och motstånd.

Men antingen så ställer vi de nya Eskilstunaborna utanför. Vägrar släppa in dom i gemenskapen. I värsta fall möter vi dom med misstänksamhet, hot och hat.

Eller också välkomnar vi dom till vår stad och räknar med att de vill vara med och bygga framtidens Eskilstuna.

Lararinstruktion

Vi utgår ifrån att de vill lära sig vårt språk, att de vill arbeta, studera och utvecklas, att de vill bidra tillsammans med oss som redan bor här. De har kommit till en stad där vi producerat och arbetat i mer än tusen år. Den kulturen måste också bli deras.

Vi behöver öppna upp våra skolor, våra arbetsplatser, våra organisationer och föreningar. Eskilstuna skulle kunna bli ett föredöme i Sverige. Staden som klarade integrationen.

Har vi några alternativ?
Naivt, invänder någon.
Men vad är alternativet?

Mer rasism och extremism – oaktat politiska eller religiösa företecken. Mer otrygghet, våld och sociala spänningar. Mer arbetslöshet, gängkriminalitet och oro.

Jag vill inte vara en del av det.

Munktellstaden

Vi behöver en ny berättelse om Eskilstuna. Precis som vi efterkrigsbarn – Håkan och jag – blev bärare av en ny vision och samhällsdröm.

Det blåser extra hårt i adventsljusen så här i Luciatider. Vi behöver förstå det.

Samtidigt är jag hoppfull. Om inte annat för de där två 6-åriga flickornas skull. Det är dom det handlar om och vilket samhälle Håkan och jag lämnar över till dom och deras kompisar.

Det är inga hårda ord som behövs nu, klandrande eller att leta syndabockar. Vi har inte tid med det.

människovärde

Kodordet är tillsammans, mer fördragsamhet, mer stöttande, mer att se den andres goda intention, mer hjälpa varandra, mer demokrati och humanism.

Allt gott till oss 2016 – med hopp om en bättre värld och ett bättre Eskilstuna.

Vi har allt framför oss!

Var så god årets Lucia. Sjung dina sånger. Hoppets stråle går genom världen.

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: