Skrivet av: Pär Eriksson | november 1, 2015

Om en obruten kedja av tacksamhet, empati och människovärde

Livet och samhället utsätts för stora prövningar just nu.

Flyktingkrisen3

Delar av världen brinner och miljontals människor genomlider svåra sociala umbäranden. Städer och byar ligger i ruiner. Hela regioner och nationer faller sönder.

I veckans krönika väljer jag att vandra en filosofisk väg. Det kan tyckas som ett märkligt vägval i en sådan här stund men jag tror att vi också behöver reflektera över samtiden ur ett mer personligt, mänskligt perspektiv.

Tacksamhet – ett obrukat ord
Jag skriver tacksamhet och det känns som att jag har svårt att hitta bokstäverna. Det är som att ordet är utrangerat ur mitt ordförråd. Sällan använt. Något gammeldags, ett uttryck för underdånighet.

Jag prövar igen – tacksamhet.

Ordet betyder också erkänsla och uppskattning. Och kanske det är där vi ska söka rotsystemet.

goshet1

Att känna tacksamhet för livet. Tacksamhet över att få vara människa. Tacksamhet att få leva i fred och frihet. Något som vi ofta bara tar för givet och som andra människor är redo att gå i döden för eller mer symboliskt ta sig över haven och kontinenter på en riskfylld resa för att få bli en del av.

För mig är tacksamhet något värdefullt. Ordet behöver återvinnas.

Tacksamhet föder empati
Med känslan av tacksamhet följer också förmågan att känna empati. Vi människor har begåvats med en förmåga att se och känna med den andre. Jag är inte du men jag tror mig förstå hur du känner.

 Sommar 2015e

Vi kan också kalla det samvete. En inre kompass som vägleder oss i hur det är att leva livet, att vara människa och med det förmågan att agera mänskligt.

I denna svåra tid är det än viktigare att vi förmår odla och öva vår förmåga till empati. Inte i första hand ur ett psykologiserande perspektiv eller en tycka-synd-om-mentalitet utan en äkta och autentisk känsla av att se den andre i sig själv.

Den där familjen som nu flyr är inte jag men den där mamman och pappan, det där barnet eller ungdomen skulle kunna vara jag och min familj.

Flyktingkrisen4
Är det du eller jag…är det din eller min son…vem är det?

Vi behöver öva än mer på vår empatiska förmåga.

Den obrutna kedjan – människovärde
Med tacksamhet och empati följer –  i en obruten kedja – människovärde. Och det är precis där vi står.

Jag tror att få av oss – inte ens för en dag – vill byta mot de politiker som nu har att ansvara för att få slut på krigen. Med rätta kräver vi kloka och mogna beslut som försätter världen i ett nytt och mer optimistiskt läge.

Samtidigt är inte vi passiva offer som kan stå vid sidan av. Vi är en del av mänskligheten och vår roll är att både kräva och få slut på krigen. Att understödja demokrati och humanism.

människovärde

Svaret på hatet och hoten, terrorn, kriget och ytterst döden är att återupprätta människovärdet. Vi har ingen annan väg att gå.

Jag är inte naiv. Jag förstår att terroristerna i IS, jihadisterna, diktaturerna och klanerna som krigar mot sitt eget folk måste bekämpas med vapenmakt.

Jag förstår att rasism och extremism – oaktat vilken flagga, -ism, ideologi eller religion de bär – måste bekämpas. I den meningen är jag inte naiv.

Men det står inte i motsättning till att också personligen reflektera över sitt eget liv, sina värderingar, sin inre kompass och sina känslor.

Tvärtom så betingar och understödjer den inre reflektionen ett politiskt-, socialt- och humanistiskt engagemang.

De vuxnas roll har aldrig varit viktigare
Vår roll som vuxna, som föräldrar, far- och morföräldrar har aldrig varit viktigare. Det handlar ytterst om våra barn och ungdomar. Det är deras liv och deras framtid vi formar nu.

De kommer att leva långt efter oss och det är därför det är så viktigt att vi agerar ansvarsfullt och moget. Det är vi som måste stå upp för grundläggande värderingar när de söker stöd och vägledning. Dom har inga andra att fråga eller att mäta sig mot än oss vuxna.

Därför är också våra verksamheter så viktiga i just denna tid – alla våra medarbetare i förskola och skola, på fritidsgårdar och kulturverksamheter, i våra sociala- och vård och omsorgsverksamheter. Det är nu vi behövs som trygga och fasta punkter i en turbulent tid.

Och kodordet känner vi; tillsammans. Sida vid sida.

Och när det lilla barnet sträcker ut sin hand så måste vi finns där.

hand i hand1

Antingen har vi fullt upp med oss själva, vår egen oro och ångest och kanske väljer att klandra andra eller också tar vi tag i den utsträckta handen och säger;

Kom här – håll hårt i mig.
Jag är också rädd
men tillsammans känner vi oss tryggare.
Det gör inget att du gråter.
Det är så att vara människa.
Det gör ont men det kommer att gå över.
Jag vet för jag har varit med förr.
Lita på mig.
—-

Den obrutna kedjans sista länk heter försoning – men kanske den får anstå idag. Men tro mig – en dag ska vi också prata om detta. Tills dess – mod…mod och hoppfullhet.

Ha en bra vecka!

 

 

 

 

Advertisements

Responses

  1. Nu var du modig Pär!
    Få vill/vågar blotta känslor som Du gör.
    Hör röjer vi hindren på ”vägen”? (Vägen. sanningen och livet)
    Kanske en nationell kraftsamling?
    Sverige har ju mycket gratis. Unikt!
    Bygga vidare på alliansfriheten, avstå från NATO, osv?
    Den nya ”Svenska modellen” = FRISTATEN

    Inget förhastat, men ändå seriöst menat.
    Vem/Vilka vågar?

    ///H-E

    • Tack för återkopplingen Hans-Erik.
      Vid 63-års ålder så har man inget kvar att dölja. Man är den man är.
      Min lärdom är också att i svåra och utmanande tider så har vi bara varandra…så naket är det.

      Ha det bra!
      Pär E

      • Ödmjuk och sann ”yngling” (bara 63)!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: