Skrivet av: Pär Eriksson | oktober 25, 2015

Om ett efterkrigsbarn, två 6-åringar, rasism och vikten av en ny framtidsvision

Jag tänker på mina 6-åriga barnbarn, tittar i deras ögon och undrar hur deras liv kommer att bli.

Bonnie och Ellen2
Vad är det för framtid de ser…

Om allt går bra så kommer de att leva i slutet av det här århundradet. Hur ser deras samhälle ut då, vad är det för värderingar som präglar deras samtid och vad bär de vidare till sina barnbarn?

Ingen av oss vet men en del av svaret ges redan nu.

Efterkrigsgenerationens hoppfullhet
Jag tillhör den generation som brukar kallas efterkrigsbarnen. Vi är en stor grupp som är födda under andra halvan av 1940-talet och i början av 1950-talet.

Pär o Håkan
Min kusin Håkan och jag i mitten av 1950-talet. Vad rörde sig i våra huvuden?

Andra världskriget var slut. Nazismen och fascismen besegrades och det växte en hoppfullhet som andades demokrati. Tiden då miljontals människor gasades ihjäl var för evigt över.

Precis som krigen var över. De europeiska folken skulle aldrig mer rikta vapen mot varandra.

Det är i den miljön, i den kontexten vi efterkrigsbarn växte upp. Och samma budskap gavs vid köksbordet som i klassrummet och av samhället – nu bygger vi en ny framtid.

Fristadstorget 1940-tal

Jag kan känna glädje och hoppfullhet när jag skriver om det. Våra föräldrar hade jobb och jag och mina kompisar gavs – som jag upplevde det – en oanad möjlighet till utbildning och goda framtidsutsikter.

En ny värld skapades
På världskartan föll kolonialismen och nådde sin kulmen med att den omänskliga apartheidregimen ersattes av Sydafrikas förste demokratiskt valde president Nelson Mandela.

Vietnamkriget tog slut 1975 och ett nytt Asien formades. Militärregimerna i Latinamerika och våra egna europeiska diktaturer i Grekland, Spanien och Portugal gick under.

Berlinmurens fall

Berlinmuren vittrade sönder och kommunismen föll som system och ideologi.

Bakom den här bakgrundsteckningen finns naturligtvis massor av problem och svårigheter, spänningar och motsättningar men huvudtendensen var tydlig – världen andades hoppfullhet.

Rasismen som struktur
Det har varit en svart helg. Skolmorden i Trollhättan och i vårt eget Eskilstuna sattes sommarkollot Sågarsvedet i brand.

Jag har förståelse för att vi vill försöka begripliggöra på ett mer mänskligt plan. Förövarna måste vara störda, mobbade eller psykiskt sjuka. Händelser upplevs som isolerade och vi blir överraskade av ondskan.

I några fall är det nog också så. Men faran när vi försöker psykologisera det hela är att svaret endast blir – i all väl mening – fler fritidsgårdar, socialt förebyggande arbete eller fler psykmottagningar.

I värsta fall drar vi slutsatser att skolor skall vara stängda eller att bibliotek och kaféer inte får ligga i närheten av skollokaler.

Vi ska samtala om allt detta. Så missförstå mig rätt.

Rasism

Men vi måste också se rasismen precis som den är. Det som hände i Trollhättan och att en tänkt flyktinganläggning bränns ner är rasism och terror.

Det är svarta och mörkhyade som drabbas. De skall skrämmas, hatas, hotas och i värsta fall dödas.

Rasismens grundidé är att vi människor är olika raser och att den vita rasen är mer värd än andra. Det var det som var Hitlers och nazismens själva drivkraft. Att skapa ett rent ariskt samhälle.

Det är också de historiskt bärande idéerna bakom många av de högerextrema och högerpopulistiska partierna i Europa som vinner allt fler anhängare. Det förskräcker.

Det var de idéerna som våra föräldrar, far- och morföräldrar kämpade ner. Miljontals människor runt om i världen offrade sina liv för att skapa demokratiska och humanistiska samhällen.

I den meningen har vi som lever nu ett ansvar.

Att agera ansvarsfullt
Vi är i ett allvarligt läge. Inte tu talt om annat. Delar av världen brinner. Miljontals människor är på flykt. Krigen, terrorn och barbariet ser inget omedelbart slut.

I längden måste kriget ta slut. Det skulle behövas en riktigt stark anti-krigsrörelse i dessa tider som kräver stopp på kriget. Syrien men också andra länder faller sönder, utarmas på sin befolkning, kompetens och framtidstro.

Här har världssamfundet med EU, Ryssland och USA i spetsen ett stort ansvar.

Ett stort flyktingmottagande prövar samhällets förmåga till att klara utbildning, jobb och boende. Det finns också inbyggda motsättningar som skapas när det kommer många nya människor till en stad eller ort. Det är djupt mänskligt och måste hanteras.

hjärta1

I det läget har vi några vägval. Att agera ansvarsfullt – bl a genom en humanistisk, klok och genomtänkt flyktingpolitik.

Men vi behöver också börja forma en ny framtidsvison om hur Sverige ser ut om 5-10 år eller 30 år. Vårt samhälle kommer att gå sönder om de nya medborgarna ställs utanför eller ställer sig utanför.

Nu är det tillsammans som gäller. Att kroka arm och bygga något nytt och hållbart. Ansvarsfullhet måste kombineras med hårt arbete i de politiska församlingarna, i kommuner, på skolor, i föreningar, i kyrkor och samfund och på arbetsplatser.

Och då är det i slutändan du och jag som sätter agendan – hur vi förhåller oss till varandra. Öppenhet och nyfikenhet, se den andres goda intention, vikten av att bidra men också att ges möjlighet att bidra till samhället. Det är runt humanism och demokrati vi samlas.

Vi Eskilstunabor
Kanske det också är moget för att sluta prata om vi-och-dom, att dela in oss i grupper som svensk bakgrund och invandrarbakgrund. Hur intressant är det? I grunden är jag jag

Vi och dom

Jag förstår att det finns ett intresse för att t ex synliggöra strukturella skillnader – precis som vi resonerar och redovisar ålder och kön.

Men är det inte dags att prata om oss som Eskilstunabor med både rättigheter och skyldigheter? Ytterst är vi individer.

En gång i tiden så var det norrlänningarna som kom hit och jobbade och hade med sig både en egen matkultur och sätt att prata. De bildade till och med egna Norrlandsgillen. Fråga mig – jag var där.

Idag är det väl få som funderar på var norrlänningarna håller hus. Om ni bara visste…

För att inte prata om våra finländare, jugoslaver och italienare. Egna fotbollslag och egna föreningar. Idag är de Eskilstunabor utan att de gett upp sin bakgrund.

Till dagens somalier och syrier med egna föreningar, matkultur och kläder…tro mig…de vill också bli Eskilstunabor.

Det finns ett annat vägval och det stavas hot, hat och oförsonlighet.

Jag kommer aldrig att bli en del av det. Aldrig.

Det handlar om människovärde och min syn på livet. Men kanske det också finns ett drag av egenvärde i mitt ställningstagande.

Eskilstuna växer4

Jag vill inte att mina två 6-åringar skall växa upp med rädsla och hat i sina hjärtan. Jag vill inte att de ska vara rädda att gå till skolan eller att deras sommarkollo ska brinna. Jag vill att de ska bli respekterade som de unga kvinnor de snart är.

Jag vill inte att de ska växa upp i ett samhälle där vi pratar om raser. Något som deras morfars och farfars morfar och farfar en gång kämpade ner.

Nu om någonsin behövs vi – som kloka vuxna, föräldrar, far- och morföräldrar, kommunanställda och föreningsaktiva.

Det finns inte plats för skuldbeläggning, ångestfyllda utspel, peka finger eller att ställa sig utanför.

Jag ställer höga krav på mig själv och jag ställer höga krav på dig som medarbetare i Eskilstuna kommun – det är nu vi behövs i en svår tid.

Men alltid axel vid axel. Kodordet är tillsammans.

Det kanske låter konstigt efter en sådan här helg – men jag är hoppfull.

Ha en bra vecka!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: