Skrivet av: Pär Eriksson | september 6, 2015

Om en liten pojke, att se den andres lidande och vikten av ett etiskt uppvaknande

”Jag kan inte låta bli att skriva några rader om dig lilla pojke. Din bild sprids på nätet och varje gång jag ser dig tänker jag på min Alma som är i din ålder.

Syriske pojken

Ganska fort försöker jag tänka på något annat för det gör så himla ont i kroppen och själen att se dig ligga i vattnet långt borta från dina föräldrar. Jag kan inte tänka mig en dag utan Alma.

En sak lovar jag dig lilla pojke, jag kommer att komma ihåg dig, jag kommer att berätta för Alma.

Det som händer är inte rätt, hur får detta sker?

Samma sak ställde jag mig under kriget på Balkan då jag var barn och drabbad av krigets vindar och sedan dess har jag lovat mig själv att kämpa för varenda unge.

Jag vet att min insats inte kunde rädda ditt liv men jag ber dig och alla andra barn om förlåtelse för att jag inte har gjort mer.

Jag vet att du har det bra där du är och hälsa dina vänner där att det finns människor som ska fortsätta kämpa för varenda unge.

Ha det vännen – hälsningar Mehmed.

—————

Jag hade tänkt skriva om något helt annat den här veckan.

Men det är som att den lille syriske pojkens öde – vars bild cirkulerat världen över – satt sig i mitt och ditt hjärta.

Det har skrivits tusentals kloka analyser, ärliga känslor och synpunkter i olika medier under veckan.

Men de ord som berörde mig starkast var min arbetskamrat och socialchefen i Eskilstuna Mehmed Hasanbegovics.

När jag tänkte efter så såg jag också vad det var i Mehmeds ord som tog tag i mig.

Det var äkta, det fanns empati och det ingav hopp.

I de tre enkla ingredienserna ligger också ledarskapets själ. Eller än mer bredare – att vara människa.

Det kanske känns märkligt att i en modern värld när vi skriver 2015 behöva betona humanism och medmänsklighet. Men det är där vi står nu.

Så naket och avklätt. Oaktat erfarenhet, social bakgrund, etnicitet, religion eller var vi står politiskt så har vi bara ett val just nu – att vara människa.

Hatets, våldets och terrorns apostlar – oaktat vilken ism de ikläder sig blir det omänskligas röst. Det är därför Mehmeds ord om den lilla pojken är så starka. Kraften och svaren riktas mot var och en av oss. Vem är jag? Var står jag?

Ann Heberlein – krönikör och doktorn i etik – skriver klokt i veckans DN om vikten av att se den andre. Det är i det mellanmänskliga mötet med den andre som vi förmår skapa ett nödvändigt etiskt uppvaknande.

Etikens början är mötet med den andres lidande. Den andres utsatthet manar till handling.

Det är det som är att vara människa.

Det är precis det som det handlar om. Framtidshopp.

Tack Mehmed för att du bjöd på dina känslor och tankar.

Och Mehmed…jag lovar att berätta för mina barnbarn om Aylan. För det är så han hette. Långt från volymer och kvoter.

Vi har allt framför oss!

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
    och något alldeles oväntat sker
    Världen förändrar sig varje dag
    men ibland blir den aldrig detsamma mer
    En liten pojkes död förändrade världen för alltid
    och vi måste fortsätta ”kämpa för varenda unge”…

  2. Vad brukar det sägas – en fjärils vingslag i Kina skapar en vind på andra sidan jordklotet….lite på samma tema Annette.

    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: