Skrivet av: Pär Eriksson | mars 21, 2015

Om ett våldsamt samhälle, en bred palett och vikten av att inte skuldbelägga

Det är i mitten av 1990-talet och Västerås – där jag då arbetade – skakades av ett brutalt mord på öppen gata.

Kriminalitet

Staden och människorna var i chock och jag minns att det bl a arrangerades en bred ljusmanifestation med tusentals deltagare. I sorg men också med ett optimistiskt budskap.

Som alltid när det sker dramatiska händelser så startar en diskussion om orsaker och vad vi kan göra för att förhindra framtida skeenden. Så skedde också i Västerås.

Det här var en tid då mycket förklarades med att det var föräldrarnas fel. För lite omsorg, kärlek och vägledning. Frånvarande fäder och ensamstående mödrar.

Väggmålning

Jag minns att min chef blev ett bra bollplank både för mig och vår arbetsgrupp som arbetade med ungdomar. Han menade att vi skulle se upp med att skuldbelägga föräldrarna och vuxensamhället.

– Det är möjligt att du låter kraftfull och övertygande i debatten Pär men det sker ingen förändring…manade och rådde han.

Ljuskäglan förflyttas
Jag tänker på den här händelsen och samtalet så här tjugo år senare. I veckan sköts och skadades ett antal personer i ett våldsamt attentat i Biskopsgården i Göteborg.

Det som bara för några år sedan var udda och ovanliga händelser håller på att bli till en mardröm som färgar samhället och våra sinnen. Och vi kan skriva alla de större städerna – ett Linköping, Malmö, Uppsala, Umeå, Södertälje, Västerås eller ett Skiftinge och Årby i vårt eget Eskilstuna.

kasam1

Och precis som då i mitten av 1990-talet som nu så söker vi orsaker. Vi vill begripligöra. Vi vill förstå och kanske framförallt vill vi se till att det inte händer igen.

Nu har ljuskäglan förflyttats. Nu är det inte föräldrarna vi pekar ut utan lite mer allmänt ”samhället”. Gärna symboliserade av några lokala politiker som inte gjort nog.

Missförstå mig rätt. Jag har den djupaste respekten för att man i kris och chock måste få ge utlopp för frustration och rädslor. Att peka på någon eller några lindrar åtminstone den första känslan av otillräcklighet.

Fjäril

Och vi alla har en tendens att söka orsaker i det som är våra egna favoritteser – må vara föräldrarnas tillkortakommanden, fädernas osynlighet, männens våldsbenägenhet, skolans oförmåga, avsaknad av fritidsgårdar, arbetslösheten, narkotikans utbredning och liberalisering, politikernas ovilja, skattepolitiken, polisen och lagstiftningens otydlighet, integrationens kollaps, avsaknaden av moral, etik och framtidstro eller gängkulturernas framväxt.

Svaren finns där
Min erfarenhet av att under åren arbetat i många stora bostadsområden med en social grundproblematik är att svaret finns där någonstans – i den breda paletten.

Det kan låta som en självklarhet men är en insikt som behöver återerövras av varje ny generation av ungdomar och föräldrar, av varje ny generation som representerar samhället. Det är i helheten svaret finns. Inte i det specifika eller enskilda. I den meningen finns ”ingen” ansvarig än vi själva.

Att skuldbelägga, att söka enkla svar drar oss tyvärr inte mot ett bättre samhälle. Snarare splittar det upp krafterna, resurserna och engagemanget.

Jakten på att ”få rätt”, att få sin bild och analys redovisad blir viktigare än att nå förändring. Vi ser det nu i efterdebatten efter vad som hänt i Biskopsgården.

Låt mig vara tydlig – jag delar mycket av de synpunkter som framskymtar i samtalet.

Hand i hand4

Vi föräldrar har ett ansvar. I samma stund som vi bär fram ett barn till världen så har vi också ett etiskt och moraliskt ansvar att lotsa det nya livet rätt i det här komplexa samhället.

Det är svårt och kommer till och från att ta emot men det är våra barn. De som höll i vapnen är våra barn. De har gått i våra skolor, spelat fotboll i våra föreningar.

Samhället i dess breda mening har ett extra stort ansvar. På samhällets axlar vilar lagstiftningen, den dömande makten, rätten att utöva våld och tvingande omhändertaganden men också ansvaret att bygga ett solidariskt samhälle där utbildning och jobb står i förgrunden. För alla.

Det individuella ansvaret
Och – det här är viktigt – var och en av oss bär på ett individuellt ansvar. Inget tvingar oss till att bära ett automatvapen i vår hand och kallblodigt avrätta andra människor därför att vi är arbetslösa, känner oss kränktaeller saknar framtidstro.

Ingen har den rätten och vi kan inte hänvisa till att vi har haft det svårt. Det är svårt att vara människa. Det gäller oss alla.

Reflektion

Jag är jag och jag är en människa. Att vara människa innebär att ta ansvar för sitt eget liv och för andras.

Därför ska det alltid finnas en knuten näve mot våldet, mot knarket, mot brottsligheten, mot gängkulturen men alltid en öppen hand mot den enskilda människan.

Världens gudar och profeter har gett oss en unik förmåga – och det handlar om förmågan att förändra oss.

Det är där vi ska ta vår utgångspunkt. Se den enskilde samtidigt som vi förstår samhälleliga skeenden och dess betydelse för att skapa bra samhällen.

arbetslag

– Se upp så att du inte söker syndabockar, letar enkla lösningar och skuldbelägger…min chefs budskap från händelserna i Västerås i mitten av 1990-talet växer i mitt hjärta.

Så klarsynt, enkelt och så genialt.

Så bygger man också en modern stad. I insikten av att vi bara har varandra.

Ha en bra vecka!

 

 

 

 

 

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: