Skrivet av: Pär Eriksson | mars 8, 2015

Om New York, en ljusbärare och vikten av att tro på förändring

Det är tidigt 1990-tal. New York sliter med sin identitet.

New York

Den tidigare så älskade världsmetropolen håller på att förvandlas till en otrygg plats. Drogförsäljning och gängkriminalitet spelas upp inför öppen ridå. Dödskjutningar, rån och misshandel håller på att bli en del av vardagen.

New Yorkborna är missnöjda och turisterna börjar svika ”the Big Apple”. Lite symboliskt kallas stadens tunnelbana för det elektriska avloppet.

New York1

I det fattiga Harlem syns spänningarna än tydligare. Ungdomar och föräldrar börjar tappar framtidstron. Det sprider sig en uppgivenhet och i områdets skolor flyr de duktigaste eleverna och lärarna.

Det är möjligt att någon tycker att jag kryddat bakgrundsteckningen men jag tror att alla förstår budskapet.

Det finns mycket skrivet – både böcker och artiklar – om vad som hände i New York under de här åren.

För framgången gick inte att ta miste på. Tio år senare hade hoppfullheten hos de boende och turisterna återvänt. Våldet och den öppna gängkriminaliteten minskade påtagligt.

De mest kritiska rösterna brukar lyfta fram att problemen bara försköts till ytterområden. Vi måste vara öppna för att det kan ligga något i det.

Samtidigt går det inte att inte bli imponerad över den utveckling som skedde.

Vikten av en fungerande skola
Ett av svaren – utöver sociala, hälsopolitiska och polisiära satsningar – var en tydlig och medveten satsning på skolan och utbildning.

Lorraine Monroe

Och ljusbäraren blev Lorraine Monroe. Hon fick ett nästan omöjligt uppdrag – att mitt i Harlems mest slitna och socialt nedgågna kvarter starta en kvalitetskola.

Och hon lyckades. Hennes Fredrick Douglass Academy blev på några år en av de mest framgångsrika skolorna i USA vad gäller elever som gick vidare till högre studier.

Låt oss stanna upp där och tänka efter.

Att ta ansvar och ställa krav på sig själv
I veckan tog vi del av att en skola i Malmö stängdes på grund av att vare sig elever eller lärare kände sig trygga i skolmiljön.

Det var inte länge sedan lärarfack och elevorganisationer förmedlade undersökningar som visar att våldet, kränkningarna och otryggheten ökat i skolan.

händer

Precis i ett läge då vi behöver både varandra och skolan mer än någonsin.

Världen är otrygg just nu. Spänningar och motsättningar driver på en utveckling mot politisk och religiös extremism. Demokratiska och humanistiska värden ifrågasätts och attackeras.

I skolans värld kallas tjejer horor och många lärare får vänja sig att ta emot hot och glåpord.

Det är i det sammanhanget – i den kontexten – vi ska sätta in skolstängningen i Malmö och lärar- och elevfackens oro. Alla barn och ungdomar mår inte bra.

Alla barn och ungdomar – och deras familjer och anhöriga – har ett ansvar. Ingen kan friskrivas från sitt beteende eller sina handlingar och ord. I den meningen är vi människor med en egen fri vilja och med det bärare av ansvar och valmöjligheter.

Samtidigt så är det vi vuxna som ytterst är ansvariga för vad som sker i skolmiljön. Det är vi som sätter spelreglerna – eller i vart fall borde. Det är vi som kommer överens om vilka grundläggande värden som skall gälla.

Det är vi som bär samhällets moral och etik.

Att bygga en trygg skola
Och det är just där vi har så mycket att lära av vår Harlemrektor Lorraine Monroe och hennes medarbetare.

Fredrick Douglass

De satte en tydlig agenda om vad som skulle känneteckna skolans attityd och arbetssätt. De pratade om hänsyn, ordning och studiero.

Genom att ställa stora krav på sig själv och lärarkollektivet i form av engagemang, äkthet och autencitet – vågade hon också ställa stora krav på såväl eleverna som föräldrarna.

Budskapet handlade om att ”du kan” kombinerat med en tydlig inriktning att fokusera på vart varje elev ska – inte vart den kommer ifrån, hudfärg, kön, etnicitet eller social bakgrund.

Och kanske det viktigaste av allt – tron på förändring.

Fredrick Douglass2

Många gånger hör jag i samtalet och debatten att skolan bara är en avspegling av samhället. Underförstått – vi kan inte göra så mycket.

Lorraine Monroes melodi förmedlade något annat. Vår ambition – menade hon – är inte att skolan ska vara en avspegling av samhället. Tvärtom ska skolan vara en spegel av hur vi vill att samhället skall vara.

Och pröva gärna – särskilt du som arbetar i skolan eller med barn och ungdomar – att leva och agera med de två perspektiven. Jämför och summera.

Det kommer att förändra dig och ditt sätt att se på ditt uppdrag. Vi behöver fler lärare och skolpersonal, fler föräldrar, far- och morföräldrar, fler vuxna som vill forma skolan och ungdomarnas livsmiljöer så som vi vill att samhället ska vara.

Fredrick Douglass1

Jag tror inte alltid på snabba och plötsliga förändringar. Förändring sker genom förståelse och en djup kunskap om vad det är för faktorer som driver utvecklingen och ett tålamod att förändra dom.

En sådan förståelse kan bara växa i en miljö av samtal och dialog. Långt från enkla populistiska recept eller rop på att de är ”någon annan” som skall lösa frågan.

Förändring börjar med insikten att det inte finns något ”dom” – utan bara ett ”vi” tillsammans. Så enkelt och så svårt samtidigt.

Jag önskar av hela mitt hjärta att Värner Rydéns skola i Malmö har öppnat igen efter sin stängning och att den inom några år är en av Sveriges bästa skolor.

”Nothing´s impossible” skulle Lorraine Monroe sagt.

Ha en bra vecka!

 

 

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: