Skrivet av: Pär Eriksson | februari 22, 2015

Om en svårtolkad tid, en elektrifierad värld och vikten av att stå upp för grundläggande värden

Det är svårt nog att vara vuxen i dessa tider.

karta demokratier

Men jag tänker mycket på hur våra barn och ungdomar har det. Vad som rör sig i deras huvuden, hur ser deras tankebanor ut i en värld som ter sig så turbulent och svårtolkad.

Att vara vuxen har en fördel. Du bygger ditt liv, ditt agerande och din syn på världen på erfarenhet. I bästa fall lyckas vi sätta in saker och ting i sitt sammanhang.

Change

Företeelser blir begripliggjorda och med det växer också hoppet om förändring.

Att vara barn och ungdom har en tjusning i sig själv. Nyfikenhet, experimentlusta och identitetssökande. Och samtidigt ett famlande, ett sökande efter svar och förklaringar.

Och hur blir världen begriplig för de unga när knappt vi vuxna ens vet vad som är rätt och fel?

En elektrifierad månad
Mina tankar far fritt och som bakgrundsfond hör jag om nya mardrömsberättelser om en jihadism som kallblodigt mördar sina åsiktsfiender.

je suis charlie

Lägg då till förra helgens händelser i Köpenhamn, terrorn i Paris, det ökade hatet mot såväl judar som muslimer. En ökad islamofobi, antisemitism och högerextremism. Våldet och hatet griper in i våra hjärtan.

Det är onekligen en ansträngd tid.

Samtidigt som jag skriver den här krönikan tar jag del av nya rapporter om att IS gör framryckningar i Libyen.

Det är viktigt att se hela bilden. Vi ska prata Paris och Köpenhamn samtidigt som vi pratar om att det stora eländet och dödandet sker i Mellanöstern. Det är muslimer och kristna på flykt undan en terror och en nästan gäng-liknande dödskultur som driver mot ett samhälle där musik, idrott och kultur är förbjudet. Där kvinnor ska vara inomhus och inte får gå i skolan.

Kanske vi där också kan genomskåda jihadisternas svaghet. Utbildning är uppenbart så farligt att det behöver förbjudas.

Där har vi kanske en av nycklarna. Och vem kan leva utan kärlek, kultur, musik och idrott?

Just därför är jag hoppfull. Jag ser en starkare uppslutning kring de demokratiska och humanistiska värdena.

Mänskliga rättigheter

Vi alla tvingas att på ett tydligare sätt ta ställning i viktiga frågor. Var står vi i synen på människovärde, rätten att utöva sin religion, rätten att tänka och tycka fritt, synen på kvinnors rätt eller att få leva sin sexuella identitet.

Vi kan inte längre ta saker och ting för givet. Det blir allt tydligare för mig att kampen för demokrati och humanism blir de närmaste decenniernas viktigaste fråga.

Vårt ansvar som medborgare och medmänniskor
Men har det här med oss att göra, invänder den kritiske läsaren. Det där är väl en fråga för FN, politiker, riksdagen, rättsväsendet eller en kommun?

Ja kanske, men inget kommer att utvecklas av sig själv om det inte finns ett djupt folkligt engagemang.

hjärta

Jag menar att vår roll som vuxna – som föräldrar, far- och morföräldrar, föreningsaktiva, lärare, fritidsledare, socialarbetare, vård- och omsorgspersonal eller kulturarbetare har aldrig varit viktigare.

Och den kommanala organisationen är oerhört viktig i det här arbetet. Att den står för något. Att den förmår förmedla hopp.

Det är nu vi vuxna måste – med vår livserfarenhet – kliva fram och stå för något.

Och detta ”stå för något” handlar om de demokratiska värdena. Vi kan gärna låna orden från den franska revolutionen – frihet, jämlikhet, broder- och systerskap.

Franska revolutionen

Gärna med ett fjärde tillägg –  laiité. Ett sekulärt samhälle där alla religioner utövas men inte tillåts styra över demokratin och samhällets spelregler.

Vi behöver bli än mer hängivna demokratins grundvalar – allas lika värde och försvar av de demokratiska fri- och rättigheterna.

Demokratin kan ibland verka mjuk till sin karaktär, ständigt villig att kompromissa, att söka dialog och förståelse, att se olika perspektiv.

Det är en fin egenskap som ska vårdas men demokratin och humanismen får aldrig pantsättas till priset av att acceptera eller se mellan fingrarna för hat, hot och terror. Aldrig!

händer

Vår roll i våra familjer, i förskolor och skolor, på fritidsgårdar, i kyrkor, församlingar och samfund, i föreningar och i mötesfora är att agera i en anda frihet, jämlikhet, broder- och systerskap.

Vi behöver bli tydligare.

Och som en signal till oss så sjunger man för första gången sedan 1918 Marseillaisen i franska nationalförsamlingen.

Det är författaren och humanisten Per Wästberg som i en artikel i DN i januari i år förmedlar det starka och hoppfulla budskapet och som också inspirerade mig till den här krönikan.

Vi har allt framför oss.

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: